Hej, hej.

En av de allra lamaste sakerna man kan göra, i kategorin "Lama Saker Man Kan Göra", är att skriva elaka saker om Linda Rosing. Läser kommentarerna till ett blogginlägg där hon skriver om sitt födelsedagsfirande, och finner inga ord över det jag ser.

"Fy vad du ser ut, försök att vara som en människa i din ålder du ser tragisk och desperat ut. Och att jämföra dig med Blondinbella? Hon är ju fräsch mens du försöker hänga kvar i ungdomen. Jag tycker att det är synd om dig."

"bara c kändisar på festen och gamla slitna bögar och såpa människor.
en balle i ansiktet det var du värd Linda fy fan vad b aktigt men dom gamla bögarna gillade det. du ser ut som en gamal öststads hora.
Meral och bögen Titto ser ut som du. lika gamla.
nä fram med nya oförstörda c kändisar är så tröt på er gamla.nn"

"tårtan se så jävla äckligt ut!, presis som dina pattar Linda fast döda"

Fräsch mens? Gamal öststads hora? Värd en balle i ansiktet? Pattar Linda fast döda?

Seriöst. Ni är idioter. Dra åt helvete.

Hej, hej.

Nu har mina kära kollegor Britt och Victoria skrivit in i Privatmarknads kalender att Josefin ska vara ledig och åka båt den 26-27 mars. Bra där, för det ska jag minsann göra! Den här båten. Hade så sjukt roligt förra året när jag, Lovisa, Bella, Bellas vän och Robert glodde på gaddningar och pimplade bärs, och jag fylleshoppade tärningshalsband med Kalle från Uppsala, buggade med tatuerade karlar från Göteborg och fylleringde till Frille Svan, att det definitivt måste bli av även i år. Kanske till och med blir ännu bättre i år, eftersom Becker sagt att även hon ska med, plus att bandbokningarna är helt fantastiska (The Scams, Mad Sin, Mustasch och The Knockouts).

Jävlar vad guld, alltså.

Hej, hej.

Just ja, jag skulle ju unna mig igår och sedan meddela vad det blev… Tyvärr blev det inget alls, eftersom den ljuvliga 42" LCD-teve jag hade tänkt köpa i present till min favoritperson i hela världen, Josefin Isaksson, inte fanns i lager. Sedan tyckte varken jag eller säljaren att jag skulle köpa något "hejkonpejkon-märke" (hans uttryck), utan i stället avvakta i ett par dagar och se om de fick in den igen. Trist, men vad gör man. Uppskattar i alla fall säljare som inte försöker pracka på teknikidioter som jag en massa skit.

Hej, hej.

En gång var det någon som tjuvlyssnade på Lovisa i en bokhandel, när hon pratade med en störig unge, och sedan slängde upp det på sajten tjuvlyssnat.se:

Researchen inför barnboken "Lilla Frankenstein-kaninen" hade inletts

Bokhandel, Skellefteå

Tjej ~22 tittar på böcker då en flicka ~5 med mamma ~40 ställer sig bredvid. Flickan tittar ner i leksakaffärspåsen som tjejen bär på.
Flickan: Vad har du för nåt i paketet?
Tjejen (glatt): Jag har köpt en kanin!
Flickan (drar efter andan): En riktig?!
Tjejen (allvarligt och pedagogiskt): Ja! Men jag glömde att göra lufthål, så nu kan det hända att det ligger en liten död kanin där i paketet!
Mamman stirrar surt på tjejen och drar genast med sig dottern därifrån.

Hej, hej.

Det är så jävulskt svårt att bara sluta bry sig om en människa som stått en så nära, även om jag insett att jag nog inte kan göra något för att hjälpa eller rädda. Det spelar liksom ingen roll vad folk än säger till mig att jag borde göra, och att jag ju innerst inne vet exakt hur jag egentligen borde tänka och agera, för jag tar ändå inte till mig det.

Angående en kommentar som jag fått, kan jag säga så här:

Jag redan skrivit om hans drogproblem tidigare, så det har aldrig varit någon hemlighet och heller inget ämne som han har haft problem med att jag knattrat om i min blogg (han har åtminstone inte sagt till mig att han tyckt att det varit jobbigt, tvärtom har han sagt att han förstår mig när jag sagt att skrivande för mig är som en slags terapi). Det jag lovade var att inte skriva om hans behandling, som han i sin tur lovade mig att påbörja, men nu när han återigen bröt sitt löfte och avbokade tiden hos läkaren och sedan sa att han inte ville ha med mig att göra så tyckte inte jag att jag hade någon skyldighet att hålla mitt löfte heller. Men visst, det kanske inte var så snällt av mig egentligen, och nu är väl Frille Svan skitarg på mig, kan jag tänka mig. Så det är väl bäst att jag håller käften angående detta ämne i fortsättningen.

Jag tror vi säger så.

Hej, hej.

I lördags sa Frille Svan att han inte ville ha någon som helst kontakt med mig mer, och jag accepterade detta och sa åt honom att ta hand om sig innan jag avslutade vad jag trodde skulle vara vårt sista telefonsamtal. Samma kväll hörde han ändå av sig, men då jag inte svarade på varken sms eller telefonsamtal fick han ännu ett utbrott på mig där han skrev att jag var en vidrig horjävel, att han önskade att jag skulle dö och så vidare, och så vidare. Bara en stund senare ångrade han sig i vanlig ordning, och sent samma natt talades vi vid och han var då jätteledsen över vad han sagt och sa att han tänkte söka hjälp. Jag sa då att jag lovade att peppa och stötta honom om han nu tog tag i detta, och att jag skulle fortsätta heja på hans lag om han ringde beroendecentret i Örebro på måndagen, alltså idag. Gjorde han det inte skulle jag spärra hans telefonnummer och inte engagera mig mer.

I morse skickade han ett sms och bad mig ringa upp. När jag sedan gjorde det sa han att han hade fått tid hos sin läkare på torsdag och att han skulle påbörja behandlig. Han bad mig att inte skriva något om detta i bloggen, eftersom han inte ville att hans kompisar skulle veta om det. Jag sa att jag inte tänkte göra det, och hur otroligt stolt jag var över honom. Efteråt kände jag en enorm lättnad och obeskrivlig glädje i kroppen, och berättade för mina kollegor på jobbet hur jävla skönt det kändes att han äntligen verkade ha förstått att han måste rädda sig själv innan det är för sent.

Precis när jag skulle hem från jobbet hörde han dock av sig igen och sa att han hade ändrat sig. Han trivs med sitt liv, tror att det är för sent att ändra på sig och menar att det bara var söndagsångesten som fick honom att ens fundera på att söka hjälp för sitt missbruk. Jag försökte övertala honom och få honom att inse att han kommer att dö snart om han inte slutar, och att hans liv fram till dess kommer vara så in i helvetes jävla meningslöst och värdelöst, men tydligen finns det ingenting jag kan säga eller göra för att rädda honom. Han bad mig att spärra hans nummer och det är nog vad jag måste göra. Jag orkar inte med fler hot och hemskheter över telefon, jag orkar inte oroa mig mer och jag pallar inte fler tomma löften och att gång på gång behöva bli besviken.

Fan vad naiv och dum i huvudet jag känner mig nu. Och sorgsen, så klart.

Hej, hej.

Jag är helt klart för det där med att man ska unna sig. Detta oavsett om det handlar om Daimstrutar, öl, samlag eller något annat. I eftermiddag ska jag verkligen unna mig, men exakt vad det är meddelar jag lite senare.

Åh, det kommer bli så ljuvligt, det här! Jag är i sanning en vidrig konsument.

Elin Becker – en lagspelare indeed!

Hej, hej.

I fredags ringde jag och väckte Becker när jag kom hem från jobbet vid femtiden (döm henne inte för hårt, hon är nattslav på Posten och har därför en mycket skum dygnsrytm), och hon var då, av förklarliga skäl, inte alls särskilt peppad på att dra ut på krogen. Men då hon är en sådan fantastisk vän ställde hon trots detta upp för laget och följde med mig ut när hon hörde om min Gävle-misär. Efter krogvistelsen samma natt var hon sugen på apstadshångel (någon snubbe från Skellefteå som hon nypt i röven på Yunkyard), och då följde jag, trots att jag var full like a kastrull och mest ville hem och sova, med henne på efterfest. Allt för laget.

Förutom att ställa upp för laget har jag i helgen mest bara sovit, men de korta stunder som jag varit vaken har jag i alla fall handlat saker på Lagerhaus och fikat med Lovisa, legat i sängen och slöbeställt grejer från kitsch.se, surrat i telefon med folk och glott på South Park. Sedan har jag även hängt lite med Barbaskägg och bland annat blivit kittlad och spelat Backgammon för första gången i mitt liv (jag kände mig som en idiot). En fin helg, med andra ord.

Hej, hej.

Jag är inte alls i Gävle, utan hemma i Umä. Hade släpat med mig all packning till jobbet och var peppad och redo att knappa ur mig i flexapparaten från klockan elva på förmiddagen, men tiden gick utan att brorsan hörde av sig, och klockan halv fyra fick jag reda på att bilen inte hade gått i genom besiktningen och att han stod på Rustas parkering med körförbud och var tvungen att fixa en trailer för att få bort den därifrån. Helt jävla värdelöst, och jag blev så sjukt besviken.

Stod inte ut med tanken på att ligga hemma och göra ingenting i ytterligare en helg, så när jag kom hem började jag därför ringa runt till polarna. Lyckades till slut få tag på Becker som var sugen på att följa med på Yunkyard och kolla på Supercharged Pittbulls, och så pallrade hon sin gingerkidröv hem till mig där vi drack folköl, svullade kebabpizza och filmade varandra med våra mobiltelefoner. Vid elva tog vi bussen in till stan, och gick därefter till Yunkyard, där för övrigt nästan alla var arton år, hade ’God is great, Satan is super’-tröjor och spelade luftgitarr. Spelningen var riktigt schysst, men så fort den var slut så blev Becker uppraggad av någon snubbe, och jag stod som ett halvnyktert fån på sidan om och var uttråkad. Men då jag är en dam som minsann reder mig själv så tog jag mitt plastkort fyllt med härlig lön och började köpa drinkar. Sedan blev jag full like a spaghettikastrull och hittade en trevlig ung man (en sömmerska, för övrigt, vilket ungefär är hur coolt som helst) att hänga med, och just därför blev krogkvällen till slut väldigt rolig.

Klockan två blev det sedan efterfest någonstans (minns inte vart taxifärden bar riktigt). Kom hem därifrån kring femtiden, tror jag. Sedan somnade jag iförd strumpbyxor med röven på mobilen och råkade därför skicka ett sms till Barbaskägg där det bara stod ’Domk’. När jag vaknade lyste varenda lampa i sovrummet. Härligt! Vågen och raketen!

I love you, Gus Bubbelibus!

Hej, hej.

Just ja, fick världens bästa telefonsamtal idag från Gustaf som meddelade att han kommer till Umeå och hälsar på nästa helg. Bästa, bästa, bästa Gustaf! Min högt älskade vän och kamrat som numera är bosatt i Malmö, och som jag saknat så innerligt. Hoppas att han bestämmer sig för att slagga hemma hos mig så att jag får vakna på morgonen av att han ringer från rummet bredvid och kallar mig för Josegris, som back in the days. Det skulle vara så fint.