Läser Aftonbladets hemsida nu på finaldagsmorgonen och sätter mitt kaffe i halsen. Enligt en profetia från 1100-talet blir nästa påve som nu ska utses den 112:e och sista. Sedan kommer Rom jämnas med marken och "den fruktansvärda domaren döma folket".

Tänk om något liknande händer i Friends Arena ikväll? Tänk om årets bidrag är en sådan jämntjock smet att ingen vinner? Christer Björkman avgår i förtid och ägnar resterande levnadsdagar åt treminutersmeditation och schlagerböner? Tänk om Edward af Silén blir vår sista schlagerpåve och "den fruktansvärda domaren" kommer döma folket för dess röster? Tur att Claes Malmberg, våregen schlagerbuddha finns med i startfältet, och att Carola uppträder som mellanakt! Det här börjar låta som ett upplägg för Dan Brown.

Hej allihopa! Jag vill börja med att be om ursäkt för det dröjt så länge mellan inläggen den senaste tiden. Anledningarna är många men främst beror det på att inspirationen inte varit på topp och att jag inte hunnit fixa Officepaketet på min nya dator. Min bärbara är inte så ofta i gång nuförtiden.

Men nu är det dags för Melodifestivalfinal i globen och då vet ni som följt min blogg sedan starten att jag får inspiration när det gäller schlagern, som det hette förr. Dags att sparka igång den gamla bärbara med andra ord.

Melodifestivalen 2012 är den mest spretiga som Christer Björkman någonsin mäktat med att skramla ihop. Aldrig förr har festivalen haft så många smakriktningar, genrer och skillnader i kvalitet. Och aldrig har bidragen riktat sig till så många olika åldersgrupper. Därför är det lite knepigt att sätta betyg på finalbidragen 2012. Varje gång som jag bloggat om finalbidragen så har jag försökt jämföra dem med olika saker.

2010 jämförde jag bidragen med olika typer av godis. Det gick sådär. Det vinnande bidraget This is my life med Anna Bergendahl jämförde jag med Pigall, en svårdefinierad chokladbit med snygg förpackning. Och det gick sådär även ute i Europa för att vara lite snäll. För första gången sedan det infördes semifinaler så missade Sverige att ta sig till finalen.

2011 jämförde jag bidragen med drycker. Det gick lite bättre för den Coladryck som jag utsåg Popular med Eric Saade att vara. Bidraget ledde under långa perioder under omröstningen och kom till slut på tredje plats. Riktigt bra jobbat! Coladrycker funkar alltid och det gäller att satsa på form och design. Vann gjorde en artificiellt sötad lågprisjuice från Azer…… Ascer…… Arrze….. från Baku, en stad som ligger långt öster ut.

Så då kvarstår frågan. Vad ska jag jämföra årets finalister med? Ska jag jämföra dem med grönsaker, eller bilar? Eller blir det bättre om jag jämför bidragen med husmanskost? Nej, eftersom jag inte är ett toppår för melodifestivalen så väljer jag att jämföra bidragen med snabbmat.

Euphoria – Loreen

Det här är den låt som jag tror vinner den svenska finalen i år. Den är väldigt snyggt genomförd och Loreen sjunger väldigt bra. Den har två konkurrenter inom samma genre men detta är den av de tre som håller bäst kvalitet. Detta är den mest perfekta Guacamolen som en tacobuffé kan ha

Betyg: 4

Mystery – Dead by April

Egentligen gillar jag låten och sången men growlingen är bara för bedrövlig. Jag gillar pizza och det kan slinka ned ett och annat skrovmål. Men jag skulle aldrig för mitt liv kunna tänka mig att beställa in en Calskrove, ett skrovmål inbakad i en calzone (finns på menyn i Skellefteå)

Betyg: 1

Soldiers – Ulrik Munther

Här är den lilla russinasken man fick när man var på utflykt när man var liten. Mer snacks än snabbmat. En låt för småtjejer som tröttnat på Pim-Pim

Betyg: 2

Shout it out – David Lindgren

Åter till tacobuffén. Här är det fortfarande snyggt serverat men det finns färre alternativ. David sjunger väldigt bra men låten blir lite väl monoton.

Betyg: 3

Why am I crying – Molly Sandén

Det här påminner om varmkorv. Det funkar helt okej tills man av någon oförklarig anledning halkar med fingret i ketchupen och korven glider ur näven och ned på bordsduken och smetar ned.

Betyg: 2

Mirakel – Björn Ranelid featuring Sara Li

Att detta bidrag röstades fram direkt till Globen är den starkaste markering som svenska folket gjort mot melodifestivalen sedan Ulf ”Sillstryparn” Dageby fick en mindre hit med låten Doin’ the omoralisk schlagerfestival på Alternativfestivalen som proggrörelsen anordnade på Storängsbotten, Stockholm 1975. Fin prosa bitvis men i övrigt är det flat line på denna, precis som de där pulversopporna man fick i lumpen på övningarna.

Betyg: 0

Why start a fire – Lisa Miskovsky

Det här är årets bästa bidrag om du frågar mig. En kycklingwrap med bara de fräschaste grönsakerna, lite färska örter och en smakrik kall sås som ändå inte tar över för mycket. Jag gillar arret som får mig att tänka på Kate Bush och det är väldigt snyggt framfört. Jag bryr mig inte ens om att gissa på vad Europa skulle tycka om den här låten. Den är så himla bra och jag kommer inte tröttna på den på mycket länge.

Betyg: 5

Amazing – Danny Saucedo

Åh nej! Inte tacos nu igen! Den insydda ljusshowen är rätt fräck och räddar den vid det här laget meningslösa anrättningen från en 1:a

Betyg: 2

Baby Doll – Top Cats

Den här låten får 50-talisterna att längta efter att få plocka fram Volvo Amazonen eller Opel Olympian och glida ned till gatugrillen och beställa en Parisare med extra mycket rostad lök.

Betyg: 3

Jag reser mig igen – Thorsten Flinck och Revolutionsorkeestern

”Hur kan man anlita den där knarkaren?” och liknande uttalanden har jag hört den senaste tiden. Jag har själv lite svårt för Snabbe Totte och undviker helst att se på hans framträdande. Men vi får inte glömma en sak. Det är en bra låt och Totte kan sjunga. En pizza dagen efter funkar hur bra som helst som snabbmat när man ska resa sig igen.

Betyg: 3

Då var det dags för finalen i årets upplaga av Melodifestivalen och nu gäller det att rätt låt väljs. Det har ju inte gått så bra för de svenska bidragen i internationella tävlingen de senaste åren. Vad detta beror på har många försökt förklara och teorierna har varit ungefär lika många som förstårsigpåarna. Förr året försökte jag mig på att jämföra finalisterna i det svenska startfältet med godis. Det gick ju sådär. Inte röstade ni efter mitt tycke. Kanske berodde det på att när det väl var dags för själva finalen så var allt lördagsgodis uppätet och ingen ville göra samma jämförelse som jag gjort. Så i år tänkte jag istället jämföra årets bidrag med drycker istället.

In the club – Danny

Det första och det sista bidraget i årets finalfälts är två Coladrycker. Vad väljer du, Dannys Pepsicola eller Eric Saades CocaCola? Eftersom de två bidragen påminner så mycket om varandra så riskerar de att konkurrera ut varandra. Personligen håller jag Dannys In the Club som den något sämre av de båda bidragen. Den upprepar sig och är enformig. Det hela påminner om när hamburgerhaket glömt fylla på med cola i automaten och det bara är första klunken som smakar Cola. Snyggt förpackat dock.

Betyg: 3

Spring för livet – Sara Varga

Den här låten är som friskt källvatten i sin enkla uppbyggnad och sin angelägna text. Sara sjunger väldigt bra och framförandet känns trovärdigt. Jag är tveksam att folk kommer att komma ihåg den på den internationella scenen. Svenska folket kommer att komma ihåg denna låt långt efter det att tävlingen är avgjord.

Betyg: 4

Oh my God! – the Moniker

Första gången jag hörde denna låt så svor jag högt hemma i soffan. Vad i helsicke hade Christer Björkman baxat upp på scenen? En hysterisk flintis som sjöng i falsett. Men jag har helt ändrat uppfattning. Denna låt tar sig ordentligt när man hört den några gånger, fräsch som en Ginger Ale med en citronskiva i. Och jag tror den har en stor chans även ute i Europa. Vi borde våga skicka denna!

Betyg: 5

7 Days and 7 Nights – Brolle

Jag gillar Brolle och hans sångröst. Men den här låten lyfter aldrig riktigt. Men kanske kan denna låt funka ute i Europa i alla fall? Normalt brukar vi skicka låtar med starka ABBA-influenser. Kanske skulle det funka med en låt med starka Elvis-influenser också? Jag vet inte. För mig är låten som äppeljuicen på ett lunchhak, en dryck jag gärna väljer men som jag sedan inte har så mycket minnesbilder av.

Betyg: 3

E det fel på mig – Linda Bengtzing

Om Sara Vargas låt är friskt källvatten så är Linda Bengtzings låt upptappad direkt från Östersunds vattenledningssystem. Jag har inget emot Linda och hennes energi på scenen. Hon är urduktig! Men låtval och text är på tok för lik det hon presenterat i tidigare tävlingar. Alla flickor, Jag ljuger så bra, hur svårt kan det va? Så trist, vilken fadd smak och vad surt som kommer efter!

Betyg: 1

Leaving Home – Nicke Borg

Om man inte tycker om denna låt så kan man alltid stänga av ljudet och titta på bilderna killen har över hela kroppen. När det gäller låten så får jag bita mig i tungan för att inte jämföra den med ett billigt rakvatten med hög alkoholhalt istället för en dryck. Men drycken jag väljer att jämföra med får bli Tequila, någon billigare sort med en röd sombreroformad kork i plast. Låten sticker inte ut åt något håll alls, varken bra eller dålig – snarare tvärtom.

Betyg: 3

Me and my drum – Swingfly

Även den här låten vinner på att lyssnas på flera gånger och för en gångs skull gillar jag en raplåt. Jag tror att denna låt kommer att leva länge efter melodifestivalen, lite som en Jaegermeister – aldrig riktigt inne men heller aldrig omodern.

Betyg: 3

I’m in love – Sanna Nielsen

Nu korkar regnbågsrörelsen upp den rosa champagnen och skålar och skrålar ikapp som barn på julafton. En härligt medryckande klassisk schlager med en suveränt duktig sångerska och mycket glitter och glamour, precis som schlagerns främsta beskyddare vill ha det. Se så! Fram med fjäderboan nu, darling!

Betyg: 5

The King – The Playtones

Tänk att det kan kännas så fräscht med något retro? För visst påminner denna låt om något så amerikanskt som iste? Jag kommer på mig själv gå omkring och nynnar på The King ibland. Glad och medryckande i all sin enkelhet.

Betyg: 4

Popular -  Eric Saade

Dags för den nästa colan och det här glaset smakar lite mer än Danny-Colan. Det är lite snyggare och fräschare helt enkelt. Jag är tveksam om att det här kommer att funka internationellt, Cola serveras på så många ställen, men det här helt klart en hit i Sverige.

Betyg: 4

Nu återstår det att se vilket bidrag som vi kommer att välja på lördag. Blir det ett bidrag som kommer att funka internationellt? Är det verkligen så viktigt med framgång i Europa egentligen? Det jag vet är att mitt favoritbidrag i årets startfält inte kommer att vinna. Jenny Silvers låt åkte ut i andra chansen. Så för mig kvittar det vilket bidrag vi skickar. Jag konstaterar att årets finalfält är hästlängder mycket bättre än fjolårets. Och det säger jag skål till!

Nu är det klippt, nu börjar Melodifestivalen igen. Årets upplaga börjar som bekant uppe i Örnsköldsvik idag och ska sedan sprida sig som en löpeld över Sverige för att nå sin klimax i Globen i Mars. Jag erkänner på en gång att jag älskar melodifestivalen och har alltid gjort det. Det är något speciellt med hela tillställningen, de nervösa men laddade artisterna och låtar som sätter sig i hjärnan även om man inte tycker om den. (År 2009 kunde inte folk be om hjälp på vanligt vis utan sjöng snälla snälla snälla.) Till detta tillkommer en mediakår skulle anses behöva medicineras om det inte hade varit för att de skriver om melodifestivaler, skandaler, bröst som växer under direktsändning och nakenchocker i största allmänhet. Jag brukar ignorera löpsedlarna under melodifestivalsäsongen, det blir bara för mycket.

Första programmet startar 20:00 och jag undrar hur länge det dröjer innan de första tittarna börja känna att det rycker i det-var-bättre-förr-nerverna. De vanligaste kommentarerna som jag brukar höra när det gäller det var bättre förr, brukar inte gälla musiken eller programledaren/programledarna. De flesta retar sig snarare på att det är så många deltävlingar. Det är en rätt intressant reaktion. Tänk att schlagermusikunderhållningsprogram 6 lördagar i rad blir för mycket för folk, när det å andra sidan funkar att se Lets Dance, Idol, VinterOS, So you think you can dance och På jävla Spåret.

Förutom musiken, artisterna, röstningsförfarandet, glittret och all glamour, så brukar valet av programledare engagera mycket. Det är mer regel än undantag att den eller de som utsetts att leda programmet får usla recensioner efter första programmet. Sedan skriver pressen om programledarens revansch och ju mer vi närmar oss finalen i Globen så hyllas programledaren nästan som geni.

Det har varit flera olika konstellationer i programledarsätet. En del år är det en enda person som fått leda hela festivalen, andra år har det varit en sammansatt duo eller trio. Något år har det varit nya programledare för varje delfinal. Då det varit fler än en programledare, har det varit personer som haft någon slags gemensam nämnare – en slags dynamik: Henrik Schyffert & Erik Haag, Lena Philipsson & Charlotte Perelli, Triple & Touch.

Ett år tidigare har varit en programledartrio som inte haft någon speciell gemensam nämnare. Jag minns inte vilket år det var, kanske 2004. Då hade man skramlat ihop Charlotte Perelli, Peter Settman och Ola från Wild Kids. De funkade väl sådär tillsammans även om de funkade bra individuellt.

I år är det dags igen för en spretig programledartrio. Dolph Lundgren, Måns Zelmerlöv och Christine Meltzer. Det är dumt att måla fan på väggen på förhand, men det ska bli intressant vad detta gäng ska hitta på. Det utslitna gamla ordspråket säger ”ju fler kockar desto sämre soppa”. Det vill till att köksmästaren själv, Christer Björkman, får till den här matkorgen. Vad ska han hitta på med nötkött, sparris och vitsås?