Hej, hej.

Mycket fin dag idag. Jag ser ut som skit och har mest gjort bakissaker som att äta, sova, rasta snigeln och kolla på Nollor och Nördar idag, men en bra grej var åtminstone att jag var uppe och tokstädade i morse, eftersom jag annonserade ut min soffa i gårdagens tidning och det faktiskt, hör och häpna, var flera stycken som ville köpa den. Två soffsugna män kom klockan tolv, tryckte en femhundring i näven på mig och bar sedan ut fanskapet. Innan dess kände jag mig som sagt tvungen att städa, och lyckades faktiskt rätt bra tills jag kom till disken som luktade skitäckligt och gav mig kväljningar. Då gav jag upp och tänkte att det ju är skitsamma om någon ser att jag bor som en lodis och att min lägenhet luktar sopor ibland.

Gårdagen var förresten mycket trevlig. Dansade och röjde så mycket till Crystal Caravan att jag har lite träningsvärk idag, och Becker, som blev blitzkriegfull, var mycket underhållande och tvingade i mig minst två Minttu Black-shots.

I morgon börjar jag jobba på Privatmarknad ’på riktigt’, så nu måste jag duscha och sedan sova.

Hej, hej.

Mina planer för den här dagen var att köpa öl, strumpbyxor, lite julpynt och ett par snygga stövlar utan klack som jag kan ha på vardagarna. Det blev bara öl och strumpbyxor, för sedan var jag tvungen att haka på råttkvinnorna Ylva och Becker till djuraffären och mataffären, eftersom Becker helt plötsligt fått för sig att hon är sugen på att dammsuga spån och köpa mat åt två ludna små varelser de närmaste två åren. Jag suckade, stönade och stånkade och var uttråkad mest hela tiden. Föreslog först att den ena skulle heta Josefin, men det nappade inte Becker på. Därefter föreslog jag Ettan och Tvåan, Kiss och Bajs eller Pest och Kolera, men hon verkade inte direkt överförtjust över dessa namn heller, tyvärr.

Ikväll ska i alla fall jag och råttkvinnorna ut på krogen, och det lutar minsann åt Scharinska, även om jag skulle kunna tänka mig Pipes också. Får väl se vart vi hamnar helt enkelt.

Hej, hej.

Jag och Christer Pettersson drog till Folkets Hus och jobbade. Nu är vi trötta och slitna som fan, och på schemat står det därför South Park och därefter sömn.

God natt.

Hej, hej.

Vissa kunder som kommer hit är väldigt intressanta. Igår, till exempel, kom ett äldre par in för att köpa några abonnemang. När de var klara med det hånade damen mig för att jag inte tycker att det är viktigt att skriva kvinnans namn före mannens i olika sammanhang, och därefter ägde denna konversation rum:

Kvinna: – Vi har varit prenumeranter i femtio år, så vi brukar få några presenter när vi har varit här.
Jag: – Jaha… okej. Vadå för presenter?
Kvinna: – Ja, vi kan börja med några almanackor! Två blir bra.
Jag: – Okej… (Hämtar två almanackor)
Kvinna: – Ge mig några pennor också, jag är korsordslösare.
Jag: – Okej, ska se om vi har några att ge bort. (Hittar tre stycken)
Kvinna: – Har du inga fler? Jaha. Ja, ja, det får väl räcka då.
Jag: – Okej. Varsågod.
Kvinna: – De här pennorna är inte så bra (håller upp en stiftpenna), men jag tar en sån i alla fall.
Jag: – Okej…
Kvinna: – Har du några block också?
Jag: – Njäee, inga som vi kan ge bort tror jag…
Kvinna: – Jaha, men då tar jag det här då. (Plockar på sig kladdblocket som vi har på kunddisken). Hej då!

Mycket besynnerligt beteende, om ni frågar mig. Ett annat exempel på ett märkligt beteende är att ta med sig en lång pinne och hota kundtjänstpersonal med i tron om att man ska få rabatt. Jag var inte med just när det sistnämnda hände, men jag kan säga såhär: Någon rabatt får man inte, och nästa gång hotar vi tillbaka med brevknivar, häftapparater och hårda pärmar med gaffelmekanism.

Hej, hej.

Min vän Johanna bestämde sig ikväll för att göra ett avbrott i alla försök till att elda upp andra människors kök genom att sätta eld på deras brödrostar, och ringde till mig i stället. Hon bad mig då att publicera dagens krönika i bloggen, då den aldrig lades ut på webben, så att även hon fick chansen att läsa.

"Vackert – men visningen gör mig lite illa till mods"

På tisdagskvällen hade underklädesbutiken Triumph bjudit in män för att titta på en modevisning av underkläder, allt med jultema. Sju kvinnliga modeller i underkläder och höga klackar går fram och tillbaka längs gången utanför butiken, medan en samling män tittar på. Ringer en av mina bästa kompisar när jag kommit hem, en kille av det grabbigare slaget, och berättar att tanken med modevisningen var att männen sedan skulle handla julklappar åt sina fruar och flickvänner. Får ett asgarv till svar innan han fortsätter med att säga "Jo, det var säkert därför de var där", med rösten drypande av ironi.

Jag inser att folk kommer att sitta hemma vid frukostbordet nu och hävda att jag bara är pryd, ful, avundsjuk och så vidare, men så är faktiskt inte fallet. Kvinnorna var otroligt vackra, och underkläderna likaså. Det var bara någonting med den här modevisningen som gjorde mig illa till mods. Om det sedan var att majoriteten av stolarna var tomma, vilket gjorde det hela lite pinsamt, eller att de män som var där knappt brydde sig när de var de lite äldre modellernas tur vet jag inte. Jag vet inte heller om det var för att det var väldigt tydligt hur männen sneglade mot tjejernas rumpor så fort de trodde att ingen såg, eller för att tjejerna verkade så obekväma och helst av allt verkade vilja skynda sig därifrån. Jag kan förstå Triumphs tanke med det här, och den är nog god. Snart vankas det julafton och de vill sälja sina varor, och vad passar då bättre än att bjuda in män och hjälpa dem att välja ut sexiga alster åt sina respektive, liksom. Men jag kan inte låta bli att undra om de få män i publiken ens vet sina älskades storlekar. Har de på allvar tänkt spendera pengar i butiken efteråt?

När modevisningen sedan är slut och modeller, butiksbiträden och män trängs inne i butiken frågar jag några av kvinnorna hur det kändes, och när alla säger att det var kul så får man väl lita på det och tycka att det är bra. Själv lämnar jag stället och tänker för mig själv att jag i alla fall tycker att det här mest bara var jävligt konstigt.

Hej, hej.

Morsan sa häromdagen att hon tycker att min blogg har blivit så tillknäppt, och jag håller faktiskt med henne. Grejen är bara den att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om, eftersom det inte händer så värst mycket spännande nu för tiden. Idag när låste upp bilen kom jag till och med på mig själv med att tänka att jag önskar att jag ska skita ner mig i fyllan någon gång inom den snaraste framtiden så att jag äntligen får något som är sådär härligt mänskligt och festligt att dela med mig av.

Ska jobba i morgon kväll på Digital Tone Festival, men på lördag kanske det är dags att dra i sig den där flaskan Jack Daniels jag köpte på kryssningen, slita med sig Ylva och sedan gå ut och samla lite material på krogen? Ja, jag tror banne mig att det är det.

Hej, hej.

Denna torsdag är nog min favorittorsdag på väldigt länge. Varför? Därför! Men också för att:

1. Jag har fått ovanligt många telefonsamtal och mail från läsare som öst beröm över dagens krönika och sagt att de håller med mig. Detta är extra roligt eftersom jag inledde dagen med att vråla: "NEEEEEEEEEEEEEEEEJ! FANS HELVETES JÄVLAR!", då morsan upplyste mig om att jag var på förstasidan av dagens tidning, och jag trodde att hela dagen skulle ägnas åt att försvara mig och mina åsikter (jag är, och kommer nog alltid vara, väldigt konflikträdd).

2. Min fina chef kallade in mig på sitt kontor tidigare, och när jag kom ut därifrån hade jag helt plötsligt gått från 40% till 90% här på Privatmarknad. Jag är så glad att jag fan knappt vet vart jag ska ta vägen. Inga fler ångestklumpar på ett bra tag framöver huruvida jag ska fixa hyran eller ej, och dessutom får jag komma till en arbetsplats som jag älskar från måndag till fredag.

Vågen och raketen för mig!

Hej, hej.

Morsan sa nyss att jag borde skriva om min första kärlek. Och visst, det kan jag väl göra. Han kom från Skara och hette Nallepuddingen, och vi var oskiljaktiga från sommaren 1989 och fram till att jag kräktes på honom och farsan körde honom i torktumlaren så att han fick en brännskada som jag, efter ett tag, inte stod ut leva med. Nu bor Nallepuddingen uppe på vinden med sin sträva och noppriga inbrända torktumlarring i den vita pälsen. Hur han har det där uppe vet jag inte. Men visst tänker jag väl på honom ibland, det gör jag. Älskade Nallepuddingen.

Tack för att ni nominerat mig, förresten! Jag har inte en chans, men ni är ändå helt otroligt rara, kära bloggläsare.

Hej, hej.

Bland det bästa som finns måste ju ändå vara att komma hem till morsan för att sova över en natt, ta med sig en lättsam pocket till sängen, krypa ner och upptäcka att mammisen har bäddat med sträckta lakan och samma örngott som man hade när man var fem år gammal. Och att allt dessutom doftar precis som då.

Barnet inom mig gjorde både vågen och raketen och sov sedan sött, så sött.

Hej, hej.

I mitt lilla vardagsrum har jag två soffor. Båda är mycket fina och röda, men matchar inte alls varandra, och jag har endast haft dessa två soffor om jag mot förmodan skulle ha fest och behöva sittplatser. Men jag har aldrig fest, så nu tänker jag minsann göra mig av med den ena.

Min ena soffa, Krainer, tänker jag behålla. Den köpte jag av VK:s eminente krönikör och sportreporter, Patrick Krainer, sommaren 2007, trots att faktiskt två personer från redaktionen ifrågasatte detta och undrade om jag verkligen ville köpa en soffa där han "legat och kliat sig". Nu är det jag som ligger och kliar mig där, och jag sover på Krainer nästan varje natt, och oj vad jag trivs. Därför får han vara kvar i grävlingsgrytet.

Nu undrar jag om det någon som kanske vill köpa min Klippansoffa från IKEA? Den är röd och i kalasfint skick, och jag skulle vilja påstå att det knappt är någon alls som kliat sig i den, inte ens jag själv. Va’ säg’ ni? Femhundra spänn och den är er.