Det sägs att en musikkritiker är en misslyckad och bitter musiker. Jag vet inte om det stämmer alla gånger men något korn av sanning ligger det nog i påståendet. Jag läser inte musikrecensioner så ofta, men jag tycker mig kunna märka att det ofta är så att kritikern inte ens gillar genren på den skiva han eller hon ska recensera. Det brukar sluta med personliga åsikter och direkta påhopp istället för indikationer om artisten/gruppens prestation och om albumets kvalitet. Det jag saknar i recensioner är kritik när sångaren sjunger Yöu istället för You. Yöu låter inte som ”cool engelska” utan som om sångaren är från Norrköping. Det är inget fel med Norrköping, men uttalet Yöu blir som ett verbalt syftningsfel. Och är det bara hos mig det går kalla kårar utmed ryggraden när vissångare sjunger ”Kristallen den fyna”?
Det kan inte vara lätt att vara musikjournalist och bli satt att bevaka en artist eller grupp, för att inte tala om en hel melodifestival, när man inte gillar genren måste vara fruktansvärt. Ändå hindrar det inte Aftonbladets musikjournalister att efter år sitta att döma ut låtar som senare segrar och utse artister som årets segrare - artister som redan åker åt pipsvängen redan i delfinalen.
Hur skulle det vara om jag själv skulle ge mig på att vara musikrecensent och ge mig på att betygsätta en CD i genre som jag egentligen inte gillar? Jag som gillar schlager, pop och soul.
Två saker kan hända. Dömer jag ut skivan totalt och jämför hårdrocksartistens sång med Kikki Danielssons sätt att intonera, så är det min recension som faller och hårdrockarens alster går hel ur sammandrabbningen.
Eller så visar det sig att jag gillar det jag hör och hyllar hårdrocksalbumet till skyarna, jag min lilla schlagerslampa. Är det verkligen så kul för artisten att få en sådan recension? Har han verkligen blivit så vek på gamla dagar att han till och med börjat få män med rosa fjäderboor runt halsen i sin publik?
Men jag ska ändå ge mig på att recensera en CD
Mattias på jobbet är en liten punkare som spelar i bandet Lapdog. Nu den tionde september släppte Lapdog sitt senaste album, The Lonely Sound. Mattias hade tagit med sig skivor och sålde på jobbet. Punk har aldrig varit någon favorit hos mig, men det är kul när någon man känner får möjligheten att vara med något så häftigt som att få släppa en skiva. Så självklart köpte jag ett ex.
Jag måste erkänna att jag inte hade några större förväntningar när jag matade in skivan i bilstereon. Punk har som sagt aldrig varit mig grej. Men döm om min förvåning när högtalarna levererade en melodisk, tight och energirik punk som även jag gillade. Lite som Green Day - fast bra. Sångaren sjunger riktigt jäkla bra och fraserar snyggt. Och även om alla låtar är uptempo så är det stor variation på låtarna och det känns aldrig enformigt, inte ens för ett punkotränat öra. Skivan ger värsta peppen när man behöver få sig lite energi.
Jag ger den 4 headset av 5 i betyg. (Jag hörde ett yöu)
Är du nyfiken på Lapdog så kan du läsa mer om gruppen på deras hemsida.
http://www.lapdogtheband.com/
Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Jörgen
Inlägg - RSS 2.0
Kommentarer: 0
Etiketter:
Musik
Aftonbladet
Schlager
Punk
Lapdog
Fjäderboor
Nyheter från VK