Jag var i Umeå i helgen, det var inte tänkt så. Men brådskande ärenden gjorde att jag blev tvungen att ge mig av norröver igen och 09.05 landade jag således i Umeå på fredagsmorgonen.
Fredagen bjöd på ut-tröttande aktiviteter och jag var inte så fräck när jag väl kom i säng efter 01 på natten. Dock så gjorde vi en strålande insats vad gäller dans strax innan läggdags i fredags. jag, min mor och lillasyster rev av Lena Ph och dansade endast iklädda mässingen. Ett ganska bra avslut på en ovanligt lång dag.

Lördagen bjöd på promenad med mammsen, lång fina samtal och en underbar afton i goda vänners lag. Två av mina vapendragare kom hem från Norge i fredags och i lördags hade vi både överaskningsfest, hej och hejdåfest för oss alla, på något sätt. Och Helene, min fina vän, hon grät när hon såg mig och hon grät när jag gick. Härligt att vara uppskattad och roligt att få överaska någon som blir så glad.

Söndagen blev precis som en söndag ska vara, lång, slapp och skön. Och jag såg filmen mamma mia för första gången, en riktigt glädjespridare.

Och nu, måndag, tillbaka på jobbet i Göteborg och nedräkningen går fort tycker jag. Endast 4 veckor och 4 dagar kvar nu.
Och igår, för första gången sedan jag flyttade till Göteborg så ville jag inte åka tillbaka. Visst känns de bra att åka hit och jag trivs och vill göra avslut, packa allt, sga hejdå till alla och avsluta mina uppdrag, men jag ville inte lämna Umeå igår. Konstig men härlig känsla, en sorts bekräftelse på att jag gör rätt som flyttar hem igen.
För hemma, det är Umeå.

En vardag på NUS
– melodi: Jag går och fiskar, Gyllene Tider

Allting är som de ska va`
Stress och jäkt varenda da`…
Blnada dropp och dela piller
Passa så man inte spiller…
Precis vid fikat börjar ronden
Någon kräks och spyr ur sonden…

Ref;
Vi får aldrig fika,
Ej heller gå på rast…
Vi vill ut, ut och fika
Men vi får slå i FASS slå i FASS.

Nu ska buk på femman strax,
Åka hem vi skickar fax…
MR, CT, MMT,
PVK och KAD…
Mikron plingar vi får äta,
Då börjar en kateter läka…

Ref;
Vi får aldrig fika,
Ej heller gå på rast…
Vi vill ut, ut och fika
Men vi får gå vårt pass, gå vårt pass…

Arbetsterapeuten hjälper,
så du inte hemma stjälper…
Sjukgymnast med röda bälten,
dra åt så att du klämmer mjälten
Rullar hit och strumpa dit,
Tröskel bort bit för bit…

Ref;
Vi får aldrig fika,
Ej heller gå på rast…
Vi vill ut, ut och fika
Men vi får gå vårt pass, gå vårt pass…

Auskultera och palpera,
skriv remiss och snabbt diktera…
Nån mår dåligt, sökar´n piper,
Mitt i ronden doktorn smiter….
Stackars doktorn blir så sliten
Glömde ronda sateliten…

Ref;
Vi får aldrig fika,
Ej heller gå på rast…
Vi vill ut, ut och fika
Men vi får gå vårt pass, gå vårt pass…

Dags för hemgång nu ska skrivas
Sektreteran börjar kivas…
Journaler hit och papper dit,
Dubbelarbete vilket slit…
Svettningar av BMS,
Börjar likna PMS…

Ref;
Vi får aldrig fika,
Ej heller gå på rast…
Vi vill ut, ut och fika
Men vi får gå vårt pass, gå vårt pass…

USK:an gnäller; ni ska jobba,
sitt ej där på expen och snobba…
Skriv journal lägg på en rem,
Nu vill man bara åka hem…
Man försöker ta sig bort mot hissen,
Usk:an kommer; Agda är vissen…!

Ref;
Vi gör vårt bästa,
Och lär oss mycket nytt,
Hinner med, med de mesta,
Snart är vi halt och lytt,
och utbytt….

En liten ’kampsång’ vi sjöng på medicinfesten 2007, mycket roligt och många skratt blev de. Men ta de med en nypa salt 🙂

Folk pratar ofta om kulturkrockar. Jag vill inte riktigt se de så. En krock för mig, då pangar man ihop. Men skillnader mellan olika kulturer, det finns de gott om. Och visst har jag varit frustrerad och inte för mitt liv kunnat förstå varför vissa anhöriga från andra kulturer inte kan låta sjukvårdspersonalen sköta sitt arbete, utan måste vaka över sin sjuke anhörge som om vi inte kunde något alls. Men de är nog skillnader och oro som talar då.

Hur som helst så träffade en före detta patient idag, från en annan kultur. Han kom fram, kramade om mig och lyfte sedan upp mig i luften. Det är jätteroligt att träffa före detta patienter igen och se hur de gått för dom, höra hur dom minns sin sjukhusvistelse och se dom i sitt habitualtillstånd.

Vi satt och pratade lite, jag och före detta patienten, och jag fäller en kommentar varpå han säger ’fan, du är sååå feeeet!’ Herregud! Tänker jag, nog hade väl 99 % av tjejerna någon form av komplex i högstadiet men jag är på de klara med att jag inte är fet. Men vi snackar vidare och så säger han efter en annan kommentar ’Fan, du blir bara fetare och fetare!’ Och då fattar jag vad han menar. Han syftar inte på att min kroppshydda är överdådig, han syftar på att jag är cool. Och helt plötsligt så kändes de lite bättre att bli kallad fet.

Så ringer hans telefon och han svarar ’Hej gumman!’ och när samtalet är över så berättar han att de var hans mamma som ringde och var lite orolig. Och jag tänker ’kalla sin mamma för gumman?’ Jag kan ju säga hur många gånger jag kallat min mamma för gumman, ingen. Däremot så kallar jag henne hjärtat för jämnan, en helt annan historia dock. Men så minns jag att han kallade även mig och alla mina kvinnliga kollegor för gumman under sin vårdtid och att han, när han hälsade på mig idag, sa ’Hej gumman!’. Kulturskillnader.

Det är intressant med kulturskillnader och man lär sig en del, både om dom och om sig själv. Men inom vården så skulle jag verkligen vilja se att man satsade på att utbilda personal inom detta. Det är alltför ofta som de blir en källa till irritation och de pangas, ordentligt.

Jag ser på Hopkins, en realityserie om John Hopkins sjukhuset.
Och vet ni vad, mina ögon tåras.
Jag är nog ganska blödig. Och ganska arbetsskadad som inte bara måste jobba med vården utan se den på tv också.

Jag hade en UNDERBAR lärare i gymnasiet, Susanne hette hon, och jag har annamt många av hennes uttryck. Hur som helst så jobbade hon i ambulansen och hade så gjort i 20 år och vi sa alltid ’om de händer något så vill jag att hon hämtar mig och vårdar mig’.
Och när vi läste andra året på gymnasiet så gick serien livräddarna på tv, som handlade om ambulanshelikoptern som står i Gustavsberg utanför Sthlm. Och hela klassen var så fascinerad av denna serie! Varje fredag (programmet visades varje torsdag) pratade vi och disskuterade patientfall och var helt lyriska över akutsjukvården.
Så en dag så frågade vi henne om såg på de programmet och hon svarade ’tror du att jag ser på sånt?! Jag jobbar ju med det dagligen!’
Än så länge så vet jag inte vad hon menar, men jag hoppas att jag kommer dit.

När folk frågar vad jag jobbar med så svarar jag alltid ärligt, ’jag är undersköterska och jobbar just nu med tumörer, skallskador och hjärnblödningar’.
Dom blir alltid tysta när jag sagt de och sen kommer ’hur står du ut?’

De finns någon sorts idè om att vi som jobbar inom vården klarar allt. Att vi inte gråter vid dödsfall, att vi inte reagerar och att de som händer på vårat jobb inte bekommer oss eller påverkar oss, men visst gör de det.

I mångt och mycket så lär man sig att stå ut, att härda ut. Avföring, slem, kräk och urin, de vänjer man sig vid, faktiskt. Vissa saker vänjer man sig dock inte vid, klart att allt känns mindre och man lär sig att hantera saker på ett annat sätt, men van blir man nog aldrig.
Dödsfall, att göra i ordning en avliden, liv som hastigt tar slut eller förändras föralltid, anhöriga som faller ihop – de känns.
Min onda tå, min svaga punkt är barn. De kanske beror på att jag är ung och inte har jobbat så länge men jag finner de svårt att vårda barn.
Barn som har cancer, barn som mister en förälder, barn som mister ett syskon, barn som inte riktigt får vara barn. Det gör ont. Och visst har jag gråtit. I sköljrum och behandlingsrum, på personaltoaletter och i omkädningsrum har jag gråtit. Och det är okej att gråta.

Men Trots dödsfall, svårt sjuka människor, liv som aldrig mer bli sig lika så anser jag mig ha världens finaste jobb. För jag vet ju att jag gör mitt bästa, att jag i varje steg jag tar på jobbet, hjälper en annan människa att bli frisk.
Och när jag ser det, hur en svårt sjuk människa blir bättre coh bättre och till slut kan gå hem och tackar oss för våran insats, då vet jag att jag hamnat rätt. Då vet jag att de är värt det.

Men jag är ingen robot.

De sägs att livet är en resa. Fyllt av nya upptäckter, glädje, sorg, lycka, möten och farväl.
Och min tid i Göteborg har varit en sjutusans resa. Om 5 veckor och 5 dagar så når den sitt slut. Och visst känns de. De knyter sig lite i magen, kliar lite i ögonen och klumen i bröstet, den växer. Och jag vet att när jag sitter på tåget till Umeå, den där fredagn, då kommer tårarna att spruta. Men jag kommer att le.
De känns rätt att avsluta nu. Sluta när man är på topp och vända hem igen. De känns rätt.

Och på tal om resor, denna helg har också varit en resa. 14 timmar sittplats på tåget är en riktig resa som pendlar mellan hopp och förtvivlan, haha.
Och mitt fina möte med Camilla både fredag och lördag.

Så åker jag tillbaka ikväll och vemodet växer. Det är sista gången som jag beger mig tillbaka till Göteborg för att jobba och husera på tionde våningen i huset bredvid Lidl. Och de känns som att de kommer att dröja tills jag åker till Göteborg igen.
Och Umeå, som bara blir bättre och bättre, som bara känns bättre och bättre, det är alltid lite tråkigt att lämna. Men snart är jag tillbaka!

Slutligen så måste de tilläggas, jag tog mod till mig igårkväll. Jag skulle vilja säga att jag stövlade in på rex men de gjorde jag inte, jag smög nästan för jag var nervös, hur som helst så tog jag in genom dörren och sa till Nils att hans blogg är alla tiders! Tillbaka fick jag först tysnad, sen ett leende, sen ett tack. Han var nog lika chockad som jag var nervös. Men jag gjorde de!
Och han blev glad och jag blev stolt.

Hur som helst.
14 nya timmar på tåget väntar. Och en flytt.

Hej så länge.

Jag hatar att träna på kvällen. Visst är de skönt att gå och lägga sig när man är riktigt trött och slutkörd men jag gillar ändå inte att träna på kvällen.
Det är så otroligt mycket folk på gymmet just då. Jag och hela övriga västra götaland ska samtidigt trängas i sportlifes lokaler.

Och sen har vi alla dessa män. Alla dessa pumpade, vältränade, muskulösa män. Som går runt i linne och pösiga byxor och skriker när dom tränar.
Jag kände en gång en man som hade tränat sig sönder och samman, vägt 110 kilo och inte ett gram fett på kroppen och jag frågade honom ’blev du nöjd?’ Nej, sa han. Och jag undrar om alla dessa pumpade män på gymmet som inte går, utan vaggar fram, någonsin blir nöjda?
Och varför tränar dom egentligen? Varför vill man bli sådär sjukt, galet stor? Vad ger de en, mer än försmå tröjor och fördomar hos övriga svenska folket?

Han som jag kände sa att ett av hans mål, när han tränade som värst, var att folk skulle vara rädda för honom, att folk skulle ha resepkt och vara rädda för honom, att dom skulle backa. Varför vill man uppnå det? Vad har man varit med om som får en att vilja att andra människor, som man inte känner, ska vara rädda för en?
Och jag undrar, dom där männen på gymmet, känner dom samma sak? Vill dom att folk ska vara rädda för dom?
Jag var aldrig rädd för honom jag kände. Och han sa det, att han visste nu att muskler inte ger den respekt han ville ha.

Nåväl, jag tränar i ett helt annat syfte.
Och helst inte kvällstid.

7 veckor och 1 dag kvar.

Farwell.

Nu är de så officiellt det kan bli.
Jag ska flytta. Hemhemhem.

Jag ska lämna världens bästa arbetskamrater. Världens finaste avdelning.
Och jag gråter bara jag tänker på det.
Hur ska jag någonsin kunna gå ut ifrån 14 och veta att jag inte kommer tillbaka?

Jag är blödig.

Jag gjorde en missberäkning imorse. Jag brukar skojja och säga att att jag är sveriges mest frusna norrlänning och de är bannemig sant.
Nåväl, imorse när jag skulle bege mig till jobbet och fått på mig strumpbyxorna, långtröjan, koftan och stövlarna så tänkte jag att jag orkar inte ta dunjackan idag, jag tar höstjackan. jag går mig ändå varm sen.
Men jag gick mig inte varm, de var svinkallt. Så när jag kom till jobbet så fick jag veta att de var – 16 grader ute!!!!
Skönt med kyla, men jag var inte riktigt rätt klädd om man så säger.

Tänkte träna ikväll men kom av mig, hade ingen lust och sug.
Så jag anammade soffan och sex and the city filmen.

Nåväl, mitt flytt är iaf officiell nu. Och de känns bra, de känns rätt. Men ack så jobbigt att lämna.

Carrie kallar.