Det är förmiddag ute på savannen (som husse och matte så klentroget kallar köksgolvet) och det är två timmar kvar till dess att klockan slår tolv solen kommer att lysa som starkast genom köksfönstret. Storjägaren och savannens stora skräck Millie ligger och vakar över savannen från sitt gömställe. Mitt ute på savannen betar storjägarens byte Pricken, den enfaldiga lilla tygzebran med det ständigt förvånade ansiktsuttrycket. Pricken vet inte om det än, men han har bara några minuter kvar och betar vidare som om ingenting har hänt.

Storjägaren Millie smyger sig allt närmare på sitt byte. Husses värmeväxlare hjälper till att skapa en mild bris över savannen och snart känner storjägaren Millie den distinkta vittringen av tygzebra i sin hyperkänsliga nos. Det är nära nu. Musklerna i storjägarens kropp är beredda, lika så de sylvassa dolkarna till tänder. Pricken anar inget.

Så, med ett snabbt utfall följt av kast på flera decimeter, så känner storjägaren Millie hur dolkarna sjunker in i den enfaldiga tygzebrans mage. Pip pip pip klagar tygzebran i takt med huggen som storjägaren Millie utdelar. Vilket fåfängt försök! Storjägaren Millie är skoningslös. Pricken ska dö! Storjägaren Millie skakar Pricken kraftigt och saken är klar. Stolt som bara en storjägare kan vara, visar Millie upp sitt byte för husse och matte. Och det fina med Pricken är att han fungerar som Särimner och återuppstår på ett kick. Innan man vet ordet av så står den enfaldige tygzebran Pricken ute på savannen igen, redo för att helt ovetandes bli överfallen igen. Kan livet bli bättre för en storjägare?

Det är precis som Lucas sa till mig när han ringde in och beställde väckning till imorgon; det börjar bli rätt länge sedan som jag bloggade. Men det är som om inte tiden inte riktigt räcker till för bloggandet så här års. Det är inte så att det saknas idéer och uppslag. Kruxet är att ta sig tid och sätta sig ned och knåpa ihop dessa idéer till någon slags begriplig svenska och förhoppningsvis få till en liten knorr på slutet.

Kanske skulle man blogga om Mammas och Pappas lilla valp, Millie, som låg på vardagsrumsgolvet idag och såg på TV4+ och Mannen som talar med hundar. Hon kollade uppmärksamt på programmet och man undrar vad som rörde sig för tankar mellan de två stora trattarna till öron. Antingen så försökte hon snappa upp lite idéer från Ceasar Milan om hur hon ska bli en lydig och fin hund. Eller försökte hon samla på sig tricks och knep om hor hon ska kunna undgå uppfostran utan att husse och matte får reda på det – på samma sätt som förbrytare ser på CSI för att kunna begå det perfekta brottet…. Kanske finns det en dold agenda om världsherravälde.

Eller så skulle man kunna blogga om den vackra naturen som lyser i hela sin prakt nu under våren. Ikväll när jag åkte från jobbet så var hela himlen röd i en praktfull solnedgång. ”Vilken tur att jag har kameran med mig” tänkte jag och satte fart i full galopp mot fågeltornet vid Bergöbron. Sträckan tog 5 minuter att tillryggalägga men när jag kom fram så hade solen slutat lysa upp himlavalvet och allt var förbi. Imorgon måste jag försöka sluta 5 minuter tidigare……

Jag måste sätta mig ned och blogga! Nåja, tids nog hinner jag....

Igår flyttade lilla Millie hem till mina föräldrar. Millie är en snart 10 veckor gammal tös med ett brokigt förflutet i Brån. Brokigt och brokigt, förresten. Det är väl snarare att båda hennes föräldrar samt far- och morföräldrar som är av det mer av det mer frigjorda slaget. För hux flux har det fötts en 3 valpar stark liten kull med 4vägskorsningar. Mamma är 75% Papillion och 25% Tibetansk Spaniel medan faderskapet består av 50% Shiperke och 50% Klein Spietz (osäker på stavningen när det gäller raserna).

Att flytta från Brån till Obbola och lämna sin barndoms kull är inte så lätt för en liten flicka. Första timmarna var lite nervösa och ängsliga. Att komma till ett nytt hem är så fullt med nya intryck och kan vara lite ansträngande för en liten vovve att smälta. Men sängen som mamma och pappa inhandlat till sin nya familjemedlem blev godkänd på stubinen. Det dröjde inte länge förrän hon törnade in på den rosa filten i den nya sängen.

Eftermiddagen flöt på men dock lite ängsligt. Kanske kunde någon av de nya människorna vara lika läskig som den där knäppgöken till veterinär som chipsmärkte dagen innan. Bäst att ta det säkra före det osäkra och gömma sig under husses Toyota.

Men efter ytterligare en tupplur på husses mage och så lite lyxigt krubb som matte bjussade på, så tinade lilla Millie upp. De här nya människorna är ju inte så farliga ändå. Tvärtom! De är ju riktigt busiga och så pratar de ju så roligt också när de pratar med hundar.

Millie spelar sten, sax & påse med sin nya husse:

Ett, två, tre STEN!

Ett, två, tre, SAX!

Hehe! Millie vann i två raka!