Det här med ålder verkar vara ett väldigt känsligt ämne. Själv har jag ingen större noja om att bli äldre eller rent av gammal. För några år sedan, när min 40årsdag närmade sig, så satt jag och pratade med mina föräldrar och nämnde just detta. Jag berättade att jag inte hade något emot att bli 40år. Kanske skulle jag rent av äntligen bli lite vuxen och bli någorlunda mogen i mitt beteende. Min kloka mor gav mig en tålmodig blick och nickade menande mot min far:

-Kolla på din pappa. Chansen är nog inte så stor.

Åldern är vad man gör den till och inte krav som man tror omgivningen ställer på en. Det yngre gardet på jobbet uttrycker rätt ofta oro för att bli äldre. Unga fröken E släppte en halvbitter kommentar idag på Facebook: ”Börjar bli gammal L” och fick en massa kommentarer. Självklart så handlade kommentarerna om mothugg till Unga fröken E:s påstående. Tant P, snart 45år, skrev i sitt att livet för hennes del är uphill och inte det downhill som Unga fröken E är lite ängslig för.

Så livet är vad du gör det till. Till våren fyller jag 42 och jag tycker att livet i största allmänhet aldrig har varit bättre. Och det finns delar mig som längtar till jag fyller 50år. När jag var 30år så bestämde jag nämligen att jag skulle äga en cabriolet när jag fyller 40år. Nu blev det inte så. Kanske blir det när jag fyller 50år istället? Svart metallic och röd läderklädsel. Det borde väl passa perfekt till mitt då silvergråa hår?