En lite halvkackig bild på min nya flamingokompis samt min svullna, stenhårda underarm. Vem som gaddat? Världens grymmaste Filip på Red Dragon, förstås.

... har jag numera på underarmen, och när jag ska tvätta av den och byta plast i kväll lovar jag att visa en bild på hur den blev. Det gjorde fan ondare än vad jag minns, alltså, och trots att jag ansträngde mig oerhört för att profylaxandas, ta det lugnt och inte göra i byxorna var jag hela tiden nära att skrika könsord och rusa ut ur tatueringsstudion. Höken, som jag drack en kopp Donken-kaffe med efteråt, menade på att det har med åldern att göra. Jag börjar helt enkelt bli gammal, gaggig och känslig.

Nåväl. Fin blev den i alla fall, och jag lovar som sagt att visa upp den lite senare.

Sebastian pysslar medan jag sitter och skriver en krönika som ska publiceras inom kort. Samtidigt som jag gör det är jag nå så jävulskt avundsjuk eftersom jag ju också vill lägga pärlplattor nu, nu, nu!

Nu!

Nu-hu-hu-hu!

Ungefär en gång i halvåret loggar jag in på ett communty där jag varit medlem sedan jag var fjortis. Detta gör jag egentligen mest för att kolla om jag fått några mail av män som kanske vill att jag ska använda dem som fotpall, eller för att se om jag möjligtvis fått en dikt så vacker att tårna krullar sig och tårarna strömmar hämningslöst nerför kinderna. Och herregud, plötsligt händer det!

"Hej sötnos!
Gillade vad jag såg ;)..
Jag heter Micki, bor i Malmö och är 23 år.
Jag sysslar mycket med musik, texter och dikter. Här är en dikt till dig:

En dag såg jag en tjej, som jag aldrig sett förut, så vacker. vackra ögon.
När jag såg dina vackra ögon blev jag nervös
jag tänkte och hoppades på att en dag få se dig i verkligheten.
jag önskar att jag kunde snacka med dig en hel natt.
Alltid ha dig nära.
När jag hörde dig sjunga för första gången, blev jag varm och förälskad. ensam med dig, utan ett ljud, höra vågorna, höra din vackra sång.
Jag önskar att det aldrig tar slut
när jag säger ”håll mig i handen, släpp aldrig taget”
när du släpper taget, så rinner tårarna.
men i mitt hjärta känner jag den där stunden jag aldrig glömmer , du säger ”morgondagen kommer” jag säger ”släpp aldrig mig” du sjunger om din förra kärlek men nu har du en ny
som du aldrig kommer glömma
jag vet att du kan göra mig stark
du tar bort all ensamhet och alla tårar, då du kom fram ur mörkret. du gör solen i mitt hjärta.
och du säger ”jag ska aldrig sluta hålla om dig”
du säger ”jag älskar dig min älskare”
jag vill vara i din famn tills livet skiljer oss åt."

Mmm, inte ett öga torrt. Det är minsann inte varje dag som en flicka får känna sig så här speciell.

Dan före dan före dopparedan (eller ja, i går) låg jag och Sebzor i en hög i sängen och bytte julklappar med varandra. Jag fick en sjukt snygg bok med gamla reklamannonser för femtiotalsmode, ett set med parfym och hudkräm och så klart de helt fantastiska solglasögonen på bilden ovan. Av mig fick han två tröjor (den här och den här) från T-shirtsidan, och eftersom han är världens pyssligaste (ni kanske minns alla presenter jag fick på jobbet i somras?) fick han även ett pysselkit. Pärlplattor, paint-by-numbers, ljusgjutning, tuschpennor, block och sådant där. Kul med jul! Och mysigt att ha en fin kille som fattat exakt vad man tycker om.

Just nu befinner jag mig på soffan hemma hos morsan och Göran i Vännäz city, och här ska jag ligga utfläkt och bara vara ledig och proppa kakhålet fullt tills i morgon kväll när Sebzor kommer och hämtar mig. Åhåhå, livet är allt bra ljuvligt ändå.

Sebastian unnade sig en iphone för någon månad sedan, och med den kan man göra mycket roligt. Ja, som att se sig själv som tvåhundrafemtiokilos sexbomb, till exempel. Sedan kan man skriva ut bilderna, kalla dem idolkort, signera dem (så att de blir extra värdefulla) och dela ut dem till sina kollegor.

Just nu blickar skönheterna ovan ned på mig medan jag sitter och registrerar abonnemang, och vet ni - jag gillar't!

Jag har inte tagit ut någon semester i mellandagarna och var därför ledig förra torsdagen i stället för att hinna med... livet. Städa och köpa julklappar och sådant där, ni vet.

Det förstnämnda gick hur bra som helst (det är visserligen redan stökigt igen, men skit i det), men när det var dags att knalla in till stan för lite hederlig julshopping/panikångest gick det sämre. Träffade min gamle vän Höken av en slump, och i stället för att handla julklappar satt vi mest och surrade, skrek "anus" inne på apoteket och letade efter maskeradkläder med temat Finlandskryssning à la åttiotal. Vi hann dock även med en promenad till Red Dragon och för att boka en tatueringstid till mig. Jag trodde att jag skulle behöva åtminstone några månader, men vet ni, jag behöver faktiskt bara vänta tills på onsdag.

 Mer bläck! Hurra!

Alltså åh, så jävla typiskt mig att sitta och smygsurfa på jobbet och råka trycka på skriva ut-knappen. Häftade ihop kalaset och har nu ett trettio sidor fett kompendium bestående av Lisas blogg som jag kan läsa. Lär ju bli lite klurigt att titta på youtube-klippen dock.

I går när jag och min kompis Höken knallade omkring i stan, blev det bland annat ett stopp på apoteket. Detta eftersom jag behövde hydrokortisonkräm till min stackars vintertorra högerhand.

Tisdag kväll och jag ligger i sängen och spenderar kvalitetstid med mig själv. Dricker en Estrella, läser bloggar och lyssnar på när karl'n och hans bästa kompis lirar NHL, typ. Det är faktiskt helt fantastiskt skönt, och för bara någon minut sedan fick jag till och med lite uppmärksamhet i form av en pauspuss, och så fick jag höra att jag "liknar något slags amerikanskt djur". Det är som en trivsam tisdagskväll, det här.

Dagen har varit bra, även om den inte varit värst händelserik. En gubbe som ringde i morse för att avsluta sin prenumeration drog faktiskt en rolig historia, men jag var så koncentrerad på att försöka komma ihåg hur den gick, så att jag skulle kunna återge den i bloggen, att jag i stället glömde bort allt. Men det var något om en A-lagare som hälsade på en annan A-lagare och var tvungen att öppna ytterdörren med armbågen. Inte så rolig, men väluppfostrad kundtjänstkvinna som jag är så skrattade jag gott och hjärtligt i alla fall.

En fredag i början av december satte jag mig i en taxi och åkte till ett hem pyntat med juleljus och fin bonad som värdinnan broderat för sexton år sedan.

I en kitchig liten ram hittade jag en bild på mig själv tillsammans med värdinnan.

I hallen hängde och dinglade en gammal kärlek.
Han såg dock lite mysko ut nu för tiden.

Här är hon! Värdinnan Värdinnansson! Min älskade vän Bibi!

Vi har känt varandra sedan vi var fem år gamla.

Det är hur bra som helst. Mest för att man inte behöver skämmas för att man inte varit på Systembolaget och därför tvingas blanda drinkar på kranvatten...

... och Camillas kvarglömda vodka samt limekoncentrat!

Mys, mys, mys med godrink'n min!

Ack och ve, Bibi blev så klart avundsjuk för
att jag blev full inom loppet av en halv minut.

Jag festar nästan aldrig längre, men när det händer något speciellt är jag inte den som är den. Och den där fredagen skulle minsann Ålidhemshjältarna i Los Bastards (som min fina brorsa Martin spelar trummor i) spela på Krogen Krogen, så självklart var det dit jag och Blebban skulle. Jag var för övrigt klappkanon redan på bussen.

Det blev två öl på krogen. Jag slogs i moshpiten. Jag skriksjöng "Unity of Ålidhem!" med näven i luften. Jag blev fotad med krokfingrarna i högsta hugg. Jag hade en awesome time. Sedan längtade jag hem till karl'n och började resan hemåt...

Och ja, det gick väl bra, även om det tog sju svåra jävla år
att ta sig från Ålidhem till Haga. Sedan somnade jag.

När jag vaknade morgonen därpå undrade jag först varför jag hade blommorna kvar i håret. Sedan frågade jag mig själv varför jag hade strumpbyxorna på. Och hallå, det är ju inte alls skönt att sova i tight långklänning, så varför hade jag inte tagit av mig den? Då berättade karl'n att jag inte bara hade sovit med kläderna på, utan även sovit flera timmar på golvet. Bredvid sängen. Och att det hade varit omöjligt att väcka mig.
Aah, ett stolt ögonblick i mitt liv.

Det är luciamorgon och jag är fyra år. En av mina storebröder säger till mig att Lucia var en tjej som fick sina ögon urgröpta med en sked och att detta, med största sannolikhet, kommer hända mig med. Det är med en planetstor ångestbomb i magen jag går med mamma och pappa till dagis den morgonen. Ett år senare vet jag dock att ingen försöker skopa ur ens ögon när man lussar för fröknar och familjer. Jag vet att det är mysigt och lite spännande och att man får en prasslig godispåse efteråt som bara är tung och härlig att hålla i för att det stoppats ner en mandarin i den tillsammans med två stackars skumtomtar. Jag och tre andra små flickeflarn med blont, flygigt hår ska sjunga solo på varsin vers i Midnatt råder.

Jag är världens blygaste, men älskar att sjunga och har övat och övat så att framträdandet ska bli perfekt. Men så händer det som inte får hända. Plötsligt hör jag den fem år gamla käringen bredvid mig stå och sjunga min vers. Min! Jag sjunger det jag övat på i alla fall, men efteråt tror alla att det är jag som sjungit fel. Skam, gråt och mjölktandagnisslan. Ännu en luciamorgon förstörd.

Krönika i Västerbottens-Kuriren den 10 december 2010

Hej, hej… FRÅN DET DÖDA! BU!