Sysselsättning: Kontorsråtta, nöjesreporter, krönikör och ledare för ungredaktionen. Allt på Västerbottens-Kuriren. Även känd som: Gin (med hårt G, och inte efter drycken). Familj: Mamma, pappa och två äldre bröder. Och skilsmässokatt'n. Född: 21 februari 1988. Bor: På Haga i en härlig gammal lägenhet med knarriga trägolv. Är: Stammis på OK/Q8, duktig på att sjunga med stängd mun och för det mesta rätt snäll. Har: Många vinylskivor, några tatueringar och de bästa vännerna i hela världen. Saknar: Pojkvän, tålamod och viljan att bli vuxen. Intressen: Vänner och familj, skriva, hitta på rackartyg, musik (lyssna, spela, samla) och tantlurar. Ser gärna på: Trailer Park Boys, Nollor och Nördar och Det lilla huset på prärien. Lyssnar på: Punk, ska, oi! och rockabilly. Och mamma, så klart. Musikfavoriter just nu: Discipline, Evil Conduct och Eva Eastwood. Motto: "Att unna sig är A och O!"
Beundrare och haters kan
höra av sig till:
josefin.isaksson@vk.se
Strålande dag idag! Ylva bankade på rövarkulan när jag låg i sängen och skrev en recension iförd trosor med slapp resår som bara hängde i röven, och sedan skjutsade hon mig till redaktionen så att jag kunde återlämna ett modem som jag lånat. Därefter klämde vi varsin pizza, och så låg vi, och givetvis cirkuspudeln, på min soffa. Jag somnade och låg och skrattade i sömnen åt en rolig dröm jag hade om en homoflagga och en man med epilepsi, medan Ylva tittade på ett program om en man som lekte spindelmannen och klättrade på hus.
I dagens tidning annonserade jag efter en lägenhet, och nyss blev jag uppringd av en ljuvlig kvinna som hade en lägenhet på Haga (precis vid OK/Q8) med trägolv, egen tvättmaskin med torktumlare, diskmaskin och balkong. Hon erbjöd sig även att tapetsera om i lägenheten om jag skulle vilja ha den. Bara några hundra mer i hyra än vad jag betalar nu, så det låter ju helt fantastiskt. Ska dit och kolla på onsdag. Vågen och raketen!
* Jag har blivit fotad av en tjej precis efter att ha sprungit uppför trappan från foajén och sedan hamnat i hennes samling "bilder på journalister som just sprungit uppför en trappa och ser förvånade ut". Festlig brud, udda samling.
* Jag har hunnit bli utkastad från Idun då jag tänkte spana in The Haunted i femton sekunder. Nu vet jag att man inte får stå i trappor. Då blir funktionärer arga.
* Jag har skakat hand med en bloggläsare som kallade mig för Jossan och ville höra mig kalla min lägenhet för grävlingsgrytet, källarbunkern och rövarkulan live. Klart man ställer upp. Man är ju inte den som är den.
* Jag har skrivit klart krönikan till morgondagens tidning och skickat in den i tid. YES!!!!!!!!!1
Sedan har det inte hänt så mycket mer, antar jag. Nu ska jag däremot rusa i väg och titta på när Webb-Robban piskar skinn i Misantropic, därefter ska jag driva omkring och se lite ensam ut, och sedan, vid halv ett, är det dags att recensera Mustasch.
Jaha, så var man på plats i pressrummet då. Efter många om och men så har både jag och VK:s recensent Johan (vet varken hur hans efternamn stavas eller uttalas, så jag undviker det i den mån det går) fått i gång våra datorer samt trådlösa internet, och tillsammans krälat över stolar och bord för att kunna låsa fast våra lovers.
Hittills är det bara vi som befinner oss i rummet, vilket känns lite märkligt med tanke på hur till sig folk verkar vara i den här festivalen. Eller, det var i och för sig en fotograf här inne tidigare, men efter att ha gömt sin jacka bakom en gardin så lämnade han lokalen. Nå väl, det kanske dyker upp fler senare. Och i så fall hoppas jag att vi blir bjudna på något roligare än de där sketna halstabletterna som står i en skål några meter framför mig. Jag vill ha Satans snus, metal-korv med bröd och något att skölja ner kalaset med.
Nu ska jag betrakta folk i sann Josefin-anda och ta en sväng förbi Studion där Moloken just började lira.
Påbörjade min mentala förberedning inför helgens vansinniga tvådagarsgalej redan igår genom att ligga under täcket, titta på Antikrundan, äta apelsiner och andas djupa andetag. Nu sitter jag på kontoret och grejar med det praktiska.
För en gångs skull handlar inte denna tvådagars om berusning av något slag (åtminstone inte för egen del). Jag ska bara kuta runt på House of Metal med ett anteckningsblock under ena armen och en dator jag inte förstår mig på under den andra. Krönikera, recensera och, förhoppningsvis, blogga.
Snart är det vår. Ja, ganska snart, i alla fall. Vintern rasat ut bland våra fjällar, och så vidare. En trevlig tid med istappar som droppar, gul snö som smälter och sol som värmer i ryggen.
Det roligaste med våren är dock att badsäsongen nalkas, och hur man dagligen hör folk säga att de "måste bli fitta" eftersom alla andra ju är "jättefitta". Kul! tycker Josefin, 11 år.
Planen var egentligen att jag och Johanna skulle ha träffats igår, men i stället blev det ikväll som jag fick njuta av Prinsessan Svinkoppas sällskap. Kaffe, flams och snack om allt från tramstatueringar som vi funderar på att göra (som en festlig kompisgrej, och där de inte syns så mycket, typ mellan skinkorna) och våra liv i Umeå vs Stockholm. Väldigt fint, var det.
Nu är jag tillbaka hemma hos morsan och ska snart gå och fortsätta plöja böcker om droger och hemlöshet. Har sovit här sedan i söndags. Mest för att jag är lat och bekväm, tror jag, men även för att det känts så tomt och vemodigt i min lägenhet sedan i helgen. Och kanske lite för att det är så in i helvete stökigt sedan mitt lilla födelsedagskalas. Sedan är morsan så klart rolig att hänga med också, och då speciellt när vi retas med varandra. Jag vet precis vad jag, med mycket dryg röst, ska säga för att reta gallfeber på henne. Det bästa är att det räcker med små skitgrejer som följande:
Jag: - Jag är 1.67 lång och du blir bara mindre och mindre. Minst tre centimeter kortare är du. Morsan: - DU ÄR 1.65! OCH JAG ÄR PRECIS LIKA LÅNG SOM DU ÄR!
eller
Jag: - Varför börjar du koka pasta nu när såsen redan är klar? Du hade aldrig fått MVG i hemkunskap av min hemkunskapslärare. Inte en chans att du hade fått MVG.
eller
Jag: - Kom nu! Annars tänker jag skriva i bloggen att anledningen till att jag var sen var för att du vägrade stänga av MTV när det var Room Raiders. Morsan: Det får du inte! Eller gör det då! Fast då skriver jag en kommentar och gör bort dig!
Sedan äger hon upp mig totalt och säger att jag kommer drunkna i duschen på grund av mitt underbett. Ha ha! Vi har det faktiskt sjukt trivsamt här på Haga, morsan och jag.
Jag sitter här i växeln och spelar lite DotA... Fast det gör jag inte. Däremot så dricker jag kaffe och kopplar samtal som om det inte fanns någon morgondag, och så försöker jag bestämma mig för vad jag tycker är roligast av följande:
1. Att Blondinbella skrev för ungefär ett år sedan att hon tycker att tjocka människor är äckliga och anorexi är ett påhitt, men att hon nu, helt plötsligt, ska engagera sig i Anorexi/Bulimi-kontakt och hjälpa tjejer att få bättre självkänsla.
2. Att Blondinbella tigger skidkläder och gratis frukt och grönt, trots att hon har en rätt gedigen veckopeng och troligtvis kan betala sin blomkål själv.
3. Att Blondinbella ska åka till Gnarp i mars. Gnarp, liksom! Fantastiskt! Gnarp är, efter Hudiksvall, Sveriges anus. Även om det såklart är lite häftigt att The Kristet Utseende kommer därifrån.
Tänkte först även kommentera spektaklet angående förlovningen och Sveriges parasitfamilj också, men har nu valt att låta bli. Jag orkar inte, och snart måste jag ändå hasa i väg till min ordinarie kontorsplats.
Var just inne på Bibis blogg och var tvungen att saxa lite:
jag jobbar ju som telefonförsäljare och det är verkligen inte det glammigaste jobbet. det är helt gaaaaalet vad människor kan vara otrevliga och respektlösa, och själv sitter man bara och gör sitt jobb och försöker dra in pengar och får aldrig säga något tillbaka, utan alltid vara så extremt trevlig för kunden har ju alltid rätt!
exempel på ett samtal idag: jag: hejsan, bibi heter jag och jag ringer från dagens nyheter kund: men HUR kan du ringa nu!? mitt på DAGEN, på en VARDAG!!! nu är ju jag hemma för jag är sjuk men vet inte du att folk JOBBAR nu!??
vad ska jag svara på det? kanske: 'oj ursäkta. kanske jag ska återkomma lördag natt istället? eller passar julafton bättre?' eller: 'jaså jobbar folk nu!? det hade jag ingen aning om!! själv sitter jag här och säljer dn för skoj skull!
Jag gillar inte telefonförsäljare av den anledning att jag har sjukt svårt att säga nej, och då speciellt när någon, som låter som en vänlig själ, försöker pracka på mig saker som jag inte vill ha. Därför svarar jag inte heller när de ringer. De gånger jag har svarat har jag dock alltid varit trevlig, eftersom det bara är avskum som inte förstår att man är dum i huvudet om man är otrevlig mot okända människor som bara försöker göra sitt jobb.
Jag känner för att mörda varje gång jag hör att någon varit elak mot min kära Bibi. Vet ni hur gullig hon är? Hon har rosor på kinden, solsken i blick och är ungefär lika stor som min tumnagel. Hon är den som lägger huvudet bakåt och gapskrattar allra högst åt mina skämt, hon låter som en hundleksak när man kittlar henne, hon bakar muffins med jättegod geggamoja på och vill ta era söners oskuld så fort de fyllt femton. Hon är fantastisk, och alla som är otrevliga mot henne, när allt hon gör är att försöka dra in pengar för att kunna försörja sig, borde veta hut. Och hör sen!
I morgon, onsdag, är nämligen sista dagen att rösta på Folkets Bild. För att rösta på VK:s Torbjörn Jakobssons bild på Tatiana skriver du följande i ett mail:
Porträtt 5 poäng Namn och adress
Sedan slänger du i väg mailet till erik.sjostedt@aller.se så är du även med i utlottningen av ett gäng fina fotoböcker.
Inte särskilt svårt, egentligen, men för att klargöra saken ytterligare så behöver man alltså bara skriva exakt Porträtt 5 poäng för att rösta på just Torbjörns bild.
Är just tillbaka efter en lunchpromenad med Malin där faktiskt ingen av oss höll på att få huvudet avkapat av en järnvägsbom och ämnen som "Vem är så lat att han eller hon inte orkar vispa två-tre ägg och i stället köper omelett i tetra?" och "Vem tycker egentligen att det är en bra idé att köpa de genomskinliga glasburkarna på Överskottsbolaget innehållandes vita, tyska korvar som troligtvis är tillverkade av saker som legat på golvet?" behandlades.
Jag är ju för det mesta en rätt lat person, tyvärr, men det blir aldrig så extremt som då jag mest bara sitter stilla och gror rötter i kontorsstolen i en hel dag. Igår kändes det till exempel som världens projekt att gå till kopiatorrummet, vilket jag var tvungen att göra ganska många gånger under gårdagen, och jag satt och gruvade mig i minst fem minuter med ett ben på vardera sida om elementet under skrivbordet innan jag reste mig och suckandes hasade de tre metrarna till skrivaren. Därför är det bra för mig att komma ut lite.
Jag är i sanning en kvinna full av överraskningar, och jag älskar aldrig mig själv så mycket som då jag, helt plötsligt och utan att någon hann förstå hur det gick till, får tummen ur röven. Bara sådär, liksom.
Ringde just till Riksbyggen och pratade med en förträfflig kvinna som hette Margareta om att jag skulle vilja byta lägenhet till en tvåa ovan jord. Det har jag tänkt att jag ska göra sedan ungefär... ja, sedan jag flyttade in källargrottan, typ. Nu kom vi visserligen inte fram till något speciellt, eftersom det inte fanns någon tvåa att byta till för tillfället (och att bo i en etta på tjugofem kvadrat är för mig en omöjlighet), men jag gjorde i alla fall en intresseanmälan och det känns hur bra som helst.
Nu ska jag återgå till att boka och producera "babbar", vilket vi på avdelningen kallar Dig ska vi fira-annonserna som ligger på familjesidan. Det är för övrigt helt sanslöst många barn som verkar vara födda i februari. Vilken högtidsdag kan det ha varit som så många människor valde att byta glidslem och andra kroppsvätskor med varandra, egentligen? Tål att tänkas vidare på, tycker jag.
Är hemma hos morsan och min bror är också här. Har fått Karlsson på taket på DVD, en fantastiskt fin helfigursspegel och ett par ljuslyktor, och har dessutom fått proppa kakhålet fullt med god mat och efterrätt. Just nu sitter de i vardagsrummet, och jag hör dem surra om varför min bror hatar svenssons:
- Jag hatar dem för att de betalar med femtioöringar i affären och inte har vett nog att ta fram plånboken innan de kommer fram till kassan, och jag hatar dem för att de ringer och skäller på Josefin när hon är på jobbet som om de vore efterblivna.
Fint sagt av honom, tycker jag.
Bilden är förresten från gårdagen. Ljuvliga Anna Lundström, nöjesredaktör och alltså min chef, och fina Robban tryckte ner tre ljus i min kebabpizza och gav mig en flaska sprit i en leopardmönstrad flaska. Ska strax knalla över till dem och glo på film, och det kommer bli en sjukt fin avslutning på denna söndag.
Ms Drama Queen 2009 är nu vaken och vill bara meddela världen att allt är lugnt och att födelsedagsfirandet igår var hur roligt som helst. Ja, förutom slutet då som blev lite sådär. Men då var det ju å andra sidan inte ens min födelsedag längre, så man kan ju säga att hela födelsedagen blev fantastisk så att jag fortsätter att vara barnsligt förtjust i att fylla år även i framtiden.
Snart ska jag hem till morsan och få paket och äta födelsedagsmiddag, och jag har, i vanlig ordning, önskat fisksoppa gjord på politiskt inkorrekt fisk. Det kommer bli fantastiskt.
Jag tar tillbaka allt jag sagt om att det skulle vara kul att fylla år. Jag hatar skiten. Jag bölade på krogen, jag bölade på nattbussen, jag bölade inför en granne som jag mötte i trapphuset (trots att både han och hans polare gav mig en tröstande födelsedagskram), jag bölade när jag såg mig själv i hallspegeln och jag bölar just nu för att jag tappat bort min snusdosa. Fan också, det är helt värdelöst att fylla år.
I dag blir Umeås fröjd och lilja, Josefjant Is-hacksson, 21 år gammal. Jag skrev förra året att jag nu inte behöver bli så mycket äldre nu. Att det är så jävla rock 'n' roll att vara 20, och att det räcker nu. Jag säger samma sak i år igen, och tillägger även att jag menar allvar den här gången. Det är bra nu. Fast jag är i och för sig säker på att det är sjukt rock 'n' roll att vara 21 också.
Dagen firas i alla fall med buller och bång i källargrottan på Sandbacka, och sedan med utgång på Scharinska. Först ska jag dock sova en stund till, bimboblondera mitt hår och dammsuga hallen.
Hipp hipp hurra för mig! Hurra, hurra, hurra, hurra för den gamla haggan!
Mycket att göra på jobbet i dag. Är som en flitig bäver. Maud Olofsson hade varit mäkta stolt.
1. Vilken svordom använder du mest? Kuk. Fast med stora bokstäver och många utropstecken. 2. Äger du en iPod? Nej, men en alldeles ypperlig MP3-spelare från Clas Ohlsson. 3. Vilken tid är din väckarklocka inställd på? 06.00. 4. Hur många resväskor äger du? En. Den fick jag av morsan efter att jag haft sönder dragkedjan på den. 5. Använder du flip-floppar? Absolut inte. Fula och obekväma. 6. Var köper du dina matvaror ifrån? För det mesta Konsum Haga. Annars Coop Forum, om jag får låna morsans bil och Becker följer med som sällskap. Hatar att handla utan Becker. 7. Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Jag är hellre med och gör groteska miner (till exempel den ökända kärringminen, kan lägga upp en bild någon dag). 8. Vilken var den senaste filmen du såg? Patrik 1,5. Det var för övrigt mycket behagligare att se den hemma än i en biosalong full av vidriga tonårspojkar som satt med äcklade miner och gormade (tills Ylva skällde ut dem, ha ha). 9. Du får ledigt idag. Umgås du helst med en hel barnfamilj eller med en vän? Många vänner. 10. Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? En resa. Eller ett tv-spel. Eller en ny soffa. Eller en dubbelsäng som jag kan ligga utfläkt som en pascha i. 11. Har någon någonsin kallat dig lat? Ha ha, "nej aldrig". 12. Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare? Nej. Jag är nämligen den tröttaste tjejen i kategorin trötta tjejer. 13. Vilken CD ligger i din CDspelare just nu? Lyssnar aldrig på CD-skivor hemma, men i bilen ligger just nu Dropkick Murphys Warriors Code och en demo med ett band från Falköping som heter Blisterhead. 14. Vad skrattade du åt senast? Johanna och hennes svinkoppor. 15. Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan och i så fall vad? Nej. Försökte få morsan att berätta vad jag ska få i födelsedagspresent, men av någon outgrundlig anledning så vägrade hon säga. 16. Vilken film kan du alla replikerna till? Fucking Åmål! "Fettan då? Va' töcker du om fettan?" 17. Vad åt du till middag senast? Omelett och en avokado. 18 Använder du huvtröjor? Så fort jag kommer hem från jobbet drar jag på mig Roberts gamla kickers-mjukisbyxor och min SKA-huvtröja, men inte så ofta annars. 19. Kan du vissla? Johanna? 20. Vem var den senaste som ringde dig? Brorsan, som undrade om jag inte skulle haka på ner till Gävle i helgen i alla fall.
Senast igår berättade jag för Ulla-Britt, som jag jobbar med, att jag varken ser eller hör någonting när jag är ute och går. Detta eftersom jag lyssnar på musik på hörselskadevolym för att stänga ute omvärldens totala oväsen, och för att jag tänker mer än vad som nog egentligen är bra för mig. Detta resulterar, alldeles för ofta, i att jag kan gå förbi sjuttioåtta personer som jag känner utan att hälsa, eller, som idag, att jag nästan blir halshuggen av en järnvägsbom.
I julas var jag ledig i två dagar, enbart på grund av den anledningen att jag ville och tyckte att jag var värd det. Vikarien i mig kände sig lite skyldig, men samtidigt blev jag hemskt glad när jag blev tillfrågad om jag ville ha en liten semester, så jag bestämde mig för att unna mig det. Att unna sig är ju trots allt A och O, ni vet. Det jag inte tänkte på var att jag inte hade några dagar att ta ut, och att jag i stället skulle hamna sexton timmar minus på flexen. Lite drygt så här i efterhand, kan jag tycka.
I alla fall så har jag sedan i januari kämpat för att jobba ikapp mina timmar, och nästan varje dag tar jag bara en halvtimmes lunch. Men ibland, då man känner sig som Quasimodo efter en hel förmiddag sittandes på en kontorsstol, behöver man gå en promenad också. För det mesta lunchpromenerar jag tillsammans med min kollega Malin, men då jag inte gör det går jag själv med alldeles för många tankar snurrandes i huvudet och hörselskadevolym på Mp3-spelaren.
Är sedan en halvtimme tillbaka på kontoret efter just en sådan där stärkande ensam-promenad till affären, där jag köpte snus och en blondering (ja, jag är vitt slödder, förlåt). På tillbakavägen tyckte jag mig se att järnvägsbommen åkte upp, som att ett tåg just passerat, och tänkte: "Triumf - jag slipper vänta i hundra år!". Sedan gick jag, glad i hågen, vidare längs cykelvägen, och eftersom jag trodde att det skulle vara tågfritt ett bra tag framöver, knallade jag bara rätt över järnvägsspåren. Då ser jag hur en man i en bil stirrar på mig, och jag hinner tänka: "Vad glor du på då, gubbadjävul?" innan jag sneglar uppåt och ser röda blinkande ljus överallt och en järnvägsbom som är på god väg att separera mitt huvud från min kropp. Använder mig av mina limbo-skills från mellanstadiet och överlever, men skyndar mig sedan skamsen tillbaka till VK med sänkt, blonderad skalle och ett skämsflin tvärs över nyllet.
Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här romanslånga inlägget. Kanske att jag borde sänka volymen och inte vara så uppe i det blå, kanske?
Kära Blebban. Kära Johanna. Det blir inget Stockholm för mig i helgen, eftersom lönen inte kommer förrän nästa vecka och det har det visat sig att jag helt enkelt inte har råd. Förlåt! Jag älskar er och är hemskt, hemskt ledsen över detta.
Tror trots detta att helgen kommer bli fantastisk, eftersom jag får spendera födelsedagen med tappra och fina krigare som Nöjesredaktörs-Anna, Webb-Robban och Webb-Christoffer här från VK, samt mitt hjärtas duvor Lovisa och Ylva. Mat, öl och en krogvisit på Pipes eller Scharinska står på schemat. Höken skrev dessutom nyss att han sluter upp efter jobbet, eftersom både han och jag är värda en grisfylla, och det låter ju hur bra som helst det med.
Är återigen glad och förnöjd, men är fortfarande lika trött, eftersom jag hostat ikapp med Patrick Swayze halva natten. Han låg med lunginflammation i en sjukhussäng på West Point Military Academy, och jag låg på soffan Krainer tittade på. Tydligen lider jag av något slags syndrom, typ host-tourettes, som gör att jag hostar så fort jag hör någon annan göra det. Så medan jag låg där och tittade på Patrick med medlidande blick, bröt helvetet lös även för mig, och sedan var det omöjligt att sluta på hela natten.
Serien jag kollade på heter förresten Nord och Syd, om ni nu inte visste det. Fantastisk är den.
Jag som brukar vara så glad och förnöjd känner mig bara jävligt trött, less och deppig just nu. Därför tänker jag gömma mig under täcket, säga tack och hej och återkomma i morgon, då jag återigen vaknar i mitt grävlingsgryt, lyckligt ovetandes om att det är -30 utomhus (eftersom jag inte äger någon termometer), redo att ta mig an en ny dag. En dag som förhoppningsvis ler sitt bredaste leende emot mig.
Men först; alltid en dusch, inte lukta usch och stå högt i kurs. Eller något sånt.
Livskvalitet för mig, som tjej, är att spela Dress My Baby och klä en ungjävel i peruk, latexdräkt, svans och högklackat.
Hej, hej.
Josefina, som jobbar på ekonomiavdelningen här på VK, brukar tala väldigt varmt om sajten spela.se och då framförallt ett spel som heter Fishdom. Just det spelet har jag ännu inte hunnit testa, men däremot så ägnade jag en liten stund av fredagen åt att utforska sajten, och upptäckte då att det finns en särskild kategori där som kallas för Tjejspel.
I den kategorin finns verkligen allt som vi tjejer gillar. Man kan klä på Victoria "Det torkade revbensspjället" Beckham moderiktiga kläder, man kan sköta barn, få så många strandkillar som möjligt att bli kär i "den snygga bruden", sminka Sue innan ett biobesök och hjälpa Irma att inreda sitt nya rum så att hon hinner i tid till sin dejt på alla hjärtans dag. Fantastiskt!
Jag är barnsligt förtjust i att fylla år, och på lördag är det återigen dags. Alla presenter är välkomna, men paketen får hemskt gärna innehålla ett Playstation 3, Trailer Park Boys säsong ett till sex på DVD, en Snöbollsbebis, en stegräknare (tänker mig att det kanske slutar kännas så in i helvete jobbigt att gå till och från jobbet med en sådan i min ägo) eller kanske en årsprenumeration på någon tatueringstidning.
I år fyller jag som sagt år på en lördag, och det hade ju känts hur roligt som helst om det inte vore för att de flesta av mina närmaste vänner är upptagna med jobb, eller resor med sina jobb (Posten-folket ska till exempel till Piteå och unna sig massa okristligheter, minsann!). Därför vet jag inte hur jag ska göra med firandet, och lider just nu av världens beslutsångest. Har tänkt ett tag att jag ska dra till Stockholm och hänga med Blebban och Mordbrännar-Johanna, men då det börjar sina på kontot och jag fortfarande har en tatueringsmässa till havs att betala, så vet jag inte om jag har råd med det. Därför blir det kanske ett enkelt firande här hemma med de få vänner jag har som inte är upptagna, i stället.
Min söndag var perfekt. Vaknade tidigt (nåja, halv elva) och sträckläste en bok jag köpte av en vän till min bror i torsdags, glodde på reprisen av dokumentären om Johnny Cash, söndagsskvallrade med Blebban och knallade senare till Bishops och käkade och drack en öl med Gustaf, Becker och Elias innan det var dags för Gustaf att ta flyget tillbaka till Malmö.
När jag kom hem hann jag precis städa färdigt efter Fulfesten i fredags innan Barbaskägg kom förbi med dödsångest efter en förlorad brottningsmatch och en monitorkabel så att jag nu kan koppla in min dator till teven. Sedan glodde vi på Låt den rätte komma in, en massa avsnitt Scrubs, käkade kakor och så kittlade han mig tills jag, på riktigt, höll för ögonen och skrek att jag inte ville leva längre. Åh, det var fint.
Kollade faktiskt på Melodifestivalen tidigare. Ja, med ett öga, i alla fall. Hejade inte på någon speciell, men hoppades ändå att det skulle gå bra för Amy Diamond. Jag är barnsligt förtjust i lilla Amy. Såg i alla fall att hon skickades till andra chansen, medan mannen med ett sköte i ansiktet och den fulaste frisyren i kategorin fula frisyrer, och hans häftiga bandkompisar, skickades direkt till finalen. De firar genom att dricka Jack Daniels, ser jag på aftonbladet.se. Gu' se otippat (ja, att de ska dricka just Jack Daniels, alltså). Fan vad stereotyper är trista.
Det är alltid lika roligt när man är full like a kastrull, men typ vägrar inse det och i stället beter sig som att man inte alls skulle vara ölstinn och trög som en guppy i bröd. I natt (natten mot lördag, alltså) när jag kom hem, till exempel. Då tyckte jag tydligen att det var en alldeles förträfflig idé att blogga om webbteve-klippet med inzoomningar på när jag pular in semlor i kakhålet, och jag lyckades till och med html-koda lite. Härligt! Därefter kröp jag ner i sängen och började läsa en bok, trots att jag hade min sedvanliga örnblick och var tvungen att ha ena ögat stängt för inte se i kors. Sedan somnade jag efter ungefär två sidor, men minns att jag hann tänka för mig själv att jag ju självklart skulle komma ihåg vad det var jag hade läst och vad det handlade om. Det kan jag ju meddela er läsare att jag inte gör.
Är sliten efter gårdagens lattjolajbans med mina arbetskamrater, så ikväll blir det minsann att vara hemma. Ylva har varit här och hängt, och vi har bland annat käkat korv med bröd och sovit skavfötters på min soffa. Spättan ville dock ut på krogen, så hon lämnade mig för en stund sedan, och nu ligger jag här under täcket och funderar över vad jag ska underhålla mig med. Det lutar åt att bara njuta av min jättestora teve. Antingen film eller lite Guitar Hero.
Vaknade med en höbal på huvudet och smink överallt, rullade naken ur sängen och strandade i vanlig ordning framför datorn. Efter en stund slog det mig att jag ju igår, dagen till ära, drog upp persiennerna eftersom brudarna på jobbet var här på fest. Så jag hann alltså sitta och blotta mig för lekande barn och förbipasserande i säkert fem minuter innan jag kom att det nog var en bra idé att skyla sig lite.
Nu har jag bråttom. Ska snart ta bussen in till stan och gå och se länsfinalen i Sikta mot stjärnorna på Äpplet. En riktigt höjdare, menar Lovisa, som jobbar inom handikappomsorgen. Och jag tror henne.
Evelina: - Ingen hit det här? Markus: Nja, asså, det funkar ju, men jag tror att man ska ta av locket först. Josefin: - Ja, det tror jag också på. Jag gillar inte alls det här. Evelina: - Nej, det här var ingen hit för Josefin.
Ha ha, jag låter verkligen som en jävla tant. ('Glömde' alltså berätta för alla att jag ställde upp på lite webb-tv i onsdags. Evelina behövde mig, och jag gillar ju verkligen henne, så det var okej.)
Livskvalitet för mig är inte att väckas halv sju på morgonen av att någon okynnesskäller på mig, men att framställa morsan som en snålkäring med risig bil (som jag ju trots allt mer än gärna lånar flera gånger i veckan), när hon inte kan försvara sig, gör mig till den sämsta dottern i kategorin dåliga döttrar. Har verkligen hemskt dåligt samvete över det jag skrev. Jag var ju liksom bara på dåligt humör just då och överdrev, i vanlig ordning, en smula. Jag älskar ju min mamma mest av allt i hela världen, eftersom hon den mest älskvärda spättan i kategorin älskvärda spättor. F'låt, morsan.
Livskvalitet för mig är däremot att få spendera mina hårt förvärvade slantar på presenter till mig själv. Att unna sig är ju nämligen A och O här i livet, tycker jag. Därför slet jag häromdagen tag i ärmen på Beckers Posten-uniform och ryckte med mig henne till Elgiganten. När jag såg en säljare gjorde jag klart för denne att jag ville konsumera, att jag ville ha med mig en teve hem bums ögonaböj och att vi skulle skippa allt bullcrap. Och nu står det en 42' LCD-teve från LG i mitt vardagsrum och är så där fantastiskt som bara en 42' LCD-teve från LG kan vara.
Jag är en sådan som sparar på allt, och jag älskar det. För det är tack vare detta som jag har en bokhylla full med konstiga böcker om ishockeyspel och Hare Krishna, typ trehundra lappar som mina kompisar och jag skickade till varandra på lektionerna när vi gick på mellanstadiet, kärleksbrev från min första pojkvän och kollegieblock fyllda med klotter från mig och andra.
Nyss hittade jag en utriven sida ur ett av dessa block, med en låt som vi i Ungjävlar skrev när vi satt i bussen på väg till Ryssland för att spela på landets största inomhusfestival, men som aldrig framfördes eller spelades in. En fantastisk liten bit, dock.
Russia
Jag åker i bussen jag, det är bara sex timmar kvar
Snart har vi korsat gränsen, sen är vi i Karelen Sara, Hanna, Josse, Kajsa och Elin Sara, Hanna, Josse, Kajsa och Elin
Svetlana hade en pälsmössa hon Olga med u-båten for Sergei, pengarna super han bort och Olga är redan långt, långt bort
Snart har vi korsat gränsen, sen är vi i Karelen Sara, Hanna, Josse, Kajsa och Elin Sara, Hanna, Josse, Kajsa och Elin
Ingenting säger god morgon så mycket som när ens morsa ringer tjugo i sju på morgonen och är skitförbannad på en utan att man riktigt förstår varför. Tror att det var något om att hon inte hade sovit något, att det var kallt som fan ute, att jag hade bilen och hon var tvungen att gå till Ersboda och att det kostar henne miljarders miljoner att låna ut den där rosthögen till mig. Förstår henne. Det måste kännas alldeles fantastiskt skönt att få ringa sin yrvakna dotter och skälla tills ungjäveln är helt tömd på energi och vill gömma sig i en garderob resten av dagen. Nu har hon dock ringt och bett om ursäkt, så skit samma.
Jag råkade tydligen ha sönder kupévärmaren i växeln förra veckan när jag ställde den på högkant för att värma Frida (oj, länge sedan jag kallade mitt underliv för det) och den helt plötsligt välte. Sedan dess kommer det bara kalluft ur den, så nu när jag sitter i växeln under lunchen har jag tagit med elementet från min plats och det värmer på så bra att jag, om jag fortfarande är sugen, troligtvis kan äta helstekt kvinnolår till middag.
Har lovat Ylva att lägga in klippet nedan. Det är tydligen en tävling, så nu måste ni titta. Lite studenter, lite slick, lite norrländsk vinter. Titta nu!
Jag och Ylva fikar ofta på Waynes. Jag äter kycklingtoast och dricker kaffe, hon äter kycklingtoast och dricker snål-vatten. Ett av samtalsämnena som vi ibland behandlar under våra fikasessioner är alla de smeknamn som vi och resten av kompisgänget givit alla de män som kommit och gått i våra liv (= som vi dejtat, legat eller varit tillsammans med).
För så är det - nästan ingen karl som figurerat i våra liv har någonsin kallats för sitt riktiga namn. I stället har de hetat:
Kommunisten Mr Expressen Kattkramaren Kusin Vitamin Den fattiga juden HSM (Het Skäggig Man) HSM 2 (Het Skäggig Man 2) The Dad Lastbilschauffören Den cyklande lastbilschauffören Elefantmannen Apmannen Bilmekanikern Fransmannen Frille Svan Skogshuggar'n Britten Britten från i lördags Alex Schulman Pontaren Pilatus
På fredag är det fulfest hos källarspöket, så alltså har det äntligen har blivit dags för mina kollegor (inklusive min chef) på Privatmarknad att se hur jag bor. Eftersom min lägenhet inte direkt lämpar sig för fancy middagsbjudningar så har vi bestämt oss för att ha ett slags sunktema på det här källarslaget, vilket innebär att vi ska dricka oss klappkanon på öl och vin, att det på inköpslistan som ligger på fikabordet bland annat står Bullens pilsnerkorv, chips och dipp och att vi troligtvis även ska ha en slags drinkfiskedamm där jag ska stå bakom ett skynke och blanda fulgroggar åt alla. Britt har dessutom lovat att ha på sig nätbrynja. Eller hur, Britt?
Känner mig enormt stressad just nu, eftersom jag har tidningar sedan flera månader tillbaka som jag måste gå igenom innan jag kan slänga dem, hela städskåpet fullt med ölburkar som måste pantas (skåpdörren buktar ut och går inte att stänga igen på grund av dessa), glödlampor som ska bytas, tv-spel som ska lånas och att lägenheten i övrigt måste storstädas innan jag vågar släppa in kontorsråttorna i mina två rum och kök. Men fan vad kul det ska bli. Jag tror att det blir fantastiskt.
"För att med förtroendet bevarat kunnat slå skoningslöst hårt och samtidigt vara skör och utelämnande. Alltid gjort med stilistisk skärpa."
Nu har jag alltså fått läsa juryns motivering, och egentligen ska man ju verka cool och creddig när man vinner saker, men tyvärr så finns det ingenting coolt och creddigt med min person. Jag blir bara sjukt jävla glad och börjar snorgrina, i stället. Och oavsett vad folk tycker om den saken så kommer jag fortsätta vara tokglad, och jag kommer även att leva på det här hur länge som helst. Woopi-fucking-doo!
Åkte i vanlig ordning med femmans buss från stan och var inställd på att ta den vanliga vägen från min hållplats, Vallarestigen, och hem till grävlingsgrytet. Det innebär att man genar över en gård, gör ett spänstigt hopp över ett staket utan att panga härligheten och sedan genar över ännu en gård innan man kommit fram till huset där jag bor. När jag kom fram till staketet och skulle kravla mig över det fanns det inte längre där. För det var helt täckt av snö. Överallt snö. Latmasken i mig tänkte dock 'äsch, skit samma', och slängde sig över i alla fall. Sedan vadade jag hela vägen till min lägenhet iförd kort klänning och strumpbyxor med lössnö hela vägen upp till hyskan. Nu skulle man kunna säga att jag är lite frusen.
Därför ska jag nu värma mig med lite snabbkaffe, gnugga mig mot datorn som stått på hela dagen och krypa ner under täcket. Gu' se gött.
Förträfflig dag idag. Har fått sova bort halva söndagen och håller nu på att kamma ut fågelboet jag har på huvudet så att jag är redo när Ylva kommer hit för att ta mig med på ett äventyr i centrum som innefattar mat och Bolt 3-D (just det, jag fyller alltså sex år den tjugoförsta februari, och ingenting annat).
Igår vann jag VK:s journalistpris i klassen 'Årets tyckare', och nu är jag så himmelens glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är nog omöjligt för mig att få folk att begripa exakt hur glad jag är, men man skulle kunna säga att mina ben är fulla utav spring, jag har dansat sjutton spexiga danser efter varandra, mitt skeva, kromade flin sträcker sig från öra till öra och det känns som att jag aldrig kommer att bli på dåligt humör igen (fast vänta bara till i morgon ska ni se att jag är samma gamla surkäring igen). Vågen! Raketen!
Caroline af Ugglas tjuter och gör konstiga rörelser i Melodifestivalen och jag blir helt varm i hjärtat av att tänka på hur Växelhäxan nu sitter hemma med papper och penna och skriver omdömen om alla artister och är fly förbannad över att af Ugglas är så kass. Ha ha! Växelhäxan rules!
Om ni sitter hemma och kollar på den här skiten så tycker jag att ni ska sluta med det ögonaböj och i stället gå på The Koo-Koo's releaseparty på Scharinska. De är snygga, coola och duktiga, och hade det inte varit så att jag haft annat för mig så hade jag lätt gått dit.
När folk vill avsluta sina abonnemang gör vi så klart allt vi kan för att behålla våra abonnenter, men väldigt ofta så har ju kunderna redan bestämt sig och är därför väldigt svårövertalade. När kunderna då vill säga upp sin prenumeration är tanken att vi ska fråga om det är på grund av någon särskild anledning (vilka till exempel kan vara krångel med utdelningen, att de har dåligt med pengar för tillfället, innehållet, dödsfall med mera), så att vi kanske kan förbättra oss. Vissa inleder sina samtal genom att skrika i luren av vilken anledning de vill säga upp tidningen (till exempel att de hatar någon reporter), men de som inte gör det direkt ska vi alltså fråga, och detta är något som jag har väldigt svårt för. Hör hela tiden mina kollegor fråga vänligt, och att de verkar få vänliga svar tillbaka. De få gånger som jag själv samlat mod och med min väna stämma frågat så har jag fått följande svar: "VARFÖR VILL DU VETA DET?! DET SKA DU SKITA I!!"
Detta hände senast för fem minuter sedan. Kanske inte är så konstigt att jag tycker att det hela är lite besvärande, ändå.
Byter av Växelhäxan på lunchen hela den här veckan, så nu sitter jag alltså här igen och har dagen till ära hittat ett nytt sätt att ha kupévärmaren på, som gör att den värmer ännu bättre än tidigare. Nu blåser det liksom rätt upp i härligheten. Problemet är bara att det känns som att skrivbordet ska börja brinna, och vi vet ju alla hur jag reagerar i krissituationer.
Fick inte ta bort tandställningen idag, för den ska tydligen sitta kvar även medan jag opereras och sedan i ett halvår till efteråt. Känns okej. Fick i alla fall snacka med kirurgen idag, och nu är datum för operationen satt till den fjortonde april. Efter det kommer jag med stor sannolikhet se ut som en hammarhaj under en tid samtidigt som jag rasar i vikt, för att sedan gå upp dubbelt så mycket som innan, när jag kan börja äta något annat än soppa och diarréliknande barnmat. Grymt.
En av de mest värdelösa sakerna som hände under hösten tjugohundraåtta, i kategorin 'Värdelösa saker som hände under hösten tjugohundraåtta', var hela pacemakerhistorien med morsan. Nu mår ju rödspättan visserligen hur bra som helst, till och med bättre än hon gjorde förr, men det är ändå sjukt hur mycket som har förändrats på grund av den där grejen hon har inopererad. Till exempel så bryter jag då och då ihop totalt (ja, får ont i magen och snorgrinar tills jag knappt kan andas, alltså) om hon inte svarar i sin mobiltelefon under några timmar. Så därför måste hon nu ringa varje gång innan hon ska dra till gymmet, affären, jobba över och så vidare, för att meddela mig vart hon ska och att hon kanske inte kommer att vara nåbar på en stund. Så, nu är det alltså officiellt att jag är en knäppgök.
Ja, ja. Just nu sitter jag och glor med ett öga på teven samtidigt som jag fyller i en utvärdering om utbildningen med Gertrud & Gertrud som jag och kontorsråttorna på Privatmarknad varit på, renskriver protokollet från gårdagens månadsmöte och svarar på mail. I morgon bitti ska jag till käftis, och har typ snackat med alla om att jag troligtvis får ta ut kromet då, eftersom jag snart ska opereras. Nu har jag dock kommit på att jag troligtvis inte alls kommer att få ta ut tandställningen, eftersom de sadistiska människorna nog vill att jag ska fortsätta se ut som en fjortonåring så länge som det bara går. Men hoppas kan man ju alltid göra.
Nyss ägnade Västerbottens-Kurirens Privatmarknad en liten stund åt pausgymnastik till de fullkomligt vedervärdiga tonerna från Takida. Rullade huvuden och masserade kontorströtta axlar, typ. Själv var jag dock bara med på övningen där man skulle sitta ner och andas djupt ("med alla fyra magarna!", som min kollega Lena uttryckte det).
Är förresten hemskt ledsen över att jag varit dålig på att uppdatera den senaste tiden, men månadsmöten, besök från Barbaskägg och något så djävulskt med annonser att boka och producera har satt lite käppar i hjulet. Skriver när jag kommer hem i eftermiddag i alla fall, för nu måste jag återgå till att göra veckans annons från Holmsunds församling.
Well ain't life grand! Helt vansinnigt mycket att göra, min näsa började blöda innan lunchen, telefonerna har ringt i ett, trosorna skär in i arslet och jag håller dessutom på att lära mig en helt ny arbetsuppgift samtidigt som jag även har växeln och predikoturerna i veckan.
Ett av de första samtalen jag fick i morse kom från en kvinna som är något utav en kändis här på Privatmarknad eftersom hon har problem med att få tidningen (hon bor inte ens i länet) och då och då ringer och håller en minst tio minuter lång monolog då hon bara skäller medan stenåldersuret man hör på andra sidan av den raspiga linjen låter ding, dong, ding, dong. Av någon anledning hamnar ofta dessa samtal hos mig, och då är det bara att luta sig tillbaka och ta emot denna rabiata kvinnas vansinnesskrik tills hon ledsnat och slänger på luren i örat på en. Förra gången jag tog emot ett samtal från henne skrek hon att jag varit full och därför inte kört ut hennes tidning. Idag skrek hon att Västerbotten och Jämtland hatar varandra och liknade detta vid "negerhat". Fantastiskt sympatisk människa, det där.
Igår var jag och jobbade på Amplified mellan klockan elva och två, typ. Hängde med sköna Evelina som fotade, surrade med vänner och bekanta, skakade hand med bloggläsare (ni är då för rara!), drack vatten, kollade de band jag skulle recensera und so weiter, und so weiter.
Skulle bland annat recensera Johnossi, och under deras spelning kände jag helt plötsligt en hand på min axel, och när jag kollade vem det var som petat på mig stod där en okänd man med sin flashiga mobil i handen. Då han höll upp den framför ansiktet på mig kunde jag läsa följande (okej, minns inte exakt, men nästan): 'Hej! Nice spelning... :) Vill du följa med sen och ta en drink med mig? :)'
Jag fattade ingenting, och framstod säkert som världens hagga då jag bara skakade på huvudet. Förstod liksom inte om borde plocka upp min mobil och svara honom, om jag skulle försöka skrika i hans öra eller kanske stödteckna (vet visserligen bara hur man säger bajsa, kissa, taxichaufför och lesbisk, men ändå). Så om du, framtidsmannen, läser detta vill jag bara säga att det aldrig var meningen att vara otrevlig. Jag kund' ba int'.
Första februari idag, vilket innebär att jag från och med i morgon är deltidsarbetare igen. Fick bara vara heltidsanställd i en månad, på grund av att Malin som jag jobbar med ville gå upp i tid då hennes karl är en av alla dem som förjävligt nog blivit av med jobbet på Volvo. Så från och med i morgon jobbar Josefin Isaksson bara 97% på Privatmarknad, vilket för er innebär att ni numera bara kan ringa och skälla på mig mellan 08.00-17.00 från måndag till torsdag, och mellan 08.00-15.48 på fredagar. Så nu vet ni det.
Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Josefin
Inlägg - RSS 2.0
0
Livskvalitet för mig, som tjej, är att spela Dress My Baby och klä en ungjävel i peruk, latexdräkt, svans och högklackat.
Mest lästa på vk.se just nu