Sysselsättning: Kontorsråtta, nöjesreporter, krönikör och ledare för ungredaktionen. Allt på Västerbottens-Kuriren. Även känd som: Gin (med hårt G, och inte efter drycken). Familj: Mamma, pappa och två äldre bröder. Och skilsmässokatt'n. Född: 21 februari 1988. Bor: På Haga i en härlig gammal lägenhet med knarriga trägolv. Är: Stammis på OK/Q8, duktig på att sjunga med stängd mun och för det mesta rätt snäll. Har: Många vinylskivor, några tatueringar och de bästa vännerna i hela världen. Saknar: Pojkvän, tålamod och viljan att bli vuxen. Intressen: Vänner och familj, skriva, hitta på rackartyg, musik (lyssna, spela, samla) och tantlurar. Ser gärna på: Trailer Park Boys, Nollor och Nördar och Det lilla huset på prärien. Lyssnar på: Punk, ska, oi! och rockabilly. Och mamma, så klart. Musikfavoriter just nu: Discipline, Evil Conduct och Eva Eastwood. Motto: "Att unna sig är A och O!"
Beundrare och haters kan
höra av sig till:
josefin.isaksson@vk.se
Har varit på sjukan och hängt med käkkirurger och tandställningsspecialister idag, och har blivit av med Frankenstein-stygnen som jag haft käften full av. Ont utav bara helvete gjorde det, och jag låg och svor sammanbitet hela tiden (det är ju en fördel med käklåset - att man kan svära hur mycket man vill när det gör ont utan att tungan på något sätt är i vägen så att man helt plötsligt har en tång eller sax i genom den).
Innan 'mina' kirurger kom så var det förbi en annan kirurg, som jag aldrig har träffat, som tittade på mig och sa att jag skulle förbereda mig på att gå ner ytterligare fyra-fem kilo, eftersom jag skulle vara tvungen att ha käklåset i två veckor till. Jag ville bara gråta, då det ju var sagt att det antingen skulle tas bort idag eller senast nästa vecka. Men så fort en av kirurgerna som var med under operationen kom kunde han lugna mig genom att berätta att jag slipper käklåset från och med nästa torsdag klockan halv tre. Hurra! En vecka till står jag ut med. Hade det blivit två hade jag nog varit tvungen att ta mitt liv.
Är sjukt trött idag, eftersom jag och morsan var i min gamla lägenhet fram till klockan två i natt. Först körde vi flera vändor med sopsäckar, tidningar och alla mina prylar som inte är av den där otympliga sorten, och sedan flyttstädade vi hela lägenheten inför besiktningen som ägde rum i morse (som vi förövrigt fixade!). Nu ska bara alla stora möbler flyttas ut, och sedan är allt det jobbiga i princip färdigt. Så jävla skönt. Lika skönt är det dock inte att jag har ont i precis hela kroppen och att jag inte fått någon sömn i natt, men det ordnar sig.
Snart flyttar VK-Julia till Stockholm, vilket känns väldigt tråkigt. Vi umgås inte mer än när vi är ute på jobb tillsammans, men hon är ändå en väldigt färgstark och kul karaktär, och därför känns det tråkigt att inte längre kunna hänga med henne när man är ute och skriver på festivaler och spelningar och sådant.
Nu råkar det i alla fall vara så att Julias jobb som någon slags VK ung-boss blir ledigt, och detta har jag blivit erbjuden och tackat ja till idag. Några timmar i veckan, efter att jag stämplat ut från Kontorsråtteland, ska jag hålla i ungredaktionens möten, läsa igenom texter, ha telefonkontakt med ungreportrarna och skriva planering. Blev himmelens glad när min förra redaktör Marie Albinsson frågade om jag ville göra detta, och jag ser verkligen fram emot att sätta i gång. Ungredaktionen - be afraid, be very afraid! (Nä, ba skoja. Jag är jättesnäll.)
Åh, livet ler verkligen sitt bredaste leende mot Josefjant Is-hacksson just nu.
Min kollega Victoria sa just att jag ser ut lite som Teskedsgumman med mina svullna äppelkinder. Ha ha!
Kom i och med detta i alla fall på att jag ju inte visat en enda bild på hur jag ser ut numera, och det måste det ju bli en ändring på. Har några bilder i mobilen från första dagen på vårdavdelningen. Om tid (och tillräckligt med självdistans) finns så slänger jag upp en bild ikväll.
Jag är äntligen tillbaka på VK och jobbar min första dag bland kontorsråttor och slipsnissar. Fantastiskt, känns det! Så himla kul att träffa alla som jag inte sett på nästan tre veckor, och jätteroligt att sitta och göra veckans predikoturer och svara på mail. Att vara sjukskriven är ju helt värdelöst och något jag aldrig mer vill göra om (semester är dock en annan femma, det ska faktiskt bli rätt gött). Efter jobbet ska jag åka förbi ÖB och inhandla flyttkartonger, och sedan är det bara att åka hem och fortsätta packa och städa det som går. Skittråkigt, men vad fan gör man.
Nu måste jag fortsätta med predikoturerna så att alla hinns med till torsdagens tidning, och dessutom blir fina och läsliga. Vissa kyrkomänniskor blir nämligen så arga och skrikiga om de inte får som de vill, eller om man råkat göra fel.
Många vet inte vad ska är för något. Många vet inte heller att ska är ungefär den bästa musiken som finns. Nu är det snart sommar, och då plockar vi fram en kasse med kall öl och en bandare, sätter oss i en park och lyssnar på till exempel det här:
Eller det här:
Eller kanske det här:
Eller så gör man som jag och Becker och brassar runt stan i en rostig gammal Opel och pumpar baktakten genom nedvevade rutor.
Måndag den tjugosjunde april och vi har ännu ett födelsedagsbarn att fira. Webb-Robban! Vilken grej! Den stora poeten har därför knåpat ihop ännu en fantastisk dikt:
Robert Sundelin ditt jävla hårdrockssvin Nej, jag bara skoja du är rar som en papegoja
Nu är du gammal som gatan, har ena foten i graven Jag gillar dig som satan GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!
Trodde inte att någon skulle vilja ha min gamla skateboard, och nu när det verkar vara några stycken som är sugna som hört av sig genom kommentarer och mail, får jag helt enkelt ta den som hörde av sig först.
Annika som ville pimpa den - it's yours! Om du fortfarande är peppad så tycker jag att du ska maila mig på josefin.isaksson@vk.se så styr vi upp något. Jag blir dock hemskt gärna av med den innan torsdag då jag börjar flytta på allvar.
Har känt mig jättedum idag. Drog ju förbi skivmässan igår och skrev sedan en krönika om det till dagens tidning, och hade givetvis tänkt vara tillbaka på kontoret idag. Men så blev det inte. Sov inget på hela natten och mådde sämre i morse igen, så jag stannade hemma. Kan tänka mig att det inte ser så bra ut, och jag är ju verkligen inte en sådan som smiter från jobbet. Jag älskar ju mitt jobb. Sedan är jag faktiskt rätt stolt över min höga arbetsmoral, som jag ärvt från mina föräldrar. Därför känner jag mig dum och lite trattig.
Ja, ja. Idag har jag mest bara sovit, men väcktes i morse av att min nya hyresvärd ringde. Vågade inte svara på grund av att hon hör lite dåligt, och att jag inte kan prata så högt och tydligt som krävs för att hon ska höra, så jag bad morsan ringa henne och förklara läget och höra vad hon ville. Det hon ville säga var att hon hade hittat någon i huset som vill hyra mitt garage, vilket drar ner hyran med ett par hundra spänn. Kan fan inte fatta att jag betalar fyratusen spänn för min källarlägenhet nu, och att jag bara kommer betala trehundra spänn mer för den lägenhet jag flyttar till som både är finare och ligger närmare stan. Efter att min ljuvliga hyrestant berättat om garaget meddelade hon även att hon städat ur vindsförrådet så att jag kan börja köra grejer dit redan nu, och det har jag och morsan ägnat en stund av kvällen åt. Åtta flyttkartonger, min Elvis-tavla, min Accidents-tavla, kaffebryggaren, min skosamling och två säckar med skräp som hyrestanten erbjöd sig att köra till Returmarknaden. Känns fantastiskt.
I morgon ska jag jobba och det ska bli sjukt roligt att träffa alla igen. Vet inte riktigt hur jag ska göra med matlåda, men jag får väl låta morgondagen gå i den sötsliskiga näringsdryckens tecken, helt enkelt.
Så här i flyttningstider (inte flytningstider) är det hemskt jobbigt att vara en sådan som sparar på allt. Slängde i alla fall nyss tre böcker om Hare Krishna, en om vit magi och salt- och pepparkar i form av två grisar som sätter på varandra, trots att jag fått de sistnämnda i födelsedagspresent (när jag fyllde femton, av Elin och Hanna som var med i Ungjävlar som jag spelade med då). Nu står jag och klurar på vad jag ska göra av en fet gammal åttiotalsskateboard som jag köpt på loppis för en herrans massa år sedan. Jag åker inte skateboard och vill inte ha med den till Haga, men tycker samtidigt att den är rätt ball. Någon som vill ha den?
I övrigt går flyttpackandet bra, trots att det är fruktansvärt tråkigt. Nu ska jag suga i mig lite medicin och sedan fortsätta.
'Hej på dig, min dotter på 5 år fick en sådan som du har till julklapp. Nu har den slutat fungera för att nätkabeln är trasig. Med din så skulle den funka igen och hon skulle få den största bilbanan i Sverige'.
Låter det lockande?'
Det är klart att din dotter ska ha Sveriges största bilbana, Jonas! Släng i väg ett mail till josefin.isaksson@vk.se så styr vi upp något. Måste försöka pilla ner alla delar lite bättre i kartongen först bara, just nu går inte locket att stänga ens.
Till Stippe och Gimonäsmannen vill jag säga att ni hade ypperliga motiveringar, och att jag väldigt gärna gett er bilbanor också.
Vem har inte drömt om att, i vuxen ålder, få äga en bilbana? Det gjorde jag, och därför köpte jag mig också en i vintras. Jag och Ylva lekte med denna bilbana en kväll i december, och hade hemskt roligt i ungefär tjugo minuter. Sedan var den inte så festlig längre.
Är det någon som vill ha den här bilbanan? Synd att slänga den, tänker jag. Någon som har barn, är ett barn eller kanske är vuxen och vill ha roligt med den i tjugo minuter, precis som jag och Ylva? Se i så fall till att vara först med att kommentera eller maila. Den är helt gratis.
Har känt mig stark, glad, frisk och inte så gorillalik idag, och har därför varit på ett helt strålande humör ända sedan jag vaknade i morse. Besökte VK-huset en stund på eftermiddagen och drack kaffe och kramades med några av mina favoritkontorister i hela världen, och därefter åkte jag till Sofiehem och träffade Becker och Emelie en stund, och sedan tvingade jag Becker att köpa sopsäckar åt mig (jag gillar fortfaranade inte att prata med folk jag inte känner, eftersom jag sluddrar ungefär som om jag pimplat i mig två kartor öl) innan jag skjutsade henne till jobbet.
Alla barnen söp ner sig på krogen, utom Josefin för hon var mycket mer mogen. Fast egentligen handlar det inte om mognad på något sätt och vis. Det handlar om att det inte är en sådan bra idé att supa på fastande mage, däcka och sedan kvävas av sina egna spyor för att ingen vet hur käklås-tången ska användas. Så därför ägnar jag alltså den här helgen åt läkning av min totalrenoverade mun och åt flyttpackning och rensning av rövarkulan på Sandbacka. Därav sopsäckarna. Ska göra mig av med så mycket som det bara går. På tal om det så måste jag fråga: är det möjligtvis någon som vill köpa en bullteve som varit mig trogen sedan 2003 för ett par hundralappar? Vet inte exakt hur många tum den är, men rätt liten är den. Kanonbra skick. Passar ypperligt i typ ett tonårsrum eller så. Hojta bara till och kom sedan och plocka upp den. Det vore jättebussigt, för jag behöver den inte längre.
Dagens applåd går förresten till mig själv och det faktum att jag inte gått till pappersåtervinningen sedan i höstas, och i stället har tryckt in en miljard lokalblaskor i städskåpet tills dörren knappt gått att stänga. Fantastiskt såhär i flyttningstider!
MOTORCYKELMANNEN HAR REDAN SKRIVIT PÅ KONTRAKTET!!!!! JAG SLIPPER DUBBELHYROR! JAG BEHÖVER INTE BLI FATTIG IGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1111 JAG FÅR VARA RIIIIIIIIK!!!!
När jag gick på förskolan och en bit in i första klass blev jag ofta retad för att jag hade stora läppar. Skitledsen över min jävla jättemun var jag, och kom ofta hem från skolan och var helt förstörd över vad några sagt, och sökte då tröst hos min ömma moder. Det hon gjorde var att:
1. Bli fly förbannad och plocka fram klasskortet. 2. Först peka på mig och säga att jag var jättesöt och att jag skulle älska mina pussvänliga läppar när jag blev äldre, och att alla andra skulle vara avundsjuka. 3. Sedan peka på de killar i klassen som sagt taskiga saker och säga exakt allt hon tyckte var fult och löjligt med deras utseenden, så att jag kunde använda det när jag gav igen (vilket jag i och för sig aldrig gjorde). 4. Ringa min fröken, som i sin tur tvingade killarna att be om ursäkt.
Ha ha, så fantastiskt pedagogiskt! Jag älskar morsan så och blir helt varm i hjärtat när jag minns tillbaka.
Att jag kom att tänka på det här var för att jag just stod framför spegeln och inspekterade mitt ansikte medan jag förde in stolpillret i röven (ha ha, förlåt, jag lider av bloggtourettes), och då noterade att det mer ser ut som att jag gjort en läppförstoring än en käkoperation. Kan inte förklara varför, men så är det i alla fall. Beror väl på svullnaden. Ser ut lite som en anka för tillfället.
Jag och min vän Gustaf har en sådan otroligt varm och härlig relation. Detta trots att han bor långt nere i Skåne nu för tiden. Fick just ett sms av karl'n i fråga som jag känner att jag måste dela med mig av, då det innehåller ett smaskigt recept. Gustaf jobbar som kock och lagar den godaste maten i hela världen, och jag tänker mig att ni kanske uppskattar recept, kära läsare.
Hej fetto! Koka en soppa på brysselkål och gröna ärtor. Det låter kanske blä men är inte dumt. Bara koka kålen länge och smaka av med buljong och skit och sedan mixar du den med ärtorna så den blir grön! Kräm Joségris, tänker på dig. Hälsa mamma.
Tack, Gustaf! Det låter i sanning inte det minsta blä med en grön, mixad kålsoppa som man smakat av med skit.
Dagen innan min operation sade Riksbyggen att det var okej att jag själv letade efter en hyresgäst till min lägenhet, men just då hade jag annat att tänka på, och brydde mig inte om att göra en annons. Såhär efter operationen har jag tänkt att det inte är någon idé, eftersom ingen ändå kommer vilja ta över grävlingsgrytet från första maj, då det ju är redan nästa vecka. Jag trodde att det var kört, och hade accepterat tanken på dubbelhyror fram till första juli. Ända fram till...
... igår eftermiddag då jag trots allt fick tummen ur och annonserade ut min lägenhet på Lokus. Bara för att min mor var som en jävla böld i röven och inte slutade tjata om det. Och tur var väl det! För...
... i morse, när brudarna på Privatmarknad frisläppt min annons så att den hamnat på nätet, började folk ringa som galningar, och bara ikväll har morsan visat min lägenhet fyra personer. Alla verkade intresserade...
... och nu sitter till och med morsan i min lägenhet och väntar på ytterligare två personer som ska komma och titta. Men bara under tiden hon har väntat på dessa snigelmänniskor har det hunnit ringa en nyskild man som nyss dök upp på motorcykel och sa att han tar min lägenhet. Utan tvekan. Stensäkert. Från nästa fredag. Den första maj. Vilket betyder att jag slipper den ångestklump i magen över min ekonomi som jag haft i en månads tid.
Tack mamma, för att du är så grym på att tjata sår i öronen på mig, och tack för att du agerat mäklare hela kvällen. Tack mig själv, för att jag är så jävla grym på att skriva annonser. Jag skulle fan kunna sälja bajs toppat med bajs. Tack, du nyskilde man på motorcykel för att du räddat mig från min misär.
(Nu ber vi bara till Gud hela natten och håller tummarna hårt, hårt för att han inte ska hinna ändra sig eller att det skiter sig på något annat sätt. Jag orkar inte det.)
Har inte varit ute och promenerat idag, men däremot så har jag faktiskt klätt mig i rena, riktiga kläder och sminkat mig exakt som jag brukade (brukar, egentligen, men det var så länge sedan nu). Förvånansvärt upplyftande inte se ut som en lodis för en stund, faktiskt.
Sitter just nu på diskbänken och pimplar i mig kaffe medan Lovisa lagar soppa åt mig. Hon är sådan där som inte vill att man lägger sig i hennes matlagning eller att man hjälps åt, så jag är helt inställd på att jag kommer att få ägna den här eftermiddagen åt att som mest få bestämma vilken musik vi ska lyssna på under tiden. Kanske får jag även mixa och sila maten, då jag utvecklats till något utav en expert inom det området.
Vet ni vad jag saknar nästan lika mycket som jag saknar mat? Att gäspa. Det finns ju ingenting så skönt som att gäspa, och detta har inte jag kunnat göra på över en vecka.
Det är lite svårt att förklara hur det här med käklåset funkar och ser ut, men hela min mun är i alla fall i princip proppfull med ståltråd, plast och tandställning och käkarna är ihop hela tiden. Som att jag ständigt går och biter allt jag kan, ungefär. Detta tillstånd gör ju att det inte går att gäspa som man brukar, alltså genom att gapa som en vrålapa. Så i stället blir det en slags kvävd gäspning som gör fruktansvärt ont och där jag liksom måste hålla i underkäken samtidigt för att den inte ska åka rakt åt helvete, i stället för en sådan där vanlig, skön orgasm-gäspning.
Hittade just käklås-klippet nedan. I det används det visserligen som bantningsmetod, och det ser heller inte riktigt ut som mitt käklås (min glipa för att få i mig föda är mycket mindre, och mina käkar sitter fast med ståltråd och inte några jävla gummisnoddar). Men nästan i alla fall. En likhet mellan mig och Pommacsbottenglasögon-kvinnan i klippet är att vi sölar likadant när vi äter med sked. Att jag, liksom hon i klippet, hela tiden måste sitta och badda med en jävla servett medan vi äter för att inte äckla omvärlden. Därför dricker jag allt med sugrör i stället.
Vaknade i morse (egentligen i eftermiddags, typ kring klockan halv två) och var lite mindre svullen och hade inte lika ont som jag haft tidigare, och efter det fortsatte dagen att le sitt bredaste leende mot mig. Beter mig fortfarande som en sinnesjuk så fort mat nämns, och har utvecklat ett sjukligt intresse för vad folk i min närhet äter till lunch och middag (och blir förbannad när de klagar på att de inte orkar laga middag), men hungern är inte längre ett lika stort problem. Medicinerna har även slutat smaka lika illa som de gjorde från början. Stolpillren är och förblir dock vedervärdiga, men det kan inte hjälpas, antar jag.
En av kirurgerna rekommenderade att jag ska gå promenader, och i dag var jag ute en timme och rastade Quasimodo-kroppen, vilket var ljuvligt. Brydde mig inte ens om att gömma nyllet bakom en löjlig halsduk. Precis innan jag knallade i väg fick jag ett sms av Barbaskägg att han tänkte komma förbi och överlämna ännu en uppmuntringspåse, vilket han också gjorde. Rörd till tårar tackade och bockade jag för två Kelda-soppor (och ni hade rätt, kära läsare, Thaisoppan var hur god som helst!) och ett Backgammonspel. Barbaskägg är faktiskt mannen som lärde mig spela det där spelet. Eller, lärde och lärde... Jag vet typ fortfarande inte hur man gör. Men nästan i alla fall. Målet är i alla fall att jag, efter den här sjukskrivningen, ska kunna äga upp vem som helst i det. Ska spendera många ljuva sommarnätter på min nya balkong spelandes Backgammon, och jag tänker mig att det doftar spiskummin när jag gör det (utan att inte riktigt veta varför).
När morsan kom hem och kollade brevlådan låg det minsann ett brev där till mig från min kollega Ulla-Britt, och jag blev så rörd och glad av det att jag började böla. Nu längtar jag ännu mer tillbaka till jobbet. Det är faktiskt helt sjukt hur uppskattad jag känt mig under hela den här jobbiga tiden, och jag är så himla glad över alla sms, kommentarer, telefonsamtal, mail och brev. En av alla som velat uppmuntra mig är faktiskt Frille Svan, och han har tagit som sin uppgift att varje dag sedan operationen ringa och berätta för mig att jag är den snyggaste tjej han vet. Det tycker jag är fint gjort av honom, eftersom jag känner mig fulast i hela världen, typ.
Det här blev kanske ett lite tramsigt inlägg, men det struntar jag i för tillfället. Jag vill verkligen bara att alla (och med alla menar jag läsare, vänner, arbetskamrater och före detta lovers) ska veta hur glad och tacksam jag är. Tack, tack, tack för att ni är så snälla och underbara.
Besökte nyss Björns Löven-blogg. Det brukar jag inte göra, eftersom jag hatar den jävla jäveln som snart kommer att stjäla bloggtronen ifrån mig. Såg i alla fall något om att det inte blir någon final för Maxim, och tänkte genast på... pizza. Himmelsk sådan, dränkt i flott. Mmm... Maxime...
(Fast jag hatar så klart inte Björn. Absolut inte, det måste ni förstå. Han är en skön snubbe.)
Oj, vad jag är hungrig. Och oj, vad jag inte är trött. Ska nog göra ännu ett rosa gratulationskort till Becker (det sjuttiofjärde i ordningen) med Skaparlådan som jag fick av chefen, och därefter försöka vila gorillanyllet för natten.
Det finns många saker jag uppskattar här i livet. Just nu tänker jag främst på härdat fett, snus och en kall öl, men då jag har en lägenhet full med raspiga vinylskivor och väggarna täckta av fyrtiotalspinuppor antar jag att de också hör till favoriterna.
Något annat som jag också uppskattar är självklart mina kreativa och begåvade vänner. Som min vän Camilla, som är helt otroligt duktig på att rita, måla och fotografera. För någon månad sedan frågade jag henne om hon inte kunde tänka sig att måla en tavla åt mig (mot betalning, givetvis). Det kunde hon, och hon lovade även att ha mästerverket färdigt lagom till att jag flyttar till min nya lägenhet. Än är tavlan inte helt klar, men kolla så jävla fin den är redan nu! Alldeles röd och ljuvlig. Jag är helt kär.
Livet är i sanning inte särskilt händelserikt såhär i käklåstider. Är i alla fall mätt efter en ljuvlig mugg köttfärssoppa och en ännu ljuvligare mugg med Ninas potatismossoppa. Stort tack för alla bra tips och recept! Hade jag kunnat dregla hade jag garanterat gjort det medan jag läste i genom era förslag. Ni är ju bara bäst (ingen protest, alla andra är bara ruttet fläsk, eller hur det nu var). MVG till er!
Morsan hatar uppenbarligen mig och visar detta genom att poppa popcorn, så jag funderar på att göra mig en milkshake till veckans avsnitt av Desperate Housewives och se om den tröstar lite. Vet att allt jag skriver bara kretsar kring mat och misär just nu, men det får ni allt stå ut med ett tag till.
Den stora poeten är tillbaka! Igen! Vilken grej! Den här gången med en dikt till en god vän som fyllde år igår (den tjugonde april) egentligen.
Som gymnasiesnoris mötte jag dig en råttfärgad, lättsam och cool Rambo-tjej Du jobbar på Posten krökar på Cover Behöver aldrig tänka på kosten och saknar en lover (tack gode Gud för det, jag älskar singlar som jag själv) Jag har alltid kul när jag umgås med dig oavsett om vi super, härjar eller plockar förgätmigej
Så rolig, så härlig, så sjukt snygg och läcker Det finns ingen som min grymma vän ELIN BECKER
Idag är det alltså en vecka sedan jag tuggade på något sist, och det är helt sjukt vad jag saknar riktig mat (jag skulle, på riktigt, mörda för en ostmacka). Saknar det nog lika mycket som jag avskyr näringsdrycker, buljong och nyponsoppa, tror jag.
I alla fall så tänkte jag att ni, mina kära läsare, kanske har massa tips på bra soppor till världens hungrigaste tjej? Nyttiga, salta grejer som är lika goda när de är mixade och silade och förtärs med hjälp av sugrör? Ni är bäst om ni hjälper mig med detta.
Igår hade jag den sämsta dagen sedan operationen. En veckas liggande hade gett mig ryggvärk som typ en åttiofemåring, jag hade extremt ont i ansiktet, såg ut som en gorilla och var konstant hungrig och noterade att jag hade gått ner två och ett halvt kilo. Becker ville bjuda på kaffe och Antsypants och jag hade tänkt se en film, men jag var tvungen att banga och låg sedan och bölade och tyckte synd om mig själv i stället.
Idag ser jag fortfaranade ut som en gorilla och har tyvärr fortfarande ont, men det är i alla fall bra mycket bättre än igår. Det var dock sjukt optimistiskt av mig att tro att jag hade kunnat jobba idag, men strunt i det. Har i alla fall druckit två milkshakes och lyckades till och med pallra mig ut och gick ett varv runt kvarteret iförd blå mjukisbrallor, svart munkjacka, flottigt hår i mittbena, solglasögon och en stor, brun halsduk lindad runt nedre delen av ansiktet. Tog väl bara fem minuter eller så, men det var ändå himmelskt att få röra lite på Quasimodo-kroppen.
Bäst av allt med den här dagen var ändå att min chef helt plötsligt kom och ringde på här hos morsan medan jag låg och sov i min egen svett. När jag började på Privatmarknad trodde jag att jag hade dött och hamnat i chefshimlen - så bra är min chef. Snäll, rolig, intelligent, kompetent och stark. En sådan där som både är ens kompis som backar upp en och som man kan lita på, och som man även respekterar. Hon kom i alla fall hit idag, och med sig hade hon jättefina blommor och en påse med massa roligt pyssel från Lekbiten. Nu är planen för resten av eftermiddagen att leka med min nya Skaparlåda, göra en egen Lyskompis och knåpa med min nya hjärngymnastisksgrejimoj. Först ska jag bara hinka i mig lite Alvedon.
Jag och morsan, två mycket omogna människor, sitter och glor på teve i hemmets stilla vrå.
Jag: - Vad kollar vi på? Morsan: - Jag tror att det handlar om barn och hur de väljer kläder. Jag: - Är det inget bra på teve ikväll? Morsan: - Vi kan titta på Van Veeteren. Jag: - Vadå, den där 'katten, råttan, döden, tapeten'? Morsan: - Nä, 'snoppen, snippan, rosen, leken'.
Det där var typ det roligaste som har hänt idag. Då har det inte hänt mycket roligt.
Morsan och Göran är på Droskan för att se Wolfman Jack, så här på Haga är det alltså FF och jag har blivit helt wild and crazy och har kokat, mixat och silat en burk krossade tomater med lite buljong och kryddor som jag nu sitter och suger i mig med ett sugrör. Behöver salt, då jag redan är så sjukt trött på trögflytande, sötsliskiga drycker att jag vill kräkas.
Fick besök idag av Becker, Emelie och Ylva som var vänliga nog att käka Donken-burgare och pizza i min närvaro. Med sig hade de en milkshake till mig, och den var lika ljuvlig och välbehövlig som sällskapet. Känner dock hur trött jag blir fort. Att bara prata en hel eftermiddag tar enormt på krafterna (ni kan ju prova att hålla ihop tänderna hårt och sedan prata och se hur lång tid det tar innan ni får huvudvärk), och jag var helt slut och spänd i Miss Piggy-nyllet när de drog härifrån. Roligt och mysigt att få besök av tjejerna, i alla fall.
Egentligen ska man väl inte klaga över sådana här skitsaker, men till och från så känns det mesta rätt tungt. Fick dock ett sms av Växelhäxan nyss, och då kände jag verkligen hur lyckligt lottad jag är när det handlar om en massa andra saker. Till exempel att jag har världens bästa jobb på en fantastiskt tidning, med arbetskamrater som verkar tänka på mig och som jag längtar enormt mycket efter att träffa igen.
Min vän Bibi är en jävligt ball tjej kallas hon för jordgetingen för att hon har hett temperament, säg? (Well yes, yes she does) Men mest av allt är hon glad, blir finnig av choklad och hatar orientering, precis som jag
Min vän Bibi är en jävligt ball tjej och jag är så lycklig att hon är en vän till mig Hon har fräknar och sol i sinne, snackar bred stockholmska och äter kött på pinne Tycker om killar som inte ser könsmogna ut, är söt som en sälkut, bangar aldrig på fest, och därför är hon allra bäst
Jag är helt körd i huvudet av all medicin. Grattis på födelsedagen, mitt hjärtas ljus! Jag älskar dig, din gamla hagga.
Jag har sovit gott på alla de preparat som jag går på för tillfället, och sitter nu och funderar på vad jag ska ta mig till härnäst. Lösa korsord för sjuttiofjärde gången? Se ännu en film? Stirra i taket? Rulla tummarna? Dricka något, kanske? Varsamt inspektera mitt äppelansikte som ser ut att väga 120 kilo? Ligga och avundas alla som kan äta mackor, pizza, chips, spaghetti och köttfärssås, köttbullar och potatismos och allt annat som går att tugga? Dansa en spexig dans tills blodet sprutar som en fontän ur näsan igen? Har faktiskt, för första gången i mitt liv, gjort en smoothie nyss som jag tänkte dricka till frukost samtidigt som jag läser tidningen. Har jag blivit Blondinbella? Det skulle inte förvåna mig det minsta om jag efter det här förvandlas till en sådan där idiot som äter en näve nötter till mellanmål också (det är samma typer av människor som dricker smoothies som käkar nötter, ni vet)... Jag tror att man blir fucked i hjärnan av att inte få äta på länge. På riktigt.
Ett stort steg var i alla fall att jag gick ut igår, och knallade hem till Anna och Robban som bor här i närheten av morsan. Antsypants var också där. Jag sminkade mig till och med lite, och hade på mig vanliga kläder, i stället för mjukisbrallor och en sunkig tröja. Värsta grejen. Idag ska Becker, Emelie och Ylva titta förbi och säga hej till käkmonstret har de sagt, så då tänkte jag faktiskt duscha och återigen fräscha upp mig. Det blir ju trots allt...
Jag blev utskriven redan igår eftermiddag och har sedan dess befunnit mig hemma hos morsan. Hade tänkt blogga så fort jag kom hem, men ville samtidigt inte skriva när jag var som mest nere, utan tänkte spara skrivandet tills jag kan garva åt det här. Men vet ni vad, då kommer ni i sanning att få vänta, så nu skriver jag trots att livet inte är fullt så bra som det brukar.
Så, annars då? Joråsåatteeeh...
Jag känner inte igen min egen spegelbild, eftersom jag ser ut som en blåslagen, supersvullen hamster (eller en liten grisprinsessa, kanske). Jag blöder näsblod så fort jag rör huvudet för häftigt. Jag har ont. Jag går på mediciner till ett värde av nästan tusen spänn, där de enda som inte får mig att vilja spy är de jag tvingas ta via röven. Jag får inte borsta tänderna på tre veckor. Jag har inte skitigt sedan i måndags. Nästan ingenting går att mixa tillräckligt så att jag kan få i mig det, då jag nämligen är helt ihoplåst i tänderna och inte ens små, små bitar går att få i sig. Jag måste ha med mig en tång överallt och lära alla jag umgås med hur man klipper upp mig om jag får panik eller om jag måste kräkas. Jag kan knappt prata. Jag har blivit sjukskriven i sex veckor, men får börja jobba om två (jag som hade tänkt vara tillbaka på kontoret redan på måndag).
Men hur miserabelt det än känns till och från så är jag i alla fall himla glad över alla telefonsamtal, brev och sms från alla kompisar, och för uppmuntringspåsen från Barbaskägg innehållandes läsk, chokladmjölk (vilket jag lever på just nu, det är en ljuvlig dryck) och en bok om Marilyn Manson. Tack gulliga Brallan på jobbet för påsen med alla filmer, de har verkligen varit guld att ha under sjukhusvistelsen. Tack brorsan och Linda för de fina örhängena. Tack mamma för att du tar hand om mig trots att jag är på världens sämsta humör. Tack för att alla är så snälla, trots att jag är ett deprimerat monster för tillfället. Jag ska snart bli gladare igen, det lovar jag. Det kan ju trots allt bara bli bättre nu.
Känner mig rätt livrädd just nu, men försöker intala mig själv att allt ju faktiskt kommer att gå bra. Ett tag var jag ledsen också, eftersom pappa inte hade ringt, men nu när han har hört av sig och jag dessutom fått meddelanden från en massa kompisar som vill komma på besök känns allt lite bättre. Extra glad blev jag över ett mess från Antsypants, där det verkligen lät som det mest självklara i världen att han ska komma och hälsa på mig på onsdag. Han lovade både att ta med sig femton timmars-serie om något krig, och att inte förtära en massa bakverk i min närhet. En himla fin karl, den där Antsypants.
I fem minuter till får jag dricka vatten, så jag tänkte väl passa på att göra det. Sedan är det dags att krypa ner i sängen och se om jag lyckas få några timmars sömn i natt. Annars får jag ju faktiskt sova i morgon. Hela dagen, för att vara exakt. Medan de tvättar mig mellan benen, kör in slangar i urinröret och möblerar om i min mun.
Tar med mig datorn i hopp om att kunna surfa lite trådlöst, och då också blogga lite från sjuksängen. Om jag inte kan det så hörs vi på fredag då jag, om allt går enligt planerna, blir utskriven.
Är relativt nyvaken, och ska snart hoppa in i duschen och göra mig i ordning för eftermiddagens och kvällens aktivitet. En liten aktivitet som jag har valt att kalla Den sista måltiden. Klockan åtta ikväll måste jag börja fasta inför operationen i morgon bitti, så därför har jag samlat några hungriga vänner och bokat bord på Ghandi där vi ska trycka i oss sjuka mängder mat.
Höken och Lovisa skulle vara hundvakter, och stackars Ylva var tvungen att banga på grund av migrän och fattigdom, men med på Ghandi följer i alla fall Becker, Emelie, Anna och Robban. Har sagt till morsan hela veckan att jag ska samla alla på en fin bild där jag sitter i mitten och är Jesus, men hon tyckte att det var lite hädiskt och dessutom har jag ändå ingen kamera längre, så det är väl lika bra att skippa min spexiga idé.
Jag är ju alltid en väldigt härlig tjej, men allra härligast är jag nog ändå när jag är full. Igår festade jag för sista gången på ett bra tag, och tog därför drickandet till helt nya höjder. Detta resulterade i en riktig guldkväll.
Drog på födelsedagsförfest på Berghem hemma hos Ylvas gulliga ex-pojkvän Gustav för att fira honom och hans tvillingbror Viktor. Hade först tänkt ge mig själv som present (inget snuskigt, bara berika festen med min närvaro, liksom), men då jag ändå hade vägarna förbi OK/Q8 köpte jag med mig varsin dansbandsplatta åt grabbarna. Lite Vikingarna, lite Flamingokvintetten - bara kramgoa bitar. Hade inte varit på Systembolaget innan, så med mig hade jag bara två Dansk Fadöl sedan förra helgen, samt en PET-flaska med Minttu (She's a lady! Woah, woah, woah! She's a lady!). Pimplade i mig ungefär all den vätska jag hade med mig, och när sedan taxin kom och tog oss med ner på stan, kickade spriten in.
Några av brudarna som var med på förfesten skulle på Rex, så taxin stannade där. Jag, Ylva och några till skulle på Shape Up på Plaza, men Ylva sprang först till bankomaten för att hämta ut lite cash, och då passade jag på att stövla in på Rex en stund för att se om mina favorit-guljackor var där (Vaktbloggen och Kampsportsbloggen). Det är verkligen ingen hemlighet att jag är lite kär i Gustav Didron när jag är full, så det var av den anledningen jag rusade in och besudlade stackaren med mina överförfriskade orangutangarmar där han stod och försökte sköta sitt jobb. Ett riktigt Kodak moment. Verkligen.
Efter att Ylva stuckit in huvudet och sagt 'Jaha, ja, det var ju jävligt otippat att du hittade Didron', knallade vi vidare till Plaza där vi skulle möta upp Webb-Robban och Nöjesredaktörs-Anna. De bjöd på öl som jag inte kunde dricka upp, eftersom jag var så ballongsserusad, och helt ärligt så minns jag inte direkt jättemycket av vad som gjordes och sades sedan under kvällen. En liten händelse som jag dock minns, var hur jag skulle besöka toaletten, och träffade en tjej som sa att hon bodde i England och läste min blogg (visst var det så, va?). Jag blir ju alltid överförtjust när någon berättar att de läser det jag skriver, och för att visa min uppskattning tvingade jag denna stackars tjej att låta mig följa med henne in på toan, och utan några som helst hämningar lät jag urinet skölja över porslinet. Shit, alltså. Förlåt om jag var knäpp. Hoppas du fortsätter läsa ändå.
Jag, Anna och Robban stack innan stängning och drog sedan på Pipes en sväng, vilket jag, läskigt nog, inte minns särskilt mycket alls av (för visst drog vi väl dit?) Sedan var vi helt plötsligt på Mias Grill och åt sjuka mängder mat innan vi, glada i hågen, knallade till Haga och vinkade adjö till varandra.
Det var en fin kväll, men det känns i sanning tryggt att jag inte ska dricka alkohol på ett tag.
Vännäs ler verkligen sitt bredaste leende mot mig. Solen skiner, och jag och morsan är just hemkomna efter en liten shopping spree på byn. På second hand-butiken fyndade jag ett nytt spel till mitt Sega Megadrive (Super Monaco GP från 1989), en Transformers-film, Nightmare Before Christmas och Populärmusik från Vittula (som jag visserligen har läst ett antal gånger, men som är kul att ha i sin ägo). Allt för tio spänn styck. Sedan köpte jag även lite sedvanligt pinup-rat på Poppins. Typ en handledsväska och några ljus. Konsumenten i mig är så förtjust att den klappar händerna och låter dreglet flöda.
Ska snart käka, och sedan är det väl dags att börja dra sig tillbaka till stan så att jag hinner duscha och göra mig i ordning innan det är dags att dra ut på galej. Har i alla fall haft det så himla lugnt och skönt. Proppat käften full med lammstek och chips, glott på Mitt liv som hund och bara slöat. Gu' se trevligt.
Efter att ha kollat färdigt på Anna Maria Espinosa på Scharinska igår, tog jag bilen och brassade till Vännäs. Katten på bilden heter Sid (efter Sid Vicious i Sex Pistols), och jag fick honom året då jag skulle fylla tretton då mina föräldrar helt plötsligt inte ville vara gifta med varandra längre. Därför kallas han även för Skilsmässokatt'n. Han bor sedan ett par år tillbaka i Vännäs hemma hos morsans karl Göran, då han helt enkelt inte var en citycat, utan snarare en Volvo 240-katt. Fin är han i alla fall, och nu på förmiddagen har han legat över tangentbordet och försökt hjälpa mig att skriva min recension. Han var dock mest i vägen där han låg och såg slampig och punglös ut.
Planerna för dagen är att hjälpa morsan att laga mat och färga hennes hår, sedan ska jag mest bara dröna runt i mjukisbrallor, glo på film, läsa böcker och slösnacka i telefon med polare. Det kommer bli en ljuvlig dag här i Epa-traktorland.
Åkte till sjukhuset i morse klockan halv nio, och var inte hemma förrän halv tre i eftermiddags. Dagen har gått i väntandets och ångestens tecken, skulle man kunna säga. Litar fullständigt på kirurger, narkosläkare och alla sjuksköterskor och specialister som jag träffat, men jag kan ändå inte låta bli att känna en viss nervositet över några saker:
1. På tisdag ska jag vara på sjukhuset kvart över sju på morgonen. Operationen är rätt komplicerad, och beräknas inte vara färdig förrän fyra-halv fem på eftermiddagen.
2. '... så vi tvättar ditt underliv och för in en slang i urinröret', som en sjuksyrra så vänligt meddelade. Kateter. Gött. ('Åh, det är ju min dröm att få kateter! Tänk dig att bara kunna ligga i soffan och kissa rätt ut! Kssssssssss!', som Frille Svan sa när jag berättade detta för honom. Vi har helt klart olika syn på det här.)
3. När jag vaknar kommer jag ha slangar som suger ut blod och snusk ur min mun så att jag inte kvävs och dör. Ett litet, sugrörsstort hål skulle lämnas så att jag kan få i mig föda. Angående föda så fick jag förresten med mig ett litet kompendium med recept. Typ, 'Så lagar du mat med barnmatsburkar. Ta en burk ärtpuré, en burk morotspuré, krydda, mixa och njuuuut!'
4. Jag kommer inte kunna kommunicera, eftersom jag är helt ihoplåst, så får jag panik rekommenderade de att jag klappar händerna. Kommer heller inte kunna andas ordentligt, så slangar i näsan skulle jag minsann också få.
5. De kommer köra en specialare efter operationen, vilket innebär att det bara blir käklås på ena sidan. På den andra blir det något som tydligen kallas för en platta. Med den finns det en 10% risk att jag aldrig återfår känseln i ansiktet.
Ja, ja. Det blir säkert bra, det här. Nu måste jag fortsätta försöka få tag på Scharinska-Jonas så att jag vet om jag kommer in där ikväll, då planen är att jag ska recensera en grej. Så fort jag jobbat färdigt ska jag ta bilen till Vännäs för att hänga med morsan och Göran fram till påskafton. Vännäs är som gjort för en som snart ska opereras, och som planerar att spendera i princip all tid fram till dess iförd mjukisbyxor tuggandes på allt som går att tugga. Seriöst, kakhålet ska inte vara tomt en enda gång.
Minns ni kukögat? Var hos optikern idag för att kolla upp om den skitiga hårdrockaren orsakat någon skada på mina förtjusande blå ögon. Det hade han nog inte, trodde optikern. Dock har jag minsann blivit lite närsynt, och för att se helt perfekt igen (vilket jag gjorde när jag kollade synen innan jag skulle ta körkort) behövs glasögon, men felet var inte så allvarlig att det krävs att jag blir en brillorm nu på studs.
Min dröm är ju att få glasögon, och detta berättade jag för optikern. Stora, svarta, femtiotalsinspirerade, fulsnygga nördglasögon. Optikern plockade då fram ett par, mycket retro, glasögonbågar han designat själv, som var ungefär allt jag någonsin drömt om. Han tyckte att jag skulle ta hem dem ett tag och kolla hur jag trivdes i dem, och jag kan meddela redan nu att jag älskar dem. Hade det inte varit så att jag varit tvungen att lägga alla mina hårt förvärvade slantar på dubbelhyror och sådan skit framöver, hade jag tryckt en tusenlapp i näven på honom och satt glajjerna på näsan på en gång.
Det är helt sjukt vad jag kommer sakna mitt liv som impulsiv, vidrig konsument. Blir ledsen när jag tänker på det.
Sitter och ugglar hemma hos morsan i väntan på att hon ska komma hem från Vännäs så att jag kan låna bilen. Behöver den dels eftersom jag ska hem till Antsypants och inspektera hans hem och glo på film, men även i morgon bitti så att jag kommer i vettig tid till jobbet. Det har nämligen bonats golv på Privatmarknad i helgen, så en stund av fredagen ägnades åt att styra undan möbler, höja skrivbord och skapa total oreda som måste återställas innan folk börjar ringa som galningar klockan åtta i morgon bitti. Lustigt det där att det alltid rings som mest på måndagsmorgnar, förresten... Och klockan halv tio och halv tre när vi dricker kaffe under veckans resterande dagar också, förstås. Det skulle vara ypperligt om ni kunde ringa mellan klockan elva och tolv, i stället. Då brukar jag nämligen äta lunch. He he he.
Har i alla fall haft en ljuvlig söndag som inleddes genom att jag låg under täcket och skrev färdigt Jill Johnson-recensionen. Sedan knallade jag in till stan och fikade med Becker, Emelie och Blebban på Wayne's. Vi började bland annat diskutera sommarens semesterplaner, och kom då fram till att det verkar som att alla vi får vara lediga samtidigt. Det är bara jag som inte vet helt säkert än, men om jag också får vara ledig i juli/augusti någon gång, så har vi tänkt åka på en pojkvänsfri campingsemester tillsammans (visserligen är det bara Emelie som ens har en pojkvän, men ändå, liksom). Fantastiskt, eftersom det faktiskt är något som vi verkligen skulle kunna få tummen ur och ta oss i väg på. Hyra bil och bo i en stuga, grilla flintastek och bli rödmosiga på bag in box-vin och Pripps blå. Ha likadana träningsoveraller, Crocs, rosa truckerkepsar som det står 'Sexy Bitch Diva' på och t-shirts köpta på närmaste marknad, med något av följande tryck:
1. Riktiga män väger över 100 kilo. 2. Styla en volvo är som att sminka en gris 3. Det heter inte chokladboll, det heter negerboll. 4. Öl byggde denna vackra kropp. 5. Riktiga män rakar pungen med vinkelslip.
Förstår ni hur roligt vi skulle ha det på en sådant här litet white trash-äventyr?
Klockan sju kommer taxin som ska ta mig till Aula Nordica där jag ska recensera Jill Johnson. För ungefär två timmar sedan var Nöjesredaktörs-Anna och Webb-Robban förbi och lämnade taxikortet, och efter att jag vinkat dem adjö började jag gå ner för trappan ner till rövarkulan igen, samtidigt som jag skrev sms till Antsypants (blir så himla långt att skriva Killen-som-heter-Andreas-men-kallas-Anton hela tiden). Kollade inte riktigt vart jag gick, och då jag trodde att det var ett trappsteg kvar, visade det sig vara fyra, så jag flög den sista biten ner och låg helt plötsligt i en mycket osexig hög på betonggolvet vid tvättstugan. Gjorde ont, men jag höll ändå på att skratta ihjäl mig. Tur att ingen såg mig.
Nu tar jag anteckningsblocket under armen och sticker. Lovar att fråga Jill vad Kärleken är, om jag träffar henne. Pihi.
Jag och Blebban har känt varandra ungefär hur länge som helst. Nästan hela våra liv. 1992 stal Bibi guldpennan från vårt dagis som hette Flintan. 1993 såg Bibi mig hoppa twist iförd en blommig mjukisdress från Ellos och häftiga gymnastikskor, och blev avundsjuk. 1996 brukade vi leka OS i Atlanta med Barbiedockor. 1997 köpte vi tjugo femtioörestuggummin för tio spänn och gömde dem i troslådan. 1998 lekte vi ryska posten med Erik, Anton och Albin från klassen och lyxade till det med julmust varje fredag. 1999 gick vi igenom en fas där vi samlade på rökelser, aromalampor (vi ville helst ha den med en delfin) och batikgrejor.
2009 sitter vi i en källarlägenhet på Sandbacka och pimplar vin och Dansk Fadøl och pratar gamla minnen och vart vi ska gå ikväll. Vi vill på Scharinska och Crystal Caravans releasefest, men har inte köpt biljetter. Riktigt värdelöst av oss. Nu lutar det åt Pipes. Blir nog kul det med, tror jag.
Efter ett besök på Burger King (där Bibi utfodrade oss med chili cheese, vilka jag tydligen kände mig tvungen att recensera: De här var inte så goda - men de är friterade! Nom, nom, nom!) stod ponnyridning på schemat. Jag krävde inlevelse!
Sedan såg jag mest trött och full ut, eftersom det var precis vad jag var. Lite hård såg jag allt också ut (jag som egentligen är värsta mjukisen), iförd mitt nya knogjärnshalsband.
Ofta är det så, att om det första telefonsamtalet på morgonen är ett jobbigt sådant där man får skäll, blir även resten av dagen helt värdelös. I morse trodde jag att det skulle bli just en sådan dag, då arbetsdagens första samtal kom från en man som, till en början, lät mycket upprörd:
- Privatmarknad, Josefin. - Hej Privatmarknad Josefin! (Obs! Klassiskt, vanligt förekommande kundskämt! Bloggarens anm.) Det här är en gnällig kund som vill klaga på att Västerbottens-Kuriren, som är en liberal tidning, är alldeles för vänstervriden! - Eeh, jaha, okej... Hur menar du nu? - Näääää, nu skojade jag allt till det! Ho ho ho, ha ha ha! Jag vill veta mitt abonnentnummer. Nu skrämde jag dig allt! Fast jag tycker att VK är för vänstervriden. - Hehe, ja, det gjorde du nog allt. Det är inte så kul att få skäll klockan åtta på morgonen. På vilket sätt är VK för vänstervriden, tycker du? - Nä, det är alla reportrar som är för vänster. Men sådana måste ju också få jobba.
Samtalet efter var det en gubbe på ungefär tvåhundrafemtio år som sa att jag skulle ta det lugnt och vara rädd om mig under dagen. Lugnade honom med att det sällan händer arbetsplatsolyckor, mord och sådant just där jag jobbar, men tackade i alla fall för att han var så rar. Höll visserligen på att slå ihjäl mig i eftermiddags då jag vid två tillfällen snubblade över en papperskorg på hjul (det är jag som har huvudrollen i Privatmarknads-revyn 2009), men det behöver ju inte gubben veta.
En väl utvald bit av min nya baddräkt, som i skrivande stund vilar så fint på mitt skitiga köksgolv.
Hej, hej.
Så blev det lördag, och jag och Lovisa drog på oss spenderbyxorna och knallade till Sivletto. Själv köpte jag en skitsnygg, leopardmönstrad baddräkt i femtiotalsmodell (väldigt smickrande, det är bara vid benen det väller ut lite fett) och en blus med körsbär på. Ett litet kalas på över tusen spänn. Därefter gick vi till Orionteatern för att se en dansföreställning med Bounce som jag fått biljetter till av farsan när jag fyllde år i februari.
På kvällen anlände Blebban och Johanna, och vi satt först en stund och tittade på teve innan vi började förfesten. Därefter korkades Minttun upp och vi drog på krogen. Bilder på det får ni i morgon, så fort jag kommer åt dem. Efter det skulle man väl kunna säga att jag känner mig nöjd med min lilla reseberättelse.
Tog en tantlur tidigare, och kan därför inte sova. Tänkte därför dela med mig dagens arga lista:
1. Folk som tycker att nötter räknas som något slags godis, samt de som tycker att man ska äta 'en näve nötter' till mellanmål. Ni är så himla lurade. Nötter är sådant man proppar käften full med när allt annat är slut, bara för att det finns.
2. Gubbarna som ger mig onda ögat när jag knallar till jobbet varje morgon, för att de anser att jag går på fel sida av vägen. Det gör jag inte, och ni kan dra åt helvete.
3. De människor på det annars så fantastiska företaget Västerbottens-Kuriren som inte kan diska sin egen kaffekopp nu när restaurangen är stängd under några veckor framöver, och i stället bara ställer ner sin odiskade äckelkopp på ett bord och verkar tro att någon annan ska ta hand om den. Vad gör ni när kopparna är slut? Står ni bara med kakhålet på vid gavel och ser lite frågande ut då? Tar ni för givet att någon annan ska diska den åt er? Kanske mamma? Tror ni möjligtvis att ni går på dagis fortfarande? Det finns för fan ett pentry, och det tar en halv minut att diska sin kopp och de bestick man använder. Gör alla det så kommer det största och enda problemet under dessa veckor bara vara att komma ihåg matlådan varje dag. Hade lust att mörda idag när jag såg diskberget som stod på ett av borden i matsalen. Så sjukt nonchalant, risigt och urbota dumt beteende. AAAAH! ARG LAPP!!!
Fredag, dag två på tatueringskryssningen, och jag vaknade och önskade att någon skulle klubba ihjäl mig på en gång. Att festa hela natten på en mage tom sånär som på en pissdyr drickyoghurt, en Malmo Aviation-macka och en halv chipspåse, visade sig inte vara en särskilt bra idé, trots allt. Detta resulterade i att jag var tvungen att sätta mig ner flera gånger och tvinga i mig vatten, för när jag stod upp kändes det som att jag skulle spy rätt ut. Brukar aldrig bli bakis på det där sättet, och att må så risigt som jag mådde då vill jag aldrig mer vara med om.
Klockan två lyckades jag och Lovisa pallra oss ut ur hytten och ta oss till en av restaurangerna där vi beställde in en typisk white-trash-bakis-rätt bestående av kött, pären och bearnaisesås. Jag var torr som en öken och passade på att beställa in två drickor på en gång också. Efter maten mådde jag bra igen, och resten av eftermiddagen, innan vi kom fram till Stockholm, ägnades åt packning, häng med Frille Svan och tittande på prisutdelningen i tatueringstävlingarna som hölls.
Väl framme i Stockholm var det snöstorm och riktigt överjävligt väder, men på något mirakulöst sätt lyckades jag och Lovisa sneaka till oss en taxi (de som egentligen skulle ha den var för fulla för att få åka med). Taxifärden kostade oss fyrahundra spänn, men det var det fan värt.
Väl tillbaka på Södermalm knallade vi till Ica-affären på hörnet och köpte allt vi var sugna på (fett och socker, alltså) samt råvaror till en ljuvlig middag. Sedan blev det häng framför teven under varsitt täcke hela kvällen.
Mitt och Lovisas Stockholmsäventyr inleddes redan på flygplatsen här i Umeå genom att undersöka exakt hur mycket de försöker suga ut ur hungriga resenärer som vill köpa något i caféet. Jag köpte en liten drickyoghurt. Den kostade mig nästan trettio spänn. Lovisa köpte ett glas juice. Det kostade henne tjugofem spänn, om jag inte minns fel. What the fuck, liksom?
Flygresan gick i alla fall bra, och när vi var framme i Stockholm skyndade vi oss hem till farsan och hans fru och började pumpa åttiotalsdisco ur högtalarna samtidigt som vi duschade och gjorde oss i ordning. Sedan väntade ett spännande möte med Stockholms lokaltrafik innan vi slutligen var framme på Siljaterminalen där det, precis som förra året, kryllade av tatuerade och piercade galningar (över tvåtusen personer, faktiskt). Visste att jag skulle träffa Frille Svan och hade ingen ro alls i kroppen tills jag slutligen såg honom och då gick fram för att hälsa. Mötet var fint och det var kul att se honom, och eftersom Lovisa hade tatueringstid så fort båten lämnat hamnen vilket innebar att jag inte skulle ha någon att hänga med, bestämde vi oss för att ta en öl tillsammans senare. Att det senare skulle visa sig att Lovisas gaddning inte skulle vara färdig förrän klockan ett på natten, och att jag därför skulle hänga med Frille Svan ungefär hela tiden, hade jag inte riktigt räknat med.
Trodde att det skulle vara rätt drogfritt på den där båten, med tanke på alla narkotikahundar som man måste passera när man kliver på, men så var det inte riktigt. Har nog aldrig sett en större hög amfetamin i hela mitt liv än den jag såg i en hytt på Silja Galaxy, och denna hög hade smugglats in genom att två kreativa missbrukare köpt sig en radiostyrd helikopter, tejpat fast en påse tjack under den och sedan flygit den från terminalen och typ femtio meter upp på däck. Knasigt.
När Lovisas gaddning var färdig gick jag och Frille Svan och mötte upp henne för att kolla på Mad Sin och Mustasch tillsammans. Mycket bra, mycket bra. Efter det slog jag och Lovisa klackarna i taket till lite schysst rockabilly, och jag blev uppbjuden av någon snubbe som kunde bugga (och som jag älskar killar som kan bugga!) och dansade tills jag halkade på en ölfläck och flög väldigt osexigt över golvet. Killen verkade dock inte bry sig om min vurpa, och försökte ändå ta sig friheter genom att kyssa mig, och det uppskattade jag inte. Jag kan fan dansa med gammelsmurfar och hängbukssvin bara för att jag tycker att det är kul, och det betyder sällan eller aldrig att jag tänker bjuppa på något mer. Efteråt frågade han mig om jag hade pojkvän, och jag svarade att jag inte hade det, men att jag hade en före detta pojkvän som satt och glodde på mig en meter därifrån. Då såg snubben sur ut och gick därifrån.
Efter dansen drog vi på efterfest i Frille Svans hytt, där även hans resesällskap, nya gitarristen i bandet The Scams och en tjej som Frille tydligen har/haft ihop det med, var. Lovisa lämnade partajet klockan sex, medan jag satt kvar till klockan nio, då jag sa tack och god natt. Frille Svan krävde, till den nya tjejens stora förtret, att få följa mig till min hytt. Utanför den sade vi tack och god natt, och sedan somnade jag med endast en lösögonfrans, smink i hela ansiktet, dregel i mungipan och andedräkt som en grävling.
Herre min skapare vad kul det var, hörrni. Roligt folk, kall öl, taxfree-Minttu, snygga tatueringar och grymma band - det blir inte mycket bättre än så.
Har tänkt ungefär tusen gånger att jag ska skriva, men varje gång har det slutat med att jag bara gett upp och suddat. Känner mig så tråkig när jag skriver om mitt liv i allmänhet och vardagsstrunt och sådant. Det konstiga med det är bara att det ju är precis vad jag har pysslat med ända sedan jag började blogga här för över tre år sedan, så varför känns helt plötsligt så värdelöst? Är det tråkigt? Vill hemskt gärna veta, så kommentarer mottages tacksamt. Klagar ni så kräver jag förslag på saker att skriva om. När jag fått förslagen får ni stryk för att ni varit så uppstudsiga.
Åt en räkmacka till lunch idag, men i övrigt är inte mitt liv så räkmackigt. Är glad och peppad och har tusen saker att se fram emot, men samtidigt så har jag en ständig ångestklump i magen på grund av min ekonomi i vår/sommar. Varför? Därför. Men också för att:
1. Jag verkar inte bli av med min lägenhet från första maj. Det innebär dubbelhyror och hemskt mycket pengar som hade kunnat läggas på roligare saker.
2. Från och med idag, och fram till mitten av juni ungefär, får jag bara jobba 87% på Privatmarknad. Mindre pengar till mig, när jag behöver dem som mest, alltså.
3. Snart ska jag opereras, och kommer då att ligga på sjukhus i ungefär en vecka. Efter den veckan har jag sagt att jag ska börja jobba igen, men eftersom det ju är omöjligt att säga hur jag kommer må då, så vet jag inte om jag kommer tvingas vara hemma ytterligare en tid efteråt. Fast nej, det går inte. Jag har inte råd att vara sjukskriven.
När jag ändå gnäller så kan jag meddela att jag fortfarande har problem med att någon jävla snippa stjäl min tidning. Dessutom är lyset i badrummet fortfarande ur funktion. Snart dyker den skitarga lappen upp i mitt trapphus, var så säkra på det.
Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Josefin
Inlägg - RSS 2.0
0
Gulle-Robert och Gulle-Anna på min födelsedag.
En väl utvald bit av min nya baddräkt, som i skrivande stund vilar så fint på mitt skitiga köksgolv.
Mest lästa på vk.se just nu