Josefin Isaksson är en tjugofyraårig journaliststudent som även jobbar som krönikör och frilansskribent på Västerbottens-Kuriren. Hon lever och frodas i Umeå.
Hon är loppisspringande, fuldansande och rätt härlig, enligt sig själv. Vitskallig och tatuerad, enligt okänd farbror.
Vill man så kan man höra av sig tilljosefin.isaksson(at)vk.se
Jag känner mig tråkig och har en klump i magen, och då blir det sällan bra när jag skriver. Något som dock fick klumpen att försvinna för en sekund var att ringa och väcka Fredrik för en liten stund sedan, eftersom han ofta är väldigt rolig: 'Oj! Jag drömde just att du och jag var hajar, och nu har jag legat och gapat mot fläkten och är helt förkyld och har dreglat prick överallt!'
Helgen har i alla fall varit bra. I fredags drog jag och Ylva på Scharinska, och jag hade en av de roligaste utekvällarna någonsin, eftersom det var så himla många fina människor där.
I lördags sov jag först bort hela dagen, sedan ringde Becker och berättade att hon och Emelie hade köpt sprit för tusen spänn (samt en bag in box, efter att ha lyssnat en hel del på en viss låt). På kvällen hade jag, Becker, Emelie och Camilla sedan världens längsta förfest hemma hos min morsa innan vi drog ut på stan för att kolla läget på Wheels. Det var inte så värst festligt, faktiskt, men sällskapet var väldigt trevligt.
Igår lånade jag morsans bil och plockade upp Nisse och Höken för att åka hem till Anna och Åberg i Holmsund för att handla skivor, fika, snacka skit och gulla med deras helt obeskrivligt söta bebis Freja. Det var mysigt, och jag kom hem med skivor med Vanilla Muffins, Antipati, The Accidents samt någon fransk Oi!-skiva som jag fick gratis. Fuckin' sweet.
Jag har bokat ännu en tatueringstid hos Filip på Red Dragon, så tjugofemte augusti så fortsätter jag med högerarmen. Blir troligtvis ett ankare och en sjöjungfru. Något med samma pirat/sjömans-tema i alla fall. Jag blev uppskriven som VK-Josefin och kände mig fränare än fränast. Hoppas inte mamma blir förskräckt och gömmer sig under täcket även den här gången.
Lunch med Lovisa och Höken på ett kinahak. Två festliga människor som jag hjärtar väldigt mycket, och riktigt schysst buffé. Freakin' sweet.
En kvinna som var lärare i min parallellklass på lågstadiet (och som jag var lite rädd för, faktiskt) kom fram och kramade mig på stan och frågade om jag kände igen henne och sa att hon älskar mina krönikor. Jag blir aldrig så glad som när sådant händer.
Igår kväll fick jag äntligen träffa Becker igen efter en lång tids suktande (egentligen träffades vi på Disas studentfest för bara två veckor sedan, men då var Becker bakis och sur, och själv var jag berusad och glad, så vi var inte en match made in heaven just den kvällen). Vi drog bland annat på ett litet äventyr till Jysk och Rusta med morsans bil, och sedan in till stan för att krubba mat, och under hela bilfärden skrattade Becker åt hur förbannad jag är när jag kör bil ("Varför kör du så jävla nära, din dumma kossa?!"). Väldigt trevligt hade vi. Efter vårt lilla äventyr drog vi till Beckers lägenhet och drack kaffe, och hon berättade om varför hon tycker att Jan Guillou är en mycket bättre författare än alla andra:
- Jan är rakt på sak, pang på. Andra författare skriver bara bajs, typ "Månen var som solen genom en kristall. Och sen var det Monika. Monika som var som en träbit. Monika med en doft av hickoryrök."
För jo, Becker, exakt så skriver alla författare utom just Jan Guillou.
Kommer ni ihåg att jag var på en tatueringskryssning? Kommer ni ihåg att jag skrev att jag blivit fotad (mitt i natten, full som en kastrull) för en tatueringstidning? Jag kom minsann med på bild i senaste numret, och det gjorde Lovisa och Bella också. Mycket märkligt, men väldigt roligt. Nu är det bara för er att springa ut och köpa er ett nummer ni också. Bums! Ögonaböj!
I morse grät jag lite när morsan berättade om en orangutang som blivit tvingad till att arbeta som glädjeapa och som nu avskydde män. Sedan grät jag lite mer när jag kollade på Extreme Home Makeover och någon liten tjej hade fått cancer för andra gången i sitt liv. Sedan började jag störttjuta när Göran hade köpt lagningsgrejer och tvingade ut mig i regnet för att jag skulle fixa punkteringen på min cykel.
Något som däremot inte får mig att böla är att jag och Fredrik har snackat om att åka till Barcelona i slutet av sommaren. Och att jag nog ska köpa en ny soffa. Lite vemodigt att göra sig av med fina soffan Krainer dock, men livet måste faktiskt gå vidare. Så det så.
Nu är jag tillbaka i Umeå igen efter en helg av fröjdefullt midsommarfirande tillsammans med Fredrik. Bland annat så har vi ätit god mat (det var en fröjd för ögat att se Fredrik, som är utbildad kock, stå i ösregnet i bombarjacka och förkläde och grilla), känt oss fåniga medan vi dansat runt en midsommarstång med en massa ungar, legat skavfötters i en hängmatta och lyssnat på dansbandsmusik och druckit öl, samt tagit på ett elstängsel och skrikit rätt ut (Fredrik tyckte att det vore roligt om jag gjorde det, och jag är ju en jävla pajas, så det är klart att jag bjussade på det). Sedan har vi även suttit nere vid Hjälmaren och snackat skit (Fredrik tog även en massa kort på mig medan jag mest kände mig obekväm), jag har värderat Fredriks föräldrars porslin (när man har en morsa som är en sucker för femtiotalsdesign så blir man bra på sådant) och kollat på kassa skräckfilmer medan Fredrik vilat huvudet i mitt knä, jag flätat hans hår och han samtidigt skrikit: "Ha! Alla dör! Fy fan vilken bra film!". Vi hann även med att sitta uppe till sent på natten och dricka upp all den sprit som Fredrik köpt åt mig i present och snacka andra världskriget och det faktum att Fredriks farsa är polare med Max von Sydow. Bland annat, alltså.
Nu känns det såklart lite deppigt att vara hemma igen, men å andra sidan har jag så himla festliga arbetskamrater, vilket gör att det ändå känns helt okej. Dessutom har jag träffat farsan och Anna idag, som kom hit till VK och käkade lunch med mig, och det var minsann också fint.
Nej, om man skulle dra till Örebro och inte blogga på några dagar kanske... (Fast känner jag mig själv rätt så kommer det nog dyka upp ett inlägg eller tjugotvå under helgen i alla fall.)
Under en solig lunchrast häromdagen satt jag och Samane och beklagade oss över hur fattiga vi är (jag har haft minus femtionio kronor på mitt konto i två veckor), och bestämde att vi minsann ska fira på onsdag när lönen kommer genom att gå till Ullas konditori, som ligger ett stenkast från VK, och käka lunch. Idag fick jag lönebeskedet, och såg att jag får ut tjugotusen efter skatt. Bara från VK. Sedan väntar jag på tre månadslöner från Socialtjänsten och lite cash från Umeå universitet. Jävlar i helvete vad jag ska köpa köttbullsmackor från Ullas, säger jag bara. Fast morsan, farsan, Bella, Fredrik, Lovisa, Höken, Nybergs fastigheter, Bredbandsbolaget, Hyresgästföreningen och Radiotjänst i Kiruna ska också få pengar, jag lovar. Blir kanske inte så mycket fika i alla fall...
Det där med att jag skulle ha koll vet jag inte riktigt om det stämmer. Jag är ju en sådan där person som dricker det jag kommer över, och är nöjd så länge det är sol och jag får umgås och trashpartaja med mina kamrater, och när jag inte gör det så jobbar eller sover jag. Men, men. Läs gärna min sommarbetraktelse i Norge-bilagan idag i alla fall. Det var det jag ville komma till.
Saker som är rätt festliga att säga när man, eh, äntligen har blivit ett braceface deluxe och fått tandställning även i underkäken (och som jag tvingas säga rätt ofta i och med mitt jobb):
sommaradress SPF-annons nervös Svensk Morgondistribution sas.se Josefin Isaksson
Läspa allt vad ni kan när ni säger dessa ord så får ni ett hum om hur undertecknad låter för tillfället. Nyss blev förresten alla på företaget bjudna på glass. Även det är ett roligt ord att säga när man är en jättebebis (dock en fantastisk sådan) med käften full av krom.
Igår kväll fick jag i uppgift av morsan att rensa ur min gamla garderob hemma hos henne - något jag fasat för ända sedan jag flyttade hemifrån. Varför? Jo, för att det enda som ligger kvar där inne är sådana där kläder som man inte använder, men som man inte heller vill slänga av nostalgiska skäl. Som exempelvis alla sunkiga, trasiga plagg från när jag var punkare och ofta såg ut som en uteliggare. Hittade bland annat en sönderklippt t-shirt med skelett i olika samlagsställningar och texten "Sex is bad to the bone", Cock Sparrer- och Misfitslinnen som jag har tryckt själv, slampiga kjolar som man visar halva röven i och trettioåtta omaka sockor. Det var svårt, men nu ligger det mesta i soporna och i säckar som ska till Myrorna. Josefin vs Luffarkläder, 1-0.
Hittade även några av Roberts grejer där inne: 1. Vit t-shirt som det står Truck och Maskin på (ja, han kommer från Kramfors). 2. Tandskydd. 3. Sjutton par kalsonger. 4. Vit t-shirt (den här gången utan bonnigt tryck). 5. Tre deodoranter.
Jag tänker inte så värst mycket på FRA-lagen just nu. Jag tänker mer på huruvida Blondinbellas pojkvän sover i nattskjorta eller ej. Kan det vara möjligt att han gör det? Drar han bara upp den lite busigt sådär när det vankas samlag? Jag blir tokig om jag inte får veta snart. TOKIG I TELL YOU!
Någon som har lust att låna ut femhundra spänn till mig? Det är till en flygbiljett hem från södern på söndag, och jag betalar givetvis tillbaka pengarna när jag får lön nästa vecka. Tack på förhand.
På torsdag eftermiddag sticker jag alltså till Örebro för att träffa Fredrik och hans familj igen och fira midsommar i deras mycket gemytliga lilla sommarstuga. Dra mig baklänges på en liten vagnjävel vad trevligt det ska bli! Innan dess ska jag hinna skriva en krönika, tvätta kläder, diska två mögliga tallrikar, dansa en spexig dans, gå runt och se lite frågande ut, länsa min mors kylskåp, sjunga Tommy Nilssons låt Öppna din dörr för Samane samt kolla fotboll med lite VK-folk. Det kommer också att bli grymt.
Ikväll lånade jag morsans bil och brassade ut på landet (Sikeå/Robertsfors) för att träffa tre ungjävlar - två forna bandkamrater och en av bandkamraternas avkomma. Ynglet tog på mina bröst, sög på mina fingrar och fyllde mig med kärlek. Det är nästan så att man vill ha en sådan där själv... En glad liten tjockis med mycket hår och rosa hörselkåpor som gillar punk, ni vet.
Fan, det var verkligen riktigt trevligt att träffa tvillingarna ikväll. När vi satt där och spelade tv-spel och skrek fula ord åt varandra (på ett hjärtligt sätt då, såklart) så kändes det lite som förr då vi alltid hängde tillsammans i Robertsfors och hittade på sattyg och pratade med varandra om allt mellan himmel och jord. Good times, good times.
"Ta kort på mig när jag låtsas prata med Kjell Lönnå!"
Hej, hej.
I fredags efter att vi varit på Pipes ville Höken sova hos mig, och det fick han ju såklart. Båda var i dyngfyllan, och när vi cyklade hem i sommarnatten så jagade han mig samtidigt som han spelade in en film av spektaklet. Jag var livrädd och hade panik. Vill ni så kanske jag kan lägga upp filmen i bloggen, men den innehåller lite könsord och sånt, så det kanske inte är en sådan bra idé trots allt... Vi får helt enkelt se.
Igår morse klev jag upp och började greja i köket, då ringde han och skickade sms från rummet bredvid där han slaggat (något som både han och Gustaf alltid brukar göra när de slaggar hos mig) och bad mig hålla käften. Därefter ägnade vi förmiddagen åt att ta spexiga bilder samt åt att äta pastasallad i Hagaparken som han bjöd mig på. Höken är en jävligt rolig och bra vän, måste jag säga.
Jag har varit trött och förbannad mest hela dagen. Mest förbannad har jag varit medan jag kört bil (road rage deluxe). Lite obscena gester och svordomar, och sådär. Väldigt skönt. Sedan har jag även varit arg på alla de på företaget som tror att man är deras personliga slav, och som inte inser att man har miljarder andra grejer att göra också (och inte har tid att springa runt och leta gratis tv-bilagor, och sånt). Ibland suger det verkligen att vara vikarie.
En festlig sak, i alla fall. På Expressens löpsedel står det idag om en riksdagskvinnas hemliga liv som strippa. Jag tyckte verkligen att hon, Josefin Brink, såg väldigt bekant ut, så nyss läste jag hela artikeln och kom då fram till att hon var en av de otroligt trevliga kvinnorna i skabandet Vagina Grande, som vi (ja, Ungjävlar, alltså) spelade förband åt på Kafé 44 i februari 2002. Hon var verkligen hur snäll mot mig som helst, och dessutom världens coolaste. Jag skrev om henne i min dagbok efteråt, till och med.
Nu får jag snart gå hem. Amen, hallelujah, Thomas Quick.
I morse när jag stod i VK:s garage och precis skulle låsa upp budbilen tyckte jag mig höra ett märkligt ljud. Med hjärtat i halsgropen kollade jag i backspegeln och såg till min förfäran en mörkklädd, karlliknande figur stå där. Jag blev livrädd och vände mig om, men ingen var där. Sedan insåg jag att det så klart var jag själv som var den mörkklädda, karlliknande figuren, och då blev jag arg och lite ledsen. Arg för att jag fan inte vill se ut som en karl, och ledsen för att jag, ibland, verkligen inte är den snabbaste hajen i kajen.
Jag skyller på värdelös sömn, tidiga mornar (har kommit en timme tidigare än när jag egentligen börjar varje morgon hela veckan) och mina arbetarbrallor.
Fikade på Wayne's igår med min kamrat Joel (även känd som den mystiska mannen), vilket var väldigt trevligt. En riktigt festlig latte-stockholmare och frilansjournalist som gillar mode, minsann. Han och jag har hittills bara pratat på MSN (där jag typ aldrig är inloggad, i och för sig), men vi hade bestämt att vi skulle pimpla kaffe innan det var dags för honom att flytta från Umeå, vilket han gör nu på fredag. Kul att fikat blev av, det hade jag nog inte riktigt trott att det skulle bli.
Nu är det fan i mig dags att köra till VF och sedan till Coop för att handla frukt och leverera tidningar. Hörs och störs senare.
Nu när kommentarerna lyser med sin frånvaro är det i alla fall himla roligt att det skickas handskrivna brev till mig som aldrig förr. I morse kom ett där det stod att Slemmig Älg var avsändare, men var undertecknat Noak, så jag hänger inte riktigt med vem som har skickat det. Det spelar dock ingen roll, för det var fullt av beröm och det gjorde mig hemskt glad. Tack, tack!
Dagen började alltså bra med det här brevet, men försämrades just väldigt mycket när jag anlände till VK igen efter att ha varit ute i ösregnet och kört ut Nöjesmagasinet till olika ställen i stan. Då berättade nämligen Karin i växeln att det ringt en kvinna som dels anklagade mig för att ha parkerat på en handikapparkering, och dels för att nästan ha backat på henne. Hon krävde att det skulle utredas huruvida jag var full eller sjuk, för annars skulle hon ringa polisen.
Suck.
För det första så stod jag fan inte på någon handikapparkering. Det vet jag säkert, eftersom jag fick köra en ganska bra bit längre bort från ingången för att leta efter en parkering som inte var en handikapparkering (och sedan fick jag springa denna ganska långa sträcka i regnet med alla tidningsbuntar i famnen).
För det andra så förstår jag inte hur hon har mage att anklaga mig för att vara full (sedan är jag ju faktiskt inte sjuk heller). Jag tog det hur lugnt som helst när jag backade ut, vilket jag alltid gör, eftersom jag är en laglig och rätt töntig brud som verkligen inte anser sig fullärd när det handlar om bilkörning, och som verkligen inte vill köra in i vare sig människor eller bilar. Men om den här damen nu påstår att jag nästan körde på henne, så kan jag väl inte säga emot heller direkt... Jag vet bara att jag hade bra uppsikt och inte hörde eller såg någon, och att jag hade bett om ursäkt på en gång om det varit så att jag nästan backat på någon. Nu sitter jag i stället här och tycker att den där kvinnan är ett jävla rövhål.
Världens bästa långhelg, och jag har varken hunnit eller orkat skriva något om den. Trist. Just nu sitter jag inne på Budcentralen på VK och har pissmycket att göra, så något längre inlägg blir det inte, men lite kort om vad som hänt i helgen kommer i alla fall här. En topp fem på värda händelser, liksom.
1. Jag har, tack vare webbutvecklaren Robert, lärt mig att skala räkor. Jag såg äcklad ut hela tiden, men det gick ganska bra i alla fall. 2. Jag har åkt karusell i fyllan tillsammans med ett antal folk från redaktionen. 3. Jag har skjutsat Tom Juslin, även kallad Mr Klimatresan, på min pakethållare. 4. Jag har varit på efterfest och inte kommit hem förrän fem på morgonen. 5. Jag har haft finbesök av en mighty fine man, som jag bland annat har legat i en solig park med och som har lagat god mat åt mig medan jag legat halvt medvetslös i sängen.
Jag är ju, som ni säkert vet, det största jävla klantarslet på jorden, och lyckades för en stund sedan med bedriften att låsa ut mig när jag skulle till tvättstugan. Medan jag fortfarande var kvar i hallen och stod med tvättkorgen i famnen och såg nycklarna ligga på hallmattan tänkte jag för mig själv att: 'Näe, jag behöver varken mobil eller nycklar nu, för jag stänger aldrig ens dörren när jag går till tvättstugan'. Givetvis smäller jag ändå igen dörrjäveln och är nära att börja böla bara därför.
Börjar plinga på varenda dörr i huset, men ingen öppnar, så i stället knallar jag ut på gården i hopp om att någon ska sitta där och sola. Och visst gör det väl det. Och visst råkar hon vara den snällaste människan någonsin. Kvinnan går och hämtar en telefon så att jag kan ringa de två personer som förutom jag som har nyckel till min lägenhet. Jag ringer morsan, som vägrar komma eftersom hon är ledig och befinner sig i Vännäs. Jag ringer Ylva, som inte svarar. Jag ringer Nybergs akutnummer, och efter tio minuter kommer en fantastisk karl och låser upp min ytterdörr. Då har jag dessutom redan hunnit börja tvätta, eftersom den ljuvliga kvinnan gett mig en liten påse tvättmedel för att kunna köra igång första maskinen.
Tänk vilka fina människor det finns, och tänk att just jag får bo granne med dem. Amen, hallelujah, I love you.
Någon där uppe verkar inte vilja att jag och Fredrik Pansarvagn ska träffas i helgen, och låter därför tåg spåra ur hur som helst. Mitt hjärta stannade fan igår kväll när jag först läste nyheten på vk.se, men tydligen hade Fredrik hört på radion i lastbilen att ersättningsbussar var insatta och att allt skulle ordna sig. Det var ju en jävla tur, måste jag säga.
Vilken ljuvlig dag, förresten! Trettio grader varmt ute, inga känningar av min urine way infection och jag slutar klockan tolv. Visserligen ska jag bara hem och tvätta så att jag har några rena kläder till redaktionsfesten ikväll, men jag hinner säkert slappa i gräset mellan maskinerna.
Den här onsdagen har gått i urinvägsinfektionens tecken. Åttahundrasjuttio toalettbesök och kallsvettningar hela morgonen tills jag i panik ringde till ljuvliga morsan som cyklade till VK med tranbärsjuice och piller som jag kunde knapra i mig. Jag var faktiskt nära att börja grina och be om att få gå hem från jobbet, men bestämde mig för att bita ihop trots allt, vilket var en jävla tur. Nu känns ju faktiskt allting mycket bättre.
Förutom alla problem med pisseriet så har dagen varit bra. Vädret är fantastiskt, privatmarknads semestervikarier har börjat i veckan (och Samane, min partner in crime från förra sommaren, är tillbaka! Sweet!) och alla kunder har hittills varit trevliga. Bra skit.
Jag har känt mig helt sönderstressad sedan i söndags på grund av mina nuvarande tre jobb (privatmarknad, skrivande och ledsagning), och har lidit av en fruktansvärd prestationsångest i en veckas tid. Det, tillsammans med att helt sakna inspiration, är fan det värsta jag vet. Fast jag tror i och för sig inte på inspiration... Eller, det finns liksom aldrig tid att vänta in någon, eftersom man hela tiden måste prestera. Det ringde i alla fall en gubbe tidigare som hette Arne (samma Arne som förra gången, månne?) och frågade efter mig, och han förgyllde min dag genom att säga följande: "När alla andra är tråkiga är du rolig. Du målar med språket i klatschiga färger". Det är fan inte ofta man hör ordet klatschigt. Det ska jag börja använda oftare.
På grund av fullbokningar och ockerpriser så kommer inte Freddilicious förrän på lördag morgon (för att åka hem bara ett dygn senare), men det känns ack så fint ändå. Herre min skapare, han är minsann en mighty fine man.
Det här är min favoritbild. Den brukar jag kolla på varje kväll innan läggdags, och sedan skrattar jag högt för mig själv i minst fem minuter. Därefter somnar jag helt utmattad, och sover hur gott som helst tills morgondagen gryr.
Jag har så jävla ont i magen, och vet då rakt inte vad det beror på. Ångest, kanske? Nej, det är det definitivt inte. Har jag ett äckligt litet foster som gror där? Nej, det har jag nog inte heller, jag ville bara ge min mor en hjärtattack genom att skriva så. Troligtvis beror det bara på att jag inte har hunnit äta något idag förutom en macka och två bananer på grund av att jag drog till tandläkaren på lunchen för att börja förbereda käften på ännu mer krom (snart är det nämligen dags för tänderna i underkäken att få sig en omgång, så då kommer jag att se ut som Jaws på riktigt). Fredrik frågade med oro i rösten om jag skulle ta ut tandställningen som är så gullig, och det är ju skönt om han verkligen känner så inför mitt skrot. Lite snuskfarbrors-varning, but still.
På torsdag eller fredag får ni kanske se Fredrik Pansarvagns nuna, förresten. Det är bara så jävla synd att det kostar så mycket att resa och tar en sådan tid, men nu håller ni väl tummarna tillsammans med mig och hoppas att det ska ordna sig, eller hur? Bra.
Allas er favorit är hemma igen efter en jävligt festlig tripp. Jag punktar upp lite vad jag har haft för mig, för det blir lättare så. Håll till godo:
1. Jag och Lovisa satte oss i bilen kring halv elva igår förmiddags och jag delgavs informationen om att jag inte hade tillåtelse att köra hennes föräldrars bil. Skönt. I stället var det min absoluta favorit-fartdåre från apstaden som körde och låg i hundrasextio mest hela tiden och nästan fick oss dödade i Sundsvall. Vi hade väldigt roligt i bilen och lyssnade bland annat på Svenne Rubins och gjorde korta stopp för förtäring, utsöndring och trams.
2. Helt plötsligt fick vi veta att det inte var till Sveg vi skulle, utan till ett ännu mindre ställe som heter Hede där festivalen minsann skulle äga rum i Folkets Park. Väl framme så blev det kramkalas, några öl och sedan slappande på hotellrummet som Fredrik fixat till mig och honom.
3. När vi satt i logen knallade helt plötsligt Gula Gubben in - en snubbe som är känd för att han brukar spexa och vandra omkring på Sveriges alla festivaler. Ni som har läst min blogg ett tag, alternativt mina krönikor i VK, har kanske läst att jag kallat en annan karl för Gula Gubben också (ni vet han i gul träningsoverall som bjöd upp mig när jag var på styrdans en gång och tryckte sin halvledsna penis mot mitt ben under två danser), men Gula Gubben i Hede var alltså the real shit och inte en snuskfarbror med halvbånge från Bollstabruk. Hans uppgift under festivalen var, förutom att uppträda själv, även att presentera alla band genom att läsa upp dikter som han skrivit om dem. Dikten om Accidents var mycket fin, men ännu bättre blev det när han även skrev en dikt om mig och Fredrik, och om hur Fredrik varit deprimerad under hela dagen, men att han blev glad när jag till slut dök upp. Inte ett öga var torrt, ska jag be att få tala om.
4. Klockan tolv klev Accidents upp på scenen för att bjuda trettio fjortonåringar på ångvälts-rock 'n' roll (det var disco i Sveg, så självklart ville alla dra dit istället för att se ett av Sveriges bästa band). Undertecknad stod i gräset och vinglade i högklackat nedanför scenen, och skrålade med tills hon lät som någon som druckit whiskey till frukost, lunch och middag i hundrafemtio år. Efter spelningen hängde vi i logen, och Lovisa frågade om något från min väska (minns inte vad, eller om det exakt var så det gick till, men jag tror det). Jag öppnar väskan och plockar upp en ölburk. En öppnad sådan. Som Fredrik har lagt där av någon outgrundlig jävla anledning. Tack för den, nu luktar allt jag äger malt, humle, jäst och vatten (men jag hjärtar dig hemskt mycket ändå, din tratt).
5. Kring halv två eller något så gick jag och Fredrik till hotellrummet, och jag somnade ganska precis på en gång, men vaknade efter en stund av att Fredrik garvade för att jag pratat i sömnen och sagt följande: 'Du behöver inte bry dig om att stava rätt och så, för redaktören läser igenom texten ändå'. Bra sagt av mig, tycker jag.
6. Vaknade, käkade hotellfrukost och gick sedan tillbaka till hotellrummet och avskedskramades. Vid halv elva drog Accidents med crew tillbaka till Örebro, och jag och Lovisa gick till bilen och hängde ett tag innan vi också började köra hemåt. Väldigt mycket mer lagligt den här gången, faktiskt.
Det var ganska långt ifrån allt, men jag tror att det räcker såhär. Nu har jag en krönika som jag måste skriva klart.
Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Josefin
Inlägg - RSS 2.0
1
"Ta kort på mig när jag låtsas prata med Kjell Lönnå!"
Mest lästa på vk.se just nu