Sysselsättning: Kontorsråtta, nöjesreporter, krönikör och ledare för ungredaktionen. Allt på Västerbottens-Kuriren. Även känd som: Gin (med hårt G, och inte efter drycken). Familj: Mamma, pappa och två äldre bröder. Och skilsmässokatt'n. Född: 21 februari 1988. Bor: På Haga i en härlig gammal lägenhet med knarriga trägolv. Är: Stammis på OK/Q8, duktig på att sjunga med stängd mun och för det mesta rätt snäll. Har: Många vinylskivor, några tatueringar och de bästa vännerna i hela världen. Saknar: Pojkvän, tålamod och viljan att bli vuxen. Intressen: Vänner och familj, skriva, hitta på rackartyg, musik (lyssna, spela, samla) och tantlurar. Ser gärna på: Trailer Park Boys, Nollor och Nördar och Det lilla huset på prärien. Lyssnar på: Punk, ska, oi! och rockabilly. Och mamma, så klart. Musikfavoriter just nu: Discipline, Evil Conduct och Eva Eastwood. Motto: "Att unna sig är A och O!"
Beundrare och haters kan
höra av sig till:
josefin.isaksson@vk.se
Mors dag idag, och om ni läste det fina reportaget om mig och min mammas snuttiga kärlek till varandra i gårdagens tidning eller här på webben, så vet ni inte bara att hon fick en tatuering av mig i present, utan också att jag älskar henne för att hon betalar mina räkningar.
Fast det gör hon så klart inte. Jag blev nog bara lite missförstådd där under intervjun (vilket inte alls är konstigt, eftersom jag låter som världens mest förvirrade när jag pratar). Det jag menade var att min mamma, ensam, har lärt mig alla de där vuxensakerna som man helt plötsligt var tvungen att kunna. Som hur man tvättar, fyller i tråkiga blanketter och betalar sina räkningar via internetbanken. Och hade hon inte varit som en böld i röven hade jag aldrig tagit mitt körkort, eftersom det var hon som övningskörde med mig och hela tiden tvingade ut mig på vägarna i den gamla Opeln, trots att jag förvandlades till ett vidrigt monster under tiden.
Fick i alla fall ett infall förra måndagen att jag skulle göra tatueringen och bad brudarna på Privatmarknad om att få flexa på fredagen för att få en drop in-tid. Surrade med Anna och nämnde mina planer för henne, och hon blev eld och lågor och berättade det för nyhetschefen som reagerade typ likadant, och sedan blev det bestämt att det skulle göras ett mors dag-reportage om det hela. För att försäkra mig om att hamna först i kön och att reportaget skulle bli av satte jag mig i fredags utanför Red Dragon redan kvart över åtta på morgonen, och satt sedan där till klockan tolv när de öppnade. Var först i kön och fick köra igång med Mats direkt. Låg under nålen fram till klockan tre och sedan var min tjusiga hyllning till världens bästa mamma klar.
Det blev en väldigt dyr present, och morsan blev hemskt glad. Reportaget säger hon att hon har läst flera gånger om, och idag när vi pratade i telefon sa hon att hon tänkt på hur hon genom den kommer att leva vidare. Den kommer ju liksom sitta där för alltid, och när hon är borta (fast det vill jag helst inte tänka på, vad fan tar jag mig till då?) kommer kanske mina eventuella barn och barnbarn att fråga om henne och hur hon var. Då ska jag svara snorungarna att hon var min förebild och mitt stora stöd i livet. Att hon var världens finaste, klokaste, roligaste, vackraste och underbaraste kvinna, och att jag har tur om jag är hälften så bra som hon var.
Uppenbarligen fyller alla år i maj, så här kommer ännu en dikt. Hurra!
Andra dagen i gymnasiet sa du att du gillade mina skor jag gillade ditt krullhår, trots att jag, generellt sett, inte gillar sävarbor På ett tag så blev vi vänner, så nära två kan bli Du som gillar Jesus, och jag självplågeri
Jag har en vän så underbar, så satans snygg och smart och rar Så lätthanterlig men ovärderlig, så genuin som Agneta Sjödin Så är vår vänskap och skall så förbli tills vi blir gamla och ser ut som rågkli
Idag så är det din tur att bli en gammal hagga det firas förhoppningsvis inte med en irriterande trubadur utan bara med tårta och att sitta och gagga
Om någon gör illa mitt hjärtas fröjd och lilja lovar jag att våldta denne i röven med grovsalt och persilja Käraste Ylva, jag älskar dig så Gratz på stora dagen, nu super vi som få!
Dagen har varit mycket bra hittills, förutom att jag råkade spilla ut en kanna med mjölk på golvet (jag grät dock inte över denna spillda mjölk, men skrek däremot könsord åt den) samt att salladen jag inhandlade på OK/Q8 i morse smakade vidrigt och inte alls var värd de femtio kronor som jag betalade för den. Förutom detta har allt varit fina fisken.
Idag jobbar jag som vanligt och ska strax börja pillra med en dödsannons, och efter jobbet hoppas jag att ska lyckas övertala morsan att hänga med mig på Plantagen. Jag har nämligen planer på att pimpa min balkong. Kanske blir det i så fall även en sväng förbi H&M så att jag kan inhandla strumpbyxor också, samt en liten tur till Systembolaget så att jag kan köpa bärs. Ska skriva någon slags mastodontkrönika på fredag kväll, men på lördag är jag helt ledig och ska tillbringa den dagen med Becker i solen och skölja ner nygrillat kött med iskall öl. Så sjukt jävla sweet, jag längtar ihjäl mig!
Min barndomsvän Disa Fia-Lotta Ylva Knäppkänga fyller år idag. Självklart ska bruden ha en dikt! Hallå, vad annars, liksom?
Ditt namn är Disa, mitt namn är Josefin Ditt rimmar på fisa, mitt på apelsin
För nitton år sedan fann vi varandra Två tultande tvååringar som på dagiset Flintan var dag vandra
Idag blir du gammal, tjugo plus ett Hoppas du fick nåt smarrigt till middag kanske en fiskrätt?
Du är så snygg och underbar, ibland jag önskar att jag vore gay Då skulle jag be dig att dumpa din karl och i stället bli ihop med mig
Disa, Disa min barndomskamrat jag avslutar dikten med ett Marit-citat: 'I will always be your soldier'
För även om träffas på tok för sällan, går det inte en dag utan att jag på dig tänker Du är ljuvlig som Alvedon mot baksmällan, du fröjd och kärlek till mitt hjärta skänker
Internet är ju, som vi alla vet, fantastiskt. En av mina favoritsysselsättningar är att gå tillbaka i folks bilddagböcker och se vad jag och mina kompisar pysslade med för exakt ett år sedan, eller som i det här fallet, två år sedan.
Bilden ovan är alltså från den tjugosjätte maj tjugohundrasju. Då var jag tydligen på en fin bjudning. Vilken grej! Damast och kristall och brutna servetter. Män i borstade och vädrade kavajer och damer i fina håruppsättningar. Inga armbågar på bordet. Inget jävla söl.
Har gått och lagt mig, och det känns minst sagt märkligt med tanke på att det är så otroligt ljust ute. Är i alla fall trött, så efter att ha plöjt färdigt den pretentiösa boken jag läser för tillfället ska det nog inte vara det minsta svårt att somna. Blir bra det. Måste vara pigg i morgon eftersom min ena brorsa fyller år, och jag därför måste trampa in till stan efter jobbet och inhandla en present och sedan möta upp honom och morsan på Ghandi.
Det här med ljuset noterade förresten även Frille Svan igår. Jag väcktes nämligen inte bara av att en bomb smällde och att det brändes av automatvapen en bit härifrån, utan även av världens argaste man som låg på soffan och gormade om att han: 1. inte hade sovit på hela natten. 2. hatade Norrland och att det är så förbannat ljust här. 3. hatade min lägenhet. 4. hatade att jag inte haft råd att köpa persienner, rullgardiner eller gardiner samt gardinstänger än.
Jag svarade med att slå honom på käften tills han flög hela vägen tillbaka till Gnällbältet igen. Fast nej, det gjorde jag inte. Sanningen är att jag hade mens och blödde som ett skadeskjutet djur och i stället började gråta häftigt tills han fick dåligt samvete och tog tillbaka allt han sagt.
Det händer mycket festligt i mitt liv för tillfället. Bland annat så har jag fått en förfrågan från en reklambyrå i Stockholm som vill att jag ska dokumentera mitt liv under en vecka med hjälp av min mobiltelefon, och som dessutom betalar mig för att göra detta. Nu väntar jag bara med spänning på att höra från redaktionen om det är okej att jag gör detta.
Har även fått en förfrågan av nyhetschefen om att skriva reportage under sommaren (sommarpatrullen), och då främst från dansbandshelger i typ Blygdläppsele och Fyllekajsträsk, Åsele marknad och liknande happenings. Älskar att skriva om sånt! När Västerbotten är som allra bäst, ni vet.
Något som känns lite mindre festligt är att det tydligen varit jättevarmt idag, men att man själv bara suttit inomhus på sin frodiga kvinnoröv hela dagen. Dessutom vankas det månadsmöte ikväll, vilket innebär att jag troligtvis inte kommer vara hemma förrän runt åtta. Mat får vi i alla fall, och det känns ljuvligt. Jag älskar att bli utfodrad.
Skjutsade Frille Svan till flyget för ett par timmar sedan, och har sedan dess hängt hos morsan och slutligen knallat hem och doppat en massa Brandt-skorpor i te (väldigt nittiotal i Bibis föräldrahem på Marmorvägen, för övrigt). Det var tomt att komma hem till lägenheten igen, för även om Frille Svan inte var här så himla länge är han en väldigt livfull och karismatisk person som märks väldigt väl. Därför högg det till lite i hjärteroten när det inte längre stod ett par gigantiska, svarta Converse i hallen och det inte låg en pomada-kladdig raggarfrilla på mina nya soffkuddar.
Det är svårt att förklara varför man väljer att umgås med någon som gjort en så mycket ont, och då speciellt för folk som aldrig haft att göra med missbrukare någonsin. Men det är skillnad på sak och person. Jag absolut hatar allt som har att göra med Frille Svans dekadenta skitliv i Örebro. Jag hatar tjack, piller och all annan skit som han och hans polare stoppar i sig, och jag hatar deras konstiga fester som pågår hela nätterna och som mycket väl kan sluta med att någon jagar en annan med en yxa. Jag hatar vad droger gör med människor som har så mycket att ge. Men Frille Svan är så mycket mer än sitt missbruk (vilket troligtvis gäller de flesta andra missbrukare också, antar jag). Han är rolig, lättsam, omtänksam, påhittig, tokig (och nu menar jag på det där bra sättet, och inte 'jag vill slå en yxa i huvudet på Josefin'-sättet), har hög arbetsmoral och är en av få personer som jag känner att jag verkligen kan vara mig själv med. Ibland retar han gallfeber på mig, men för det mesta är han bara en av mina absoluta favoritpersoner i hela världen, och en av mina bästigaste bästa vänner. Jag fortsätter att heja stenhårt på hans lag, och fortsätter hoppas på att han någon gång (helst nu bums ögonaböj) kan lägga av med den där jävla dyngan.
Jag tog aldrig livet av mig med pil och båge. It's alive! Febern försvann (såklart) lagom till i fredags då det var dags att återvända till Kontorsråttelandet för några timmars jobb, och nu under resten av helgen har jag mest bara haft ont i halsen och snorat som ett dagisbarn.
Som en liten överraskning till er alla så är Frille Svan faktiskt och hälsar på. Han behövde andas lite frisk luft, hänga med den norrländska präriens gudinna, vara nykter och komma bort från alla dumheter, och då är ju Umeå, där världens härligaste tjej bor, ett ypperligt ställe att komma till. Med sig hade han en mycket oväntad inflyttningspresent. Karl'n gav mig ett fantastiskt litet växthus! Yes, det är sant. Där ska jag tydligen ska odla basilika, smörgåskrasse och dill, och det ska i sanning bli spännande att se om jag fixar det.
Jag och Frillevippen har inte gjort så värst mycket sedan han kom, men vi har haft det himla lugnt, skönt och fint i alla fall. Han har lagat himmelskt god mat åt mig, vi har gått promenader där vi morsat på olika katter och blivit sugna på att stjäla blomjord till mitt växthus, jag har varit en gnällkärring när han druckit direkt ur läskflaskan (jag har inte bacillskräck eller så, jag tycker bara att drickan fortare blir äcklig och avslagen om man gör så) och så har jag tvingat honom att göra svenssongrejer som att glo på Robinson och titta på världens bästa film - Sällskapsresan. Fast tvingat, och tvingat förresten... Han verkar inte lida direkt. Snarare tvärtom.
Nu ska jag återgå till åbäket som flinar åt mig i soffan och fortsätta titta på Steven Seagal-rullen på sexan. På återseende, lovers.
Duschade och tog på mig en klänning, men insåg sedan att min kropp inte orkar med någon redaktionsfest ikväll. Har trettioåtta graders feber igen, så nu sitter jag här i soffan iförd min snygga klänning med hår som doftar fantastiskt och med ben lena som... ja, något riktigt lent, kanske en bebisröv, och känner mig heldeppig. Så jävla orättvist, jag som typ aldrig är sjuk. Hade sett fram emot den här festen så himla länge också. *skjuter mig själv i munnen med pil och båge*
Vill bara tala om för alla vilken hjälte (alternativt idiot) jag är som är på jobbet idag trots att jag har 38,4 graders feber. Nästan alla på Privatmarknad är lediga, så det kändes liksom inte som att jag hade något annat val än att ta en Alvedon och trampa iväg till Västerslätt på Gretus Christ Superstar. Vi jobbar i alla fall bara till klockan tolv idag, så fram till dess borde jag väl stå ut.
Det som känns allra mest piss just nu är att det är redaktionsfest ikväll, och att jag just var tvungen att ringa till Anna och meddela att jag troligtvis inte kan komma på den. Får skynda mig hem efter jobbet och sova ett par timmar så kanske jag mår bättre sedan. Det är ju så himla roligt att härja med redaktionen.
Det är kallt som fan på kontoret, och jag har känt mig lite stressad, och därför irriterad, mest hela dagen, men ändå lyckades Ann-Britt mig att skratta tills det rann tårar, bara genom att berätta om en återkommande mardröm som hon haft. I drömmen befann hon sig i ett hus, omgivet av ett stort grönt staket, och hon kände att hon var tvungen att ta sig ut ur därifrån, men att det var svårt då hon hela tiden kände något slags motstånd. Då såg hon helt plötsligt hur något hängde på staketet. Och det hon såg var inget mindre än en blodig limpa.
Sjukt spännande. Någon läsare som har något förslag på vad drömmen kan betyda?
Tydligen ska jag inte alls äta snabbmakaroner idag. Jag ska krubba på Wayne's med Jesus-Ylva i stället. Har inte träffat mitt hjärtas fröjd så mycket på sistone, eftersom hon mest haft tungan i halsen på en blivande logoped. Blir skoj att träffas och snacka lite skit.
Var med om en mycket märklig sak nyss - jag skrev in min semester i semesterlistan. Har aldrig haft semester tidigare, och därför är det med blandade känslor som jag tänker på mina fyra veckor av ledighet. För tillfället ger det mig mest ångest, eftersom jag liksom ägnat all tid sedan jag gick ut gymnasiet åt jobba så mycket jag bara kunnat och tackat ja till i princip allt jag blivit erbjuden, och det därför känns skumt med betald ledighet. Samtidigt kommer det bli väldigt skönt och roligt också, speciellt om white trash-trippen med brudarna blir av (den måste förresten bli av, för Emelie har tydligen köpt en färdig outfit till mig som jag gissar på är någon slags träningsoverall), alternativt den där utlandssemestern som vi snackat lite löst om.
Det var med skräckblandad förtjusning som jag sa till Britt att jag kunde vikariera i växeln idag (egentligen är det hennes växelvecka) eftersom vår ordinarie växelhäxa är ledig hela dagen. Kände att jag behövde fräscha upp mina kopplingskunskaper samt öva in allas kortnummer igen, och det har gått bra men har samtidigt varit rätt otäckt.
Efter jobbet ska jag bara hem och äta snabbmakaroner igen. Jag funkar så. Köper hem typ ett paket köttbullar och ett paket makaroner, och så äter jag det, och bara det, tills det är slut. Variera sig kan man göra när man är död.
Fin helg. Lördagsförmiddagen ägnades åt städning och pyssel i lägenheten. Morsan och Göran var förbi och dumpade flyttkartonger fulla med skit som jag inte vill ha (typ gamla skolarbeten och sådant. Det borde vara lag på att ens päron förvarar sådant åt en tills man känner sig vuxen på riktigt, vilket jag troligtvis kommer att göra när jag är ungefär trettiofem eller så), och de hjälpte även till med att skruva upp ett par hyllor på väggarna.
På kvällen kom Kristoffer Krokodil, och vi drack öl, surrade och glodde på teve. Efter ett par timmar kom även Lovisa, Antsypants och Bene. Då blev det ännu mer öl, och i stället för att glo på schlagerspektaklet lirade vi Guitar Hero tills det var dags att dra till Scharinska där vi mötte upp med Höken. Min första utekväll i Umeå på ett ganska bra tag - vilken grej. Väldigt trevligt, var det.
Igår gjorde jag väl inte så värst mycket mer än att sova, läsa och äta mig illamående på chips. På kvällen tränade jag upp mina Guitar Hero-skills enbart för att någon gång kunna spöa skiten ur Antsypants, och sedan ägnade jag övriga kvällen och natten åt att oroa mig för Frille Svan samt försöka tvinga i väg honom till akuten, eftersom han tatuerades i lördags och nu troligtvis har fått blodförgiftning. Ack och ve, det är i sanning inte lätt att vara en bad boy.
Tittar på den här filmen just nu. Varför vet jag inte riktigt, men jag tror att det kan ha att göra med att jag bara har fyra tevekanaler att välja mellan.
Nu ska jag toppa detta med ännu en kopp snabbkaffe.
Det blev tyst en stund på fikat idag, och då försökte jag starta upp ett samtal igen genom att berätta för mina kollegor att jag vaknade upp med mina trosor precis bredvid ansiktet i morse. Det är sant! Sov som en klubbad säl hela natten och hade ingen aning om varför jag helt plötsligt var underbyxlös, men förhoppningsvis berodde det på att jag tyckte att de var obekväma och därför tog av mig dem, och inte på grund av att någon otäck troshatare varit på besök under natten. Mina kollegor skrattade, och så här i efterhand känns det bra att de gjorde det. Hade blivit lite jobbigt annars.
Stämplade ut klockan elva och satte mig på Gretus Christ Superstar och började trampa mot sjukhuset för att lämna igen käklåstången samt besöka min tandställningsspecialist, som bland annat påpekade att jag inte biter ihop på vänster sida och därför måste ha ännu fler, och dessutom starkare, gummiband i käften i ett par veckor till. På käkkirurgiska kliniken bad jag även att få en kopia på min journal från 2005 och fram till nu, så att min mor kan bråka riktigt ordentligt med försäkringsbolaget.
Sedan jag kom hem har jag faktiskt bara ätit nudlar och sovit. Tidigare i veckan hade jag någon slags plan på att gå ut på krogen både i dag och i morgon, men sen insåg jag hur urbota dumt det hade varit och blev kvar hemma. Jag är i princip pank just nu, men tack vare att Frille Svan tyckte att jag var värd en påse chips och förde över etthundrafemtio spänn på mitt konto så kunde jag gå och handla. Så nu ligger jag här och tittar på nyheterna, läser en rätt lättsam bok av Louise Boije af Gennäs, proppar käften full av ostkrokar och tycker att livet är rätt gött.
Försökte mig på att tvätta förra veckan, vilket inte gick så värst bra. Läste instruktionshäftet, proppade maskinen (som också är en torktumlare) full, vred på rattar och tryckte in knappar tills jag, enligt instruktionerna, valt rätt program. Sedan slog jag mig ner på toaletten och började stirra in i maskinen för att se om det kom något vatten. Till en början gjorde det inte det, men efter en stund började det minsann forsa. Tyvärr från fel ställe bara. Ur en liten lucka längst ner på maskinen sköljde plötsligt vatten likt en vårflod över mina sexiga tubsockar, och efter tio sekunder flöt instruktionshäftet omkring i min badrumsdamm. Jag gav upp och tvätten förblev torr.
Sedan jag kom hem från jobbet har jag inte gjort så värst mycket, bara käkat snabbmakaroner för andra gången idag samtidigt som jag lusläst dagens VK, kikat in på alla bloggar som jag följer och tittat på Martin Timell. På samma gång. Nu ska jag försöka ta tag i tvätten igen och undvika att bli ägd av den förbannade jävla skitmaskinen igen.
Det där jag skrev om att jag vill ha barn var på skoj, som ni säkert förstod. I nuläget skulle det bli mycket synd om det barnet, tror jag. Detta med tanke på att jag verkligen inte har lekt färdigt än. I alla fall så var det mycket fina kommentarer till inlägget, och jag kan hålla med om att en sambo faktiskt inte vore så himla dumt.
För tillfället räcker det i all fall gott och väl att gosa med andras ungar. Skönheten på bilden ovan heter Freja och är Anna och Åbergs välskapta barn, och odjuret, som inte riktigt vet hur hon ska bete sig bland småttingar och därför alltid bara håller dem i handen, heter Josefin.
Har just vaknat upp efter en tantlur på soffan och sitter nu ihopkrupen under en filt och zappar mellan mina fyra tevekanaler. Kände just en enorm längtan efter barn. En gosig liten unge som jag hade kunnat säga till på skarpen att den skulle gå och tömma diskmaskinen bums ögonaböj. Orkar verkligen inte göra det själv.
Nä, nu är det dags nog dags för lite sömn igen. Den här gången i sängen. Det är ju faktiskt en dag i morgon också, som man brukar säga. En ljuvlig dag i Kontorsråtteland med bokföringsallegat, sommaradressändringar och massa skäll.
The undisputed tantlur champion, Josefin Isaksson, har sovit nästa varje kväll efter jobbet mellan typ halv sex och nio, och har därför inte fått något uträttat och sedan inte heller kunnat sova på natten. Så karaktärslöst och slappt att man blir förbaskad.
Igår bestämde jag mig därför för att vara duktig. Invigde min nya diskmaskin och städade sedan hela köket och vardagsrummet och hängde upp en massa tavlor. Sedan firade jag genom att äta små, små bitar åt gången av en smörgås som jag sköljde ner med varm choklad. Brödet innehöll härliga, små laxerande linfrön. Vill aldrig mer vara med om det jag upplevde i söndags på väg hem från Sundsvall, där största delen av tiden gick åt till att proppa kakhålen fulla. Då stannade vi i Docksta för att uträtta lite behov och sådant, och jag gjorde nummer två "på riktigt" för första gången på nästan en månad. Det tog en kvart och kan liknas vid att föda ett mycket märkligt barn ur fel hål.
Jag saxar från Beckers blogg:
"... Lite småförskyld och jävlig tog jag mig till Gins nya lägenhet idag och hjälpte till med att stuva in lådor från vindsförrådet, packa upp och styra möbler. Mycket fin lägenhet, men grovgörat var redan avklarat när jag kom dit. Trots min lilla insats bjöd Gin mig ändå på pizza och en fin födelsedagspresent, jag tackar och bugar. Och jag lovar, när de låser upp din matkorg igen så ska vi ut och käka en rejäl måltid..men då får du nog börja vänja magen din först så du slipper skita knäck i en vecka! Jag måste också säga att från och med idag är josse en världsförälder, en applåd tack! ..."
Jag har så himla kloka kompisar. Det vore kanske en idé att börja lyssna lite mer på dem.
Man vet att det kommer bli en alldeles ypperlig dag när en Vännäsbo ringer och skriker i ens öra i tio minuter att halva Vännäs ska säga upp sina abonnemang på VK på grund av hur det skrivits om helgens händelser där. 'De här flyktingarna har viftat med kniv, varit inblandade i en gruppvåldtäkt och misshandlat en tjej så att hon fått ett blåöga och en tand utslagen men det skiter du och dina kollegor i! Ni skriver bara att det handlar om rasism, men det gör det inte alls! Jag blir så jävla förbannad!'
Nähä. Ponera att det skulle vara så att några av flyktingarna varit inblandade i en massa skit som har hänt. Är det då okej att komma som några jävla neandertalare och kasta sten och vifta med brännbollsträn och trakassera oskyldiga familjer? Hur ofta händer det att det kommer trettio till femtio personer med tillhyggen och skrämmer slag på hela familjer när det är någon svennebanan som gjort fruktansvärda saker liknande de som den här mannen påstod att några av flyktingarna varit inblandade i?
Jag undrar i mitt stilla sinne om de här personerna i Vännäs, som enligt mannen som jag talade med (eller talade och talade... han skrek och jag försökte få en syl i vädret) vill säga upp sin tidning nu, vill läsa en tidning där artiklarna baseras på rykten och inte på fakta, och så undrar jag om de, som Britt sa till mig tidigare när vi diskuterade detta energikrävande telefonsamtal, kanske hellre vill läsa en tidning som handlar om en igelkott som gått över vägen eller tussilagos som blommar.
Det lustiga med sådana här samtal är att de som ringer sällan eller aldrig vill tala med nyhetschefen eller någon annan på redaktionen. De vill bara skälla och skrika tills öronen blöder på den stackars kontoristen som aldrig får vara otrevlig eller argumentera tillbaka. Fast argumentera gjorde jag allt lite ändå. Kunde inte låta bli.
Blir så trött när jag läser att det kanske inte blir någon livemusik på TC i sommar på grund av grannar som klagat. Varför bosätter man sig i centrala stan om man inte tål lite liv och rörelse och stök och bök? Det finns ingenting så trevligt som ett levande centrum. Och då särskilt om sommaren.
Blir ännu tröttare när jag för första gången på ett ganska bra tag läser Blondinbellas blogg och ett helt otroligt intelligensbefriat inlägg om varför man ska rösta på moderaterna (orkar inte fixa en länk, ni får gå in och läsa själva). Bara nu inte människor är så korkade att de blir hjärntvättade av dravlet. Förhoppningsvis får väl inte läppglansfjortisarna som läser hennes blogg och ser upp till bruden rösta än.
Nu är jag helt matt. Ska skynda mig hem från jobbet och lägga mig och vila med en filt över benen.
Är tillbaka på jobbet efter ett ypperligt dygn i Sundsvall med Västerbottens-Kurirens läckraste kontorister. Har idag börjat svara i telefonen igen, och det har gått ovanligt smärtfritt för att vara måndag. Inget skäll än så länge (peppar, peppar ta i träskalle), och alla har varit vänliga och rara. En annan bra sak är att jag kommer ihåg oväntat mycket om hur man uppdaterar betalfiler och fyller i bokföringsallegat, samt att jag slipper gå en heldagsutbildning i veckan (jag är visserligen hemskt förtjust i att lära mig nya saker, men just nu har jag fullt upp med alla andra arbetsuppgifter som jag försökt lära mig under våren och som målet är att jag ska kunna när sommarvikarierna kommer).
Måste ju berätta om Sundsvall sedan, men det får allt bli när jag är färdigt med inbetalningarna. Och när jag har druckit kaffe, förstås.
Jag har det bra, jag här bak i bilen och vill ej va' med om nån krock (så ge fan i att krocka, Britt!). Fast jag är inte ensam här i baksätet. Lill-Gin och dongeln är också med. Bakom ratten sitter som sagt Britt, och bredvid henne i framsätet sitter Brallan 'Miss bulle i ugnen 2009' Häggström. Vi har just börjat rulla igen efter ett fikastopp vid Höga Kusten-bron där jag lyckades pula in små, små bitar av en halv krämbulle i käften innan jag gav upp. Nu ser jag mest skog och sådant. Inte särskilt intressant, men vi har det väldigt trevligt i alla fall.
Tänkte försöka vara lite effektiv och skriva min recension om Perssons Pack innan vi är framme i Sundsvall, då jag inte hann göra det i natt. Kom hem kring ett eller något, och då var jag tvungen att packa och sedan gå och lägga mig. Därför är det en himla tur att jag har Lill-Gin. Hon är min nya bästis.
Jag slutar egentligen 10.48 på fredagar, men passar på att jobba in lite flex idag. Ligger nog en hel del minus just nu på grund av alla svängar fram och tillbaka till sjukhuset, tänker jag. Ska i alla fall stämpla ut snart och kasta mig på Gretus Christ Superstar och cykla in till stan. Måste köpa foundation, Alvedon och kanske något tjusigt och puffigt som matchar mitt klotrunda ansikte.
Planerna för kvällen är att packa och kanske hänga med Ylva. Nyss ringde även Anna och frågade om jag inte kunde recensera Perssons pack i natt också. Och jo, nog kan jag väl det. Man måste ju ställa upp för laget, liksom.
En duktig bloggare hade ju såklart meddelat redan igår hur det gick med hela det där käklåsspektaklet, men jag är inte en duktig bloggare och orkade helt enkelt inte skriva något.
I alla fall så är jag numera käklåsfri, men har i stället fått gummiband i käften för att hålla allting på plats i ytterligare en vecka. Egentligen ville "min" kirurg, Sofia, att jag skulle ha käklåset i en vecka till, men när jag pressade ut en tår ur mina förtjusande två blå med ett "Men jag har ju blivit lovad... snyft!" så kunde hon sträcka sig till det här med gummibanden.
Får numera både äta och borsta tänderna (förstår ni hur jävla ljuvligt det var att göra det? Har ju känts som att någonting krupit upp från magen och dött och sakta börjat ruttna där bakom kromet), och jag åkte givetvis direkt till Konsum på Haga och inhandlade ingredienser till en ljuvlig måltid. Köttfärssås och sönderkokta makaroner. Kommer nog inte kunna njuta av mat på ett bra tag till, eftersom jag inte kan tugga ordentligt. Men jag kan i alla fall äta mat med bitar lagom stora att sväljas hela. Fantastiskt. Tänker aldrig mer dricka någon vidrig näringsdryck igen.
När de knipsade upp alla ståltrådar flög liksom käkarna upp av sig själv. Sjukt märkligt. Sedan kunde jag ändå inte låta bli att fortsätta prata sammanbitet under resten av gårdagen, och när jag tillagat min första måltid och ätit den längtade jag nästan efter att sätta dit gummibanden igen för att känna mig "normal" igen. För det har ju faktiskt blivit så för mig under de här tre veckorna. Att det normala är att hela tiden bita ihop.
Ja, ja. Det här blev ju ett något virrigt inlägg, men nu vet ni hur det ligger till i alla fall.
Nu hoppas jag att ni håller tummarna för mig när jag ska till käkkirurgiska kliniken. De har ju som sagt lovat att jag får ta bort käklåset idag, men har det inte läkt som det ska så har jag ju inget annat val än att fortsätta ha hela käften full med skrot och plast. Och har det inte läkt, och jag måste fortsätta att gå på min ofrivilliga diet, så kommer jag gråta floder. Så nu håller ni tummarna. Annars!
Brallan släppte av mig utanför OK/Q8 efter jobbet så att jag kunde springa in och köpa en påse potatis- och purjolökssoppa och Norrmejeriers chokladmjölk (så sjukt orättvist att jag är en sådan där bloggare som inte blir sponsrad och får en massa saker hela tiden, förresten. I så fall hade jag velat bli sponsrad med Norrmejeriers chokladmjölk och Falcon Bayerskt 3,5). Sedan knallade jag de sista metrarna hem och tillagade soppan och anordnade ett stavmixer-race tills jag slutligen hade en tekopp full av gulaktig geggamoja som smakade himmelskt. Därefter sög jag i mig dagens sjuttiofjärde Alvedon och tog en tantlur på soffan. Vaknade och mådde mycket bättre.
Nu halvligger jag i sängen med Lill-Gin i knäet och hoppas på att kunna somna trots tantluren. I morgon är nämligen en mycket stor dag för Josefjant Is-hacksson (eller Isuckmycockson som Ungjävlar-Elin och Ungjävlar-Hanna brukade kalla mig back in the days) eftersom det äntligen - ÄNTLIGEN - är dags att ta bort käklåset. Över tre veckor på flytande föda har det blivit och ett antal kilon har tappats. Dessa kommer jag dock gå upp på en gång, eftersom jag lovar och svär på att jag tänker äta som en gris framöver. Att unna sig är A och O här i livet, mina vänner. A och O.
"Det varken bär eller brister" - så stod det på min klass studentflak för två år sedan. Ett citat vi stulit från en av våra lärare, från när hon skulle beskriva isen mellan ön Fjäderägg och Holmön under den så kallade femte årstiden (våra tre år på gymnasiet kretsade typ kring Fjäderägg, eftersom vi hade ett projekt som gick ut på att marknadsföra ön). Vi tyckte, av någon anledning, att citatet passade in även på vår klass, och nu skulle jag vilja påstå att det passar in på mina ben också. Det känns verkligen som att jag ska svimma när jag reser mig upp, och så fort jag måste gå några meter är det inte långt ifrån att jag singlar ihop i en hög på golvet. Varför är jag så himla utmattad nu helt plötsligt? Straffas jag för att jag knappt åt någonting alls förra veckan, men ändå kånkade och bar så mycket att jag fortfarande har träningsvärk (och nej, jag tränar verkligen aldrig)?
Sjukt tung dag, alltså. Skäms dessutom ihjäl för att jag är nära gråten så fort mina arbetskamrater frågar hur det är fatt, men jag kan inte hjälpa det. Mina extramorsor här på VK:s Privatmarknad har den effekten på mig. Vill bara hoppa upp i knäet på dem allihop och att de ska klappa mig på huvudet och säga att allt kommer bli bra igen.
Nu är i alla fall arbetsdagen snart slut och då har Brallan lovat att skjutsa hem mig. Vågar mig inte på en cykeltur just nu.
Min kollega Brallan (eller Malin, som hon egentligen heter) kommenterade tidigare att jag är så tyst idag. Och jo, det är jag nog. Inte bara för att jag inte svarar i telefon, utan också för att jag känner mig helt utmattad, less och tömd på energi, och därför inte är mitt vanliga tramsiga jag. Jag brukar ju vara världens jävla flamsmaja på jobbet och dansa spexiga små danser och hålla låda, men just nu känner jag bara för att krypa ner under täcket hemma och gömma mig. Blir väl så här när man inte får mat. Kan inte förstå att så många tjejer (och killar också, för all del) frivilligt utsätter sig för såna här glädjedödande, hemska dieter. För i helvete brudar! Ät!
I morgon åker i alla fall käklåset, och sedan får jag väl se om jag kan börja prata och äta normalt på en gång, eller om det tar ett tag innan käften återhämtat sig helt. Antsypants rekommenderade att jag skulle ta det lugnt med den fasta födan i början hur som helst, och det har han väl rätt i. Kanske inte ska börja med en stor köttbit, liksom. Får mjukstarta med något litet. Typ ett vaktelägg.
Som abonnent på Västerbottens-Kuriren har man under en tid haft möjlighet att ge bort en månads gratisprenumeration åt en vän. Och visst märks det väl att gratis är gott. Dra åt satan. Vi har fått in så mycket fladder (enligt Becker är det var alla Posten-arbetare kallar våra talonger som man klipper ut ur tidningen och som väldigt ofta, till Postisarnas stora förtret, fastnar i deras mackapärer) att jag bara vill spy när jag ser de där pappersbitarna. Sitter i alla fall och registrerar just sådana för tillfället, och mina händer ser ut som små krabbor där de ilar över tangenterna.
Efter jobbet idag ska jag och fladderhataren på en Ersbodaturné. Jag mutat henne med skjuts till jobbet om hon följer med mig på Rusta, Jysk och kanske Coop så att jag kan leta balkongmöbler och lite dukar och sådant. Hatar att handla utan Becker. Allt är så mycket tråkigare utan min lilla råtta.
En himla massa människor har sagt till mig att jag fått en helt annan profil sedan operationen. Senast nyhetschef Everljung som jag träffade utanför VK:s matsal för en stund sedan. Själv tänker jag bara på min nya dubbelhaka, som jag fått på grund av att svullnaden liksom pressar ansiktsfettet neråt, när jag ser mig själv i profil. Men det är okej. Upp med hakorna, Josefin! Du blir snart bra igen!
Såg att en läsare postat en länk till Wikipedia där jag kunde läsa om Frimurarna, men jag var faktiskt inne och läste där redan innan jag skrev det senaste inlägget. Känner mig fortfarande inte helt tillfreds. Vad gör de på sina hemliga ceremonier? Hur går ett sådant där möte till? Får man kaffe med dopp? Bär man mantel? Är det ingen som sitter på lite snaskig information om den där superduperhemliga gubbklubben?
Frimurarna annonserar hos oss lite då och då, och nyss gjorde jag ännu en annons åt dessa. En sak som jag alltid undrat är vad de egentligen pysslar med under alla sina möten. Är det någon som vet? Dubbar de varandra till riddare , typ? Låter sjukt hemligt i alla fall. Lite som KHL (KillHatarLigan) som jag och mina tjejkompisar i klassen på Carlshöjdsskolan hade när vi var små. Fast den var i och för sig inte så hemlig., när jag tänker efter. En av reglerna var att man skulle slå en kille om dagen och så skrev vi KHL i pannan på oss själva med något slags glitterlim och sprang runt och tjoade. Inget anonymt med det, antar jag.
Om ni undrar så har jag en väldigt bra Privatmarknadsdag idag. Solen skiner in genom våra stora fönster, och alla verkar sjukt taggade på helgens resa till Sundsvall (som jag inte berättat ett smack om, utan att veta varför). Vi klarade de flesta av våra mål för 2008, vilket innebär att vi ska få härja lite ihop. Därför åker världens bästa och trevligaste kontorister till Sundsvall på lördag för att bo på hotell, käka massa god mat och säkerligen dricka en del gott, knalla runt på stan och besöka IKEA på söndagen. Åh, så flott.
Kröp, precis som jag skrev att jag skulle göra, ner i sängen med Lill-Gin och började skriva ännu ett blogginlägg. Det blev dock inget vanligt inlägg, utan en hel krönika. Kan någon svara på varför jag är som mest kreativ på natten? Jag tror inte att mina grannar uppskattar mina vanor alls. Men Anna (nöjesredaktören) kanske blir glad. Ja, om hon nu vill publicera krönikan, förstås.
Sitter uppkrupen i soffan under en mysig pläd med en bit 110% choklad, en kopp grönt te och en näve nötter och bara myyyyser!
Fast nej, för helvete. Det gör jag inte alls. Sådant kan ju Blondinbella och andra Östermalmsbrudar ägna sig åt. Sitter faktiskt under en filt, och choklad har jag också (fast Norrmejeriers chokladmjölk), men på något särskilt myspyshumör är jag inte. Jag är mest irriterad på mig själv för att jag däckade på soffan i två timmar efter jobbet och nu kommer ha jättesvårt att somna, och därför lär vara lika trött i morgon som jag varit idag.
Det var i alla fall trevligt att jobba idag, men lite konstigt är det ju att inte svara i telefon eller hjälpa kunder vid disken. Man blir liksom stressad bara av att höra mina stackars kollegor ränna fram och tillbaka till telefonen, och så känner jag mig lite oduglig som inte kan hjälpa till genom att vara med och svara och ta emot lite sedvanligt måndagsskäll från abonnenter och annonskunder.
Var med om en lustig stolpillsincident idag som jag känner att jag måste dela med mig av (men fråga mig inte varför jag känner som jag gör). I söndags när jag mådde risigt igen lovade jag mig själv att börja käka igen samt att inte slarva med medicinerna, och därför hade jag med mig både Alvedon och ett stolpiller i handväskan idag. Gick in på toan för att ta det, men när jag öppnade förpackningen hade själva pillret smält eftersom jag haft ett element vid skrivbordet hela dagen och haft handväskan precis ovanför, så då sprutade liksom det som en gång var ett otäckt stolpiller rätt upp i mitt svullna ansikte. Det såg ut som om någon spillt sin säd där.
Nu ska jag ta Lill-Gin och gå och lägga mig och läsa bloggar och sedan fortsätta plöja igenom en krönikesamling av Stefan Sundström. Lill-Gin är min bloggdator, och min andra laptop heter Stor-Gin. Min soffa heter Krainer. Min cykel heter Gretus Christ Superstar (efter min underbara gammelfaster Greta, som jag fått cykeln av) och min mikrovågsugn heter Chip. Man bör namnge sina saker, tycker jag.
Man hade ju kunnat tro att min inaktivitet på bloggen berott på att jag varit upptagen med vänner och okristligt leverne hela helgen, men så är inte fallet. Jag har typ knappt träffat en människa sedan Becker och Emelie åkte hem i fredags natt efter att ha varit här och hängt och hjälpt mig att möblera. Jag har ju blivit så folkskygg sedan jag opererades och började se ut som en hamster och prata som en a-lagare.
Det jag har gjort i helgen är i alla fall att:
1. Deklarera.
2. Packa upp grejer ur lådor, hänga in alla kläder i garderoben och pyssla en massa i min ljusa, öppna, underbara lägenhet med knarriga golv.
3. Missköta min medicinering samt nästan helt sluta äta, vilket troligtvis bidrog till att jag sov hela dagen idag och vaknade vid fyratiden och mådde skit. Var ännu mer svullen och hade ont igen. Måste skärpa mig.
4. Fått hjälp av morsan att tvätta Krainer (min soffa). Han var lite äcklig, men nu doftar han ljuvligt av sköljmedel.
5. Åkt till VK med morsan och hämtat min cykel som stått där sedan oktober, och sedan ägnat en stund åt att blöta ner hela OK/Q8:s parkering när vi tvättade den tills den såg alldeles shiny and new ut.
6. Kört tomma flyttkartonger hem till morsan, samt åkt till en återvinningsstation och slängt tidningspapper.
7. Upptäckt att jag numera bara har ettan, tvåan, fyran och sexan. WHY GOD, WHY?! Jag behöver treans och femmans skräptelevision för att överleva. Dock behöver jag det inte så mycket att jag är villig att betala för fler kanaler. Jag tror att man vänjer sig vid att vara kanal-lös.
8. Antecknat att jag skitit fyra gånger på snart tre veckor. Vilken grej!
9. Försökt muntra upp mig själv genom att dricka Norrmejeriers chokladmjölk.
10. Köpt senaste numret av Nordic Tattoo Mag, eftersom min tatuering på överarmen (piratbruden, ni vet) var med på bild. Igen. I samma tidning. Typ ett år senare. Jag vet förresten när och var bilden togs. Snubben fotograferade mig när jag, Palle och Frille Svan stod och skulle köpa alkohol. Jag var helt nykter och obekväm, så det kanske var därför det bara blev en bild på gaddningen och inte hela mig. Jag var väl för ful.
11. Försökt betala in min hyra på hyrestantens märkliga kontonummer. Det går inte. Någon där uppe vill få mig utslängd innan jag ens flyttat in ordentligt.
12. Blivit uppringd av en lätt salongsberusad Bibi som skrålat: 'Josse! Kommer du ihåg den där låten vi skrev när vi var små? DET VAR DANS OPPA LOGEN EN LÖRDAGSNATT - ÅÅÅÅH VAD JAG ÄLSKAR MIN MAMMA!!'. Det är sant, den gick så. Klart jag minns den. Jag minns alla snedknullade låtar som jag och Bibi hittade på för typ tretton år sedan.
Sedan har jag nog inte gjort så himla mycket mer, tror jag.
Det senaste halvåret har jag kunnat chocka Bibi två gånger när vi umgåtts med varandra. Den första gången var när jag köpte en kycklingmeny på Frasses och åt den med bestick. Den andra gången var när jag köpte ekologisk mjölk.
Nu ska jag chocka Bibi ännu en gång:
Bibi, jag har blivit Världsförälder. Tänkte gå ur Hyresgästföreningen och i stället ge hundra spänn i månaden åt barn som äter sopor och sådant. Det är väl bra, va? Humorgalan som fick mig att ta detta beslut var dock inte lika bra. Var tvungen att lämna rummet på grund av svår ångest flera gånger. Jag gillar att bli lite gråtmild, men fy fan vad jag inte står ut med majoriteten av alla svenska komiker.
Sitter i min nya lägenhet på Haga och väntar på Becker som ska komma hit och hjälpa mig att langa in de sista grejerna från vindsförrådet och in i min nya lägga. Allt känns awesome. Tack vare hjälp från morsan och Göran kördes de sista möblerna igår och gamla lägenheten städades en sista gång, och nu när jag sovit en natt här så kan jag inte säga annat än att jag kommer trivas hur bra som helst. Det är visserligen världens flyttkaos här än så länge, men lägenheten är ljus och fin och huset känns så himla personligt. Hyrestanten och hennes man är så tillmötesgående och pyssliga och hjälper mig med allt möjligt, och de har till och med sagt att de ska presentera mig för de andra i huset. Åh, Josefin- Livet, 1-0.
Jag har förresten en mycket generös far. Som inflyttningspresent, och kanske lite som uppmuntran efter operationen, har jag fått en liten, blå och ljuvlig bloggdator och en dongel, allt betalat och klart i arton månader. Perfekt, eftersom det inte finns något bredband här i huset och då jag länge drömt om att ha en dator som ryms i handväskan. Tack, Paps! Känner mig dock som världens mest bortskämda snorunge just nu, men det går nog över. He he.
Igår efter att jag flyttat det sista och grävt fram klädsäckar och min hygienkartong (bland annat innehållandes en deodorant som jag hemskt gärna ville använda efter allt kånkande) drog jag hem till Anna och Robert (som jag numera bor grannar med - hurra!) där de hade fest. Träffade trevligt folk och drack två öl med ett festligt sugrör som Anna och Robban rotat fram åt mig. Senare på natten drog vi på en annan fest där det var jäkligt trångt och jag träffade ett gäng hårdrockare som alla sa att de gillade de jag skriver. Blev hemskt glad över detta, men i övrigt var jag mest lite trött, hungrig och asocial, så jag blev inte kvar särskilt länge. Det är faktiskt rätt speciellt att ha hela käften full med skit. Även om jag är glad och peppad på livet och så, känner jag mig liksom hela tiden lite hämmad och tycker att det är jobbigt att prata även med folk som jag faktiskt känner. Tråkigt, men nu är det bara en vecka kvar och sedan kommer allt vara frid och fröjd.
Nu ska jag fortsätta greja och packa upp. Hörs och störs.
Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Josefin
Inlägg - RSS 2.0
3
Höken och min lilla råtta i juli 2006.
Mest lästa på vk.se just nu