Alla vet att saker och ting kommer och går i ens liv. Människor, jobb, boenden, möten, känslor, relationer osv.
Det var nog först igårkväll som jag fattade att en epok i mitt liv är över.
Första gången som jag flyttade hemifrån var jag 18. Andra gången var jag 19. Tredje gången var jag 20. Och först nu, vid 21 års ålder så har jag klippt navelsträngen så att säga. Jag har tagit alla mina banankartonger, alla mina sparade minnen och möbler ifrån mamma och bunkrat dom i mitt eget förråd.
Och igår när vi hade lite inflyttningsfest så slår de mig, att detta är mitt hem. Jag spenderade hela dagen med att sy gardiner och göra fint för att det är mitt hem. För att jag ville visa hur fint vi faktiskt kunde ha. Och även om jag bor till 33 % på mariestrand så håller jag som bäst på att skapa ett eget boende, ett hem som är mitt. Och hur skräckinjagande och hemskt och ångestfyllt det än kan ha känts så känns det just nu bara väldigt bra. Fint och högtidligt på något sätt.

Jag har någon sorts idè om att alla borde veta, borde fatta, att slag och våld mot huvudet leder till otäcka skador och därför undviker våld mot huvudet, nu funkar ju inte världen riktigt så och därför bli jag så ja, less, när jag läser om dessa gäng som slår varandra sönder och samman och man läser i media att ’18-åring fick mycket svåra skallskador och vårdas nu på sjukhusets intensivvårdsavdelning’. Slår man mot huvudet för att man vill skada någon så fruktansvärt mycket? Kanske till och med för att man vill döda?
Man ska ha det klart för sig att man kan ha lungor som andas och ett hjärta som slår men på grund av våld mot huvudet så kan man iaf inte röra en enda liten fena i kroppen, kanske öppna ögonen på sin höjd. Och vem vill ge de tillståndet, de livet till någon annan? Vem önskar det till sin värsta fiende?
Jag förstår faktiskt inte.

Kanske ska man inte förstå heller, kanske av den enkla anldeningen att just den sortens våld inte bör finnas.

Livet går i 200 blås just nu. Otroligt mycket som händer, heltidsjobb, flytt och så var de där med att leva. Att göra trevliga saker, äta goda middagar, slappa i soffan osv.
Mina prylar har bott i lägenheten i 2 veckor nu, och jag börjar faktiskt på att hitta saker, hittade min svarta tunika som jag tappat bort, avierna som jag trodde hade gått förlorade kom också fram. Så även studentmössan, brev från en gammal klasskompis och dagböcker från mellanstadiet. Mycket underhållande!

Camilla håller som bäst på att flytta in. Lyckligtvis så har hon inte lika mycket saker som jag, inte lika många banankartonger med prylar som bara ska stå på vinden och innehålla minnen och skräp. Men kaoset har dragit igång igen.
I måndags kom också Ikea-lasset, en soffa i 5 delar, sideboard, byrå, säng, hylla osv. Och tack vare Pärlan, jag, Camilla och en underhållande lillasyster så fick vi ihop alla möbler, otroligt men sant. Jag trodde till en början att mitt vid-dunder till soffa skulle bli för stor men de är perfekt för detta något svårmöblerade vardgasrum. Men jag är mycket nöjd!

Mitt knä repar sig också. Jag är dock förbjuden att åka skidor, till min stora sorg. För de värker i mitt skidhjärta av längtan efter att susa ner för en backe. Men jag får väl ladda upp inför nästa säsong och eventuellt köpa mig ett par nya skidglasögon så att jag slutar bli snöblind.

Annars så förundras jag över livet, som vanligt. Försöker förstå mig på hjärtstop som vaknar till liv, människor som räddas och anhöriga som lugnar sin oro.
Jobbet här i Umeå innehåller lite mer ’action’ än Göteborg även om inläggen om död och dödshjälp blivit färre.
Jag kommer nog inte hitta någon rätsida på det. Kommer nog bara att veta skillnaden mellan att leva och att vara vid liv. Sen måste varje enskillt fall, varje enskilld patient med sina diagnoser och förutsättningar, bedömmas värdigt och med respekt – både för livet och döden.

Adjö.