Sen jag flyttade till Göteborg har jag varit hem 4 gånger. Och för varje gång så blir de konstigare och konstigare att åka ner. Och framförallt nu, när jag förbereder flytten tillbaka. En vecka i Umeå är avklarad och jag ska bege mig iväg till Götet igen. Fina Göteborg, min fina lägenhet och mitt underbara arbete. Men de saknas något där.

Min oro, min nyfikenhet, min hunger, mitt ständiga sökande efter något nytt, något mer, har börjat sina. Jag känner mig mer lugn, mer tillfreds, mindre orolig och som L.W slöng, mindre ’hungrig’.

Det är skönt att känna så. Skönt att komma till insikt, skönt att inte vara lika orolig.
Men så säger en liten röst inom mig ’Du är bara 21 år! Man ska vara orolig, resa, festa, leva livet!’ Men vad innebär att leva livet? De måste ju vara upp till var och en. Kanske är de att karatefyllor 5 dagar i veckan, pizza, tim-anställningar och lägenhet som luktar illa? Eller kanske är de att göra något annat? Kanske jobba, plugga, resa lite, göra de man vill? Eller iaf ta reda på vad man vill?
Svåra frågor.

Hur som helst, jag har kommit en bit på väg.

14 Timmar på tåget väntar, jag bunkrar med böcker och glasögon, matsäck och mjukiskläder. De är mysigt att åka tåg. Fint.

Och imorrn ska jag träna mig tokig.

God fortsättning.

Förra torsdagen när jag jäktade till tåget, genom torget och spårvagnen och förbi lilla dagiset så tappade jag min ena vante. Min fina, fina vante.
Min käre mor köpte dom till mig i Kiruna en decemberdag för några år sedan och jag fick dom sen i julklapp, mina fina, fina vantar.
Jag har använt dom flitigt sen dess, i stockholm fick jag beröm av främmande damer som tyckte att jag hade vackra vantar och samma sak hände här i Göteborg på spårvagnen. Och nu är min ena vante förlorad.
Jag var till hemköp idag och frågade efter min vante men den var borta, och jag får väl insè de, att den är förlorad föralltid.

Jag insåg idag att jag endast inhandlat 2 av 4 julklappar, jag måste panikköpa två klappar på måndag, de strider mot mina principer, inte bra.

På söndag beger jag mig hemåt igen, efter en vecka i Götet. Ska bli skönt att få komma hem igen, måste fixa en massa saker när jag väl befinner mig på fredad mark.

Annars rullar de på, jag kommer till insikt efter insikt och inser hur snabbt livet är föränderligt på både gott och ont.

Ja, dags återgå till min paradfilm, Populär musik från vittula. De är kärlek de.

So long lovers.

Jag tycker om finanskrisen. Jag har inga miljoner som töar bort likt snön en majmorgon, inte heller är jag anställd i något bolag som måste avskeda mig och jag har inget huslån som gör mig sömnlös. Däremot så shoppar jag julklappar till fyndpriser på grund av finanskrisen och de gör mig kanonglad! Priserna bara rasar i butikerna och de är nog fler än jag som gillar det.

Högen med julklappar på mitt köksbord växer, jag har börjat fundera på hur jag ska få med mig alla klapparna hem utan att förstöra dom helt, jag tror att dom ska få en egen väska, privat kupè. Men hur ska dom överleva 14 timmars tågresa i en väska? Jag måste lösa detta.

Jag tackade nej till festligheterna ikväll till förmån för tvätten, städningen, storkoket och sömnen. Och jag finner mig själv, hemma, ensam en fredagkväll med glögg och lussekatter, och jag njuter.

Julskivan som jag fick av min mormor för drygt 14 år sedan rullar i mina högtalare, de är samma låtar på den som på alla andra julskivor men de är något speciellt med denna skiva. Det var min första alldelens egna cd-skiva och jag fick den av min mormor som bodde i Boden! (De bästa jag visste när jag var liten var att åka till Boden)
Dessutom är den köpt av världsnaturfonden och min mormors favoritlåt finns med, små men ack så viktiga ting.

De luktar pepparkakor i mitt trapphus, familjerna bakar och jag kan se mig själv stå i köket hemma hos min mamma och baka. Vi spelar julmusik, sjunger lite, dansar medans pepparkakorna gräddas och min mamma säger ’Jag älskar er!’ och kramar oss ungar. Just ikväll längtar jag lite efter de, men nästa helg befinner jag mig på fredad mark, i ett vitt landskap och med allt de där runt omkring mig.

Så jag skickar er tanke, ni fina och älskade där hemma. Och så tar jag en lussekatt till.

Idag river hemlängtan i mitt bröst. Längtar efter snö, minusgrader, norrländska, bilkörning, spontanfika, familjen, vännerna och allt som hör Umeå till.
Lite träning kanske lugnar känslan en aning, eller ett samtal hem?

Jag, precis som många andra människor uppskattar många saker. Såsom god mat, gott vin, träning, sömn, lön, trevligt sällskap och en massa andra saker. Idag såg jag något om jag uppskattade, något som gjorde mig glad. De finns en staty längs med spårvägen som går hem till mig, de är en kvinna som sitter på en sten och tittar på spårvagnarna. Idag när jag åker förbi så ser jag att de är någon som har satt en halsduk runt hennes hals och en basker på hennes huvud, mysigt!
Sånt uppskattar jag.

Fick världens största tackkram idag också, tre gånger dessutom. Jag är nog en bra Undersköterska, trots allt.

Vi ses hemmavid.