Hej, hej.

Kul att så många verkar vilja läsa om knark och misär! Tycker att det känns rätt bra att skriva om också, och inte särskilt tungt heller längre, faktiskt. Annat var det väl när jag var mitt uppe i den där destruktiva skiten och det var vardagsmat att vara konstant orolig, få tomma löften och lögner slängda i ansiktet, och hela tiden undra om det någonsin skulle bli bättre. Då hade jag aldrig orkat, men nu när det ju faktiskt har varit slut ett tag och jag inte längre är kär i mannen har jag lite distans till allt, och kan bry mig utan att det känns som att jag håller på att gå under själv. Svårt att förklara, men ni kanske förstår i alla fall.

Pratade med honom igen igår kväll, och för första gången någonsin hörde jag honom kalla sig själv för missbrukare. "Om man blir sur och går hem och lägger sig i sängen, i stället för att fortsätta festa, bara för att det inte finns något amfetamin att få tag på, så är man ju beroende. Och om man fortsätter trots att man sabbat fyra förhållanden så är man en missbrukare", sa han.

En sak som slog mig när han sa det där var att han faktiskt under hela hösten sa till mig att anledningen till att han var hemma på helgerna (vilket han faktiskt ganska ofta var) var att han hellre ville ligga hemma i sängen och prata med mig i telefon. Ha ha, vilket bullcrap. Fast det fattade jag ju inte då, så klart.