Hej, hej.

Det är alltid roligt att kolla på folk, och extra roligt är det längs Drottninggatan i Stockholm. Inte för att det är någon nyhet att det alltid samlas ett gäng udda karaktärer där, men av någon anledning lyckas man liksom ändå alltid bli förvånad. När jag och Bibi knatade runt i affärer i lördags såg vi, förutom den sköna munspelsmannen, även en liten kvartett i fula ytterkläder från 1991 som hummade, spelade bongotrumma och viftade med någon jävla bjällra. En kvinna i kvartetten såg ut att vara besatt och liknade faktiskt Sissy Spacek i filmen Carrie. Otäckt, tycker jag.

Givetvis stod det även ett gäng panflöjtsspelande indianer där med en stor folkmassa runtomkring sig som filmade och fotade för glatta livet. Jag har ingenting emot varken panflöjt eller indianer, men jag har däremot svårt att förstå mig på människorna som faktiskt kan stå i timmar och titta och lyssna. Känns det inte bara som så jävla old news, liksom? Barnfamiljer är dock ursäktade, jag tyckte nämligen själv att det var spännande som fan när jag var liten, och dessutom också väldigt vackert med typ Mio min Mio på panflöjt.

Jag börjar förresten bli väldigt nyfiken på vilka det är som läser min blogg. Kan ni typ inte skriva en kommentar med förnamn, yrke eller sysselsättning, ålder och någon annan spexig information om er själva? Jag kommer att bli ledsen och lite förödmjukad om det inte kommer en enda kommentar nu, så snälla, ge er till känna.