Hej, hej.

En av de allra lamaste sakerna man kan göra, i kategorin "Lama Saker Man Kan Göra", är att skriva elaka saker om Linda Rosing. Läser kommentarerna till ett blogginlägg där hon skriver om sitt födelsedagsfirande, och finner inga ord över det jag ser.

"Fy vad du ser ut, försök att vara som en människa i din ålder du ser tragisk och desperat ut. Och att jämföra dig med Blondinbella? Hon är ju fräsch mens du försöker hänga kvar i ungdomen. Jag tycker att det är synd om dig."

"bara c kändisar på festen och gamla slitna bögar och såpa människor.
en balle i ansiktet det var du värd Linda fy fan vad b aktigt men dom gamla bögarna gillade det. du ser ut som en gamal öststads hora.
Meral och bögen Titto ser ut som du. lika gamla.
nä fram med nya oförstörda c kändisar är så tröt på er gamla.nn"

"tårtan se så jävla äckligt ut!, presis som dina pattar Linda fast döda"

Fräsch mens? Gamal öststads hora? Värd en balle i ansiktet? Pattar Linda fast döda?

Seriöst. Ni är idioter. Dra åt helvete.

Hej, hej.

Nu har mina kära kollegor Britt och Victoria skrivit in i Privatmarknads kalender att Josefin ska vara ledig och åka båt den 26-27 mars. Bra där, för det ska jag minsann göra! Den här båten. Hade så sjukt roligt förra året när jag, Lovisa, Bella, Bellas vän och Robert glodde på gaddningar och pimplade bärs, och jag fylleshoppade tärningshalsband med Kalle från Uppsala, buggade med tatuerade karlar från Göteborg och fylleringde till Frille Svan, att det definitivt måste bli av även i år. Kanske till och med blir ännu bättre i år, eftersom Becker sagt att även hon ska med, plus att bandbokningarna är helt fantastiska (The Scams, Mad Sin, Mustasch och The Knockouts).

Jävlar vad guld, alltså.

Hej, hej.

Just ja, jag skulle ju unna mig igår och sedan meddela vad det blev... Tyvärr blev det inget alls, eftersom den ljuvliga 42" LCD-teve jag hade tänkt köpa i present till min favoritperson i hela världen, Josefin Isaksson, inte fanns i lager. Sedan tyckte varken jag eller säljaren att jag skulle köpa något "hejkonpejkon-märke" (hans uttryck), utan i stället avvakta i ett par dagar och se om de fick in den igen. Trist, men vad gör man. Uppskattar i alla fall säljare som inte försöker pracka på teknikidioter som jag en massa skit.

Hej, hej.

En gång var det någon som tjuvlyssnade på Lovisa i en bokhandel, när hon pratade med en störig unge, och sedan slängde upp det på sajten tjuvlyssnat.se:

Researchen inför barnboken "Lilla Frankenstein-kaninen" hade inletts

Bokhandel, Skellefteå

Tjej ~22 tittar på böcker då en flicka ~5 med mamma ~40 ställer sig bredvid. Flickan tittar ner i leksakaffärspåsen som tjejen bär på.
Flickan: Vad har du för nåt i paketet?
Tjejen (glatt): Jag har köpt en kanin!
Flickan (drar efter andan): En riktig?!
Tjejen (allvarligt och pedagogiskt): Ja! Men jag glömde att göra lufthål, så nu kan det hända att det ligger en liten död kanin där i paketet!
Mamman stirrar surt på tjejen och drar genast med sig dottern därifrån.

Hej, hej.

Det är så jävulskt svårt att bara sluta bry sig om en människa som stått en så nära, även om jag insett att jag nog inte kan göra något för att hjälpa eller rädda. Det spelar liksom ingen roll vad folk än säger till mig att jag borde göra, och att jag ju innerst inne vet exakt hur jag egentligen borde tänka och agera, för jag tar ändå inte till mig det.

Angående en kommentar som jag fått, kan jag säga så här:

Jag redan skrivit om hans drogproblem tidigare, så det har aldrig varit någon hemlighet och heller inget ämne som han har haft problem med att jag knattrat om i min blogg (han har åtminstone inte sagt till mig att han tyckt att det varit jobbigt, tvärtom har han sagt att han förstår mig när jag sagt att skrivande för mig är som en slags terapi). Det jag lovade var att inte skriva om hans behandling, som han i sin tur lovade mig att påbörja, men nu när han återigen bröt sitt löfte och avbokade tiden hos läkaren och sedan sa att han inte ville ha med mig att göra så tyckte inte jag att jag hade någon skyldighet att hålla mitt löfte heller. Men visst, det kanske inte var så snällt av mig egentligen, och nu är väl Frille Svan skitarg på mig, kan jag tänka mig. Så det är väl bäst att jag håller käften angående detta ämne i fortsättningen.

Jag tror vi säger så.

Hej, hej.

I lördags sa Frille Svan att han inte ville ha någon som helst kontakt med mig mer, och jag accepterade detta och sa åt honom att ta hand om sig innan jag avslutade vad jag trodde skulle vara vårt sista telefonsamtal. Samma kväll hörde han ändå av sig, men då jag inte svarade på varken sms eller telefonsamtal fick han ännu ett utbrott på mig där han skrev att jag var en vidrig horjävel, att han önskade att jag skulle dö och så vidare, och så vidare. Bara en stund senare ångrade han sig i vanlig ordning, och sent samma natt talades vi vid och han var då jätteledsen över vad han sagt och sa att han tänkte söka hjälp. Jag sa då att jag lovade att peppa och stötta honom om han nu tog tag i detta, och att jag skulle fortsätta heja på hans lag om han ringde beroendecentret i Örebro på måndagen, alltså idag. Gjorde han det inte skulle jag spärra hans telefonnummer och inte engagera mig mer.

I morse skickade han ett sms och bad mig ringa upp. När jag sedan gjorde det sa han att han hade fått tid hos sin läkare på torsdag och att han skulle påbörja behandlig. Han bad mig att inte skriva något om detta i bloggen, eftersom han inte ville att hans kompisar skulle veta om det. Jag sa att jag inte tänkte göra det, och hur otroligt stolt jag var över honom. Efteråt kände jag en enorm lättnad och obeskrivlig glädje i kroppen, och berättade för mina kollegor på jobbet hur jävla skönt det kändes att han äntligen verkade ha förstått att han måste rädda sig själv innan det är för sent.

Precis när jag skulle hem från jobbet hörde han dock av sig igen och sa att han hade ändrat sig. Han trivs med sitt liv, tror att det är för sent att ändra på sig och menar att det bara var söndagsångesten som fick honom att ens fundera på att söka hjälp för sitt missbruk. Jag försökte övertala honom och få honom att inse att han kommer att dö snart om han inte slutar, och att hans liv fram till dess kommer vara så in i helvetes jävla meningslöst och värdelöst, men tydligen finns det ingenting jag kan säga eller göra för att rädda honom. Han bad mig att spärra hans nummer och det är nog vad jag måste göra. Jag orkar inte med fler hot och hemskheter över telefon, jag orkar inte oroa mig mer och jag pallar inte fler tomma löften och att gång på gång behöva bli besviken.

Fan vad naiv och dum i huvudet jag känner mig nu. Och sorgsen, så klart.

Hej, hej.

Jag är helt klart för det där med att man ska unna sig. Detta oavsett om det handlar om Daimstrutar, öl, samlag eller något annat. I eftermiddag ska jag verkligen unna mig, men exakt vad det är meddelar jag lite senare.

Åh, det kommer bli så ljuvligt, det här! Jag är i sanning en vidrig konsument.

Elin Becker - en lagspelare indeed!

Hej, hej.

I fredags ringde jag och väckte Becker när jag kom hem från jobbet vid femtiden (döm henne inte för hårt, hon är nattslav på Posten och har därför en mycket skum dygnsrytm), och hon var då, av förklarliga skäl, inte alls särskilt peppad på att dra ut på krogen. Men då hon är en sådan fantastisk vän ställde hon trots detta upp för laget och följde med mig ut när hon hörde om min Gävle-misär. Efter krogvistelsen samma natt var hon sugen på apstadshångel (någon snubbe från Skellefteå som hon nypt i röven på Yunkyard), och då följde jag, trots att jag var full like a kastrull och mest ville hem och sova, med henne på efterfest. Allt för laget.

Förutom att ställa upp för laget har jag i helgen mest bara sovit, men de korta stunder som jag varit vaken har jag i alla fall handlat saker på Lagerhaus och fikat med Lovisa, legat i sängen och slöbeställt grejer från kitsch.se, surrat i telefon med folk och glott på South Park. Sedan har jag även hängt lite med Barbaskägg och bland annat blivit kittlad och spelat Backgammon för första gången i mitt liv (jag kände mig som en idiot). En fin helg, med andra ord.

Hej, hej.

Jag är inte alls i Gävle, utan hemma i Umä. Hade släpat med mig all packning till jobbet och var peppad och redo att knappa ur mig i flexapparaten från klockan elva på förmiddagen, men tiden gick utan att brorsan hörde av sig, och klockan halv fyra fick jag reda på att bilen inte hade gått i genom besiktningen och att han stod på Rustas parkering med körförbud och var tvungen att fixa en trailer för att få bort den därifrån. Helt jävla värdelöst, och jag blev så sjukt besviken.

Stod inte ut med tanken på att ligga hemma och göra ingenting i ytterligare en helg, så när jag kom hem började jag därför ringa runt till polarna. Lyckades till slut få tag på Becker som var sugen på att följa med på Yunkyard och kolla på Supercharged Pittbulls, och så pallrade hon sin gingerkidröv hem till mig där vi drack folköl, svullade kebabpizza och filmade varandra med våra mobiltelefoner. Vid elva tog vi bussen in till stan, och gick därefter till Yunkyard, där för övrigt nästan alla var arton år, hade 'God is great, Satan is super'-tröjor och spelade luftgitarr. Spelningen var riktigt schysst, men så fort den var slut så blev Becker uppraggad av någon snubbe, och jag stod som ett halvnyktert fån på sidan om och var uttråkad. Men då jag är en dam som minsann reder mig själv så tog jag mitt plastkort fyllt med härlig lön och började köpa drinkar. Sedan blev jag full like a spaghettikastrull och hittade en trevlig ung man (en sömmerska, för övrigt, vilket ungefär är hur coolt som helst) att hänga med, och just därför blev krogkvällen till slut väldigt rolig.

Klockan två blev det sedan efterfest någonstans (minns inte vart taxifärden bar riktigt). Kom hem därifrån kring femtiden, tror jag. Sedan somnade jag iförd strumpbyxor med röven på mobilen och råkade därför skicka ett sms till Barbaskägg där det bara stod 'Domk'. När jag vaknade lyste varenda lampa i sovrummet. Härligt! Vågen och raketen!

I love you, Gus Bubbelibus!

Hej, hej.

Just ja, fick världens bästa telefonsamtal idag från Gustaf som meddelade att han kommer till Umeå och hälsar på nästa helg. Bästa, bästa, bästa Gustaf! Min högt älskade vän och kamrat som numera är bosatt i Malmö, och som jag saknat så innerligt. Hoppas att han bestämmer sig för att slagga hemma hos mig så att jag får vakna på morgonen av att han ringer från rummet bredvid och kallar mig för Josegris, som back in the days. Det skulle vara så fint.

Hej, hej.

Att jag inte bloggat något beror inte på att jag är sänkt eller så, det beror helt enkelt bara på att jag drar till Gävle i morgon och därför har varit tvungen att ta itu med följande saker (förutom att jobba hela dagen då, så klart) i stället:

1. Bli helt hög och dåsig av att putsa horstövlar.

2. Packa sjutton par trosor, trots att jag bara ska vara där över helgen. Johanna har skrivit ett inlägg i sin skunkdagbok om att hon också gör så, eftersom hon tänker att det kan vara bra om hon skulle kissa på sig, och saken är den att jag tänker likadant. Detta trots att det var helt otroligt länge sedan man skvättade någon annanstans än i toaletten. Fast förresten var det kanske inte så länge sedan, ändå. Jag var elva år gammal och drömde att jag var ute och joggade i elljusspåret kring Carlshöjdsskolan och att jag satte mig i skogen och uträttade mina behov, medan jag i själva verket låg och uträttade mina behov i plyschsoffan i gillestugan. Så dråpligt.

3. Packa allt annat.

4. Inhandla chips och läsk till mig och brorsan så att vi kan svulla i bilen medan vi brassar fram i snömodden och pumpar Aqua ur högtalarna.

5. Telefonterrorisera brorsan.

6. Hälla hett vatten och diskmedel över all disk med förhoppningen att den inte kommer vara möglig och lukta ladugård när jag kommer hem.

7. Inte gå ut med soporna.

8. Sitta och fånstirra på en film på trean i stället för att gå ut med soporna.

9. Skriva vidare på en krönika med deadline i morgon.

10. Inte vattna blommorna.

11. Tänka att jag vattnar blommorna i morgon bitti i stället, när jag vet att jag kommer vara näst intill medvetslös.

12. Skratta för mig själv åt att jag härom veckan fick höra om en kille som använde rövtermometer trots att han var femton år gammal.

Vad jag ska göra i Gävle, förresten? Jo, min äldsta brorsa, Johan, bor där tillsammans med sin flickvän Linda. Så jag och min andra brorsa, Martin, ska åka ner och hänga. Sedan kommer även Stockholms-pappa dit. Stora mängder mat, massa öl och kanske lite nördigt dataspelande står på schemat, och det ska bli helt galet roligt. Hoppas även på att kanske få träffa Ungjävlar-Hanna, som bor där nere med sin snubbe och son, vilket skulle göra den här resan ännu bättre, till och med. Så nu vet ni det.

Hej, hej.

Gick just från äckligt sprudlande glad till känner-för-att-stampa-på-en-penis-humör på grund av en karl som ringde och sa saker som: "Men lilla gumman, nu får du fan ta och ordna det här", "Lilla vän, du är väl bara vikarie förstår jag" och "Nu lilla gumman får du ge dig! Fixa det här utan att jag ska behöva betala någon avgift, annars..."

Hatar verkligen att vissa människor lyckas med att få mig att känna mig som den minsta personen i världen. Extra jobbigt blir det när jag vet att jag har rätt, och att den andra personen verkligen har hur jävla fel som helst, men att jag känner mig så förminskad och värdelös att jag inte vågar säga ifrån.

Hej, hej.

Jag ångrar ju självklart en massa andra saker också, fattar ni väl. Till exempel att jag inte tog med en lunchlåda igår på jobbet, och i stället ödslade en lunchkupong på mat som jag inte tyckte var så värst god, och att jag fick hybris och köpte två kuvertväskor på Åhléns i december, när det hade räckt att köpa en. Jag ångrar även att jag hälsade på Ylvas ex på Corona, när allt jag ville var att bajsa i hans ryggsäck som hämnd för det han gjort mot henne. Jag ångrar att jag och Bibi var taskiga mot Disa när vi var i Bibis sommarstuga i Luleå sommaren 1996. Jag ångrar att jag inte uppvaktade morsan ordentligt när hon fyllde femtioett, utan styrde upp födelsedagsfirandet i efterhand när det var för sent och hon redan var ledsen och kände sig oälskad. Jag ångrar att jag, som fjortonåring, drog ut på stan med mina dåvarande så kallade kompisar, i stället för att stanna hemma med pappa den dagen då jag fick veta att farmor hade dött. Jag ångrar alla gånger jag inte lyssnat mer på min ypperliga magkänsla, och alla gånger jag inte stått upp för mig själv. Sedan ångrar jag ju en miljard andra saker också, så klart.

Nu är det bara ungefär sex timmar kvar tills jag får gå hem. Den sista utbildningsdagen med Gertrud & Gertrud äger rum i eftermiddag efter jobbet och beräknas vara slut klockan åtta, och det känns redan som att jag skulle kunna slockna med gamnacke över tangentbordet vilken sekund som helst. Tur att jag fick en liten sovmorgon i morse, åtminstone. Vaknade av att mobilen undrade om jag inte ville snooza till klockan 07.39 också... Vågen och raketen!

Jag ångrar mig, okej?

Hej, hej.

Herre min skapare vad jag ångrar att jag bloggade om Cosmo-tjejer. Fanshelvetessatan, alltså. Inte bara för att mina föräldrar tydligen såg det som en möjlighet att använda kommentarsfunktionen som en arena att skriva spydigheter till varandra (väx upp, va!), men också för att jag nu känner mig lite nedvärderad och dumförklarad, vilket även Ylva gör. För självklart vet vi väl båda två att det bara är att fråga om det nu är något man vill veta, ty vi är ju trots allt två brudar med de flesta fåren i hagen.

Grejen var bara den att vi båda tyckte att det var lite trevligt att få sitta och snacka skit och överanalysera tillsammans, och sedan blev det en intressant grej att skriva om, eftersom vi alltid föraktat detta beteende och anser att det är patetiskt. Men det var för en kväll som vi förvandlades till Cosmo-tjejer. EN kväll. Och nu kommer jag känna mig patetisk och jobbig i evigheters evighet, på grund av detta tramsinlägg i min tramsblogg. Fanshelvetessatan, alltså.


Ja, ja. Nog om detta. Filmen jag och Ylva såg var Benjamin Buttons otroliga liv, och den var... lång (men rätt bra också, faktiskt).

Hej, hej.

Mår mycket bättre idag, och är på ett sprudlande humör eftersom jag äntligen ska få träffa en levande människa igen. Har inte alls lika ont i halsen som igår, utan låter nu mest bara som en harklig gammal gubbe, och det kan jag absolut stå ut med. Snart kommer därför Tväråmarksmaffian och hämtar mig, och sedan ska jag och Ylva på äventyr som involverar bio och kaféhäng. Vågen och raketen, vågen och raketen.

Hej, hej.

Det är andra helgen i rad som jag ligger hemma, och även andra helgen i rad som jag tvingats banga att festa med Jacob (var inte arg på mig, söta du, men det känns verkligen som att någon har våldtagit min hals med en ananas). Trodde att mina två sjukdagar från jobbet skulle göra susen, men i stället har jag helt plötsligt fått så ont i halsen att jag inte kan svälja. Så nu ligger jag här, under täcket med datorn på magen, och kikar på min allra bästa kåtslagsfilm i hela världen, Jarhead, i väntan på bättre tider. Kan tänka mig hur trashigt det här låter, men fy fan vad jag hade velat vara ute och druckit öl just nu med mina kompisar.

Seriöst, har ni några tips på vad jag kan underhålla mig med? Alla förslag är välkomna (men jag har redan diskat, putsat mina skor och kollat på Dårfinkar och Dönickar, så helst några annat än det, dårå).

Hej, hej.

Hade igår en lång konversation med Ylva över MSN, där hon bestämt påpekade att jag för det första är en tjej som alltid kommer fem minuter för sent (lögn och förtal, lögn och förtal!) och för det andra en överanalyserande Cosmo-tjej.

Nu läser jag inte brudtidningar över huvud taget, med undantag av morsans gamla Amelia från tvåtusentre när jag sitter på dass, men jag vet ändå precis vad hon menar och det skrämmer skiten ur mig. Jag har ju nämligen alltid hävdat att jag är sjukt okomplicerad, lättsam och absolut inte är en sådan som sitter och överanalyserar saker (och med saker menar jag då manligt beteende). Men så helt plötsligt sitter jag där med Ylva och skriver saker som: Vad tycker han? Vad menar han när han säger så? Vad vill han egentligen? Och så kommer det nästan lite spya i munnen, på riktigt. Jag måste skärpa mig! Fast det måste förresten Ylva också göra, för hon är nämligen exakt likadan. Men alltså, hur kunde vi bli så här?

Hej, hej.

Var på väg till jobbet i morse, trots feber, hosta och allmän hängighet, men ändrade mig i sista stund och tänkte att jag faktiskt aldrig kommer bli frisk om jag inte får vila. Så idag har jag alltså varit hemma och vilat. Sov till klockan halv tre, åt en kiwi och gick sedan och la mig igen. Sedan jag vaknade igen har jag spelat mobilspel, läst Otrogen på öppen gata av Belinda Olsson och tittat på Anchorman - The legend of Ron Burgundy.

Nu känner jag mig ensammast i hela världen, ungefär. Önskar att någon klappade mig på huvudet, slamrade med kastruller i köket för att göra soppa åt mig och sedan ville skeda och kolla på massa South Park, alternativt alla avsnitt Nord och Syd, med mig. Men så är det inte, och därför känner jag mig så himla, himla ensam. Tusen små fioler spelar snorgrinmusik i mina öron, rakblad flimrar framför ögonen und so weiter.

Hej, hej.

När jag var liten hittade jag och mina kamrater på en massa roliga saker att underhålla oss med. Till exempel busringde till Via Direkt, satte bindor i trosorna med klisterlappen uppåt, skrev låtar som "Santa Claus my hair is brown" och "Grannen med tjocka barmar", samt gjorde "hemliga recept" (vad som var hemligt med dessa kan jag inte svara på), vilket gick ut på att man gjorde en sörja av olika ingredienser som man fann hemma, gärna O'boy och vaniljsocker, som man sedan sög i sig. Jag och Ylva har bara varit vänner sedan gymnasiet, men hon har minsann berättat att hon och hennes kompis Nisse brukade roa sig med att åka tefat (eller skrana, pulka, bob eller vad fan det nu var) ner för en backe samtidigt som de gastade ledmotivet till Titantic. Sedan sprang de uppför backen igen samtidigt som de utropade: "Precis så där måste det ha känts för dem!". Lovisa var, som jag berättat tidigare, en enstöring när hon var liten, och lekte helst med sin pinne som hon låtsades var en tvärflöjt. Fan vad kul man hade (ja, alla utom Lovisa).

Numera när man hänger med någon så gör man oftast inte så värst mycket. I alla fall inte jag. Det blir mest rövgnuggande i soffan framför dator eller teve. Möjligtvis äter man också. Gärna stora mängder. Eller så man dricker alkohol. Gärna stora mängder även där. Så tanken slog mig att man kanske borde vara lite mer old school. Göra hemliga recept med spaghettin, starkvinsglöggen, kakorna från den tjugoförsta februari förra året och annat man kan hitta i skafferiet, skråla My heart will go on och klistra en binda i könshåret. Det hade väl varit för dråpligt.

Hej, hej.

Man hade ju kunnat tro att jag skulle bli helt till mig av att passera trehundratusen sidvisningar, och blogga utav bara fan, men så blev det alltså inte. Jag har helt enkelt varit upptagen med annat, som till exempel att vara krasslig, skriva krönika, producera annonser, hänga med Barbaskägg, vara på utbildning med Gertrud och Gertrud för att lära mig mer om kundvård, upplaga och marknadsföring, koka makaroner samt snacka med distributionen så att Höken aldrig mer behöver skyla sin morgonbånge när han ska hämta sin VK på morgonen, eftersom tidningsbudet nu äntligen har slutat dumpa tidningarna längst ner i trapphuset.

Ett fint mail skickades ut igår, förresten. Har fetmarkerat det viktigaste:
'Vår mest läste bloggare och vår suveräna krönikör Josefin Isaksson har nu passerat 300 000 läsare på sin blogg. Grattis, Josefin. Du är väldigt skicklig! 300 000 läsare innebär dessutom fika kl 14.30 idag i sofforna.'

Det blev minsann en himla fin dag igår tack vare detta firande med bullar och tal från Ingvar Näslund, och som sedan dessutom fortsatte nere på Privatmarknad med tårta tills jag kände mig som Barbastrandadval. Tack, tack allihop.

Hej, hej.

Tänkte passa på och fira mina 300 000 sidvisningar. Hurra, hurra, hurra! Fast egentligen är det kanske inte så mycket att vara glad över, eftersom Lövenbloggen snart kommer att ha snott min förstaplats (Björn, du vet att jag måste ha ihjäl dig, va?) och alla andra bloggar i Sverige ändå är sjukt mycket större. Men lite kul är det allt, tycker jag.

Firar genom att lägga in ett inlägg från Mikael Hanssons blogg, där han skrivit om mig och som jag blev väldigt glad av att läsa:

'Ett exempel på hur unga kvinnor tar för sig på nätet genom att blogga står Josefin Isaksson, 21 år, för. Hon har bloggat på Västerbottens Kurirens nätupplaga i ett par år och under stora delar av denna tid har hennes blogg varit den mest besökta av alla på vk.se. Hon har haft fler läsare än till och med kommunalrådet Lennart Holmlund och den ledande oppositionspolitikern Anders Ågren.

Politikerna Lennart Holmlund och Anders Ågren har mycket stort inflytande med sina bloggar över den kommunala debatten, men Josefin Isakssons inflytande över Umeå är kanske ännu större. Fast det är ett inflytande som rör sig på helt annat plan eftersom hon skriver om senaste röjet på punkfesten, hur det är hoppa mellan olika jobb, hur livet med kompisarna ser ut och hur det är att vara ung och bo i lägenhet och ibland känna sig som en sunkig trasher (ja, hon skriver med tuff ironi).

Josefin Isaksson påverkar med sin blogg en stad som Umeå, långt mer än vad kanske både hon själv och politikerna Lennart Holmlund och Anders Ågren förstår. För Josefin speglar, granskar och avslöjar med sina inlägg en hel del om den ungdomskultur och det vardagsliv som en stor del av Umeås unga lever. Det är viktigt för en stad som Umeå och det gör att Umeå blir mer levande och mer tydligt för alla hennes jämnåriga som tätt följer hennes blogg.

Rapporten Svenskarna och Internet 2008 visar att tjejerna tar makten över nätet med sitt bloggande. I Umeå är Josefin Isaksson ett tydligt exempel på en av dessa nya starka röster som håller på att omstöpa nätet och därmed också hela samhället. För mycket av den statistik som World Internet Institute rapporterar om pekar på att det är de unga kvinnorna som allt mer tar för sig bland nätets möjligheter till socialt nätverksbyggande. Och det har betydelse också för bygget av vårt gemensamma samhälle.'

Hej, hej.

Nu skulle jag egentligen ha varit på flatfest på Carlshem. Är jag på flatfest på Carlshem? Nej, det är jag inte. Jag ligger hemma och är Barbaförkyld och smular ner urringningen med chips och snyter mig så ofta att jag blivit alldeles röd och öm under näsan (alltså ser jag ut som Bibi gjorde under alla år vi gick på dagis tillsammans, eftersom hon hade sin tunga konstant klistrad upp mot näsan för att suga i sig snor). Känns rätt bra att vara hemma ändå, eftersom jag varit ute hur mycket som helst på sistone. Man blir ju typ alkoholist av att vara singel. Hade dock varit jävligt roligt att träffa Jacob (Filmbloggen här på vk.se, orkar inte fixa en länk), och dessutom skickade Nöjesredaktörs-Anna ett sms tidigare och frågade om jag vill möta upp henne och Robban senare, och det hade jag också sjukt gärna gjort. Men, men. Jag blir nog kvar här, och det blir väl bra det med, antar jag.

Hej, hej.

Nu skulle jag egentligen ha varit på flatfest på Carlshem. Är jag på flatfest på Carlshem? Nej, det är jag inte. Jag ligger hemma och är Barbaförkyld och smular ner urringningen med chips och snyter mig så ofta att jag blivit alldeles röd och öm under näsan (alltså ser jag ut som Bibi gjorde under alla år vi gick på dagis tillsammans, eftersom hon hade sin tunga konstant klistrad upp mot näsan för att suga i sig snor). Känns rätt bra att vara hemma ändå, eftersom jag varit ute hur mycket som helst på sistone. Man blir ju typ alkoholist av att vara singel. Hade dock varit jävligt roligt att träffa Jacob (Filmbloggen här på vk.se, orkar inte fixa en länk), och dessutom skickade Nöjesredaktörs-Anna ett sms tidigare och frågade om jag vill möta upp henne och Robban senare, och det hade jag också sjukt gärna gjort. Men, men. Jag blir nog kvar här, och det blir väl bra det med, antar jag.

Hej, hej.

Har inom loppet av tre minuter tryckt i mig en hel uppmuntringsask med PimPim som jag fick av Nöjesredaktörs-Anna, och sitter nu och längtar efter helg. Ska på stan med morsan efter jobbet så att hon kan hjälpa mig att hitta ett par varmare skor och lite vettigare kläder att ha på jobbet, eftersom jag ju lider av färgallergi samt en mystisk sjukdom som gör att jag inte kan köpa annat än horskor och opraktiska festkläder. På kvällen ska jag sedan hem till en skäggig man och hänga. Vad vi ska hitta på vet jag inte riktigt, men det blir garanterat trevligt. Åtminstone så länge han inte brottar ner mig och kittlar mig tills jag förvandlas till en religiös och inkontinent tant ("Men Guuuuud, så fruktansvärt! Hihihihihi, jag döööööör! Guuuuuuud, jag kissar på mig!").

Igår kväll blev jag väckt av Jacob som undrade om jag ville följa med på fest i morgon med ett gäng lesbiska lärarstuderande (eller vad han nu sa), och det vill jag ju så klart. Så då blir det alltså till att ta på sig horskor och en opraktisk, svart liten klänning och dra på fest på Carlshem. Det blir nog en fin helg, det här.

Hej, hej.

Kul att så många verkar vilja läsa om knark och misär! Tycker att det känns rätt bra att skriva om också, och inte särskilt tungt heller längre, faktiskt. Annat var det väl när jag var mitt uppe i den där destruktiva skiten och det var vardagsmat att vara konstant orolig, få tomma löften och lögner slängda i ansiktet, och hela tiden undra om det någonsin skulle bli bättre. Då hade jag aldrig orkat, men nu när det ju faktiskt har varit slut ett tag och jag inte längre är kär i mannen har jag lite distans till allt, och kan bry mig utan att det känns som att jag håller på att gå under själv. Svårt att förklara, men ni kanske förstår i alla fall.

Pratade med honom igen igår kväll, och för första gången någonsin hörde jag honom kalla sig själv för missbrukare. "Om man blir sur och går hem och lägger sig i sängen, i stället för att fortsätta festa, bara för att det inte finns något amfetamin att få tag på, så är man ju beroende. Och om man fortsätter trots att man sabbat fyra förhållanden så är man en missbrukare", sa han.

En sak som slog mig när han sa det där var att han faktiskt under hela hösten sa till mig att anledningen till att han var hemma på helgerna (vilket han faktiskt ganska ofta var) var att han hellre ville ligga hemma i sängen och prata med mig i telefon. Ha ha, vilket bullcrap. Fast det fattade jag ju inte då, så klart.

Hej, hej.

Frille Svan skickade en del sms igår, och då jag, genom hur sms:en var skrivna, kunde märka att drogerna verkade ha gått ur kroppen ringde jag faktiskt upp honom för att höra hur det hade gått efter det där nödsamtalet. Och nej, det hade väl inte gått så bra. Åtminstone inte som jag ville att det skulle gå, i alla fall. Tydligen hade han blivit väckt av att ett gäng snutar och ambulanspersonal hade skakat om honom där han låg och sov, och sedan... ingenting. De tog inte ens honom till sjukhuset, trots att han var helt jävla borta och bäng i huvudet efter en härlig blandning morfin, Exanol, poppers, tjack, Rohypnol och ett par flaskor vin.

Alltså, nu tycker ju jag att det är sjukt irriterande med folk som ska veta bäst hela tiden och kritisera hur folk jobbar (se: vilka kommentarer på vk.se som helst), men är det inte en bra idé att sy in någon som uppenbarligen har hela kroppen full av olaglig skit? Herre min jävla skapare, om Frille Svan någonsin ska bli av med sitt beroende krävs det att han tvingas till behandling eller spärras in på kåken, så är det bara. Och blir han inte av med sitt beroende snart så kommer han att dö, och då vet jag inte vad jag tar mig till.

Hej, hej.

Jag känner att jag måste klargöra några saker här.

Ett:
Det börjar vara ett tag sedan nu som det tog slut mellan mig och Frille Svan, men vi har hela tiden varit vänner och haft kontakt då och då, trots att anledningen till att det tog slut var att en liknande sak inträffade i oktober, som jag var helt utom mig av sorg över, men aldrig skrev om. Jag visste då sedan länge att jag alltid skulle komma på andraplats efter droger och alkohol, och jag visste också att jag varken vill ha eller förtjänar ett sådant liv.

Två:
Jag tänker inte acceptera några nedsättande kommentarer om honom. Han har fattat jävligt många kassa beslut i sitt liv, och det vet han också om, och jag tror inte att det finns någon som mår så dåligt över det som han gör. Jag tycker, på riktigt och oavsett allt han sagt och gjort, fortfarande att han är en bra människa. Och även om jag är förbannad och ledsen så hejar jag ändå stenhårt på hans lag och hoppas att han ska komma bort från den där skiten och få ett bättre liv.

Hej, hej.


Morgonen började faktiskt rätt bra med att jag åt en lång frukost och satt och lusläste dagens VK. När jag kom till Lokus-annonserna såg jag att någon ville sälja sin bostadsrätt på Carlshem, en etta, och frågade morsan vem fan som egentligen köper en etta i just det området. Inget ont om Carlshem, är uppvuxen där och älskar området, men varför man skulle köpa en pytteliten bostadsrätt där förstår jag inte. Då sa morsan att hon tyckte att jag borde köpa en bostadsrätt i Umeå, och jag svarade henne att anledningen till att hon tycker det är för att hon vill se till att jag inte kan dra från stan hur som helst. Då svarade hon med att det inte alls är dumt att bo i Umeå, och kom sedan på följande ordspråk, som hon även tyckte att jag skulle göra ett fint korsstygnsbroderi av:
- Hellre en bostadsrätt i Umeå, än en yxa i huvudet i Örebro!

Hade gett mig fan på att vara mitt vanliga glada jag idag på jobbet, men började givetvis tjuta på morgonfikat och ser nu ut som sjuttio svåra år i stället för sju. Det är hemskt påfrestande att under två dagar få sms av någon man älskat så innerligt, där han ena stunden skriver att man är en horjävel som han vill göra rullstolsbunden, för att en stund senare skriva att han är ledsen, älskar en och ångrar sig. Det är så oerhört tragiskt, det här. Går inte att beskriva hur det känns. Och det är fan omöjligt att beskriva hur jävla satans mycket jag hatar droger och vad de gör med annars så fina människor.

Hej, hej.

Somnade halv ett och för att vakna igen klockan två, och sedan dess har jag också varit vaken. Läst en krönikesamling av Marian Keyes och spelat mobilspel tills batterierna dog, till exempel. Ja, och tänkt en himla massa också, så klart.

Nu känns det mesta så inihelvetesjävlapissdrygtjävlajobbigt. Jag börjar självklart bli trött nu, men ska vara på jobbet om en halvtimme, inloggad på datorn och med telefonen påslagen. Jag har sovit hos morsan och har därför inget smink med mig, vilket innebär att jag kommer se ut som sju svåra år hela dagen. Jag har skallebank och får en klump i magen varje gång min nya, fina mobiltelefon plingar till för att meddela att jag fått ett sms. Känner mig så himla, himla, himla trött bara. Utmattad, liksom.

Fast nu är ju inte jag riktigt en sådan där person som tycker att allt i mitt liv är skit, bara för att en liten del av det råkar vara det. Så nu tänker jag minsann vara lite positiv:

Till exempel är jag väldigt glad över att jag fick äta cirka tjugo tunnbrödsmackor med mjukost med torkat renkött till frukost. Jag är glad över att kaffet inte smakar rävgift idag. Jag är glad över att jag ska få träffa mina arbetskamrater strax. Jag är glad över att jag inte har en yxa i skallen. Jag är glad över att morsan hade hängt mina sockar över elementet över natten. Jag är glad över att jag är en sådan där person som inte bryr sig om att mina sockar inte matchar idag. Jag är glad över att jag just fick låna morsans 'svindyra mascara' - från Rusta . Jag är enormt glad över alla snälla mail, kommentarer, sms och telefonsamtal.

Hej, hej.

Känner mig inte helt stabil idag, vilket visade sig när jag stod ensam på Vasaplan tidigare och väntade i fyrtio minuter, med matkassar i händerna, på en buss som aldrig kom. Kunde varken känna händer eller fötter när jag insåg att jag var tvungen att knalla hem, och det var då som ansiktet bara skrumpnade ihop som ett jävla sviskon, underläppen började darra och tårarna började sippra ur ögonen. När jag sedan hade stapplat hem till morsan, där jag bestämt mig för att stanna och värma mig, bröt helvetet lös och jag kastade mig i hennes famn och störtjöt. Sedan tvingade hon ner mig på rygg i soffan och tvångsvärmde mina nakna fötter i sina händer och trädde sedan på mig yllesockar. I vanliga fall skulle detta ha varit rena tortyren, eftersom jag är världens kittligaste och fnissar hysteriskt och skriker tantuttryck om någon ens kommer för nära mina fötter, men nu var det bara bra. Morsor är så jävla fina. Och speciellt min morsa, dårå.

Just nu sitter jag och väntar på ännu ett sms, som skickades för över en timme sedan, men som inte verkar få plats trots att jag raderat i princip alla sms i inkorgen. Kan inte få ro i kroppen förrän jag har läst det där sms:et och vet om det är ångestfyllt, ledset, desperat, förbannat eller hotfullt.

Hej, hej.

Karl'n hälsar att jag är en värdelös människa, en jävla idiot och en snorunge som ska sluta gnälla om att jag blivit dåligt behandlad, eftersom jag ju faktiskt aldrig blev misshandlad av honom eller att han satte en yxa i huvudet mig.

Jag hälsar att jag trots detta inte är ett dugg arg på honom, utan bara vill att han ska skrapa sig upp från marken och att han ska få ett bra liv, eftersom han är en fantastiskt människa när han inte trycker i sig en massa droger och beter sig helt psyko. Jag hälsar även att jag nu tänker gå och fika med mina vänner på Wayne's och tacka Gud för att jag tog mig ur det där förhållandet innan jag fick en yxa i huvudet. För hur fan hade mitt bimboblonda hår sett ut då?

Hej, hej.

Nu vet jag inte för hur många timmar, minuter och sekunder sedan det var jag gjorde det, men i natt ringde jag i alla fall mitt första nödsamtal någonsin. Skickade snut och ambulans hem till en man som sårat mig så fruktansvärt många gånger, och behandlat mig så sjukt jävla illa, men som jag ändå bryr mig otroligt mycket om.

Nu känns allt verkligen fucked up. Jag tänker på att han kanske förlorar sitt jobb. Att han och alla hans polare kommer att hata mig för alltid. Att hans familj kommer att bli förtvivlad. Att han går ner sig ännu mer. Och ändå tror jag någonstans att jag gjorde det rätta. För vad fan skulle jag ta mig till om han hade dött och jag vetat att jag hade kunnat förhindra det? Och någon gång kanske han ändå fattar att jag gjorde det av omtanke. Och för att jag tror stenhårt på att man kan få en andra chans, och att man faktiskt kan förändras.

Hej, hej.

Fredagen, som jag var så opeppad inför, blev förresten hemskt trevlig. Jag ägnade en liten stund att försöka trycka in en hel ölburk i munnen, Ylva drack ren sprit ur Tummelisa-flaska och Bibi såg bara hemskt nöjd ut över att få vara hemma i underbara Umeå. Sedan drog vi på Scharinska, och inte Corona. Tack för det.

Hej, hej.

Ibland tänker jag på hur många läsare jag skulle ha om jag verkligen kunde dela med mig av allt snaskigt som hänt i mitt liv under tvåtusenåtta. Fan vad ni hade kunnat gotta er. Grejen är bara att jag inte har något problem med att hänga ut mig själv och skriva om allt pinsamt, konstigt och jobbigt som händer i mitt liv, så länge det bara är mig, och saker som jag orsakat, det handlar om. Det är så jävulskt tråkigt att bara kunna hinta och skriva kryptiskt, men tyvärr går det inte att göra på något annat sätt när det finns människor i min omgivning som kan bli sårade eller tycka att det är jobbigt om jag skriver om vissa saker. Trist, trist.

Detta är en av anledningarna till att jag tycker att det är så konstigt när jag träffar helt främmande människor som kommer fram till mig och grymtar: 'Jaha, det är du som har den där bloggen, va? Jaha, nu kommer du väl skriva något elakt om mig förstår jag! Bröl, bröl. Grymt, grymt.'

Hallå, brukar jag göra det, eller? Nej, det brukar jag faktiskt inte.

Hej, hej.

Brum, brum låter skrevvärmaren under skrivbordet. Är tillbaka på jobbet igen efter att ha varit ledig sedan julafton, och det känns både skumt och roligt på samma gång. Kunderna har i alla fall varit trevliga hela dagen, med undantag från en man som kom in och grymtade och hade blod på huvudet, och som jag i ren förskräckelse gav rabatt för att bli av med.

Ikväll vankas det, tyvärr, utgång. Ägnade hela dagen åt att vara sliten, och skulle helst av allt vara hemma ikväll, men då jag vet att Bibi har taggat jättelänge på att hela tjejgänget ska gå ut tillsammans innan hon åker tillbaka till Stockholm, så är det väl bara att suga öl och se glad ut. Blir det Corona som alla vill dra på så skriker jag dock och totalvägrar.

Barbaskägg, Höken och Lovisa.

Hej, hej.

Min nyårsafton blev riktigt lyckad, och inleddes med trerättersmiddag hemma hos Webb-Robban och Nöjesredaktörs-Anna tillsammans med Barbaskägg och ett helt gäng andra människor. Anna försökte i vanlig ordning supa ner mig, men förutom att förtära alkohol och äta god mat hann vi även leka med någon elchocksmojäng och klappa den feta katten Glenn. Kring tiotiden på kvällen började vi knalla till en fest inne i stan, men stannade först i Hagaparken och lekte med en fantastiskt rolig åkattraktion som de ställt upp där (seriöst, ni måste testa). Det gick ungefär hur fort som helst när tre starka karlar knuffade på medan jag satt på den kälkliknande saken, och jag var nära både att vomera, kissa på mig, döda Robban och köra över mina horstövlar när det fick så fort att jag höll på att ramla ur.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om festen vi besökte, mer än att det var sjukt trevligt, och att värdinnan var bussig nog att låta mig bjuda in Höken och Lovisa så att jag hann nyårskröka även med dem. Senare på natten drog jag och Barbaskägg i väg på en annan fest, men då var jag mest trött och seg. Fick konfetti i håret, klunkade i mig en öl och stapplade sedan hem och somnade kring sex på morgonen. Sjukt fint var det, och jag skulle nästan vilja påstå att det var min bästa nyårsafton någonsin.