Hej, hej.

Jag skickade ett SMS till Fredrik förut om att han borde komma hit snart så att vi kan gå på Lycksele djurpark och krama björnungar (fast de kanske har hunnit bli arga och otympliga vid det här laget, det vet jag faktiskt ingenting om). Då fick jag svaret att vi kanske kan dra till Kolmården i helgen i stället, och det vore ju minsann ljuvligt. Underhålla sig en hel dag med djurklappning, svullande och svettig handhållning, typ. Men vi får väl se vad det blir.

Nu: lunch. Jag kommer att börja gråta om det bara finns mimosasallad kvar.

Hej, hej.

Kolla vilken festlig bild jag hittade i VK:s arkiv. Den föreställer Ungjävlar när vi var med i en SVT-produktion på hösten 2002 som hette PS. Jag står längst till vänster och ser ut som en pojkspoling. Bredvid mig står Sara, Elin och Hanna. Kajsa är förmodligen gömd bakom det gigantiska huvudet. Good times!

Det står förresten att Kristina Sahlén har tagit bilden, så vi får väl lita på det då.

Hej, hej.

Livet känns bra, och augusti kommer att bli en ljuvlig månad. Varför? Därför! Men också för att:

1. I eftermiddag får jag äntligen träffa Lovisa igen, eftersom hon kommer hit från Skellefteå för att hälsa på Höken (de är minsann tillsammans nu). Och mig också, så klart. Jag hoppas på mat och häng i någon park

2. Jag åker till Örebro på fredag, där det vankas stughäng och sedan antingen Turbonegro i Karlskoga eller kräftskiva hos Jimpa.

3. Biljetter och bil är fixade till Rassle punkrockfestival. Fredrik snackade om att han skulle fixa in mig gratis, eftersom Accidents ska spela, men när det handlar om just den där festivalen så tänker jag inte förlita mig på sådant prat. Det är verkligen så sjukt många bra band som jag måste se och dessutom en bra bit att åka, så då vägrar jag riskera att stå som ett fån vid insläppet och inte få komma in. No way, Jose.

4. Efter Rassle är det tatueringsdags. Jag har ännu en idé om vad jag vill göra, men det, kära vänner, får förbli en hemlighet.

5. Dagen efter gaddandet drar jag till Örebro igen, där det vankas bröllopsfest och därefter pojkvänshäng på obestämd framtid (eller så länge pengarna räcker). Jag tycker att jag förtjänar en liten semester.

Hej, hej.

– Måste allt vara så jävla flashigt när man är med dig?, undrade en vrång liten tjej vid namn Josefin, när hon och hennes finsmakande kamrat Becker satt på O’learys.
– La-di-fuckin-da, liksom! Varför duger det inte med billig fatöl? Varför måste du vara så märkvärdig?

Efter en stunds övertalning beställde i alla fall Josefin motvilligt in en Samuel Adams till maten. Den visade sig vara välsmakande, och Josefin blev nöjd, trots allt. Några minuter senare lyckades hon dock ändå sunka ner stämningen lite. Kanske för att hon ville känna sig bekväm, eller kanske för att hon helt enkelt är en jävla pajas. Helt säkert kan vi nog aldrig riktigt veta. Det förtäljer inte historien.

Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.

Hej, hej.

När jag och Becker käkade en stillsam, men svindyr, middag på O’learys i lördags, snackade vi bland annat om saker som man borde testa att beställa in. Till exempel korsfäst fjäril med törnekrona. Hysteriskt roligt, tyckte vi då. Någon sa förresten häromdagen att min blogg är väldigt intern. Jag förstår inte alls vad den personen pratade om.

Nu ska jag gå hem, lägga mig i fosterställning i duschen och tycka synd om mig själv. Jag har så jävla ont i magen, och jag tror att det kan ha att göra med att jag blöder som ett skadeskjutet djur dessa dagar. Tyck synd om mig, älska mig.

Hej, hej.

"Jag är just nu inne i salongen, snart går jag in i minnesluckan. Stör inte mig då."
Så skrev Bibi i sin blogg i lördags kväll. Det var så djupt att jag blev tårögd när jag läste det. En sådan klockren beskrivning över hur hon troligtvis kände efter en pava vitt, billigt vin, liksom. Fan vad jag saknar den där bruden.

Jag sitter i växeln i veckan, och tycker själv att jag ser väldigt proper ut. Eller som en bibliotekskäring, som Fredrik skulle ha sagt. Det har blivit lite lugnare nu, så nu behöver jag inte ägna all min tid åt att hjälpa kunder (genom att förse dem med cigaretter och tidningar, till exempel) och koppla samtal, utan kan också ägna lite tid åt att boka flygbiljetter så att jag kan pallra mig till Örebro på fredag. Jag behöver en liten semester till Gnällbältet känner jag.

Hej, hej.

Min kollega Malin hittade en fruktansvärt rolig bok från 1964 i ett skåp vid växeln för en liten stund sedan. "Sätt och vett i telefon", heter den och innehåller otroligt många värdefulla tips för en växeltelefonist. Nedan kan ni läsa några väl valda utdrag ur boken:

"På de personliga besöken läggs all tänkbar möda ned för att göra dem så angenäma som möjligt; man har väntrum med tidningar, man kanske bjuder på cigaretter…"

"Det är inte allom givet att låta så kvittrande glad som Sickan Carlsson, men man kan, om man vill, lägga in lite extra mjukhet och vänlighet i telefonrösten."

Växeltelefonisten: (Svarar på påringningen utan dröjsmål) "Försäkringsbolaget, godmiddag."
Kunden: "Godmiddag, det gällde en hemförsäkring."
Växeltelefonisten: "Ett ögonblick så kopplar jag till herr Jonsson…"
Kunden: "Tack."
Andersson: "Herr Jonssons telefon, Andersson."
Kunden: "Det här är disponent Svensen. Det gäller en hemförsäkring"
Andersson: "Ett ögonblick, disponent Svensen, ska jag kalla på herr Jonsson, som har hand om den saken. (Lägger ena handen över lurens taltratt och kallar på kollegan, räcker honom luren efter att ha talat om att det är disponent Svensen om en hemförsäkring.)
Jonsson: (Avstår från att stoppa pipan i munnen) "Goddag, disponent Svensen, detta är Jonsson."

Hej, hej.

Min kollega Malin hittade en fruktansvärt rolig bok från 1964 i ett skåp vid växeln för en liten stund sedan. ’Sätt och vett i telefon’, heter den och innehåller otroligt många värdefulla tips för en växeltelefonist. Nedan kan ni läsa några väl valda utdrag ur boken:

’På de personliga besöken läggs all tänkbar möda ned för att göra dem så angenäma som möjligt; man har väntrum med tidningar, man kanske bjuder på cigaretter…’

’Det är inte allom givet att låta så kvittrande glad som Sickan Carlsson, men man kan, om man vill, lägga in lite extra mjukhet och vänlighet i telefonrösten’

Växeltelefonisten: (Svarar på påringningen utan dröjsmål) ’Försäkringsbolaget, godmiddag.’
Kunden: ’Godmiddag, det gällde en hemförsäkring.’
Växeltelefonisten: ’Ett ögonblick så kopplar jag till herr Jonsson?’
Kunden: ’Tack.’
Andersson: ’Herr Jonssons telefon, Andersson.’
Kunden: ’Det här är disponent Svensen. Det gäller en hemförsäkring’
Andersson: ’Ett ögonblick, disponent Svensen, ska jag kalla på herr Jonsson, som har hand om den saken. (Lägger ena handen över lurens taltratt och kallar på kollegan, räcker honom luren efter att ha talat om att det är disponent Svensen om en hemförsäkring.)
Jonsson: (Avstår från att stoppa pipan i munnen) ’Goddag, disponent Svensen, detta är Jonsson.’

Hej, hej.

Igår låg jag och slökollade en stund på något av alla hjärndöda program på MTV som handlar om kändisar, och såg då ett litet inslag om Lindsay Lohan. Vet inte exakt vad det handlade om, men det fokuserades väldigt mycket på att hon blivit fotad två gånger utan trosor. Jag är inte så intresserad av kändisar över huvud taget (jag är mer förtjust i lokalt skvaller, typ ’titta nu går grannkäringen i bikini igen’), men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över det faktum att många verkar välja att inte använda trosor. Händer det aldrig att kändisar skrattar så mycket att det läcker lite kiss? Hur kan de vandra omkring på vår jord utan att ha någonstans att placera sin Tena vuxenblöja? Jag förstår inte.

Hej, hej.

Cyklade upp till sjukhuset igår och hälsade på Höken, och förutom att han hade på sig landstingets mysdress, hade tappat tio kilo samt odlat en vidrig tusenfoting på överläppen så var han sig faktiskt lik. Jag överlämnade en present från mig och Lovisa (I en annan del av Köping, säsong ett) och stannade och surrade i två timmar och kollade på när han tvingade i sig en portion mat som såg ut som spädbarnsavföring. Väldigt trevligt var det, minsann.

Efter sjukhusvistelsen så drog jag hem till morsan för att kolla posten och vattna hennes blommor (vilket helt seriöst tog tjugo minuter, och återigen gjorde mig påmind om varför majoriteten av växterna i min lägenhet är lika fejkade som mitt blonda hår). Sedan var jag för trött och lat för att cykla hem, och spenderade i stället natten på soffan i hennes lägenhet.

Fredrik är i Österrike just nu för att gå på bröllop. Accidents-Danne och hans Anna ska gifta sig, och jag har faktiskt blivit bjuden på det där bröllopet av Anna när hon varit i fyllan, men sådant kan man ju inte riktigt förlita sig på, så i stället taggar jag nu inför bröllopsfesten i slutet av augusti. Det är alltid rätt drygt när Fredrik är ute och flänger i Europa, eftersom det blir mycket mindre telefonpratande och sånt. Det enda som hjälper mot den enorma saknaden är då att supa sig redlös, och just därför ska jag festa med min privatmarknadskollega Jacob och hans vänner på Ålidhem ikväll.