Tänk om något liknande händer i Friends Arena ikväll? Tänk om årets bidrag är en sådan jämntjock smet att ingen vinner? Christer Björkman avgår i förtid och ägnar resterande levnadsdagar åt treminutersmeditation och schlagerböner? Tänk om Edward af Silén blir vår sista schlagerpåve och "den fruktansvärda domaren" kommer döma folket för dess röster? Tur att Claes Malmberg, våregen schlagerbuddha finns med i startfältet, och att Carola uppträder som mellanakt! Det här börjar låta som ett upplägg för Dan Brown.

Att det är just de tio nedanstående låtarna som verkligen fick flest röster i år är rätt tveksamt eftersom många röster inte räknades. Under Andra Chansen sms-röstade jag tio gånger på Martin Rolinskys Modern Talking-pastich tio gånger under duellen. Inte en enda av dem räknades. En timme efter programmets slut fick jag tio svars-sms som konstaterade att röstningen var avslutad. I kvällstidningarna och på sociala medier som Facebook kommer det fram allt mer att det är många som haft samma problem att få sina röster registrerade. Det skulle kunna förklara den märkliga smet som är resultatet i årets startfält i finalen.

Varje år som jag kommenterat finalfältet i Melodifestivalen har jag jämfört bidragen med något. 2010 jämfördes bidragen med smågodis, 2011 med drycker och 2012 med snabbmat. I år blir det olika färdmedel.

Ulrik Munter – Tell the world I’m here

Årets roadtrip med bil. Låten får mig att tänka på I drove all night, som bland annat Celine Dion gjort en cover på, utan den dramaturgiska uppbyggnaden som behövs för att göra en låt intressant – speciellt när man bara har tre minuter på sig. Istället blir det lite som att komma E4 söderifrån och passera Hörnefors och med en axelryckning konstaterar att man snart är i Umeå.

Betyg: 2

David Lindgren – Skyline

Även om David sjunger om Skyline så är detta årets tunnelbana. Till och med dansarna illustrerar hur de knuffar sig fram, håller i sig under färd och hur de kliver av tunnelbanan utan bestående men eller klara minnesbilder

Betyg: 2

State of Drama – Falling

Jag fick lyssna på låten tre gånger i rad innan jag kom på denna låts färdmedel. Längdskidor på skåneslätten. Så händelsefattigt att man kommer att tänka på Anna Bergendahls låt This is my life – det hände inte så mycket där heller.  Perfekt planerad kisspaus.

Betyg: 1

Anton Ewald – Begging

Det är lite imponerande att han får sån höjd på luggen efter att ha haft en moppehjälm på sig på väg till arenan. En energirik låt likt en trimmad moppe och Anton har den bästa koreografin detta år.

Betyg: 3

Louise Hoffsten – Only dead fish follow the stream

Att segla uppför Fyrisån I Undervattensbåt, ungefär. Louise Hoffsten är en otrolig artist och sjunger bra. Men låten är en av de där radiohitarna som man glömmer så fort sista ackordet klickar av.

Betyg: 3

Ralf Gyllenhammar – Bed on fire

En kärlekskrank brandman sitter i sin brandbil på väg till en storbrand på Jysk centrallager.

Betyg: 3

Ravaillacz – En riktig jävla schlager

Här har verkligen samlastningen av färdtjänsten funkat. Bilen är fullastad, alla vet var de ska och jobbar mot ett gemensamt mål. Sedan verkar de ha riktigt kul under färden också. Schlagern är verkligen inte död ännu och med klurig text av Henrik Dorsin är låten lika mycket en raljans som en hyllning till gamla schlagern. I finalfältet är detta den låt som sticker ut mest och i överraskande positiv bemärkelse. Gubbarna rockar bokstavligen fett. Tommy Körberg själv må tycka att Svenska folket skulle vara idioter om denna låt skickas till stora ESC. Men var inte för säker, Tommy. Det kan mycket väl bli utanför arenan i Malmö som färdtjänsten stannar i maj och lyfter ur din rullator.

Betyg: 4,5

Sean Banan – Copacabanana

Det här är jobbigt. Det känns som om man inte kan klanka ned på Sean Banan utan att göra tusen barn deprimerade. Vem vill ha det på sitt samvete? Men det hela påminner om den röda tråden som dagisfröknar brukar tvinga barnen hålla i när de är ute och går. I det här fallet är den röda tråden 3 minuter lång.  Mitt betyg är kraftig uppskruvat med tanke på innovation och ”friskt” mod

Betyg: 1,5

Robin Stjernberg – You

Med ett märkligt och ständigt jojkande på ordet You som påminner om parningsljudet hos någon primat och så ett direkt primalskrik i sticket, så undrar jag om det inte är såhär det låter ibland när Skansenakvariets Jonas Wahlberg ordnar djurtransporter.

Betyg: 0,5

Yohio – Heartbreak Hotel

När det blir vardagsmat att åka Ufo så inbillar jag mig att det kommer vara ungefär såhär. Killen är duktig på att sjunga och låten är inte så intetsägande efter att ha lyssnat på den några gånger. Den känns både igenkänd och ny på samma gång. Jag gissar på att denna låt kommer att komma högt och varför inte vinna?

Betyg: 4

Kanske låter jag lite negativ när jag sätter betyg på årets låtar. Så negativ är jag inte egentligen. Det här är bara ett mellanår för Melodifestivalen, precis som 2010. Jag vill absolut inte tillbaka till den tid då Melodifestivalen bra hade en tävling. Allt var inte bättre förr, precis som Grete och Malou kan få klä skott för. Här är en video på deras bidrag Åh vilken sång från 1977. Låten lär ha kommit fyra

 ”En androidanvändares gissel” konstaterade Jonas i veckan när Anders berättade att han inte hade någon laddning kvar i mobilen.

Att Anders glömt ladda sin mobil, alternativt använt den väldigt mycket under dagen, var inte något som övervägdes. Torrt konstaterades det att det hela berodde på att Anders hade fel märke. Min erfarenhet av de som har iPhone är att de går sönder lika ofta som andras. Det är inte tekniken det hänger på utan handhavandet. Om det hade hängt på märket på Anders mobil så kanske det hade gått gnugga ett halvätet Granny Smith mot batteriet och klämt ut några extra sista droppar.

Nu är inte Jonas på något sätt unik när det gäller att vara insnöad på en produkt, en tjänst, en konsultation eller ett varumärke. Detta fenomen dyker upp lite varstans. Ett typexempel är bakhjulsdriftsfanatikerna på 80-talet som inte kunde tänka sig att köra en framhjulsdriven bil för de åkte bara rakt fram i kurvorna. Att de sedan åkte på tvären genom kurvorna var tydligen det normala. Anpassning av hastighet och till rådande väglag oavsett om bilen var bak- eller framhjulsdrivet, var okända begrepp. Antisladdfunktion på bilarna var ännu inte uppfunnet. Nu har de gamla pubertetsmöglen bytt sina Taunusar och Asconor till SUV:ar. Och vad du än gör så stoppa inte in en krona i fyrhjulsdriftsjukeboxen. Den är laddad med schlagers som driver med alla.

På tal om schlagers. Nu på lördag gäller det. Då drar cirkusen med melodifestivalen igång igen med allt vad det innebär. Och alla vi fanatiker är redo. Nu skall allt analyseras in till minsta mikrob. Vad har de på sig? Men den här låten är ju stulen? Jag tycker hans låt från förra året var mycket bättre! Men gud så falskt hon sjunger!

Journalisterna kommer skriva spaltmetrar om skandaler och nakenchocker för de tror att vi tycker det är intressant att höra deras åsikter. En sak är säker. Alla fanatiker vet precis vilken låt som är det bästa bidraget. Märkligt bara att vi fanatiker sällan och aldrig tycker lika. Och på söndagen efter finalen kommer det heta att fel låt vann och att bidraget tagits ut för att Sverige inte har råd att stå som värd för ESC två år i rad.

Jag är laddad

Tre saker hade jag ändå satt upp att göra på min ledighet. Fotografera, se på film och plantera om de där stackars krukväxterna innan djurskyddsföreningen får en underavdelning som värnar mer om svärmorstungor än fikusar.

På torsdagen när jag vaknade så kände jag direkt att det var en perfekt dag för fotografering. En bild på en rönn som tappat alla blad med dignade av rönnbär skulle tas. Jag hade sett jättefina rönnar vid Djäkneboda när jag var på väg upp till kusin Anita för att fira hennes 50årsdag. Men det kanske var lite väl långt att sticka ända dit upp för att fotografera lite rönnbär. Jag styrde istället mot Degernäs. Men hur jag än svängde runt i by efter by så hittade jag inte den perfekta rönnen. Antingen hade den skrumpna fula blad kvar på sina grenar eller så stod den inne på en villa trädgård. I by efter by letade jag efter den perfekta rönnen men gav till sist upp och då hade jag kört cirka 15 mil. Men jag kände mig väldigt nöjd ändå. Jag hade fått köra bil som jag också tycker om och jag hade fått återse en massa trevliga byar. Degernäs, Röbäck, Skravelsjö, Klabböle, Sörfors, Överboda, Dalsjö, Rödtjärn, Brån, Västra Spöland, Gullbyn, Selet, Rödåsel, Djupbäck, Långviksvallen och Kassjö. Flera av dem har jag inte sett sedan jag jobbade som säljare på Hemglass. Västerbotten är vackert.

Vilket hysteriskt val av film det blev! ”Abraham Lincoln vs. Zombies”, en skräckis så dålig att det blev en komedi. Jag har aldrig riktigt förstått vad som är så himla läskigt med zombies. De rör sig i ultrarapid och till och med jag skulle kunna springa ifrån dem. Och vem kom på den ljusblå idén att göra gamle Abraham till actionhjälte? Gamle president Lincoln varierade mellan att hugga av zombiernas huvud med lie eller så sköt han dem i skallen. Tjopp tjopp pang pang!  Varje gång som en zombie sköts i skallen så såg den odöde oerhört förvånad ut innan han sjönk ihop, som om den tänkte ”Åh nej! Inte nu igen!” Ett passande fingerat citat på DVD-omslaget skulle vara:

”Hur många gånger skall man behöva dö innan man får ligga ned?!”

Zombien Arne 249år.

Jag ska inte berätta hur filmen slutar men så mycket kan jag säga att det presenteras en helt klart annorlunda idé om varför Abraham Lincoln blev skjuten på teatern.

Idag chockade jag mina krukväxter till sist genom att plantera om dem. Det var på verkligen på tiden! Jordsäcken och de nya krukorna köptes redan i februari men själva jobbet har inte blivit gjort. Nu fanns det knappt någon jord kvar i krukorna. Svärmorstungor måste vara överlevnadsexperter men de kan väl ändå inte överleva på damm allena? Sagt och gjort åkte så äntligen säcken med jord fram och från andra krukan till höger hördes ett förvånat ”vad skådar mitt norra kronblad”. Det är ett dynggöra att plantera om blommor även om det går rätt snabbt. Värst är att städa upp skräpet efteråt. Men det är skönt att det är gjort.

Nu är det lördag och det känns som om livsandarna börjar på återvända. Några stora projekt under min ledighet har inte dragits igång, precis som jag lovat mig själv. Det känns skönt att få komma ikapp sig själv och känna hur nyttigt det varit att få vara onyttig. Och äntligen har jag fått ihop en blogg också och det känns som det inte gör något att den egentligen inte handlar om någonting alls.

För bilburna Obbolabor har förändringen med ”svängande huvudled” i korsningen Södra Obbolavägen och Ångmanskroken inte riktigt fått genomslag ännu. Ändå skedde förändringen för 20år sedan i samband med att Obbolabron invigdes och Obbolas infarter förändrades. På den tiden var Ångmanskroken en del av Linjevägen och där passerade en massa tung trafik till och från fabriken, och det var väjningsplikt i korsningen om man kom in ifrån samhället. Det gällde verkligen att se upp innan man körde ut i korsningen så att man inte krockade med en tung timmerbil.

Men som sagt, för tjugo år sedan förändrades korsningen och nuförtiden är man på huvudled när man kommer körandes på Södra Obbolavägen från byn. Trots detta infördes för drygt tjugo år sedan sitter ränderna i hos många Obbolabor. Många tvära inbromsningar sker i korsningen helt omotiverat och det gäller att hålla avståndet för att inte krocka när framförvarande bil bromsar tvärt och skapar en trafikfarlig situation. De omotiverade inbromsningarna påminner rätt starkt om när getter blir rejält skrämda, de blir paralyserade och ramlar omkull.

Hur det nu ska gå med körkorten i Obbola när hastighetsbegränsningarna ändrat inne i samhället, med 30- och 40-skyltar istället för 50km/h som det varit sedan urminnes hävd? Risken är att man fortsätter som man alltid har gjort och håller sina 50km/h, för så har det alltid varit. Jag har själv lite problem att hålla hastighetsbegränsningen inne i byn och får ständigt påminna mig själv. Men jag har inte tänkt låta det ta 20år innan polletten trillar ner för mig. Vanans makt är stark men inte oföränderlig.

Tro nu inte att det fanns vita byxor i min storlek. Numera är det rätt lätt i övrigt att hitta kläder som passar. Utbudet av stora storlekar har blivit mycket bättre. Men vad skulle jag göra när min plan om vita byxor sprack. Jeans? Jodå, det finns snygga jeans och jag tror inte att jag skulle bli utskälld ifall jag skulle dyka upp i ett par snygga jeans. Men jag hade ju bestämt mig för vita byxor.

Expediten var hjälpsam och förstod mina tankebanor. Hans förslag var ett par chinos i orange. Jag stod redan i provhytten och testade ett par jeans när en hand med de orangefärgade byxorna stacks in i provhytten följt av ett:

-       Prova de här också, de är rätt häftiga.

Skeptisk tog jag ändå och testade byxorna medan expediten fortsatte:

-       Hoppas de passar. Det var den största storleken jag hade hemma.

Jodå, visst fick jag på mig på mig byxorna. Men de var så trånga att man kunde se vilken religion jag tillhör. Jag betraktade mig förfärat i provhyttens spegel och konstaterade att jag såg ut som en gigantisk ekivok morot.

-       Passar de? Frågade expediten.

-       NEJ! Svarade jag en aningens övertydligt.

Tankarna snurrade om vad jag skulle ha på mig på lördag. Så trist med jeans. Jag hann till och med tänka på att få gå med rumpan bar. Brorsan hade som förslag att de skulle ha ett nudistbröllop när de gifte sig, och när jag stod där i provhytten så tyckte jag att det var en lysande idé. Brorsans idé om nudistbröllop dök upp när han tröttnat efter några veckors ihärdigt diskuterande om vad de skulle ha på sig. Brorsan besinnade sig då han tänkte vidare hur det skulle bli på själva vigseln. Han insåg att det inte skulle vara någon höjdare att knäböja framför prästen. Och meningen ”tager du denna….” skulle bara bli förvirrande.

Så mina vita chinos blev till ett par snygga jeans till slut. Ibland blir det inte som man tänkt sig men det blev bra ändå. Och det är väl huvudsaken? Och som den kloka profeten Lotta Engberg sjunger:

-       Kan man gifta sig i jeans om man bara svarar ”ja” kan väl inte resten va’ så viktigt?"

Så det är inte konstigt om det blir fel ibland på återvinningen. Jag följde käre Papps häromveckan för att slänga lite skrot. Bland annat skulle en skraltig byrå kasseras. På en container stod det "Möbler" klart och tydligt, ett enligt mig tydligt tecken på att det är just där som skraltiga byråer skall slängas. Sagt och gjort. Med ett käckt "åh hej" så hade jag hivat byrån i containern. Då kom den därstädes arbetandes "Mr solstråle 1953" joggandes med upprörd min och morrade att man inte fick kasta möbler i containern markerad möbler. För där skall det  bara vara stoppade möbler. Jag ryckte på axlarna mot honom och svarade:

-Ja, det var ju där jag stoppade den.

-Åh, det doftar hägg! Det dottal jäddegodd!

Mitt mellan punkt och stor bokstav bestämde sig alltså min näsa att bli tätt och gav mig en tämligen harmynt frasering.

Sedan jag slutade köra glassbil för drygt tre år sedan så tycker jag att det hela har blivit bättre. Troligen beror på att jag inte längre är lika exponerad för pollen längre nu när jag jobbar inomhus om dagarna.

Men idag när jag och Stig bestämde sig för att fototionera lite runt om i markerna så slog pollenallergin till igen. Det dröjde inte länge förrän min näsa var lika tätt som en katolsk konklav. Men jag kämpade tappert på. Lite pollen ska inte få sätta käppar i hjulet för mig när jag ska vara ute och fototionera.

Det blev trots allt en mycket trevlig dag med Stig och vi fotade vid Gamla Ersbodavägen och även vid Klabböle Kraftverksmuseum. Västerbotten är fantastiskt vackert just nu och det är en fröjd att få dokumentera allt med kameran. Synd bara på att den där jäkla pollenhalten ska vara så hög! Till slut så rann ögonen så pass mycket så att man skulle kunna tro att jag läst en kvartalsrapport från ett Grekiskt pensionssparande. Nåja. När bölandet och nästäppan gett med sig så blir det nya tag och mer fototionerande. Kanske får man ta sig en titt på pollenkollen innan man ger sig ut.

Åter igen är mänskligheten hotad. Denna gång heter massförstörelsevapnet dubbdäck och den elaka Bondskurken Michelingubben. Med små lömska partiklar i storstadsområden tänker han göra folk sjuka och eländiga.

Bondbrudarna har i alla år delat fansen i två läger. En del har gillat de klassiska Bondbrudarnas roller som Bonds kuttersmycken. Det andra lägret har protesterat mot sexismen och detta har resulterat i att i senare filmer har bondbrudarna gestaltats som självständiga och smarta. I den 24:e filmen kommer den aktuella bondbruden få titlar som professor i miljömedicin, atmosfärskemi och statistik. Vilken sida jobbar hon egentligen för?

Fotnot:

Filmen kommer finnas dubbad på tyska.

”Hej Jörgen. Vi har tagit fram ett paket med boxerkalsonger till dig, Jörgen. Det första paketet får du gratis, Jörgen. Så kommer det 3st nya kalsonger varje månad, Jörgen. Och det är heeelt utan köptvång, Jörgen.”

Jojo!

Det är svårt att hålla sig seriös när man drabbas av personer som har lagt sig till med detta oskick. Jag får bita mig i tungan för att inte driva med personen. Fenomenet förekommer även på jobbet när kunder ringer in (troligen är de säljare)

”Hej, Jörgen. Jag behöver en droska till Långgatan, Jörgen. Visst fixar du det, Jörgen? Bra, Jörgen. Då kommer den direkt, Jörgen?”

Det hade varit så skönt att fått kontra med:

”Hej herr Andersson. En droska, herr Andersson? Visst, herr Andersson. Vagn 3019:s chaufför tillhör Amish-folket, herr Andersson. Så det går bra, herr Andersson. Den går inte så fort men å andra sidan tillåts ni bära hatt oavsett civilstånd, herr Andersson”

Men mitt professionella sätt förbjuder mig.  

Ute i landet så kommer det in rapporter om märkliga händelser i städerna. Aftonbladet har gjort en liten sammanställning och berättar bland annat att Borås byter namn till boras.com och i Göteborg ska byta ut ett pariserhjul mot ett vindkraftverk för det är så dyrt att driva spårvagnarna. Upsala Nya Tidning är lite mer fyndiga och hävdar att ett ämne i tatueringsfärg gör p-piller verkningslösa. Kanske skrämmer det något litet pucko att börja använda kondom mer noggrant. Men Aftonbladet nämner inte VK:s skämt. Kanske beror det på om de trodde att Björklöven är ett farmarlag till SAIK?

Jag saknar skämt typ det VK hade på sidan BB-Nytt för något år sedan, där en kille förekom på inte mindre än 4 olika bilder, med fyra olika mammor. Det aprilskämtet höll världsklass och satte fart på diskussionerna runt om i fikarummen. Mer sånt, VK.

Men nu är det dags för Melodifestivalfinal i globen och då vet ni som följt min blogg sedan starten att jag får inspiration när det gäller schlagern, som det hette förr. Dags att sparka igång den gamla bärbara med andra ord.

Melodifestivalen 2012 är den mest spretiga som Christer Björkman någonsin mäktat med att skramla ihop. Aldrig förr har festivalen haft så många smakriktningar, genrer och skillnader i kvalitet. Och aldrig har bidragen riktat sig till så många olika åldersgrupper. Därför är det lite knepigt att sätta betyg på finalbidragen 2012. Varje gång som jag bloggat om finalbidragen så har jag försökt jämföra dem med olika saker.

2010 jämförde jag bidragen med olika typer av godis. Det gick sådär. Det vinnande bidraget This is my life med Anna Bergendahl jämförde jag med Pigall, en svårdefinierad chokladbit med snygg förpackning. Och det gick sådär även ute i Europa för att vara lite snäll. För första gången sedan det infördes semifinaler så missade Sverige att ta sig till finalen.

2011 jämförde jag bidragen med drycker. Det gick lite bättre för den Coladryck som jag utsåg Popular med Eric Saade att vara. Bidraget ledde under långa perioder under omröstningen och kom till slut på tredje plats. Riktigt bra jobbat! Coladrycker funkar alltid och det gäller att satsa på form och design. Vann gjorde en artificiellt sötad lågprisjuice från Azer…… Ascer…… Arrze….. från Baku, en stad som ligger långt öster ut.

Så då kvarstår frågan. Vad ska jag jämföra årets finalister med? Ska jag jämföra dem med grönsaker, eller bilar? Eller blir det bättre om jag jämför bidragen med husmanskost? Nej, eftersom jag inte är ett toppår för melodifestivalen så väljer jag att jämföra bidragen med snabbmat.

Euphoria – Loreen

Det här är den låt som jag tror vinner den svenska finalen i år. Den är väldigt snyggt genomförd och Loreen sjunger väldigt bra. Den har två konkurrenter inom samma genre men detta är den av de tre som håller bäst kvalitet. Detta är den mest perfekta Guacamolen som en tacobuffé kan ha

Betyg: 4

Mystery – Dead by April

Egentligen gillar jag låten och sången men growlingen är bara för bedrövlig. Jag gillar pizza och det kan slinka ned ett och annat skrovmål. Men jag skulle aldrig för mitt liv kunna tänka mig att beställa in en Calskrove, ett skrovmål inbakad i en calzone (finns på menyn i Skellefteå)

Betyg: 1

Soldiers – Ulrik Munther

Här är den lilla russinasken man fick när man var på utflykt när man var liten. Mer snacks än snabbmat. En låt för småtjejer som tröttnat på Pim-Pim

Betyg: 2

Shout it out – David Lindgren

Åter till tacobuffén. Här är det fortfarande snyggt serverat men det finns färre alternativ. David sjunger väldigt bra men låten blir lite väl monoton.

Betyg: 3

Why am I crying – Molly Sandén

Det här påminner om varmkorv. Det funkar helt okej tills man av någon oförklarig anledning halkar med fingret i ketchupen och korven glider ur näven och ned på bordsduken och smetar ned.

Betyg: 2

Mirakel – Björn Ranelid featuring Sara Li

Att detta bidrag röstades fram direkt till Globen är den starkaste markering som svenska folket gjort mot melodifestivalen sedan Ulf ”Sillstryparn” Dageby fick en mindre hit med låten Doin’ the omoralisk schlagerfestival på Alternativfestivalen som proggrörelsen anordnade på Storängsbotten, Stockholm 1975. Fin prosa bitvis men i övrigt är det flat line på denna, precis som de där pulversopporna man fick i lumpen på övningarna.

Betyg: 0

Why start a fire – Lisa Miskovsky

Det här är årets bästa bidrag om du frågar mig. En kycklingwrap med bara de fräschaste grönsakerna, lite färska örter och en smakrik kall sås som ändå inte tar över för mycket. Jag gillar arret som får mig att tänka på Kate Bush och det är väldigt snyggt framfört. Jag bryr mig inte ens om att gissa på vad Europa skulle tycka om den här låten. Den är så himla bra och jag kommer inte tröttna på den på mycket länge.

Betyg: 5

Amazing – Danny Saucedo

Åh nej! Inte tacos nu igen! Den insydda ljusshowen är rätt fräck och räddar den vid det här laget meningslösa anrättningen från en 1:a

Betyg: 2

Baby Doll – Top Cats

Den här låten får 50-talisterna att längta efter att få plocka fram Volvo Amazonen eller Opel Olympian och glida ned till gatugrillen och beställa en Parisare med extra mycket rostad lök.

Betyg: 3

Jag reser mig igen – Thorsten Flinck och Revolutionsorkeestern

”Hur kan man anlita den där knarkaren?” och liknande uttalanden har jag hört den senaste tiden. Jag har själv lite svårt för Snabbe Totte och undviker helst att se på hans framträdande. Men vi får inte glömma en sak. Det är en bra låt och Totte kan sjunga. En pizza dagen efter funkar hur bra som helst som snabbmat när man ska resa sig igen.

Betyg: 3

-Kolla på din pappa. Chansen är nog inte så stor.

Åldern är vad man gör den till och inte krav som man tror omgivningen ställer på en. Det yngre gardet på jobbet uttrycker rätt ofta oro för att bli äldre. Unga fröken E släppte en halvbitter kommentar idag på Facebook: ”Börjar bli gammal L” och fick en massa kommentarer. Självklart så handlade kommentarerna om mothugg till Unga fröken E:s påstående. Tant P, snart 45år, skrev i sitt att livet för hennes del är uphill och inte det downhill som Unga fröken E är lite ängslig för.

Så livet är vad du gör det till. Till våren fyller jag 42 och jag tycker att livet i största allmänhet aldrig har varit bättre. Och det finns delar mig som längtar till jag fyller 50år. När jag var 30år så bestämde jag nämligen att jag skulle äga en cabriolet när jag fyller 40år. Nu blev det inte så. Kanske blir det när jag fyller 50år istället? Svart metallic och röd läderklädsel. Det borde väl passa perfekt till mitt då silvergråa hår?

”Vi tänkte på dig när vi skapade Ford C-Max.”

Så oförskämt!!

när föreståndar’n gör entré.

Det är nära att hon svimma

när hon fattar vad hon får se.

Har stormen genom hemmet dragit?

Har tyfoner korsat genom vårt hus?

Allt i matsal sönder slagit!

Vem har gjort allt detta bus?

Möbler ligger mest på ända,

Gardinerna hänger på trekvart.

Julgran har någon ta’tt en vända

Och bocken den har blivit svart

Förestånda’n går i taket

Och vänder snabbt på sin klack

Var är harpan som hade vaket?

Här ska minsann bli ett redigt snack!

Efter några korta minuters sök

Så hittar föreståndar’n våpet

Sovandes i hemmets kök

Med skallen halvvägs in i städskåpet.

Vaket rättas upp och sätts på stol.

Hon är verkligen inte i bästa trim.

Med flera fläckar på sin kjol

som stinker kraftigt utav Vim

Sakta börja kvinnan vakna

Och föreståndar’n börjar sitt förhör

Frågetecknen de ska rakna

Om vem som härjar och förstör

Sakta börjar vaket berätta

Om vad som hände igår kväll

Föreståndar’n sig får sätta

Det hon hör känns som en smäll.

Inte kan väl detta stämma

Att de gamla haft sånt stoj

Sånt ska väl mediciner hämma

Och skicka dem till sin koj.

Det hela började efter kvällens fika

När glögg och pepparkaka kom på tal

Helmer sa att fattiga och rika

Skulle bjudas på dricka i denna sal.

Efter en tur med sin rullator

Kom han åter med en bag in box

På rullatorn låg det några kartor

Med några flaskor och annat jox.

Lite vin är väl ändå en harmlös vana

Och ett glas är väl ro och frid?

Men jag kunde väl aldrig ana

Att min blev spetsad med Stesolid?

Innan mitt minne fick stora hål

Så hann jag dock se ett och annat

Helmer hade hämtat vår stora skål

Så börja han blanda nåt så förbannat.

Först så blev bag in boxen tömd

Sedan åkte en hela renat i

Inte en spritsort blev nu glömd

Till och med vermouth blev svept förbi

De tio gamla höll fram sina koppar

Och med brygden sig snabbt försåg

Detta piggade upp de gamlas kroppar

Ja, hela vårt luciatåg.

Snart så dansa hela gänget

Viktor tog en rumba med vår gran

Signhild hade värsta svänget

Och bugga loss med lille Jan.

Gudrun fyllde på med mera bryggd

Och berättade för alla som ville höra

Historier om förlorad dygd

Och viskade snusk i Helmers öra

Helmer tog en styrketår

Och det lyste i hans enda öga

Sedan gjorde han sånt man inte får

och Gudrun generade sig föga

Sedan blev det livat utav själva fan

Och det rykte upp till nocken

det var Ruben och så lille Jan

som hade börjat bränna bocken

Från hallens gamla brandskåp

Hämtade Signhild en brandyxa

Bocken skulle dö genom dråp

Men Viktor knäppte lugnt upp sin byxa

Viktor är en rådig gammal smed

inget får honom att väja

Men med vad han släckte bocken med

Det vill jag inte säga

I hallen hade Märta fasligt kul

Med gamla mor Greta

Med mycket stök och mycket strul

Hade hon fått ned den feta

Nu satt de på golvet ned vid trappen

Spriten hade gjort dem tuffa

De skulle snart ta till sjappen

Och Ruben lovade att knuffa

Sedan med det med hjärtligt fnitter

Jag såg dem nedför trappen sticka

Endast iförda julgransglitter

På vår kaffebricka

Lille Jan var nu i redigt i gasen

Och satte på en hårdrocksdänga

Signhild hängde på den knasen

Och tillsammans började de att headbanga

Sedan börjar luckorna för stora bli

Allt börja bli ett enda blurr

Att ha fortsatt koll blev tji

I min skalle hördes bara surr

Mitt medvetande gick och kom

Och jag lovar och jag svär

Jag har ingen aning om

Hur jag hamna i städskåpet där

Föreståndarns suck är lång

Hur ska de nu alltid hinna

Pastorn är ju snart på gång

Ska han nu sin nåd besinna?

Det är bäst och sätta fart

Och leta reda på alla gamla

Att få allt städat och klart

Och alla i matsalen samla

Nattens stora och vilda fest

Har gett de gamla många törnar

Står nu framför pastorn som är gäst

Bakfulla som små örnar

Föreståndarn’s luciatåg

Det är en sorglig syn.

Gamlingar som med sprit sig försåg

Ska det talas länge om i byn

Luciakrona som saknar ljus

Och stjärnlösa blompinnar så magra

Tärnor står med vinstänkt blus

Mot slaka stjärngossestrutar hjälper ej viagra

Kantorn spelar nästa sång

Och ni ska veta att.

Tappert sjunger skaran gång på gång

En högljudd önskan om en schtilla natt.

Förra julen blev det ingen julgran. Då var jag fortfarande långsur på julgranen som jag hade året dessförinnan. Jag hade köpt en såndär riktig Kalle Anka – gran på Plantagen. Den var hur snygg som helst när den var pyntad och klar. Där stod den och prydde mitt hem i några dagar tills jag kom hem från jobbet och hittade granhelvetet liggandes raklång på golvet. En stor del av mina fina julgranskulor var sönderslagna och stjärnan i toppen hade verkligen dalat.

När det gäller julgranskulor så saknar jag Blomsterslottet som fanns uppe i Skellefteå. Där hade man verkligen fint utbud av julgranspynt. Julgransbollarna såldes i 12pack och var snygga till tusen, inte som dagens kitchiga och plastiga dekorationer. På Blomsterslottet botade jag en grå juldepp med att shoppa julpynt för tusen kronor julen 2000. Nu finns inte Blomsterslottet inte längre. Butiken är sålt till Blomsterlandet och har endast deras ordinarie sortiment. Den enda butik jag sett ha lite finare julgranspynt här i Umeå är Mias Lustgård. Visserligen rätt fina dekorationer men de når inte upp ens till en tiondel av det Blomsterslottet kunde presentera när det gäller julpynt.

Så om jag ska ha en julgran i år, ska jag köpa en riktig julgran eller en i plast? Och om jag skulle komplettera min decimerade samling julgranskulor, vad ska jag pynta den med? Ska jag köpa röda julgranskulor med vita nedåtriktade pilar med texten ”Lägg mina klappar här”, eller ska det få bli pärlbroderade flamingon med tydliga tecken på ledgångsreumatism? Jag är skeptisk.

Jag och farsgubben bestämde oss för att käka julkorv idag. Det kändes verkligen som en tjuvstart att käka julkorv innan det ens hunnit bli december. Men har man bestämt sig så har man. Men var hittar man julkorv och rotmos på ICA MAXI? Det är nog så sjåigt att hitta det man brukar köpa kontinuerligt. För så fort man lyckas lära sig på vilken hylla produkterna är uppstaplade, så får butikschefen för sig att möblera om. Och vips är all kunskap om var varorna finns, raderad som en kärleksbetygelse inristad i sanden vid strandkanten.

När det gäller att leta efter produkter som man sällan köper i en sådan stor butik så kan det verkligen ta tid. Där virrade jag och farsgubben runt bland färdtjänsttanter, växtfärgade studenter och VAB:ande småbarnspappor i vår jakt på julkorv och rotmos. I mötande trafik gled Peder fram i sin jakt efter bostongurka.

Skam den som ger sig. Till slut hade fått tag på både korv och mos, så middagen var räddad. Och visst smakade julkorven lika gott som vanligt. Doften av korv kittlade hundstackarns nos så till den milda grad att tydligen liknade tortyr.

Själv tycker jag att julkorv inte är någon produkt som man vill äta alltför ofta. (Jycken är av en helt annan uppfattning.)  Men visst blev det lite mera jul för en stund. Julkänslan är annars totalt obefintlig. Det hjälps inte att det är första advent nu på söndag. Utan snö och med flera plusgrader är julkänslan lika långt borta som den brukar vara i september.

Var nu ICA MAXI har sin julkorv och var de förvarar rotmoset har jag inte orkat lägga på minnet. För jag slår vad om att nästa gång jag blir sugen på julkorv och rotmos så har de flyttat runt i butiken.

Undrar om Peder hittade sin bostongurka?

Men vad ska man välja istället? Det landstingsvita är uteslutet från min sida. Det blir så sterilt och rensat från trivsel när ett rum blir berövat på färg och nyanser. Jag jobbade som kock på Rådhuskällaren när de nya ägarna fick för sig att göra om restaurangmatsalen till ett konstgalleri. Ut åkte båsen, de gamla kopparföremålen och atmosfären. Det hade inte varit någon modern atmosfär, men det var en atmosfär alla fall. In åkte kritvit färg, IKEA-spolights spända på wirar och Lasse Åbergs tavlor tillsammans med känslan av väntrum a’la NUS. Så vill jag inte ha det.

Som tur är så är jag inte ensam om att tycka om färger och mönster. Mina kungliga hovleverantörer på Colorama i Vindeln håller med mig om att färg sätter piff på tillvaron. Idag åkte jag och Lisbeth upp till Vindeln för att kolla lite om vad som finns. Det blev en härlig dag med härliga människor och en massa idéer. Rickard och Lennart visade upp flera olika fräcka tapeter.

Men tro nu inte att allt är spikat och klart om vad man ska välja. Det finns FÖR MYCKET att välja på! Det är inte klokt vad det finns mönster och färgställningar. Och precis som jag kärat ner mig i en tapet och ”nästan bestämt mig” så har jag hittat en annan tapet som också ”gjort mig kär”. Det hela har slutat med att jag plöjt genom tapetböcker och tapetsajter som någon slags non-woven porrmissbrukare. (Det är väl lika bra att jag själv skämtar om ”Easy up” innan någon annan gör det)

Till en början hade jag bara tänkt göra om i köket. Det är trots allt köket som ser mest skabbigt ut. Min barndomskamarat Carina hade lagt upp några bilder på resultatet från när hon gjorde om köket ute på torpet. En riktigt snygg blommig tapet! Något liknande skulle jag också vilja ha. Köket har bara två tapetserade väggar, så man kan vräka på med rätt utflippade tapeter utan att det blir för mycket. Så kanske skulle jag våga mig på ännu mer färg än Carina.

Just nu lutar det åt något från Hanna Wernings kollektion hos Boråstapeter. Hon är min själ inte rädd för färg.

Men vad ska man hitta på i vardagsrummet då? Det känns som det skulle bli lite väl häftigt att sätta upp tapeter med storblommigt skrikigt mönster. Och det känns lite enformigt att ha fondvägg i alla mina rum. Eller så kanske skulle man hålla sig till fondväggstemat och vara så kreativ att man fixar något nytt enfärgat, kanske en metallictapet i plommonlila, och så fläskar man till med en fototapet av egen kollektion?  Vem vet. Jag hinner nog ändra mig flera gånger innan det är dags.

Visst torkar jag bort smuts och dynga så fort jag hittar det. Det duger inte att brista ut i ett ”Här ser det värre ut än i den värsta byggbarack” och sedan bara låta wettextrasan lågsniffa över kaffefläckarna.  Jag gillar att ha det propert och undanplockat i min lägenhet. Men det är det där jäkla dammet som irriterar mig till max. Hur kan det komma sig att inte forskare har gett sig i kast med att lösa problemet med dammets själva uppkomst? Istället har man tagit fram det ena dammsugarsystemet värre än det andra. Nu finns det till och med små dammsugarrobotar som likt senila små pekineser glider runt i bostaden planlöst medan husse är på jobbet. Hur effektiva de är vet jag inte, men de kostar en hel driva med tusenlappar.

Så vad ska jag göra med mina mufflonfår till dammråttor? Ska jag ta tag i problemet på en gång och göra ett ryck, eller ska jag låta det gå några dagar till så kan jag utrota en hel dammhjord på en gång? Det är ju inte mitt fel att dammet finns där. Det är forskarnas fel, de lata forskarnas fel, som inte tagit tag i problemet och skapat det dammfria hemmet. Nåja. Jag låter dammet ligga kvar idag. Dammet är beviset på att jag gjort något roligare.

 Det sägs att en musikkritiker är en misslyckad och bitter musiker. Jag vet inte om det stämmer alla gånger men något korn av sanning ligger det nog i påståendet. Jag läser inte musikrecensioner så ofta, men jag tycker mig kunna märka att det ofta är så att kritikern inte ens gillar genren på den skiva han eller hon ska recensera. Det brukar sluta med personliga åsikter och direkta påhopp istället för indikationer om artisten/gruppens prestation och om albumets kvalitet. Det jag saknar i recensioner är kritik när sångaren sjunger Yöu istället för You. Yöu låter inte som ”cool engelska” utan som om sångaren är från Norrköping. Det är inget fel med Norrköping, men uttalet Yöu blir som ett verbalt syftningsfel. Och är det bara hos mig det går kalla kårar utmed ryggraden när vissångare sjunger ”Kristallen den fyna”?

 

Efteråt har jag tänkt på det där. Tänk om de verkligen skulle spela in en Bondfilm i Obbola och vad skulle den då få för titel? Vad skulle Bondfilmen heta ifall den utspelades på något annat ställe i Sverige? Klart man måste göra en lista!

Obbola:

You only smell twice

Drottningholm:

Die another day – kaffeflicksscheisse!

Göteborg:

Tomorrow never GAIS

Kiruna:

Licence to chill

Småland:

Buy another day - va’ sa’ de’ kosta? (kommer inte att likna Goldfinger alls)

Piteå:

For your palt only

Annars är vår huvudstad en väldigt vacker stad. Och det finns tusen saker att upptäcka varje dag. Under helgen som var åkte jag ner till några bekanta och passade då på att återupptäcka några klassiska turistfällor. Jag började med att besöka Drottningholms Stottspark med Kina Slott. Vilket perfekt ställe att fototionera i parkerna kring slottet är. Innan jag visste ordet av så hade jag varit där i 3,5 timme och hunnit med att slåss med Japaner om fotoutrymmet när det var dags för vaktavlösning. Även om parkerna kring slottet i sig inte innehåller någon blomsterprakt så finns det  ändå mycket att fotografera. Fontäner, svanar, vitkindade gäss, gräsänder, ekar, hästkastanjer, lindar och statyer. Allt fastnade på bild. Längst bort från slottet uppe på en liten kulle fanns det en vacker staty föreställande två nakna killar. Min lilla teori är att det är Gustav V som beställt statyn och att den heter ”Kaffepojkarna”.

Ett annat trevligt ställe är Skansen. Kameran fick följa med även dit. Trots att vi gick där en hel dag så hann vi inte se allt. Det är ju hur mycket hus och stugor som helst där och i varje stuga står det en trevlig person i tidstypisk dräkt eller folkdräkt och kan verkligen allt om sitt hus. Lite extra intressant var huset som min kompis Anders mormor hade bott i fram till 1927. Jag är så imponerad över hur lågt i tak det var i vissa hus. Personer på 175cm kunde inte knappt upprätta. Tänk er då mig som är 190cm lång. Det skulle bli allt bra många flisor i flinten för mig när fontanellen mötte taket.

Vad är ett besök i sommarStockholm utan Gröna Lund? Jag kan säga att det hänt en hel del där sedan mitt senaste besök 1978. Borta är den gamla berg-och-dal-banan med gamla Opel Rekordliknande bilar. Nu har man tre olika helvetesmaskiner som går in i varandra, allt för att skrämma vettet åt hederligt folk. Jag försökte lära Stockholmarna uttrycket ”du jett ju bruk hove’!” utan större framgång. Med dödsförakt slängde de sig iväg i den ena helvetsmaskinen efter den andra. De åkte upp och ned och fram och tillbaka, slängdes hit och dit i en hiskelig fart. Jag såg förresten en flicka kräkas mot restaurang Kaskad, en händelse som såg ut som en tanke. Värst var nog ändå Extreme, en karusell som mest liknade en gigantisk stavmixer och som behandlade sina åkare som ’tjickren te pärmoset’. Jag hade lite dåligt samvete över att jag manade på Anders att åka den karusellen, speciellt eftersom jag själv behöll min värdighet och stannade tryggt kvar på backen. Kanske var jag lite avundsjuk på Anders som vunnit en gigantisk Toblerone på 2kg. Jäkla chokladslampa!

• Om du vigt ditt liv till glass så finns det grupper som hjälper dig. (Viktväktarna och andra lobbyorganisationer för vuxenanorexi)

• Du kan bevisa att glass finns. (Allt från reklam och frysboxar via fläckar på kläderna till några extra kilon på vågen)

• Det finns lagar som säger att glasstillverkare inte får ljuga (Livsmedelslagen går ju visserligen tyda på ett flexibelt sätt och är rätt efterklokt lagd)

• Du behöver inte vänta i över 2000år till nästa glass. (Till skillnad från Jesus&co så sprutas det ut glassnyheter i en strid ström från tillverkarna och gamla klassiker återintroduceras hela tiden. Personligen längtar jag efter Cherry Cool som tillverkades av tyska Schöller, körsbärsisglass med limesorbet, och såldes i Sverige under en period av Hemglass. Varför inte en återlansering av något seriöst glassbolag, kanske?)

• Ingen har blivit bränd på bål, hängd eller torterad på grund av sin kärlek till glass. (Straffet för kärlek till glass kan på sin höjd bli självspäkning)

• När du har en glass så knackar du inte på folks dörrar och försöker ge bort den. (Nej, du får köpa en egen glass.)

• Glass har aldrig startat stora krig. (Ett litet, litet krig kan jag gräva upp. I Sverige fanns det ett så kallat glasskrig 1993-1994 men det minns bara de som jobbade som glassgubbar under den tiden. Att det under den tiden fanns två rikstäckande glassbilar, Hemglass och Glassbilen, har folk sedan länge förträngt och majoriteten av svenskarna märkte inte ens av det kriget ens medan det ännu pågick)

• Glass talar inte om för dig hur du ska ha sex (Det skulle just se snyggt ut. ”Hej! Vad föredrar du? Storstrut eller Piggelin?”)

• Ingen försöker döda dig ifall du inte äter glass. (Inte ens Hemglass)

Att jag hackat på ishockey är ju inget nytt för er som läst min blogg tidigare. Hockey är stort i konungariket Sverige och folk blir som galna. I små fanatiska städer är det till och med slutsålt när deras lag går på is för första gången på säsongen för att se om de kan stå upprätta utan att ramla.

Visst tycker jag det är gulligt när morsans- och farsans hund jagar efter sina leksaker på köksgolvet. Men när ett helt gäng karlar jagar över en is för att få fatt på en liten gummibit så blir det i mina ögon mer än lovligt patetiskt. Det är som den gamla tanten sa när hon såg hockey för första gången:

”Nog är det väl ändå uselt med en hel hoper karlar och ingen lyckas få ihjäl råttan!”

När det blir sommar och TV-producenterna får för sig att anordna allsång så får allsångsledarna simultant dåndimpen och plockar med Peter Lundblads låt Ta mig till havet:

”Alla gillar ju Ta mig till havet!”

NEJ, SE SÅ FANKEN HELLER! *ryser* Jag ser gärna på allsångsprogrammen på TV. Det spelar ingen roll ifall det är från Skansen eller Liseberg. Båda programmen är lite småputtrigt trevliga och alltid är det någon artist med som man gillar. Men så fort det blir dags för Peter Lundblads ultrasliskiga låt så byter jag kanal direkt! Jag står bara inte ut att höra texten om det kärlekskranka gubbslemmet:

”Vi tar vägen mot stranden, vi som aldrig setts förr

Att du vågar gå med mig ifrån trängsel och vin”

Bara genom de två första textraderna så bör varje flicka börja vara på sin vakt. Att en kille är förvånad över att du följer med honom är den första varningsklockan. Och när karlkräket lite senare ylar ”Galen av längtan är jag!” är det dags att tänka på att ta sig därifrån. Jag har ett tips. Hissa upp kjolen och be honom dra ned byxorna. En tjej springer mycket fortare med kjolen upphissad än en kille med byxorna nere vid anklarna.

Men det verkar vara bara en journalistnyhet, en nyhet som endast journalister tycker är viktig. För sällan har folk jag frågat varit så likgiltig över debatten om kungens uppträdanden.Likgiltigheten är lika utbredd hos rojalister som hos republikaner. För inte ens republikaner verkar höja på ögonbrynet åt kungens påstådda beteende. Och skulle det visa sig att det som stått i tidningarna är sant, att kungen roat sig med kvinnliga kaffebönor, så verkar gemene man inte bry sig. Republikanerna kommer inte använda kaffeflickorna som argument när de debatterar monarkins existensberättigande.

Och visst är det väl så att även om man är född med så kallat blått blod i sina ådror, så är man inte automatiskt förskonad från dåligt omdöme. Detta borde inte komma som någon speciell överraskning journalisterna, när kungen redan tidigare lyckas med konststycken som att ge sig på Gro Harlem Bruntland i en tafflig debatt om det viktiga ämnet säljakt, och prejat undersåtar i Västeråsrondeller. Kaffeflickorna förändrar inget.

Debatten i media är helt enkelt en slags moralpanik inom journalistkåren och kommer inte att ha någon större påverkan hos den svenska monarkin på lång sikt. Folk orkar helt enkelt inte höja ögonbrynen över att kungen är som dem, med fel, brister och dåligt omdöme.

Om man var tvungen att avgå när det gäller dåligt omdöme, så finns det fler kandidater att välja på än bara kungen. Till exempel så borde man kräva att Kanal5’s kanalchef avgick. För det är helt enkelt dåligt omdöme att ge Filip & Fredrik, svensk televisions svar på Itchy&Scratchy, program efter program. På bästa sändningstid så gapar de och solar sig i glansen av sin egen förträfflighet. Även utanför tv-studion gapar de och visar upp sitt egna dåliga omdöme. Till exempel har de gett sig på Micke Leijnegard och hävdat att han gjort en blek insats som programledare för Mästarnas mästare. Enligt mig så gjorde Micke Leijnegard ett alldeles förträffligt jobb. Han var inte huvudpersonen, det var de tävlande. Tänk er hur det skulle bli om Filip & Fredrik skulle vara programledare. De skulle hela tiden vara med och tävla mot våra gamla mästare och allt skulle förfalla till en parodi. Så varför inte kräva programchefens avgång från Kanal5? För något sådant vill vi inte se!

Sedan skulle jag vilja spinna vidare på kungens kaffeflickor och kräva de manliga 60-talisternas gemensamma avgång. När de var unga och var ute och partade, så hände det sig på den tiden att det anordnades Miss wet t-shirt-tävlingar i varje hörn och sylta. Där stod de, lindrigt nyktra på grund av Norrlands Guld, med moppemusch och dimmig blick och kollade på de blöta brudarna. De blev så till sig i de vita tubsockorna och dreglet i deras mungipor torkade de av på sina servitörsjackors vadderade axelparti. Snacka om dåligt omdöme! Jag vet inte vad ni borde avgå ifrån, men gör avbön i alla fall är ni snälla! Och tänk att några av er till och med gick och blev journalister!