Josefin Sahlström, Göteborg

Ett avslut

Av , , 2 kommentarer 2

Hallå, hallå.

Ett tag sen sist nu och visst har de sina förklaringar, men de sammanfattas till 3 ord; brist på tid.

Jag finner mig själv ensam i lägenheten på svea ikväll efter att ha arbetat och tänker ’inatt ska jag sova själv här’ och jag kan bara inte komma på när jag gjorde de senast. Underlig känsla.

Det har runnit en del vatten under broarna sedan sist och insikterna duggar tätt.
All den ensamma tid jag hade i Göteborg är som bortblåst, inte för att det är något negativt. Jag har en roomie som jag gärna umgås med och en sagolik kärleksrelation till en underbar pärla och bägge tar mycket tid. Dessutom har jag ju familj, övriga vänner och ett heltidsjobb. Så den ensammasingeltiden består mest av cykelturer numera eller när jag handlar. Men som sagt, jag klagar inte.

Just ikväll så ramlar tankarna över mig, Jag har inte bloggat på länge och funderar varför? Brist på tid i all ärlighet men behovet då? behovet av att få skriva av sig, dela med sig, bli sedd, hörd och läst, har de försvunnit? Och vad ersatte behovet? Kanske hänger de ihop med att ensamhetstiden bantats dramatiskt, kanske blir jag sedd och hörd på andra ställen, kanske är jag mer tillfreds?
Och så slår de mig att ordet tillfreds är ganska passande, eller lugnet, eller kanske hungern som Lars W uttrycker de. Det där lugnet som jag tidigare jagat, känslan av att vara tillfreds, av att inte känna att jag jagar något – den har infunnit sig. Här i mig, i Umeå. Och de känns bra.

Och jag tänker att jag och Camilla, vi smed många planer när vi var yngre om vilket liv vi skulle leva och hur vi skulle bli – dit har vi kommit och de är inte så märkvärdigt. Vi är nöjda och vi trivs men samtidigt känner vi att detta inte är något varande, något som alltid ska vara. Detta är någon form av övergångspeiod. Och de känns också bra. Jag har framtidsplaner och visioner som inte består av något flackande, något kringflyttande eller jagande på något mer. Och de känns bra.

Innan jag avslutar mitt sista blogginlägg för denna gång så vill jag hylla några personer. Personer som gör avtryck, som påverkar, som förändrar, förbättrar, betraktar. Personer som jag håller av, tycker om och ser upp till.
Min kära mor som alltid funnits, alltid stått pall och alltid orkat. Min älskade marcus och våran granslösa kärlek. Min fina roomie som alltid ställer upp, pratar, lyssnar och konfererar. Mina underbara syskon som ser, läser av, pratar, disskuterar och skämtar. Mina gamla och ny vänner som ser, lyssnar, känner och vet de mesta.

På återseende.

Om en längtan

Av , , Bli först att kommentera 0

När jag flyttade ifrån Göteborg så trodde jag nog inte att jag skulle sakna det så mycket. Jag trodde nog inte att jag skulle ha finafina Götet och underbara jobbet i tanken nästan varje dag. Och jag trodde framförallt inte att jag skulle få ett påsk-kort ifrån mitt gamla jobb och än mindre att de skulle tåras i mina ögon när jag läste det.
Men nu är de så och jag har olika sätt att hantera denna saknad, denna längtan tillbaka.
Vissa dagar bara njuter jag, njuter av att få ha upplevt mitt fina Göteborg och världens bästa jobb och andra dagar så våndas jag och fantiserar om att kunna jobba 25 % där nere men bo kvar här uppe, liksom både ha kakan kvar och äta upp den.

När jag släppte bomben på jobbet om min flytt så frågade många om jag kanske skulle kunna komma tillbaka och även om svaret var ett solklart nej så sa jag alltid "kanske, man vet aldrig" för visst är de så, man vet aldrig. Men samtidigt så vet jag kanske, att återvända till Gbg för att leva och bo finns inte, jag vill liksom bevara minnet som de är, inte förstöra det genom att försöka göra de bättre eller annorlunda en till gång.
Sen har jag ju allt här hemma.

Från början så berättade jag inte om min saknad för någon, trodde någonstans att alla dom här hemma som längtat efter mig och som sett framemot min hemkomst skulle känna sig otillräckliga för att jag saknade Ggb så mycket. Men vet ni vad? Dom förstår.
Min sambo (kombo) behöver bara titta på mig och säga "Göteborg?" Och så nickar jag och sen vet hon. Och så säger hon att hon tycker om mig ändå, att jag är en underbar sambo (kombo) i alla fall och jag får sakna Göteborg hur mycket jag vill.

Och han, mina älskade, pärlan ni vet, han säger "det är väl inget konstigt i att du saknar Göteborg?" och så lägger han sina armar runt mig, nosar mig i nacken och säger att det är okej och jag tycker om honom lite mer.

Om våld och en epok som nått sitt slut

Av , , 1 kommentar 0

Alla vet att saker och ting kommer och går i ens liv. Människor, jobb, boenden, möten, känslor, relationer osv.
Det var nog först igårkväll som jag fattade att en epok i mitt liv är över.
Första gången som jag flyttade hemifrån var jag 18. Andra gången var jag 19. Tredje gången var jag 20. Och först nu, vid 21 års ålder så har jag klippt navelsträngen så att säga. Jag har tagit alla mina banankartonger, alla mina sparade minnen och möbler ifrån mamma och bunkrat dom i mitt eget förråd.
Och igår när vi hade lite inflyttningsfest så slår de mig, att detta är mitt hem. Jag spenderade hela dagen med att sy gardiner och göra fint för att det är mitt hem. För att jag ville visa hur fint vi faktiskt kunde ha. Och även om jag bor till 33 % på mariestrand så håller jag som bäst på att skapa ett eget boende, ett hem som är mitt. Och hur skräckinjagande och hemskt och ångestfyllt det än kan ha känts så känns det just nu bara väldigt bra. Fint och högtidligt på något sätt.

Jag har någon sorts idè om att alla borde veta, borde fatta, att slag och våld mot huvudet leder till otäcka skador och därför undviker våld mot huvudet, nu funkar ju inte världen riktigt så och därför bli jag så ja, less, när jag läser om dessa gäng som slår varandra sönder och samman och man läser i media att ’18-åring fick mycket svåra skallskador och vårdas nu på sjukhusets intensivvårdsavdelning’. Slår man mot huvudet för att man vill skada någon så fruktansvärt mycket? Kanske till och med för att man vill döda?
Man ska ha det klart för sig att man kan ha lungor som andas och ett hjärta som slår men på grund av våld mot huvudet så kan man iaf inte röra en enda liten fena i kroppen, kanske öppna ögonen på sin höjd. Och vem vill ge de tillståndet, de livet till någon annan? Vem önskar det till sin värsta fiende?
Jag förstår faktiskt inte.

Kanske ska man inte förstå heller, kanske av den enkla anldeningen att just den sortens våld inte bör finnas.

Om flytt nr 2.

Av , , Bli först att kommentera 0

Livet går i 200 blås just nu. Otroligt mycket som händer, heltidsjobb, flytt och så var de där med att leva. Att göra trevliga saker, äta goda middagar, slappa i soffan osv.
Mina prylar har bott i lägenheten i 2 veckor nu, och jag börjar faktiskt på att hitta saker, hittade min svarta tunika som jag tappat bort, avierna som jag trodde hade gått förlorade kom också fram. Så även studentmössan, brev från en gammal klasskompis och dagböcker från mellanstadiet. Mycket underhållande!

Camilla håller som bäst på att flytta in. Lyckligtvis så har hon inte lika mycket saker som jag, inte lika många banankartonger med prylar som bara ska stå på vinden och innehålla minnen och skräp. Men kaoset har dragit igång igen.
I måndags kom också Ikea-lasset, en soffa i 5 delar, sideboard, byrå, säng, hylla osv. Och tack vare Pärlan, jag, Camilla och en underhållande lillasyster så fick vi ihop alla möbler, otroligt men sant. Jag trodde till en början att mitt vid-dunder till soffa skulle bli för stor men de är perfekt för detta något svårmöblerade vardgasrum. Men jag är mycket nöjd!

Mitt knä repar sig också. Jag är dock förbjuden att åka skidor, till min stora sorg. För de värker i mitt skidhjärta av längtan efter att susa ner för en backe. Men jag får väl ladda upp inför nästa säsong och eventuellt köpa mig ett par nya skidglasögon så att jag slutar bli snöblind.

Annars så förundras jag över livet, som vanligt. Försöker förstå mig på hjärtstop som vaknar till liv, människor som räddas och anhöriga som lugnar sin oro.
Jobbet här i Umeå innehåller lite mer ’action’ än Göteborg även om inläggen om död och dödshjälp blivit färre.
Jag kommer nog inte hitta någon rätsida på det. Kommer nog bara att veta skillnaden mellan att leva och att vara vid liv. Sen måste varje enskillt fall, varje enskilld patient med sina diagnoser och förutsättningar, bedömmas värdigt och med respekt – både för livet och döden.

Adjö.

Om flytt nr 1.

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag håller på att flytta. Min mamma håller också på att flytta. Samt min lillasyster och min mammas halvstids-sambo. Att alla ska flytta samtidigt är ingen hit. Visst får vi en del gjort men alla vill helst hålla på med sina saker. Men vi ska alla ut hur Radhuset och om sanningen ska fram så har de väl gått sådär.
Nu är de dock tomt, sånär som på en tjock-tv, lite hyllor och en del rat som ska till myrorna.

Jag har alla mina prylar på plats i min nya lya. Jag har bara ett litet problem. Det är inte färdig-tapetserat ännu. Och eftersom att dom ska tapetsera mera så kommer det att lukta mer tapet-klister, vara mer fukt och mer papper på golvet. Vilket i sin tur betyder att jag har lite småsvårt att bo där. Dessutom så tar företaget ett sjututsans tid på sig att få tummen ur och byta lite vitvaror åt mig. Vilket gör mig mäkta irriterad.
När allt är färdigt så kommer de dock att bli rätt bra tror jag. Jag lever iaf i den tron.
På fredag anläder mitt och Camillas lass från Ikea, dvs flytt nr 2, sen när Camilla ska in i lägenheten så blir de alltså flytt nr 3, som tur är så är det 3 veckor tills dess. Jag kommer att bli rätt bra på att flytta innan denna karusell är över. Dock är jag redan less.

Att flytta är dock inte bara negativt, det är riktigt bra också. Man får rensa, städa och se över alla prylar man egentligen har. Inte för att jag tänker kasta något av mina 35 par skor eller någon av mina 12 jackor men jag har andra prylar som jag faktiskt gör mig av med. Typ gamla räknehäften från andra klass, ett halvt suddegummi och trasig penna som jag sparat för att den var cool när jag var 12.
Men trots att jag rensar och packar om och fixar och donar och kastar en hel del prylar så blev de ganska mycket som jag tog med mig. Men det är ju så, de blir ju hela tiden mer och mer saker som man samlar på sig. Framförallt om man har utrymme att ställa sakerna på.

Min kära mor tex. hon vill inte ta med isig så mycket prylar till sin lägenhet vilket jag kan förstå, hon går ju 38 kvadratmeter back i yta så hon har helt enkelt inte plats men så har hon en fin sommarstuga dit allt åker som inte får plats med men som hon vill spara ändå. Absolut inget fel i det men de blir mycket som ska sparas.

Hur som helst så börjar flytt nr 1 att närma sig sitt slut. Iaf för min del. Och jag har en liten pärla att tacka att för de. Ni vet, han som bakar kladdkaka med diverse undebar fyllning, han som backar in släpet, han som strukturerar upp alla mina banankartonger och lyfter mitt matbord som väger 29 kg utan vidare och han som säger ’inga problem’ om ungefär allt som jag vill ha hjälp med. En riktig pärla helt enkelt.

Nåväl, dags för bingen.
Och sista rycket imorrn. Varför suckar jag redan?

Om en Ikearesa och en fisnk fiskare

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag besökte jag och Camilla Ikea. Ett festligt besök. På grund av min något för tunga högerfot så kom vi fram en timme för tidigt men eftersom att ikeas restaurang redan var öppen så gick vi dit och slog oss ner i soffa och såg på nyhetsmorgon under våran väntan.

Vi avklarade ikea rätt snabbt, 4 timmar allt som allt. trots att Camilla glömde köpa ben till sin säng. Sen bär de av hem igen och precis som vi kommer till Timrå så frågar jag Camilla ’Vilkel storlek var de på madrasen vi köpte till mammsen?’ ’140×200, de som du tjatat om hela dagen’ får jag till svar. Och mina farhågor besannades, vi hade köpt fel mått på madrassen så de var bara till att vända och åka tillbaka till ikea, in och byta madrass och packa om hela bilen sen gjorde vi ett nytt försök att ta oss iväg mot Umeå, med lite bättre lycka.
Nu är jag dock helt förstörd av trötthet.

Så en sista harang om Hemavan-resan.
Vi har en kommentar, ett citat, som vi tjatar om hela tiden, vi brudar. Vi kan kalla honom Den finske fiskaren. Han kläckte ur sig detta inne på stockstugan strax innan stängning på lördagskvällen ’Jag ska fiska innan vi går hem’ Och så pekade han upp på trä-ekan som hänger uppe i nocken på stockstugan. Vi skrattade då åt honom och skrattar lika mycket fortfarande åt hans något annorlunda idé.
Det ska dock tilläggas att han inte tog sig upp i båten, vakternas närvaro hindrade honom, vilket var lika bra.

Idag bokade vi även nästa års Hemavan-resa, dom tyckte att vi var ute i god tid…..

Godnatt.

Om en plunta, ett företag och ett knä

Av , , Bli först att kommentera 0

Erika, Jag och Camilla – flickorna på 13.

Så kom jag till slut hem ifrån Göteborg. Inga tårar rann, otroligt nog. Men jag erkänner att jag höll tillbaka, för allt vad jag orkade. Tågresan hem blev lång och besvärlig, jag hade 11 väskor med mig och var ensam, men allt går.
Väl hemma så undrade jag lite vad jag hade gjort, lämna hem för att åka hem? Lämna något jag trivs med, tycker om och håller av för att åka till något som jag trivs med, tycker om och håller av?
När jag flyttade till Göteborg så tänkte jag nog aldrig tanken på att de skulle göra ont att lämna den stan, tänkte aldrig att den skulle ha satt spår i mig, att jag skulle ha trivts så pass bra som jag gjorde. Men nu när flytten är genomförd och jag har någorlunda landat i Umeå så vet jag att jag gjorde rätt, jag lämnade inte Göteborg för att jag ville därifrån eller för att jag vantrivdes, jag lämnade för att jag ville till Umeå.

Så började jag på nya jobbet och det känns alla tiders! Underbara lokaler som är anpassade efter verksamheten, kanonfin personal som gärna pratar, förklarar och lär ut och dessutom – det visade sig att jag redan kände en hel del av dom som jobbar där, världen är bra liten.

Och i torsdags så bar de av mot Hemavan och den årliga fjällresan. Vi var alla tre riktigt slitna själar men ändå peppade på att få komma fram.
Och fram kom vi, så de blev bastu, dusch, middag och middagslur och sen hände det. Vi tog oss lite vin och satt och pratade ute i ’vardagsrummet’ i korren och jag försöker öppna min plunta, men det var störtomöjligt, så jag går fram till en av killarna och som också verkar bo i korren och säger ’ursäkta, men du skulle inte kunna öppna min plunta, du som är lite starkare än mig?’ ’jo, får jag bara stänga byxorna först!’ säger han och otroligt nog så blev de startskottet så en riktig kanonhelg tillsammans med 16 grabbar från ett Umeåföretag som var uppe till fjälls för att ’komma närmare varandra och umgås’ och jag kan lova er, dom umgicks! 😀

På fredag blev det em skoterfärd upp till Tärna vilt och lite våfflor. Så fint att åka skoter, kanske inte den mest sociala grejjen man kan hitta på med nya bekantskaper men vi hade mycket trevligt! Och på vägen hem, när vi var påväg nerför Jofjället och vi hade hemavan framför oss, nere i dalen, så blev jag nästan lite sentimental. De var så fint! Vintern, skoterfärden, byn, backarna, kungsliften och fjällsmassiven som sträcker upp sig mot himmlen. Jag kände mig riktigt glad, över att vi var där, att vi har möjligheten att göra sådana resor, att våra föräldrar har gett oss de ursprunget, den aktiviteten, att åka på vintersemster i fjällen. Ja, de kändes fint på något sätt.

Lördag var de dags att äntra backen, kändes mycket bra eftersom det var ett tag en sist jag stod på skidorna. Första åket gick som en dans, kändes kanon!!! Andra åket gick fint, fick upp en rejält hög fart och skulle fara över att gupp när jag tappar balansen och ramlar, jag landar på knät och kullrar sen ner för halva backen. När jag väl stannar så gör de ont överallt och framförallt i knät, blir liggandes en stund men tar mig upp sen och tänker ’Jag ger mig inte, jag SKA upp i kungsliften, så upp for vi och jag grät hela vägen ner, mycket smärta och mycket järnvilja.
Till sjukstugan sen, smärtan tog över handen och jag stod inte ut längre, domen blir trasiga ligament, bara att träna upp dom och fotsätta som vanligt, nåväl, det blev kryckor hela lördagen och söndagen, kände mig kanske inte coolast i stockstugan på lördag, men allt går.

Och så hem på söndagkväll, dåligt väder, halkigt väglag och värdelös sikt. Men vilken helg vi hade, vilket gäng vi träffade. Helt underbara människor som vi skrattade oss sönder och samman tillsammans med, och efterfesterna med bandet och alla dessa gifta 40-åringar – UNDERBARA!

Idag är de dock slagna hjältar som kliver av fältet; knät, rösten och förkylningen, ja det är ingen hit. Men vet ni vad? Det var värt de.

Tack mina flickor för en underbar helg!
Och tack T.E. för ett helt otroligt sällskap!

Lost in translation

Av , , 3 kommentarer 0

Jag har många filmer som jag håller av, väldigt mycket. En av dom är lost in translation. Det är knappt ett år sedan jag såg den första gången men sen dess har jag säkert sett den en gång i månaden.
Till historien hör att jag känt mig vilsen, väldigt mycket och i perioder – väldigt ofta. Men jag har aldrig varit så vilsen att jag rest till Japan och dansat till Epilepsi-utlösande musik med en rosa peruk på huvudet. Och någonstans så är de skönt att se, att de finns folk som gör så, som måste åka så långt bort för att leta efter något mer, kanske sig själva till och med, och de finns hopp för dom och eftersom att jag inte är riktigt så tokig så innebär de att de finns hopp för mig också.
Och när Bill Murray sjunger More than this – there is nothing, More than this – tell me one thing, då ryser jag och känner ’Jag kommer att hitta rätt’.

Alla hjärtans dag idag och ärligt talat – jag gör inte många knop. Jag ligger i soffan, har redan sett två filmer, nu melodifestivalen och sen en film till och imorrn väntar arbete, igen.

1 vecka och 6 dagar kvar.

Tur&retur.

Av , , 2 kommentarer 0

När jag läser mitt inlägg om dödshjälp så inser jag att jag bloggar mer om döden än om livet. Som om döden var viktigare än livet. Att dö är en del av livet. Men tills det är dags, så bör man nog fokusera mer på att leva än på att dö.

Idag har jag skrivit under kontrakt, fixat elavtal, gynnat finanskrisen och shoppat lite. Fick mig även en tur och retursväng till Maxi med Marie och Nicklas.
Och ikväll blir de en kvällspromenad, lite disk och såklart, första delen av knutbyserien.

Over and out.

MIG – vad är de för dig?

Av , , Bli först att kommentera 0

På lokalreklamen här i Göteborg så visas de reklam för ett företag som heter Mig. De står för markandsföretag i göteborg. Mig, enkelt och kort. Alla minns det.
För mig så är Mig något helt annat. Mobila intensivvårdsgruppen. Dit man ringer när en patient är påväg att bli dålig, i princip.
Tänk vad olika det kan vara, vad man referar till och vad olika saker kan betyda.

Tung dag på jobbet idag. Hur kommer de sig att många kvinnor som jobbat inom vården under större delen av sitt liv blir bittra, småsura och vägrar förändringar?
Jag må vara ung, oerfaren och kan inte i närheten så mycket som ni, men sitt inte och göm den kunskapen – lär andra istället!
Och kom ihåg att glädje sprider mycket bättre stäming än bitterhet.

Adjöken.