1. Folk som tycker att det jag skriver är trams, men som läser det ändå och till och med orkar kommentera det. Det är väl klart att mycket av det är trams, men det är min blogg och vad som skrivs i den bestämmer jag. Om ni väljer att läsa trots att ni inte vill så är det ju faktiskt ni som inte har alla hästar i hagen. Sedan kan det ju givetvis vara kul att läsa en blogg bara för att den retar gallfeber på en eller för att den är allmänt värdelös, det vet jag mycket väl hur det är med tanke på att jag läser i princip allt som publiceras i bloggväg. Det jag dock inte förstår är hur man orkar sitta och skriva en kommentar om hur dåligt man tycker att det är, när det är man själv som valt att läsa det. Varför gör man det? För att man är en jävla översittare eller?

2. Folk som tror att jag medvetet försöker att irritera människor, när det enda jag gör är att vara mig själv. Det känns fantastiskt eftersom jag, som är världens mesigaste person som pratar jättetyst och tycker att det mesta jag gör är ganska värdelöst, alltid har drömt om att få vara en nagel i folks ögon, alternativt ’en sketen lite sten som vägrar låta sig skakas ut ur min vänstra sandal, en torr sommar dag’. Det heter förresten ’sommardag’, ni som inte visste.

3. Folk som tror att jag är dum i huvudet, oallmänbildad och inte intresserar mig för den övriga världen bara för att jag gjort ett medvetet val att skriva om mig själv, mitt liv och mina kompisar i min blogg, för att det är ett skönt forum där man inte behöver vara så himla allvarlig hela tiden. Det finns, enligt mig, andra forum där man kan diskutera världspoltik och liknande.

Kära Britt-Marie Wikberg,

Jag kom just hem från en lång arbetsdag och möts av att din son har städat, diskat och handlat. Han är verkligen en fantastisk karl!

Hej, hej.

När jag var ute och annandagsvimlade träffade Jesper Blomqvist. Det var väl inte direkt något som fick mina safter att rinna till, men han sjukt trevlig i alla fall. Bredvid honom satt en man som jag inte visste vem det var, men som enligt någon kvinna som jobbade på Rex var känd. Han sa sedan till mig att han inte gärna ville vara med på bild där det förekom alkohol eftersom han har ett företag tillsammans med Foppa. Jag kopplade inte alls, utan var tvungen att googla denna man när jag kom hem, och då fick jag svaret vad det var för företag som han surrade om. Crocs. Herre min jävla skapare, Crocs.

Jag har förresten träffat Jesper Blomqvist förut, även om det var för länge sedan, sådär i mitten av nittiotalet. Det var när han lattjade boll med mig och alla andra ungar på Bärnstensvägen på Gulans fotbollsplan. Han var lika snäll och trevlig då, och jag fick jag hans autograf trots att jag inte visste vem han var, och den vårdade jag ömt (tills jag kom på att jag ändå inte är så jävla brydd om fotboll och kastade den i min blommiga papperskorg).

Hej, hej.

Det är lugnt på Privatmarknad idag, och jag är trött som ett as. Sitter mest och funderar på om Bonde söker fru-Fredrik och bruden han valde, Sofia, nuppade under sin resa till Cypern samt pratar med Tolou om hur trevligt det ska bli med kaffe snart. Mina trosor skär in i röven och ingen verkar vilja festa ikväll, trots att jag bönar och ber. Fan vad kasst.

Hej, hej.

Det känns som väntat alldeles fantastiskt att vara tillbaka med brudarna (och Stig) på Privatmarknad, och jag har under dagen tagit emot flertalet speciella telefonsamtal. Det första kom från en äldre man som gormade om att en kvinna i hans närhet fått två fakturor, och trots att jag sa med min allra vänligaste stämma att den ena var betalad och att han kunde riva den andra så skrek han i örat på mig att det minsann var tur att han fanns så att någon värnade om de äldre och att det var förjävligt att det kan skickas ut två fakturor när det bara ska komma en. Sedan svor han och slängde på luren i örat på mig. Ja, fan vad tur att det finns sådana trevliga och omtänksamma herrar i vår värld alltså.

De andra samtalen kom från en kvinna som mest bara skrek något av följande:
1. Random nummer, typ "29, 19, 12, 1, 75!!!!!!" följt av "HAR DU FÖRSTÅTT?!"
2. "JAG HAR ÄNDRAT MIG!!!"
3. "ÄR JAG HOS POLISEN?!"

Snart ska jag hem och tvätta och ta hand om min stackars karl som är alldeles ensam. Det ska minst sagt bli sweet.

Hej, hej.

Lars har ätit en massa chips och chilinötter och luktar som tio kilo Salsiccia, och själv dricker jag te och skriver en krönika om dansband. Är inte helt hundra på om jag verkligen ska skriva i veckan, men eftersom jag är osäker så skriver jag ändå. Resten av veckan ska jag minsann också jobba. I morgon kommer ni till exempel, om ni har tur, att träffa på mig i hemvändarvimlet på stans krogar, och på torsdag och fredag får ni kanske höra min fantastiska stämma om ni ringer till Privatmarknad och klagar över uteblivna tidningar eller vill ha en dödsannons gjord eftersom något russin avlidit under Kalle Anka efter för mycket romglögg och fikon.

Hade varit kul att gå ut ikväll, men som sagt så har jag en krönika att skriva och är dessutom lite bakis sedan släktpartajet igår. Min släkt är fan bäst, mer än så behöver jag inte säga.

Hej, hej.

De senaste dagarna har varit rätt hektiska. Det började bra med att jag fick en, för mig, fantastisk lön som innebar att jag skulle ha pengar över till att för första gången på länge kunna köpa nya kläder och andra roliga saker. Sedan var jag tyvärr extremt jävla klantig när jag skulle hämta Lars så att jag körde in en bil som det blev lite repor på, så nu kommer troligtvis alla mina pengar att gå åt till att betala för det. Kan berätta mer om min klantighet senare. Jag och Lassie har även hunnit göra en del sista-minuten-inköp samt varit och lekt på Megazone, och om tjugo minuter ska vi iväg till mina kusiner på Mariedal. Blir nog festligt det här.

Gul jod önskar jag er alla fina läsare. Puss.

Hej, hej.

Efter att ha bott hos morsan i veckan var det ikväll dags att bege sig hem till läggan. Har ägnat kvällen åt att handla, städa samt pynta min gräsligt fula julgran (sjukt tacky, jag skojar inte) och nu sitter jag och äter en mycket sen och ack så välförtjänad middag.

När jag kollade brevlådan hade jag för första gången, sedan jag flyttade hit, fler än ett brev i min brevlåda. I högen av papper fann jag även – hör och häpna – två julkort. Det ena från Roberts gulliga föräldrar, och det andra från Lars mycket trevliga mor och far. Någonting verkar jag ju ha gjort rätt verkar det som. Nu har jag dock lite dåligt samvete över att jag själv inte skickar några julkort alls, men sånt där kanske kommer åren, vad vet jag. I brevlådan låg även ett paket från Sveriges bästa lokaltidning, vilket var väldigt trevligt.

När någon slutar i Ung-redaktionen brukar det alltid ramla in ett mail från Marie Albinsson där hon spår personens framtid. I måndags deltog jag på mitt sista redaktionsmöte, och om mig skrev hon såhär: ’Nöjesredaktör på Expressen. Hon knäcker Skugge och gifter sig helt
otippat med Fredrik Strage. De får tre barn som alla föds med
tandställning och en ring i näsan. Hennes blogg kommer att bilda skolor
runt om i världen.’

Hej, hej.

Jag är så jävla otränad och har därför ont som fan i armar, rygg och röv idag. Tror mestadels det beror på alla jävla fruktkartonger som jag kånkade igår, men tidningsbuntarna har säkert bidragit en del dom också. Inte nog med att jag har ont i kroppen så har jag dessutom hjärtklappning efter att ha varit en sväng inne i centrum och gjort bankärenden bland alla stressade freaks som plötsligt krupit fram ur sina hålor samt efter att ha kört bil och letat efter parkering i centrala stan. Dessutom glömde dom troligtvis att larma av en grej jag köpte på Åkerbloms, så jag har pipit i varje affär som jag gått in i. Det är det värsta jag vet. Jag har ju för fan aldrig stulit något i hela mitt liv (förutom tomma skrivböcker ur ett materialskåp på mellanstadiet). Idag har jag även kört som om jag vore hög som ett jävla hus, höll nästan på att krocka, och sådant är ju alltid pinsamt.

Nu ska jag dricka kaffe för första gången idag och försöka lugna mina nerver innan jag måste ut i den här vidriga världen igen. Tack för att ni lyssnade. Aj löv jo.

Hej, hej.

Sitter och väntar på att min lugg ska växa ut igen så att jag kan klippa av allt det slitna och kanske äntligen få en fin frisyr. Jag vill för i helvete bara kunna ha utsläppt hår igen utan att se ut som en 1500-talstalskung. Är det för mycket begärt?

Lika bra att försöka sova medan jag väntar. G’night.