När jag flyttade ifrån Göteborg så trodde jag nog inte att jag skulle sakna det så mycket. Jag trodde nog inte att jag skulle ha finafina Götet och underbara jobbet i tanken nästan varje dag. Och jag trodde framförallt inte att jag skulle få ett påsk-kort ifrån mitt gamla jobb och än mindre att de skulle tåras i mina ögon när jag läste det.
Men nu är de så och jag har olika sätt att hantera denna saknad, denna längtan tillbaka.
Vissa dagar bara njuter jag, njuter av att få ha upplevt mitt fina Göteborg och världens bästa jobb och andra dagar så våndas jag och fantiserar om att kunna jobba 25 % där nere men bo kvar här uppe, liksom både ha kakan kvar och äta upp den.

När jag släppte bomben på jobbet om min flytt så frågade många om jag kanske skulle kunna komma tillbaka och även om svaret var ett solklart nej så sa jag alltid "kanske, man vet aldrig" för visst är de så, man vet aldrig. Men samtidigt så vet jag kanske, att återvända till Gbg för att leva och bo finns inte, jag vill liksom bevara minnet som de är, inte förstöra det genom att försöka göra de bättre eller annorlunda en till gång.
Sen har jag ju allt här hemma.

Från början så berättade jag inte om min saknad för någon, trodde någonstans att alla dom här hemma som längtat efter mig och som sett framemot min hemkomst skulle känna sig otillräckliga för att jag saknade Ggb så mycket. Men vet ni vad? Dom förstår.
Min sambo (kombo) behöver bara titta på mig och säga "Göteborg?" Och så nickar jag och sen vet hon. Och så säger hon att hon tycker om mig ändå, att jag är en underbar sambo (kombo) i alla fall och jag får sakna Göteborg hur mycket jag vill.

Och han, mina älskade, pärlan ni vet, han säger "det är väl inget konstigt i att du saknar Göteborg?" och så lägger han sina armar runt mig, nosar mig i nacken och säger att det är okej och jag tycker om honom lite mer.