Min arbetskamrat Maria bloggade häromsistens om att hon var ängslig över att det skulle bli fel när hon skulle lämna sopor på återvinningen. För sin egen skull ska man nog inte ta saker och ting alltför allvarligt när man är på återvinningen, för ingen kan beskylla dem för att vara särskilt tydliga.

Så det är inte konstigt om det blir fel ibland på återvinningen. Jag följde käre Papps häromveckan för att slänga lite skrot. Bland annat skulle en skraltig byrå kasseras. På en container stod det "Möbler" klart och tydligt, ett enligt mig tydligt tecken på att det är just där som skraltiga byråer skall slängas. Sagt och gjort. Med ett käckt "åh hej" så hade jag hivat byrån i containern. Då kom den därstädes arbetandes "Mr solstråle 1953" joggandes med upprörd min och morrade att man inte fick kasta möbler i containern markerad möbler. För där skall det  bara vara stoppade möbler. Jag ryckte på axlarna mot honom och svarade:

-Ja, det var ju där jag stoppade den.

Tänk att man ska gå och bli pollenallergiker på gamla dagar. Jag har inget minne av att jag var på något sätt överkänslig mot pollen, gräs, pälsdjur eller något liknande när jag var liten. Men vid 30 års ålder började jag märka att något hänt. Värst är nog när häggen blommar. Jag minns en gång när jag en försommar var i Västerbottens inland med min lilla glassbil. På en gård stod en hägg och doftade underbart. Spontan som jag alltid varit utbrast jag:

-Åh, det doftar hägg! Det dottal jäddegodd!

Mitt mellan punkt och stor bokstav bestämde sig alltså min näsa att bli tätt och gav mig en tämligen harmynt frasering.

Sedan jag slutade köra glassbil för drygt tre år sedan så tycker jag att det hela har blivit bättre. Troligen beror på att jag inte längre är lika exponerad för pollen längre nu när jag jobbar inomhus om dagarna.

Men idag när jag och Stig bestämde sig för att fototionera lite runt om i markerna så slog pollenallergin till igen. Det dröjde inte länge förrän min näsa var lika tätt som en katolsk konklav. Men jag kämpade tappert på. Lite pollen ska inte få sätta käppar i hjulet för mig när jag ska vara ute och fototionera.

Det blev trots allt en mycket trevlig dag med Stig och vi fotade vid Gamla Ersbodavägen och även vid Klabböle Kraftverksmuseum. Västerbotten är fantastiskt vackert just nu och det är en fröjd att få dokumentera allt med kameran. Synd bara på att den där jäkla pollenhalten ska vara så hög! Till slut så rann ögonen så pass mycket så att man skulle kunna tro att jag läst en kvartalsrapport från ett Grekiskt pensionssparande. Nåja. När bölandet och nästäppan gett med sig så blir det nya tag och mer fototionerande. Kanske får man ta sig en titt på pollenkollen innan man ger sig ut.