Hallå, hallå.

Ett tag sen sist nu och visst har de sina förklaringar, men de sammanfattas till 3 ord; brist på tid.

Jag finner mig själv ensam i lägenheten på svea ikväll efter att ha arbetat och tänker ’inatt ska jag sova själv här’ och jag kan bara inte komma på när jag gjorde de senast. Underlig känsla.

Det har runnit en del vatten under broarna sedan sist och insikterna duggar tätt.
All den ensamma tid jag hade i Göteborg är som bortblåst, inte för att det är något negativt. Jag har en roomie som jag gärna umgås med och en sagolik kärleksrelation till en underbar pärla och bägge tar mycket tid. Dessutom har jag ju familj, övriga vänner och ett heltidsjobb. Så den ensammasingeltiden består mest av cykelturer numera eller när jag handlar. Men som sagt, jag klagar inte.

Just ikväll så ramlar tankarna över mig, Jag har inte bloggat på länge och funderar varför? Brist på tid i all ärlighet men behovet då? behovet av att få skriva av sig, dela med sig, bli sedd, hörd och läst, har de försvunnit? Och vad ersatte behovet? Kanske hänger de ihop med att ensamhetstiden bantats dramatiskt, kanske blir jag sedd och hörd på andra ställen, kanske är jag mer tillfreds?
Och så slår de mig att ordet tillfreds är ganska passande, eller lugnet, eller kanske hungern som Lars W uttrycker de. Det där lugnet som jag tidigare jagat, känslan av att vara tillfreds, av att inte känna att jag jagar något – den har infunnit sig. Här i mig, i Umeå. Och de känns bra.

Och jag tänker att jag och Camilla, vi smed många planer när vi var yngre om vilket liv vi skulle leva och hur vi skulle bli – dit har vi kommit och de är inte så märkvärdigt. Vi är nöjda och vi trivs men samtidigt känner vi att detta inte är något varande, något som alltid ska vara. Detta är någon form av övergångspeiod. Och de känns också bra. Jag har framtidsplaner och visioner som inte består av något flackande, något kringflyttande eller jagande på något mer. Och de känns bra.

Innan jag avslutar mitt sista blogginlägg för denna gång så vill jag hylla några personer. Personer som gör avtryck, som påverkar, som förändrar, förbättrar, betraktar. Personer som jag håller av, tycker om och ser upp till.
Min kära mor som alltid funnits, alltid stått pall och alltid orkat. Min älskade marcus och våran granslösa kärlek. Min fina roomie som alltid ställer upp, pratar, lyssnar och konfererar. Mina underbara syskon som ser, läser av, pratar, disskuterar och skämtar. Mina gamla och ny vänner som ser, lyssnar, känner och vet de mesta.

På återseende.