Josefin Isaksson är en tjugofyraårig journaliststudent som även jobbar som krönikör och frilansskribent på Västerbottens-Kuriren. Hon lever och frodas i Umeå.
Hon är loppisspringande, fuldansande och rätt härlig, enligt sig själv. Vitskallig och tatuerad, enligt okänd farbror.
Vill man så kan man höra av sig tilljosefin.isaksson(at)vk.se
I onsdags efter jobbet köpte jag en ny nosring - en hästskoliknande sak som fick mig att se lite farlig ut, vars tjusning var att man skruvade dit kulorna så att den alltså var lätt att ta ut och sätta in som man ville. Den ena kulan som tillhörde detta fantastiska smycke försvann dock någonstans på ett gigantiskt kryssningsfartyg under natten mot fredag, och var i och med detta plötsligt helt värdelöst.
Ikväll brassade jag därför hem till Barbaskägg, som jag inte träffat sedan min födelsedag, som var vänlig nog att ta en specialtång och hjälpa mig att sätta dit kulan till min gamla nosring, och sedan fick jag till och med behålla den ljuvliga mackapären. Efteråt drack vi kaffe och jag åt en apelsin, och det där skäggiga helvetet kunde inte hålla sig från att kittla mig och försöka övertala mig att köpa ett Playstation 3. Det var trevligt faktiskt.
Nu står det inte så mycket mer på schemat än att gå och lägga sig, även om jag misstänker att det blir svårt på grund av att the undisputed tantlur champion var framme tidigare ikväll och låg och dreglade på soffan mellan klockan kvart i sju och klockan åtta. I morgon ska jag, Växelhäxan och min kollega Lena vara på utbildning av Västerbottens-Kurirens nya växel hela dagen, så då kan jag tänka mig att det är en fördel om man är pigg och alert. Härmed säger jag därför tack och god natt och på återseende.
Nu när min partner in crime, Lovisa, har lagt upp en bild på tatueringen som hon gjorde på båten, är det omöjligt för mig att inte visa den för er innan det är dags att krypa till kojs. Sjukt snygg! Titta och njut!
EDIT: Det brukar ju höra till att man även skriver vad tatueraren heter. I det här fallet är hans namn Porky Pete, och han jobbar på Art by Fafnir i Stockholm. Yes box alright.
Allas er favorit är återigen hemma i Umeå efter en helt galet rolig minisemester till storstan samt på det stora blå. Har sovit sedan jag kom hem kring tretiden i eftermiddags, och tänkte faktiskt krypa ner i sängen igen om bara en liten stund. Bilder och små reseanekdoter kommer därför troligtivis i morgon. Då får ni även veta om jag träffade Frille Svan eller ej, vad exakt som jag har bränt flera tusen spänn på, hur snygg Lovisas gaddning blev och hur jag egentligen mådde när jag vaknade på fredagsmorgonen på en gungande båt efter att ha festat till klockan nio på morgonen utan att ha ätit någonting annat än en halv chipspåse och en Malmö Aviation-frukost under hela dagen innan. Med mera, med mera. Åh, som ni längtar!
Medan jag skrev det senaste inlägget satt jag alltså med en blondering i håret. En blondering som jag nyss gick för att skölja ur. Då finns det helt plötsligt inget varmvatten, och jag tvingas skölja ur den skalpfrätande blonderingen i iskallt vatten (sådär iskallt som man gärna vill att dricksvatten ska vara, men som det aldrig är) tills jag får så ont i huvudet att det är nära att jag börjar böla.
Alltså, vad är det här egentligen? Varför straffas jag? VART ÄR FÖRÄLDRARNA?!
Livet har kissat mig lite i munnen idag, bland annat genom att inte låta lyset i badrummet fungera, trots att jag bytt glödlampa, nu medan jag blonderar håret. Det kissade även mig i munnen tidigare genom att låta tvättstugan vara stängd just idag på grund av renoveringen i källaren, så att jag var tvungen att åka hem till morsan och tvätta där i stället.
Nu börjar dock peppen att återfinna sig. I morgon åker jag ju trots allt... Ja, vart åker jag egentligen? Jo:
* I morse stod det en ljuvlig liten presentpåse inne på Budcentralen här på VK, adresserad till mig. Den innehöll så mycket som två prickiga askar med snus och godis, samt ett gratulationskort med en hälsning från Newbiehunter till Homewrecker (alltså från Becker till mig). Tack, tack! Du är en ljuvlig vän.
* I morgon åker jag till Stockholm med min bästigaste bästa Lovisa. Tatueringskryssning och häng med Blebban, Johanna, farsan och hans fru Anna står på schemat. Både spenderbyxorna och kalasbrallorna är på.
* Min beställning från Barbarella kom igår, och i morse knallade jag förbi OK/Q8 och hämtade ut paketet innan jobbet. Smög in på toaletten under lunchen och provade kläderna, och de passade. 1-0 till mig.
Flytning:
* Jag kom på i morse att det brukar vara en bra idé att tvätta innan man åker i väg på semester. Fan vad... jobbigt.
* Igår var det förbi en muslimsk tjej och hennes fästman och kollade på min lägenhet. Det innebär alltså att den första tjejen, som verkade så himla säker på att hon ville ta över rövarkulan, måste ha ändrat sig och bestämt sig för att inte ta den. Jag tror inte att de som var förbi igår vill bo i min gamla grotta. Den känns mer som ett singelnäste. Helvetes jävla skit, är allt jag har att säga om den saken.
* Jag har inte börjat packa än. Jag har inte heller bimboblonderat håret, handlat dasspapper och strumpbyxor, noppat ögonbrynen eller lyckats få fast kulan till nosringen, och är därför både stressad och nosringslös.
Det har utbrutit ett bloggbråk, och som vi älskar sådana! Allt på grund av en fråga som Ylva besvarade i sin blogg (tillåt mig att saxa): "Brukar du komma i tid? Ja, fast numera har det blivit lite sämre på den fronten. Men jag är ju inget Gin direkt."
"Inget Gin direkt"... Jag har väl aldrig hört på maken! Så fräckt! Så oförskämt! Därför finner vi nu i ena ringhörnan Josefin "Homewrecker" Isaksson och i den andra Ylva "So curly it hurts" Åström.
Allt handlar om vem det egentligen är som inte kan passa tider. Ylva hävdar bestämt att det är jag, och visst, jag har inte alltid varit någon stjärna på att komma i tid . Nu har i alla fall Ylva börjat komma för sent hon också, bara för att slippa onödig väntan. Så säger hon till exempel att hon ska plocka upp mig med bilen halv ett, så dyker hon i stället upp kvart i. Med flit.
Ett slag under bältet, menar jag, och känner mig orättvist behandlad. För de flesta gånger då jag varit "sen", har det berott på att jag inte fått någon tid när jag ska bli hämtad, och så har i stället Ylva helt plötsligt ringt när hon stått med sin brummande bil på min gård, och så har jag inte varit redo. Jag behöver en deadline, god damnit! Annars får jag aldrig tummen ur. Och nu är det ju i stället jag som får sitta med skor och kläder på och vänta (som till exempel under den där halvtimmen inne på Filmstaden med ett gäng fjortisar, som jag aldrig kommer att få tillbaka), eftersom jag tydligen ska straffas för mitt förflutna i all evighet.
Det ska minst sagt bli spännande att se vem som tar hem det är. Om det nu ens blir någon. Viktigt är dock att poängtera att Ylva är mitt hjärtas fågel i alla fall, och att jag älskar henne högre än himlen. Puss på dig, mitt krullhåriga helvete!
Häromdagen gick jag och undrade vad vi egentligen ska ta oss till den dagen då blixten slår ner i Standing Man och hela Rådhustorget börjar skälva och gatustenar viner genom luften som under en AFA-demonstration då han får liv och våldtar allt som kommer i hans väg. Vad tar vi oss till då? Gud hjälpe oss, säger jag bara.
Ja, ja. Just nu känner jag mig som ångkokt blomkål, och det är elementet under skrivbordets fel. Vill dock inte vara utan det. Tur att man får gå hem snart.
Att jobba som kontorist med ett gäng fantastiska kvinnor i sin a bästa år är väldigtlärorikt på alla sätt och vis, och tack vare detta vet jag till exempel det mesta om utbudet på Granngården, vilka de bästa produkterna i Oriflame-katalogen är och hur man på bästa sätt tas med sin karl (inte för att jag har någon sådan, men ändå). Något annat som jag lärt mig är hur man behandlar folk med magsjuka - man skyr dem som pesten. Ty att ha magsjuka i Slipsnisseland, där de flesta av ens kollegor har barn i dagis- och skolåldern, är ungefär detsamma som at t ha någon obotlig medeltidssjukdom. Då är det bara att hålla sig på replängds avstånd.
Igår innan lunch började jag känna mig lite illamående, och stod en lång stund och övervägde vilken av toaletterna jag skulle kaskadspy i. Kundtoaletten, och i och med det straffa potentiellt jobbiga kunder, eller "vår" toalett, som en inbjudan till en gemensam kräkfest här på avdelningen. Professionell och service minded som jag är valde jag "vår" toalett, och stod sedan där och hulkade i en kvart med kranen rinnande, utan att det egentligen kom något. Jag mådde dock ändå inte helt hundra och såg ut som ett lik, och därför utspelade sig denna konversation när min kollega och kunddiskskompis Britt kom tillbaka från lunchen:
Britt: "Men hur är det?" Josefin: "Jag mår lite illa, men jag kunde inte spy och j..." Britt: "GÅ HEM NU, FINI! "
Så klockan halv tolv igår fick alltså morsan komma och skjutsa hem mig från jobbet När jag väl var hemma möttes jag av att min ytterdörr var öppen, och att en man i blåställ meddelade mig att de stängt av värmen i min lägenhet och att de skulle behöva springa runt i källargrottan under eftermiddagen, och min dröm om en lugn eftermiddag i den noppriga underbyxans tecken gick i kras. I stället fick jag ligga i en svinkall rövarkula och försöka skyla mig och samtidigt lyssna till ljudet av hur männen i blåställ borrade i en betongvägg mellan klockan två och fyra.
Idag mår jag i alla fall hur bra som helst, och är tillbaka på kontoret. Ska ju vara ledig torsdag och fredag på grund av tatueringskryssningen, och det är mycket roligare att åka på en liten semester om man känner att man gjort sig förtjänt av den. Så det så.
I fredags var jag först på förfest med några av Beckers Posten-kompisar Väst på stan, och sedan förflyttades festen till en skum van som jag har valt att kalla knullbussen, som vi åkte runt i ett tag innan vi hamnade på O'Learys, som var slutdestinationen. Där mötte vi upp med Killen-som-heter-Andreas-men-kallas-Anton, Jens och några andra av deras polare och drack Irish coffee och tittade på en knäppgök som kom fram och dansade vid vårt bord. Han var för övrigt sjukt obehaglig. Ena stunden tittade han på mig och såg vänlig ut, men när jag tittade tillbaka förbyttes ansiktsuttrycket och han såg fullkomligt galen ut. Och när han, efter en stund, började peka finger åt mig och även jag höjde ett vänligt litet fuck you tillbaka, trodde jag att han skulle släpa ut mig i håret på Renmarkstorget och slå ihjäl mig med en sten. När Becker sa åt honom att dansa sin 'sexiga' dans bredvid henne, svarade han med ett: 'Du, jag är alldeles för kriminell för dig'. Becker bara asgarvade och trodde att han skämtade, men han hade tydligen suttit på Ersbodaanstalten på riktigt, den galningen.
Igår blev det först bakislunch på Ängen med Ylva, Killen-som-heter-Andreas-men-kallas-Anton och Jens, och därefter åkte jag hem och unnade mig en tre timmar lång tantlur. På kvällen knallade jag till Hamnmagasinet för att göra reportage från semifinalen i Rockkarusellen, och intervjuade bland annat bandet Werewolf Syndrome. Tyckte att en av snubbarna jag intervjuade var sjukt bekant, men det var inte förrän han meddelade att han och jag snackat på Pipes någon gång för länge sedan, och att vi bland annat surrat om att han tycker att det är snyggt med tandställning, som jag kopplade. När jag kom hem kring tiotiden undrade Killen-som-heter-Andreas-men-kallas-Anton om jag inte ville följa med till Ålidhem och glo på film, så efter att ha blivit upplockad med bil och förd till ett mörkt studentrum med en knarrig säng gjorde jag minsann det.
Idag har jag, förutom att skriva under ett par timmar på förmiddagen, bara sovit. Till klockan tio över sju, för att vara exakt. Fick lite ångest över mitt slöseri av en ljuvlig söndag och bestämde mig därför för att diska innan det bildas ännu ett mögligt två veckors-diskberg i mitt kök, så att jag åtminstone har gjort någonting bra denna dag.
Enligt lönespecifikationen som dök upp idag så får jag nästan åttatusen mer i lön den här månaden än vad jag fick förra. Den vidriga konsumenten i mig vaknade genast till liv och beställde kläder, örhängen och ett badlakan med tatueringsmotiv från Barbarella. Almighty Jebus, jag är så lycklig nu.
Jag och Jesus-Ylva brukar prata om det där med att allt bra alltid kommer på samma gång, precis som att all skit har en tendens att komma samtidigt den också. Så nu går jag liksom och väntar på att livet ska kissa mig i munnen och ge mig en fet jävla käftsmäll av ångest när som helst. Det spelar ingen roll att Jesus-Ylva tycker att jag fått min beskärda del av dynga i detta liv. Jag tror int' på det. Jag går ändå här och väntar, och väntar.
Dock kanske det är så, att skiten som nu hägrar eftersom jag haft ett sådant flyt på sistone, handlar om operationen som det snart är dags för. Och jag hoppas, av hela mitt hjärta att det är så det ligger till, för i sådana fall är jag ju beredd. Då är det bara att under fem veckor säga farväl till mitt sociala liv, farväl till snus, alkohol och riktig föda och därför också till tio kilo av min läckra kvinnokropp. Jobbigt utav bara fan, javisst, men jag är redo. Bring it on!
Jag vågar sällan bli arg, och har under flera års tid levt i tron att jag en dag kommer bli helt bananas och gå loss på min omgivning med första bästa tillhygge som jag kan hitta. Ett pansarvärnsvapen, en AK47:a, en lans eller något annat som jag också har skräpandes hemma. I morse var jag nära bristningsgränsen, då jag för åttiofjärde gången upptäckte att någon lånat min tidning utan att lämna tillbaka den.
Har sedan en ganska lång tid tillbaka en deal med min granne om att han får läsa min tidning när han kommer hem från jobbet på morgonen (han jobbar alltså natt) och att han sedan lägger tillbaka den så att jag har något att lusläsa medan jag skyfflar i mig min singelmiddag när jag kommit hem från jobbet. Kanske lite dumt när man bland annat jobbar med att sälja abonnemang, men jag kunde inte neka honom detta då han dessutom lät meddela att han tycker att jag är snygg. Då kastade jag i princip tidningen efter honom. Man är väl bara människa.
Hur som helst så har detta fungerat bra hela tiden, förutom den senaste tiden då jag inte längre fått tillbaka min VK. Och de dagar jag har fått tillbaka den har den legat slängd på trapphusgolvet i sjuttiofyra delar. Jag tror inte att grannen som jag har dealen med är boven i detta tidningsdrama, utan kanske någon annan granne alternativt männen i blåställ som bygger om precis utanför min ytterdörr. Skit samma vem det är, det viktiga är ju att jag får tillbaka min tidning så att jag kan läsa den samt klippa ut allt jag själv skriver. Detta innan någon kommer till skada. RÅHITMEREN NU VAFAN!!!!!!!!!!
Nu ska jag skriva en arg lapp. Den skitargaste lappen i kategorin skitarga lappar.
Jag vågar sällan bli arg, och har under flera års tid levt i tron att jag en dag kommer bli helt bananas och gå loss på min omgivning med första bästa tillhygge som jag kan hitta. Ett pansarvärnsvapen, en AK47:a, en lans eller något annat som jag också har skräpandes hemma. I morse var jag nära bristningsgränsen, då jag för åttiofjärde gången upptäckte att någon lånat min tidning utan att lämna tillbaka den.
Har sedan en ganska lång tid tillbaka en deal med min granne om att han får läsa min tidning när han kommer hem från jobbet på morgonen (han jobbar alltså natt) och att han sedan lägger tillbaka den så att jag har något att lusläsa medan jag skyfflar i mig min singelmiddag när jag kommit hem från jobbet. Kanske lite dumt när man bland annat jobbar med att sälja abonnemang, men jag kunde inte neka honom detta då han dessutom lät meddela att han tycker att jag är snygg. Då kastade jag i princip tidningen efter honom. Man är väl bara människa.
Hur som helst så har detta fungerat bra hela tiden, förutom den senaste tiden då jag inte längre fått tillbaka min VK. Och de dagar jag har fått tillbaka den har den legat slängd på trapphusgolvet i sjuttiofyra delar. Jag tror inte att grannen som jag har dealen med är boven i detta tidningsdrama, utan kanske någon annan granne alternativt männen i blåställ som bygger om precis utanför min ytterdörr. Skit samma vem det är, det viktiga är ju att jag får tillbaka min tidning så att jag kan läsa den samt klippa ut allt jag själv skriver. Detta innan någon kommer till skada. RÅHITMEREN NU VAFAN!!!!!!!!!!
Nu ska jag skriva en arg lapp. Den skitargaste lappen i kategorin skitarga lappar.
2. - Jag tänker mig en fondvägg här i hallen, och en i vardagsrummet. Jag ser redan mig själv boendes här!
1. - Jag ringer Riksbyggen i morgon och säger att jag tar den.
Första maj slutar jag alltså vara ett källarspöke och behöver dessutom inte ha ångest över några dubbelhyror. Är så sjukt jävla tillfreds med mitt liv just nu att det inte är klokt. Ni var duktiga på att hålla tummarna! Tack och bock för det.
Den store poeten är tillbaka. Denna gång med en hyllning till dagens födelsedagsbarn.
En gång i tiden var du min gubbe en galen och tjackpundig, men rätt snäll och het, snubbe Allt var så bra, och det var vi två tills du mig i huvudet med en yxa ville slå
Om en vecka möts vi på det stora blå Snälla, lova att mig inte med en tillhygge slå Då Britt, min kollega, dig måste ha ihjäl och klubba ner dig som en säl
Trots all skit som har hänt och allt vad du gjort jag önskar dig all lycka i världen Och trots att det fina tog slut så fort du en öl ska få att förtära på färden (om du kan hålla dig till nästa vecka, alltså)
Stort grattis till dig på bemärkelseda'n Du finns i mitt hjärta, lille Frille Svan
För ungefär en vecka sedan var jag hemma hos min blivande hyresvärd och drack kaffe ur pyttesmå tantkoppar och skrev på kontraktet för nya läggan, som jag flyttar in i första maj. I slutet av förra veckan sa jag upp min nuvarande lägenhet och började sakta men säkert tänka på den ångest jag kommer känna när jag under minst två månader betalar cirka åttatusen i hyra för en rövarkula jag inte längre bor i. Idag ringde helt plötsligt en tjej som sa att hon gärna tar över min lägenhet från just den första maj. Så, om hon nu bestämmer sig för att ta den, innebär det att jag slipper dubbelhyror, ångest och att vara luspank under sommarmånaderna, när jag helst av allt vill spendera mina hårt förvärvade slantar på uteserveringsöl, prunkande pelargoner och tevespel och sånt.
På torsdag kommer tjejen och tittar, och därför ska jag nu ägna all ledig tid fram till dess åt skurande av golven och polering av rören i taken. Ylva, du som tror på Han där uppe får be en liten bön för mig. Kära läsare, för er räcker det med om ni håller tummarna.
Är trött, fryser och känner mig verkligen inte helt hundra idag, men eftersom jag bestämt mig för att det är töntigt att vara hemma på grund av bagateller som trötthet, dåligt humör och kall kvinnokropp, så är det bara att härda och se glad ut i väntan på bättre tider.
Idag är i alla fall en glädjens dag, eftersom min älskade mamma, Bettan Is-Hacksson, fyller femtiotvå bast. Har komponerat ihop en liten dikt, dagen till ära. Kan med fördel även sjungas till valfri melodi.
Snön den dalar ner mot mark, härligt glid - jag åker spark Nittonhundrafemtiosju föddes du typ hundra år sen, din gamla gnu
Snygg och rivig är du, min kära mamma Om Du inte haft Göran du hunkiga män på Lottas kunnat kamma
Jag älskar dig av hela mitt hjärta Aj, aj - Märta känner av sin höftledssmärta Hoppas du får en underbar dag av mig får du en teckning och sill i lag
Puss, puss, puss, du är den bästa jag vet Älskade morsan, min absoluta favorit i evighet!
Tydligen får jag vänta med att lägga upp bilder till i morgon. Lite svårt att förklara, men tydligen så är det någon där uppe som inte vill att jag ska kunna publicera bilder i bloggen när jag är hemma, och gör så att det alltid krånglar. Ber om ursäkt för detta.
Lördagen blev i alla fall betydligt lugnare än fredagen. Jag vaknade och hasade sedan mest omkring som en sengångare hela dagen tills Ylvas päron kom och hämtade mig och Ylva, och tog med oss ut på Tväråmarksstäppen för att bjuda oss på mat.
Medan vi väntade på föda lade jag och Ylva oss i en skön gammal säng som familjen Åström har i sitt kök, och jag frågade som vanligt om det inte fanns några nummer av Tidningen Land att bläddra i, eftersom kontaktannonsera i den bonde-blaskan ofta är alldeles fantastiska. Det fanns det givetvis, och till vår stora förtjusning hittade vi till exempel den här kontaktannonsen (som för övrigt Ylva klippte ut åt mig bara för att jag skulle kunna skriva den i bloggen):
Ridande man Bs, sök Bs-Hs ryttare för gem häst- o ridintr samt mysiga sköna träffar. Du är 25 och uppåt, gillar ridmode utöver det vardagliga. Jag finns i Södermanl och du äv Bs-kvinna kan svara. Sv. t 'v.12 Kom i min sadel'
Efter att ha skrattat färdigt åt annonsen, tryckt i oss sjukt god mat och druckit lite kaffe, begav vi oss tillbaka in till stan. Ylva skulle på krogen, medan jag själv hade fått en inbjudan till en filmkväll med bland annat killen som heter Andreas men kallas för Anton. Tyvärr blev den dock inte av för min del, och i stället spenderade jag en kväll i ensamhetens och chipssvullandets tecken, men hade det rätt fint i alla fall. Jag är ju trots allt rätt förtjust i att spendera kvalitetstid med mig själv.
Tog, som ni kanske har märkt, en liten bloggpaus i helgen. Dock var det inte medvetet, utan mest på grund av tidsbrist i fredags och lathet den övriga helgen. Nu känner jag mig i alla fall redo för en liten comeback.
Tidsbristen i fredags berodde på att jag var tvungen att tokboka annonser under förmiddagen för att sedan kunna ta en lite längre lunch och åka till universitetet med fotograf Pelle Landfors för att kolla in Abalone Dots (som för övrigt fick en femma). Sedan ägnades eftermiddagen åt Privatmarknads städfredag (något mycket positivt, eftersom vi alltid blir bjudna på tårta efteråt av vår ljuvliga chef), och därefter åt skrivande av recensionen som skulle in i lördagstidningen.
Så fort jag kom hem från jobbet var det bara att kasta sig i duschen och göra sig i ordning innan morsan och Göran plockade upp mig med rocksteadybilen och körde mig hem till Höken och Lovisa, där även Kristoffer var. Sedan knallade vi, glada i hågen, till den flashiga pizzerian med utskänkningstillstånd på Ålidhems centrum, mötte upp Ylva och började krubba pizza och fylla svalgen med öl. Därefter knallade vi tillbaka till Höken och Lovisa och fortsatte förfesten som bland annat kom att bjuda på luftorkestrar och spex i Hökens jobbkläder. Bilder på det får ni för övrigt se om en stund.
Efter en bussfärd in till stan beslutade vi oss för att testa O'Learys, som inte visade sig från sin bästa sida, och som vi därför lämnade efter bara en timme. Därefter blev det Pipes of Scotland, ett mycket säkert kort i krogsammanhang, där Lovisa och Höken genast slog sig ner vid ett bord, medan jag och Ylva ställde oss vid baren och såg bortkomna ut. Men rätt som det var, när vi stod där och ugglade, kom en bekant från förr - killen som heter Andreas men kallas för Anton (har nämnts i min blogg någon gång tidigare, tror jag. Hur som helst en vän till Webb-Robban.). Han var vänlig nog att bjuda med oss till deras bord, och där ägnade vi sedan resten av kvällen och hade det fantastiskt trevligt.
Klockan tjugo över två tog jag nattbussen hem, glömde nästan att kliva vid min hållplats och tog sedan min vanliga genväg över granngårdarna. Det slutade med att pulsade genom meterhög snö i horstövlar och råkade snubbla över muren till en snögrotta som grannungarna gjort. Idag när jag gick samma iväg såg jag gropen från fredagens fyllepromenad. Det såg ut ungefär som en snöängel. En snöängel i framstupa sidoläge.
Tänkte först skriva om min kärlek till Antikrundan, och hur jag alltid, alltid, alltid älskat det programmet, men det stämmer faktiskt inte och jag vill ju inte fara med osanning. Sanningen är i alla fall den att jag nog bara tittat på det sedan jag var sisådär femton-sexton år gammal. Så nu vet ni det.
Hur som helst så somnade jag under kvällens program och känner mig därför lite besviken. Dels för att jag missade den sista halvtimmen (som med största sannolikhet var lika fantastisk som den första), men också för att det nu känns helt omöjligt att somna och att jag inte vet vad jag ska roa mig med. Har redan läst alla de sjuttio bloggar som jag följer, kollat på Hurriganes-klipp på Youtube, försökt Alvedon-knarka bort värken i käften sedan tandläkarbesöket idag samt försökt ta reda på om det möjligtvis är männen i blåställ som stulit min VK, genom att snoka i genom deras tillfälliga fikarum. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till, men när jag var liten och inte kunde sova sa alltid min pappa, med lite irriterad röst, att jag skulle blunda och viiiiila i alla fall. Vad fan, jag ville ju sova och ingenting annat! Men det kanske är hög tid att börja lyssna på sin far. Därför ska jag nu ligga här i min knarrande säng och blunda till klockan fyra i natt när jag slutligen får nog, går ut och lånar en slagborr av blåställsmännen och tar mitt liv.
Om bara någon timme ska jag till tandläkaren, och fram till dess pillrar jag vidare med annonser och drömmer om tatueringskryssningen som nalkas. Det kom visserligen som en tråkig överraskning att Umeå Open äger rum samma helg, då jag både tackat ja, och sett fram emot, att jobba då. Men å andra sidan ska det ju samtidigt bli helt sjukt kul att härja, dricka öl och kolla på band med Lovisa och några herrar från Skellefteå att jag nog överlever ändå.
Blev helt till mig häromdagen när Johanna påminde mig om den fantastiskt roliga helgen efter förra årets tatueringskryssning, då jag och Lovisa stannade kvar i Stockholm och festade med henne, Bella, Madde och Blebban. Brödrostar brann, vi hatade indiepop, Johanna hookade med en mystisk man i rock och jag drack Minttu ur ett vanligt dricksglas, ramlade ner från ett fönster och in i ett kravallstaket och tillägnade låten Astrologen till mig själv genom att sitta rödnäsad och bröla: "JAG ÄR DEN VACKRASTE JAG MÖTT, INTE PÅMÅLAD OCH FALSK SOM ANDRA!"
Jag tror mig ha hittat orsaken till vad som kan ha legat bakom veckans vuxenpanik (som för övrigt inte är lika påtaglig längre) och den stavas I-N-B-E-T-A-L-N-I-N-G-A-R. En av många nya arbetsuppgifter som jag ska kunna när semestervikarierna kommer och som innebär högar med papper som det bara står obegripliga sifferkombinationer på, hundra olika pärmar, hämtning av filer på banken och bankgiro hit och postgiro dit.
Förstår inte riktigt vem som kom den ypperliga idén att låta Josefin "Miss Matematiskt Retard 2009" Isaksson ansvara över stora summor pengar, men visst, det är ju kul att utvecklas och lära sig nya saker här i Kontorsråtteland. Det ska nog bli bra till slut, och jag gissar på att jag till sommaren kommer att tänka tillbaka på paniken jag känt den här veckan och då tänka att jag allt var bra dum som inte trodde att jag skulle greppa det till slut.
På Sandbacka tvättas det minsann idag för första gången på mycket länge. Jag råkar faktiskt veta exakt hur lång tid som gått sedan sist, men jag har inte tillräckligt mycket självdistans för att tala om det för er, och det kanske inte gör så mycket. Det är ju inte ett vidare intressant ämne ändå, tänker jag.
När jag tvättade den femte maj tjugohundraåtta lyckades jag låsa ut mig från min lägenhet endast iförd ett linne som inte lämnar mycket åt fantasin, svettluktande ballerinaskor och ett par svarta tights som slutar vid knäna (ja, typ cykelbyxor). Det vill jag aldrig mer vara med om, och är därför betydligt mer välklädd idag. På mig har jag Roberts blå kickersmjukisbyxor i något glansigt material med vita ränder på sidorna, grön tjocktröja och vita tubsockor. Under brallorna har jag dessutom på mig ett par av Fredriks kalsonger som han råkade glömma här någon gång, och som jag har dragit upp till naveln ungefär så att pungpåsen (eller vad man nu ska kalla stället i kalsongerna där tanken är att det manliga könsorganet ska vila) inte ska kännas så bylsig i brallorna.
Jag tror inte riktigt på det där med att drömprinsen ska dyka upp som någon jävla gubben-i-lådan när jag minst anar det (och typ... tvättar). Men om någon drömprins nu skulle få för sig att försöka ta mig med storm just idag, så kan jag varmt rekommendera att återkomma vid ett senare tillfälle. Kanske en dag då det inte ser ut som att jag använder Tena vuxenblöja.
Ser ni tjejen på bilden ovan? Hon heter Bibi och jobbar som telefonförsäljare. Det är inte hennes drömjobb, men något hon gör för tillfället för att kunna betala för rummet hon hyr i Stockholm, sitt gymkort, sina räkningar, kunna köpa mat och leva som vilken annan ung tjej som helst. Jag skrev om henne för inte alltför länge sedan, då jag var upprörd över hur vissa kunder beter sig mot denna godhjärtade, snygga, roliga, smarta brud som varit en av mina allra bästa vänner sedan vi gick på dagis och hon var en snorsörplande liten lintott, och jag en liten fröken iförd röd overall med rosa rosor och ett underbett likt Fontana di Trevi.
Nyss pratade jag med Bibi. Då fick jag höra om ett samtal hon hade med en man häromveckan, när hon egentligen ringde och sökte hans sambo för att försöka sälja en tidningsprenumeration till henne ( med 10% rabatt dessutom). Jag kan inte riktigt förstå hur man är funtad om man säger saker som de han sa till min vän Bibi. Vet ni vad han sa? Vet ni vad stolpskottet/sopan/den jävligt sorgliga ursäkten till människa sa till henne?
Han sa:
Vet du vad det är för skillnad mellan en telefonförsäljare och en hora? Det är trevligt när en hora öppnar munnen! Ring aldrig mer hit din jävla idiot! Byt jobb din jävla parasit!
Kan vi inte bara komma överens om att vara trevliga när det ringer telefonförsäljare? Vill vi inte handla så behöver vi inte göra det. Vi kan väl bara tacka nej och säga att vi inte är intresserade, och sedan lägga på luren? Ja? Kom igen, vi gör't.
En riktig jävla huvudvärks- och ångestklumpsdag på jobbet idag, som bland annat innefattat ett upprört medium (som dessutom var upprörd på grund av mig) två människor som återuppstått från de döda och femtiosex kronor spenderade på lunch som varken var särskilt god eller mättande. Ikväll vankas det månadsmöte. I morse skickade jag in protokollet från förra månadens möte, sisådär fyra veckor för sent. Fan, jag kommer verkligen inte bli employee of the month. Jag säger ju att jag är ett barn. Varför är det ingen som lyssnar?
Igår var det som sagt inflyttningfest hos Ylva. Det var mycket roligt och så fort folk började få i sig lite att dricka så kom dansandet igång. Bäst koreografi (stavning?) hade ändå Josefin Isaksson som hade övat in Carolas alla moves från åttiotalet! Min mage gjort ont av skratt innan hon tillslut gav sig. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig men jag vet att andra hade det i alla fall. Hade bara velat spela in Josefins uppträdande :D
I dessa vuxenpanikstider kan jag i alla fall glädjas åt att jag fortfarande är den spexiga dansens drottning. Tack, Camilla, för att du skrev så fint om mig i din blogg!
Idag hatar jag att vara vuxen. Det klär mig inte, och det värsta är att det liksom känns som att jag bara gör en snabbvisit i någon annans liv för tillfället, typ som att det är på skoj som jag vandrar omkring här i Slipsnisseland och att någon helt plötsligt ska skicka hem mig från jobbet med orden: "Nu kan du sluta låtsas, du är ju bara ett barn. Hem och lek!"
Ibland slår det mig att jag verkligen har ett jobb, som faktiskt inte är på låtsas, utan ett riktigt jobb med fast månadslön och arbetsuppgifter som jag förväntas göra och klara av. Ibland slår det mig att jag lägger massa pengar på skittråkiga saker som Hyresgästföreningen, medlemsavgifter i facket och TV-licens. Ibland slår det mig att jag har en egen lägenhet och förväntas tvätta och sådant minst en gång i veckan, samt ha mat i kylskåpet och laga riktiga middagar av den. Ibland slår det mig att jag förväntas veta hur jag ska fylla i tråkiga blanketter, ringa dryga samtal, ha ordning på min ekonomi, sortera in viktiga papper i pärmar, veta vilken slags försäkring jag har och inte bli för full på krogen och komma hem och somna med kläderna på och alla lampor tända. Ibland slår det mig att jag borde veta och kunna en massa saker som jag inte har någon aning om, och då och då känns det som att jag aldrig kommer lära mig heller.
Det är i sanning en jävla tur att jag har morsan och mina extramammor på Privatmarknad. Utan dem hade paniken verkligen varit ett faktum. Nu kan man säga att det jag drabbats av just idag bara är panik light. But still... Gud hjälpe mig! Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur!
Det blev Rex igår, och det var väl sådär halvkul, kan man säga. Jag kände mig lite malplacerad, och egentligen kändes det mest som att jag och Ylva bara drev omkring i lokalerna med sugrör i mungiporna i tre timmar och slog oss ned för att vila våra trötta, ovårdade fötter på platser där vi mest bara var i vägen. Tänker mig att det kanske är roligare om man är ett större sällskap som drar dit, så man får väl göra ett nytt försök någon annan gång.
Är fortfarande hemma hos morsan, och tänker nu titta på Mia och Klara, äta en apelsin och dricka en hink med te. Sedan tänker jag sova över här, och jag skiter fullständigt i vad min mor tycker och tänker om den saken. Så det så.
Efter en taxiresa hem i natt som endast kostade oss femtiotvå kronor (taxametern ramlade ner från sin plats så att taxichauffören typ fick hålla den i handen i stället) kastade jag och Ylva av oss kläderna och kröp ner i morsans dubbelsäng. Så fort vi vaknat i morse sattes datorn på (nej, inte på det sättet), och efter en titt på tv.nu hojtade Ylva, med förtjusning i rösten, att ett tre timmar långt maraton på TV3 om barn med jävligt kraftig benstomme skulle börja klockan ett. Det var då som vi bestämde oss för att knalla till OK/Q8 för att inhandla chips och läsk till vår eftermiddag i överviktens tecken.
Ingen av oss orkade så klart sminka om sig, och att dra på sig strumpbyxor och klänning när man är bakis är förbjudet. Därför letade jag fram den stickade tanttröjan med stor krage som jag hade på mig när jag kikade på lägenheten i onsdags och ett par raka, vanliga mamma-jeans ur morsans garderob. Eftersom morsan inte har ett lika saftigt kvinnoarsle som jag har, så sitter hennes byxor väldigt illa på mig. 'Skit samma', tänkte jag och pulade ner brallorna i horstövlarna tills dragkedjan höll på att gå sönder och trots att det vart alldeles korvigt över låren på grund av allt överflödigt tyg. Ylva gick i samma tröja som hon sovit i, svarta finbyxor och ett par fartygsliknande mockaskor som hon lånat av min mamma. Allt detta matchade vi med svartrandiga bakisansikten. Alltså, det är ju vida känt att man känner igen en a-lagare genom att de har illasittande byxor (gärna ljusa, stentvättade med hög midja), och det var verkligen så vi såg ut. Som a-lagare.
Nu har morsan kommit hem från Vännäs. För tillfället lagar hon middag till oss båda och hyllar Caroline af Ugglas, men tog just en liten paus och luktade mig i armhålan för att undersöka om det var jag som luktade svett. Det var det inte. Hon har väl bara näsan för nära munnen, tänker jag. Hö hö hö. Bröl, grymt, gnägg.
Är hemma hos Ylva, som just höjde en skål för att det idag är ett halvår sedan det tog slut med hennes ärkesvin till ex (det tog slut när han knullade en annan tjej och sedan kom hem och kröp ner bredvid Ylva i sängen samma natt, innan samlagssvetten ens hade hunnit torka). Det är sjukt festligt här, och nu ska jag unna mig ännu en öl. Det är jag värd.
Världens blondaste tjej och hennes kompis Jesus-Ylva.
Hej, hej.
Fick skjuts hem från jobbet av min kunddiskskompis Britt, och kastade mig direkt i sängen för en tvåtimmars tantlur. Jag är och förblir undisputed tantlur champion. Klockan sju ringde Jesus-Ylva och meddelade att hon inte kände för ett biobesök, men att hon gärna kom förbi för att hänga. Jag svarade att det lät ypperligt, och hälsade att hon var hjärligt välkommen hem till källarspöket, men att jag hemskt gärna ville att vi skulle besöka Konsum så att jag skulle kunna köpa något att krubba så fort hon masat sig hit. När Ylva sedan kom visade det sig att något Konsum-besök inte var nödvändigt. Hennes underbart snälla föräldrar hade nämligen skickat med en matlåda med fläskfilé, gratinerat potatismos och rödvinssås, plus ciabatta med italiensk salami. Helt sjukt gott. Erik och Marianne, ni är fantastiska, och det menar jag av hela mitt hjärta.
Nu sitter jag och Jesus-Ylva och tittar på Singing Bee och pratar om stomipåsar, män vi inte skulle banga på, varför Let's Dance är det pinsammaste programmet genom tiderna och om att Ylva tycker att det dansarna i Singing Bee sysslar med kan jämföras med prostitution. Vi har det trevligt, jag och min bästigaste Ylva.
Jag har redan lagt ner Operation Gödgris. Den kändes helt enkelt inte rätt i nuläget, eftersom jag ju faktiskt vill vara snygg när jag och Lovisa, brinnande av livslust, hissar segel och reser på främmande hav. Ja, tatueringskryssningen i slutet av månaden, ni vet. Ingen kan stoppa mig, mitt äventyr är med dig, Lovisa "Beige-Iris" Borgstedt!
Vad som händer i helgen vet jag ännu inte. Hade varit trevligt att ta en öl någonstans, men eftersom jag ska skriva på kontraktet för lägenheten i morgon på förmiddagen så är det väl bäst om jag är fräsch, kristen och rekorderlig då. Har därför pratat med Ylva om att gå på bio i afton, men man får väl se vad det blir.
I morgon kväll är det däremot ett ypperligt tillfälle att bli full like a kastrull, eftersom Ylva då har inflyttningsfest, sisådär en tre månader för sent. Vart det bär efter förfesten vet jag inte, men eftersom Liljansberget ligger farligt nära Corona, kan det hända att det är dit vi kommer ragla efter några öl. Jag hoppas dock på Pipes eller Scharinska. Möjligtvis O'learys.
Fredagar betyder i nio fall av tio att det blir en lugn och harmonisk Privatmarknadsdag, och det skulle man väl kunna säga stämmer in även på denna fredag. Fick visserligen en mindre utskällning för ett tag sedan av ett riktigt charmtroll med grått helskägg, som lämnade VK medan gubbordet 'Bedrövligt!' ekade i huset, men förutom det är allt fina fisken.
För tillfället underhåller jag mig med att kolla upp på ratsit.se hur många dagar jag egentligen vandrat på denna jord. Fräsch som jag är så har det endast blivit 7 684 stycken. Den arga abonnenten däremot, hon som brukar ringa och skrika tills öronen blöder och hjärtat gråter, har levt i 30 254 dagar. Inte konstigt att hon kanske är lite less, tänker jag och nynnar vidare på discodängorna som Växelhäxan poppar vid disken bredvid dagen till ära.
Har ni läst Gustav Didrons blogg? Om inte så tycker jag att ni ska börja med det bums ögonaböj.
Är så himla glad att han letat sig hit till vk.se, och det beror såklart enbart på det enorma intresse för män som brottas, stryps, sparkas, slåss, gnider sina svettiga kroppar och smygtar på varandras lemmar som jag utvecklat genom åren. Det har alltså ingenting att göra med att Didron är en sjukt smarrig karl, och dessutom en jävligt rolig sådan.
Var som sagt hos käftis i morse, och förutom att röntgas fick jag även träffa käkkirurger som mätte och hade sig och tog avtryck av tänderna (för sjuhundrasjuttiofjärde gången i mitt liv), men även av näsan, vilket jag nu kan skriva in på min lista över märkliga saker jag gjort under mina miljarders miljoner tandläkarbesök.
Mot slutet diskuterades det vilken av två metoder som ska användas efter operationen för att hålla käkarna på plats (eller hur det nu var...). Den ena förstod jag inte riktigt vad den gick ut på, men om något gick snett kunde det innebära att jag kommer vara konstant bedövad i underläppen för resten av mitt liv. Den andra går ut på att jag ska ha ett käklås i fem veckor efter operationen, vilket betyder att jag varken kommer att kunna äta eller prata ordentligt under hela den tiden. Ett ypperligt tillfälle för någon karl att snärja mig, alltså! Billig i drift och väldigt tyst, kommer jag vara. Alldeles, alldeles ljuvlig. Dessutom kommer jag tappa ordentligt i vikt, vilket alltså innebär att jag kommer att vara smal också. Perfekt, och då speciellt så här inför badsäsongen, när alla ju vill vara "jättefitta" (förlåt, kan inte släppa det där, pubertetsungen i mig skrattar så mycket att det flyger snorsträngar ur näsan varje gång).
I bilen på väg till jobbet funderade jag över denna månadslånga fasta och viktnedgången som kommer på köpet, och kom då fram till att jag nu ska inleda Operation Gödgris. Mjukstartade genom att inhandla fyra chokladkakor i VK:s matsal. Hur det känns så här långt? Förstklassigt.
Ser att det efterfrågas bilder på min 'hyresvärdsförförande förvandling', och det ska väl inte vara helt omöjligt att ordna. Har nämligen inte tryckt in nosringen än, eftersom jag röntgades i morse inför operationen som jag ska göra om bara en månad (då får man inte ha en massa grejer i ansiktet), och sedan är det bara att jag återigen lånar morsans tanttröja som jag hade på mig igår för att dölja min yppiga sjöjungfru på underarmen. Såg faktiskt ändå ut rätt mycket som mitt vanliga jag, med mina vanliga skor, mina ankarörhängen och min tjusiga femtiotalshemmafru-bandana, så jag hoppas att ni inte blir besvikna. Den enda skillnaden jag själv faktiskt tänkte på var att min näsa såg mycket större ut när ringen rykte. Drabbades av en liten näschock.
Herre min skapare, jag fick lägenheten! Kontraktet skrivs nästa vecka, och den första maj flyttar jag in i världens finaste lägenhet med världens raraste hyresvärd. Är så glad och peppad på livet nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hello fint trähus med burspråk, gulliga fönster och egen balkong. Hej då rövarkula med ständigt nerdragna persienner.
Vaknade ganska precis klockan sju i morse efter att ha drömt att jag var gravid och att mamma stod och bankade på ytterdörren för att hjälpa mig att städa inför min baby shower. Det visade sig att jag inte alls var gravid och att det inte heller var mamma som bankade, utan att min mage bara ser ut som den gör på grund av smörgåsdieten jag gått på den senaste tiden, och att det var snubbarna i blåställ som bygger om tvättstugan som orsakade bankandet. Det sistnämnda tackar jag förresten för, ty om de inte hade varit för att de pumpat knulldisco från sin lilla radio och börjat hamra, borra och såga, och allt vad nu snubbar i blåställ gör klockan sju på morgonen, så hade jag kommit ännu senare till jobbet än vad jag faktiskt gjorde.
Tio minuter kvar av arbetsdagen, och för tillfället gör jag inte så mycket mer än att schasa iväg Jacob när han då och då kommer hit och läser över axeln. Fick idag, återigen, uppleva vilket ypperligt företag Västerbottens-Kuriren är att jobba på, då jag blev erbjuden en gratis synundersökning så fort mitt öga har läkt. Som frilans har man ju egentligen inget skydd när man jobbar, så därför kändes det extra fint att bli erbjuden detta. Känner även att jag måste passa på att understryka att jag faktiskt blev slagen, helt oprovocerat, av denne man. Jag råkade alltså inte gå in i hans hand eller ramla in i den på grund av att det var en stökig spelning. Han slog mig bara rätt över nyllet. Ondast gjorde det i munnen när tandställningen blev ett med munköttet (i brist på ett bättre ord), men hans skitiga fingrar i mitt öga kändes inte heller som en orgasm, direkt. Därför kräver jag nu sympatier från er, kära läsare. Sympatisera mera.
Klockan är snart elva och jag har inte tagit en endaste liten tantlur, och har därför i stället hunnit städa, betalat mina räkningar och kikat på stolpskottens sammankomst i Den rätte för Rosing samt på Musikministeriet. Pratade även med världens gladaste F. Svan en stund, som fnittrade som en liten skolflicka eftersom han börjat träna igen och för tillfället tyckte att det till och med var bättre än knark. Var himla roligt att höra honom, men samtidigt vet jag att The Accidents har tre spelningar på gång (Stockholm på torsdag, till exempel), och då blir det nog svårt att hålla sig borta från amfetaminet. Fan, får en klump i magen när jag tänker på det.
Nyss började jag avrunda kvällen genom att klippa naglarna så att jag inte ska lyckas göra illa mig själv när jag, så fort det här inlägget är färdigskrivet, plockar ut nosringen. Vill man ha en chans på en lägenhet på Haga med egen disk- och tvättmaskin måste man nog se lite proper ut, åtmintone tills man får chansen att visa att man faktiskt inte är så stökig som man kanske ser ut. Därför ryker tjurringen för ett dygn, och därför kommer brudarna på min högerarm att döljas under morgondagen. Shit alltså, jag vill verkligen, verkligen flytta. Repar mig från det mesta, men fan vad jag kommer bli besviken om jag måste bo under jord en tredje sommar.
Igår tog jag mitt rödsprängda öga och kravlade ner under täcket klockan tio i sju på kvällen med ett glas vatten i ena handen och en sönderläst pocketbok i den andra. Detta endast på grund av att jag inte hade något hemma att äta och för att det fortfarande står ölflaskor och pizzakartonger överallt i min lägenhet - en syn som kan göra vem som helst deprimerad. När jag för ett par timmar sedan fick reda på att jag inte behöver recensera Louise Hoffsten ikväll, vilket var tanken, lovade jag dock mig själv att ta tag i städningen av rövarkulan så fort jag kommer hem från jobbet. Får väl ser hur det går med den saken. Blir inte direkt förvånad om jag bara går och lägger mig direkt efter Bolibompa igen, då jag ju nämligen är totalt karaktärslös (och nu sköljde ännu en tsunami av ångest över mig).
Har en fin dag på jobbet i alla fall. Min fabulösa chef har sagt ja till att vara referent om lägenhetskvinnan, som jag ska träffa i morgon, vill höra från någon annan än mig vilken fantastisk människa jag är, ljuvliga Jacob är här och extrajobbar i veckan och nu har morsan lovat att skjutsa hem mig från jobbet, trots att hon egentligen inte har tid.
Jag, Miss Cockeye 2009, sitter vid disken och skäms över hur jag ser ut. Och så skäms jag över att jag skäms, eftersom det ju faktiskt inte är mitt fel att jag ser ut som att jag gråtit konstant ur mitt vänstra öga sedan jag föddes. Ont som fan har jag också, och ser dessutom suddigt. Har tänkt hela dagen att det hade varit jävligt skönt att ha en sådan där svart piratlapp för ögat och sedan byta namn till Kapten Kuköga, eller att bara få gå hem och lägga sig under täcket resten av veckan, men tyvärr så går ju inte det. Det är bara att härda tills jag inte längre känner för att skjuta mig i munnen med ett armborst och gröpa ur mitt öga med en slev.
Blev tyvärr inga uppdateringar i bloggen från gårdagens House of Metal. Hade med mig datorn och den stod i vanlig ordning uppställd i pressrummet, men det var helt enkelt roligare att hänga med Nöjesredaktörs-Anna, Webb-Robban och deras kompisar i VIP-baren än att skriva tramsiga små blogginlägg, så det sket sig totalt.
Lovade i alla fall en Mattias från Gällivare att framföra en liten hälsning som han kluddade ner i mitt anteckningsblock, så här kommer den:
Som en råriven ost var jag här... Mattias, Guds gåva till rocken, återigen på House of Metal, överlycklig att få vara här! Vad kan man säga, räkodlingar är coola om man sätter en tjeckisk kruka på kant. VK bjuder!
Minns ni att jag nämnt ordet kuköga i tidigare inlägg? Om inte så kommer det i alla fall från att min klass hade en lärarkandidat på gymnasiet som alltid var väldigt uppstyrd. Fint sminkad, propra kläder, borstat, spikrakt hår som aldrig blivit färgat. En sådan där tjej som gör hjärtan över bokstaven i och smileys i kanten på uppsatser, ni vet. En dag kom i alla fall denna lärarkandidat till skolan osminkad på grund av en ögoninfektion, och sedan den dagen kallade vi henne för kukögat, eftersom vi genast började fantisera om att hennes pojkvän råkat peta henne i ögat med sin penis. Det här låter ju som extremt ruttet beteende från vår sida, och det kanske det också var, men det var faktiskt bara ett spex från vår sida, och ingenting vi kallade denna, mycket trevliga, lärarkandidat så att hon hörde det.
I morse vaknade jag upp med ett kuköga. Helt geggigt (ursäkta), svullet, rött och vidrigt. Var duktig och tvättade bort sminket när jag kom hem i natt, så det beror nog inte på det. Min teori är därför att en idiotisk man i trettiofemårsåldern som slog till mig i ansiktet igår på Äpplet (efter att först ha tagit strypgrepp på mig och skrikit Livin' on a prayer i mitt öra) hade skitiga händer, och att det är helt och hållet hans fel att jag nu måste kladda in mitt vänstra öga med Chloromycetin och se ut som en idiot på jobbet i morgon när jag ska sitta vid kunddisken och hjälpa kunder med annonser. Må du brinna i skärselden, din smutsiga jävla hårdrockarjävel.
Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Josefin
Inlägg - RSS 2.0
0
Hurra! Tokfia är hemma igen!
Världens blondaste tjej och hennes kompis Jesus-Ylva.
Mest lästa på vk.se just nu