Hej, hej.

Jag har varit lite risig i veckan och haft ont i halsen sedan i måndags, men i dag bröt helvetet lös på riktigt. När jag vaknade höll huvudet på att explodera av skallebank och jag lät som någon slags transsexuell Gollum när jag försökte prata, så det blev till att stanna hemma. Jag känner mig som den sämsta sortens människa när jag inte jobbar, och jag får alltid så fruktansvärt dåligt samvete. Tycker liksom att man inte ska känna efter så mycket. Men fan alltså, i dag gick det bara inte. Dog liksom inombords av tanken på att vingla fram på cykeln i motvind och sedan sitta med huvudvärk och kraxa i telefonen med eventuellt gnälliga kunder fram till klockan fem. Lika omöjligt kändes det att cykla upp till sjukhuset för att gå till tandläkaren, så jag fick tyvärr avboka tiden.

Det konstiga är att det här är tredje gången i år som jag känner mig så risig att jag måste vara hemma. Vad fan, liksom! Jag är ju aldrig sjuk! Nu håller jag tummarna för att febern jag har för tillfället ska försvinna under natten så att jag kan jobba som planerat i morgon. Mest för att inte lämna mina kära arbetskamrater Tolou, Kakan Kakansson och Britt i sticket, men även för att det valborg, och jag har storslagna planer som jag inte gärna skippar.

I morgon är det exakt ett år sedan jag flyttade in i den här ljuvliga lägenheten som jag älskar så mycket. Då var jag relativt nyopererad, klotrund i nyllet, konstant hungrig och gick runt med en tång i handväskan så att folk skulle kunna klippa upp käklåset för att rädda mig om jag eventuellt skulle kräkas, och det var bara jag, morsan och Göran som kånkade och bar lådor och möbler. På kvällen drack jag en öl med sugrör hemma hos Anna och Robert, och sedan blev det hemgång. I morgon vill jag därför gärna ha lite roligt, och planen ser ut som så att jag först ska hem till Anna och Robert och grilla och förfesta, och sedan ska jag, Lovisa och Hanna (och förhoppningsvis även Camilla och Jimmy) på rockabillygalej på Droskan. Har verkligen sett fram emot det här, så jag kommer med största sannolikhet att börja snorböla om jag är lika dålig i morgon som jag varit i dag.

Hej, hej.

Jag har ju totalt glömt bort att skriva om att sommarens första semesteräventyr är bokat och klart, men det är nog för att det inte riktigt sjunkit in förrän i dag. I juni sticker Anton, Anna, Robert och jag till London för att leva loppan i fyra dagar och bo på ett vandrarhem med ett halvsnuskigt namn. Hurra! Det ska bli så fantastiskt jävla roligt. När vi kommer tillbaka till Göteborg så vankas det West Coast Riot med band som Flogging Molly, Dropkick Murphys och The Specials. Hurra igen! *nakenhjular trots att jag inte vet hur man gör*

Nu är mina enda bekymmer att jag inte har något boende i Göteborg, och att jag måste jag se till att inte spendera upp så mycket pengar innan, men det ska väl ordna sig på något sätt, tänker jag.

Nu kan ni börja dränka mig med Londontips i kommentarsfältet. Det skulle vara tåpp’n!

Hej, hej.

Hittade min gamla dagbok, som jag skrev i när jag var tretton år, på vinden tidigare i kväll och passade på att skriva av några av de kortare anteckningarna. Och ja, den där dagboken innehöll ju en hel del roligt. Till exempel citatet från dagboksanteckningen nedan där jag, medelklassungen deluxe, skriver att jag inte är någon materialist. Fantastiskt roligt!

Schått schytt år! 1 januari 2002

Ey! Det blev nytt år för några timmar sedan. Träigt och trevligt. Julafton var kung och alla julklappar var bra. Fick en Fender Stratocaster och massa skivor och sånt, men jag är ingen materialist så jag säger inget mer. Vid åttatiden käkade jag, farsan och morsan på Rex. Notan gick på 1500 kronor och käket var fan inte så märkvärdigt. Överklassbajs e vad det e! Dalmasarna sitter just nu och super på Nyfiket. Trevligt för dem, men själv håller jag inte på med sånt. Träffade förresten min skitfulla gamla NO-lärarkandidat på Rex. Hon var rolig och obehaglig på samma gång. Nu måste jag sussilura. /Josefin

Hej, hej.

I fredags dog jag kontorsdöden flera gånger om, men det fick mig verkligen att inse hur fantastiskt och oerhört spännande det är att jobba med människor dagarna i ända. Vi var inte så många på avdelningen, telefonerna ringde konstant och gjorde oss nästan sjuka av stress och mitt i allt detta satt jag och producerade färdigt måndagens Dig ska vi fira-annonser då jag plötsligt hörde hur någon dunkade nävarna i besöksdisken och röt: "KOM HIT NU!"

Jag reste mig från min plats, skräckslagen ska tilläggas, och gick fram till den rytande mannen vid disken. Sedan, för att göra en lång histora kort, fick jag sitta i en halvtimme och pillra med små och helt meningslösa detaljer i en annons som inte kostar värst många kronor och samtidigt försöka stänga av öronen, eftersom den där mannen, som var ungefär i femtioårsåldern, stod en halv meter ifrån mig och kallade mig "gullrumpan" och "lilla hjärtegrynet", frågade efter mitt namn, sa att det var "sexigt när man kunde se tatueringen på bröstet skymta fram" och föreslog att vi skulle gå på V75 samt ta en fika tillsammans.

Skulle det här ha inträffat på krogen hade jag antingen:
1. Bara gått därifrån.
2. Bett honom att dra åt helvete.

Men jobbar man med kundservice passar det sig kanske inte att ta till dessa metoder. Man behöver absolut inte acceptera sådant där beteende, det vet jag ju mycket väl, men jag har liksom svårt att hitta det där mellanläget där man med lugn röst säger "Du, nu tycker jag att du går över gränsen", så jag stänger bara av öronen i stället samtidigt som jag kokar av ilska och frustration på insidan och i stället passar på att försöka strypa mig själv långsamt när jag hämtar annonsutskrifter från kopieringsrummet.

Efter en halvtimme så var dock detta över, eftersom kunden då bestämt sig för att han inte skulle ha någon annons trots allt. Då gick jag på lunch. När jag kom tillbaka från den hade mannen varit tillbaka och lämnat en present till mig som han trodde att jag skulle tycka om, med tanke på mina tatueringar:

Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om detta, men det jag vet är att jag förmodligen inte orkar leva längre om folk tycker att jag ser ut som en pudelrockare.

Hej, hej.

Okej, jag råkade just göra något som var… ja, lite pinsamt. Sitter och är växelhäxa nu i en timme över lunchen, och nyss ploppade det upp ett samtal där det bara stod  något med "Besöksdisk" (vilket alltså är kunddisken på vår avdelning där det finns två arbetsplatser där bland annat min kollega Elin sitter). Jag tittade inte så noga, men tog för givet att det var Elin som ville att jag skulle koppla något samtal vidare till någon annan i huset, och eftersom jag var säker på att det var hon som ringde så passade jag som vanligt på att fjanta mig lite och svarade med min allra ful-kåtaste röst. Liksom porrfilmsstönade fram "Mmm, det här var vääääxeln". Men ack och ve, det var inte Elin som ringde. Det var en karl, och närmare bestämt min kollega Ann-Britts karl som sökte just Ann-Britt.

*Går och plockar fram dumstruten*

Hej, hej.

Helgen har verkligen varit helt tåpp’n. I fredags kom finaste Jacob och bästigaste Tolou hit, och vi skvallrade, pratade strunt, försökte äckla Jacob genom att prata om mens och det kvinnliga könsorganet, kastade oss bakom skämskuddarna framför Talang 2010, pimplade rom och cola och dansade till Dead ringer for love. Den låten är liksom obligatorisk när man festar med Jacob, och jag lovar och svär på att jag lyssnat på den minst sjuttiofem gånger den här helgen och det tänker jag fortsätta göra precis hela sommaren. Nedan har ni chansen att se videon till denna fantastiska låt med Cher och mannen i kråsskjorta, den mentalsjuka blicken och det vidrigaste artistnamnet genom tiderna.

Jag, Tolou och Jacob är ju tre rätt olika typer av människor, men vi fungerar fantastiskt bra ihop ändå, förstås. När det ska väljas krog brukar det dock bli lite klurigt, men i fredags fick i alla fall jag min vilja igenom, och vi hamnade på Scharinska där det var punk både i källaren och i spanska salen och jag minsann träffade både Robert och Nick och en hel del andra vänner och bekanta. Jag, Jacob och Tolou lyckades, efter många om och men, hitta ett bord på övervåningen där det satt en ensam stackars kille och såg väldigt ung och oförstörd ut, och som började säga till Jacob att ingen av hans kompisar tyckte om bögar, men att han minsann gjorde det, och sedan ville han att de skulle byta nummer så att Jacob skulle kunna ringa om han någon gång åkte till Sundsvall. Han hade nog inte vågat sig ut ur garderoben än, tror jag. Tror dock inte att Jacob var så peppad.

Men i alla fall. Vill ni läsa mer om vår kväll hänvisar jag er till Jacobs förträffliga blogg och inlägget "Som en bög på torra land".
 

Jag och finaste Jackielicious. Snart flyttar han med sin karl till Örebro, och jag kommer förmodligen dö av sorg när jag inte får vara hans blonderade faghag mer.

Jacob sjunger med Cher-rösten och slår undan sitt osynliga Cher-hår med händerna: "I don’t know who you are but you’re a real dead ringer for love! You’re a real dead ringer for love!"

Jackielicious och stans skönaste böna Baloo.

Tolou, tjejen som står och knäböjer och därför har världens sämsta hållning och tvåmetersmannen Jacob.

Hej, hej.

I går på krogen kom det fram en kille till mig när jag skulle köpa en öl. Han verkade trevlig och såg väldigt bra ut, men var lite för full för min smak, men vi pratade i alla fall en stund. Han sa, gång på gång, att jag var den vackraste tjejen på hela stället och att han ville komma och sitta med mig och mina kompisar. Han snackade kirunamål, och berättade bland annat att han arbetar som snickare. Perfekt, tänkte jag, som blir helt helt knäsvag av norrbottensdialekter och är ett stort fan av arbetarkillar. Sedan begick han tyvärr ett misstag lika stort som Elisabet Höglunds hår… Han sa att mina "tissar såg hårda ut". Ja, på riktigt! Tissar! Hårda! Man tror liksom inte att det är sant, men han sa verkligen så!

Då gick jag ju så klart därifrån och tyckte att han var den största jävla tönten i hela världen. Ett hett tips är att inte säga så till en tjej, och det borde dessutom vara spöstraff på att använda ordet tissar (jag kräks lite i munnen bara av att skriva det). Förresten är tjejer för det mesta väldigt mjuka, och så även deras bröst. Ja, om de inte har sillisar föstås, men hur många har det? Suck, stånk och stön, liksom.

Hej, hej.

Säg hej till Josefin, sjutton år! Svarthårig och med ringar överallt, till exempel i näsvingen. Såg ut som att jag gick runt med en gigantisk och mycket osmickrande snorbobba i näsan mest hela tiden.

Bilden är från mitt gamla pass. I dag bär det av till polisstationen för att kirra ett nytt, och det känns i sanning väldigt tryggt.

Hej, hej.

Åh, vilken fantastisk dag! Rolig och härlig med massor av sköna bönor som Sarah gjorde urtjusiga frisyrer på och som Camilla sedan plåtade. Först hängde vi på salong Sax, där Sarah jobbar, och sedan i hennes lägenhet där det plåtades miljöbilder.

Just nu sitter jag hemma i mjukisbrallor, men med samma frisyr som Sarah gjorde på mig i förmiddags. Den innehåller bland annat löshår som ser ut som värsta råttsvansen och en gigantisk blomma, och jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så fin i håret som jag är i dag. Tack Sarah, du är helt fantastiskt duktig på det du gör.

Okej, ett skepp kommer lastat med en miljard bilder från dagen…