På sommarens sista riktigt varma dag, en dag då jag inte var förkyld och hostade lungorna ur mig, gifte sig mamma och Göran. Det gjorde de rätt i, tycker jag.

Min fantastiskt duktiga kompis Camilla Blomberg var där och fotograferade.

Jag gjorde ett glädjeskutt rätt upp i mammas knä där hon
satt och chillaxade i en solstol...

... och bjöd på ett varggrin! Så glad var jag!

I lördags var annonsen i tidningen. Den hade minsann jag gjort åt dem.

Det blir ingen filmvisning. Eftersom det var en Stiegler & Isaksson production det handlade om var jag tvungen att fråga mannen som bidragit med allt material till produktionen, och han sa nej. Så, tyvärr.

Men misströsta icke! I stället tänkte jag nämligen visa lite saker som jag inhandlade förra helgen när jag var på loppisrunda med Anna, samt några saker som jag fått av min ömma moder i kväll.

Tidningskorg. Perfekt för Husmodern från 1952, Bildjournalen från 1965, Piff från 1954 och Solo från 2010. Den är dock inget loppisfynd, utan kommer från Åhlens. Ooops.
(Jag vet förresten att man inte ser så mycket av själva tidningskorgen, men jag gillar verkligen min fåtölj och min lampa och ville att dessa skulle synas mest. Okej? Bra.)

Jag har en fetisch för gamla radioapparater. Finingen nedan kommer från Loppislogen och är den femte i samlingen. Ljuvlig, eller hur?

Ett fynd från en loppis i Brån, och det var ingen mindre än världens bästa och finaste Marie Albinsson (min redaktör när jag jobbade för VK Ung) som sålde den till mig. Tjugo kronor för att Kaptenen ska få stå stadigt. Inte dumt!

Sockerlåda att ställa de där sista vinylhögarna i. De som bara legat i en dammhög i ett hörn och väntat på att få någonstans att bo. Någon gång i framtiden kanske jag planterar prunkande pelargoner i den i stället, vem vet?

Morsan svängde förbi med en låda med saker i kväll. Bland annat den här servisen, Briljant från Rörstrand, som tillverkades mellan 1951 och 1953 och kommer från min mormors hem i Tuggensele utanför Lycksele.

"Aha, såna där koppar som det bara ryms en centiliter kaffe i", som en god vän uttryckte det.

Mycket praktiska små hållare att ställa 33cl-drickan i.

Och en liten korg att lägga salta pinnarna i. Om man nu gillar sånt. 
Det gör inte jag, så jag kanske väljer att hälla chirre och dirre där i stället.

Det plingade på dörren. Jag trodde att det var Bibi, drog handen genom höbalen på huvudet och kastade mig mot ytterdörren. När jag öppnade såg jag ingen människa, utan en soppa. Jag tackade Gud att jag hade byxor på mig, läste på påsen och kraxade fram ett tack som ekade i trapphuset.

Fy fasiken vilka snälla grannar jag har! Tack och tack!

Snyft.

Är hemma från jobbet med dödens förkylning i dag. Snorar, snörvlar, hostar upp lungorna och har världens huvudvärk. Drömmer konstiga drömmar gör jag också. I förmiddags medan jag låg och förkylningslurade drömde jag till exempel att en främmande tjej var hemma hos mig och skulle baka, och att hon därför var tvungen att smälta ner socker och sirap. Dumskallen använde dock inte en vanlig kastrull till detta, utan ett plättlagg, så efter några sekunder så rann det bara ner från spisen och sedan var hela mitt kök täckt av en hård skorpa av stelnat socker. Aaaah! Var hur upprörd som helst när jag vaknade.

Kände mig krasslig redan förra veckan, men jag tror att det var helgens trevligheter som fick helvetet att bryta lös ordentligt. Först kräftskiva/surströmmingsfest med vk.se på Anna och Roberts altan i fredags, och sedan jobb hela lördagen i skitvädret på Botniabananinvigningen.

Urk, jag mår verkligen inget vidare. Ska trycka några i mig några Ipren och tantlura framför Beverly Hills 90210. Lite senare hade jag tänkt bjuda på en film som jag producerat i dag, så kika gärna förbi.

Jag köpte en ny ring på Gina Tricot förra veckan, som ser ut som på bilden ovan (fast det är en ring och inte ett hårspänne, alltså). För en stund sedan hjälpte jag en söt, trevlig, välartad, och väklädd pensionär att sätta in en annons, och när allt var klart utspelade sig följande, lite otippade, konversation:

Han: -Jaha, du har en svart ros på fingret du.
Jag: - Hehe, jajjemen, det har jag minsann.
Han: - En gång var jag på en porrklubb i Norrköping som hette Svarta Rosen.
Jag: - Haha, se där ja.
Han: - Och en annan gång skulle vi åka och dansa på ett ställe i Norrköping, men då var det stängt, så då fick vi åka till en porrklubb som hette Smyg in i stället.

Festligt, tyckte jag. Man lär sig något nytt varje dag, som man ju brukar säga.

Jag lever, men har haft så mycket roligt för mig i helgen att jag inte hunnit blogga. I fredags var jag till exempel en sväng på O'learys med några av mina finaste tjejer, och när vi som bäst satt och pratade vid ett stort bord kom det plötsligt fram en dinosaurie och flyttade min handväska och klämde sig in bredvid mig.

"Fräscht" gammalt freak: - Jag har en ny skoter som jag importerat från USA som jag är ensam om att ha i Sverige, den kan du få provåka om du vill.

Jag: - Nej tack, det är nog bra. Hur gammal är du egentligen? *gIsSaR pÅ tVåHuNdRaFeMtO åR*

"Fräscht" gammalt freak: - Lika gammal som din pappa säkert, men faaaan vad fin du är! Du ser ut att vara hämtad direkt från... sjuttiotalet!

Ylva, med hög gäll röst så att alla på hela stället hör: - VAAAAAAAAA?! HÖRDE NI VAD HAN JUST SA?! SÅ JÄVLA ÄCKLIGT!! VEM SÄGER EN SÅDAN SAK?!

Älskar Ylva, hatar gubbar utan självinsikt.

...om Stiegler får bestämma, alltså.

Inspirerad av Dig ska vi fira-annonsernas alla charmtroll, prinsessor och solstrålar ritade han mig ett tatueringsförslag att pryda, typ, svanken med.

Say hello to my little gosboll...

I dag väntade inga värdelösa fönsterkuvert i min brevlåda när jag kom hem från jobbet, men däremot en mycket mystisk flaska. En flaska innehållandes ett brev, levererad av en ung kvinna i en Amazon som smög omkring vid mitt hus precis när jag kom hem från jobbet. Misstänkt lik syrran till en person som jag känner...

Se på tusan, flaskpost från Bullen Bullensson! Han är ute på böljan den blå och seglar till Amsterdam med ostindiefararen Götheborg. Klättrar i master, smygdricker rom och strider mot pølseätande danskar. Och ger blanka fan i att ramla överbord, hoppas jag.

Bästa posten ever!

Måndagspresent från Stiegler - en jättefin teckning föreställandes den sköna liraren som gick runt på minigolfbanan och blåste löv från banorna innan han utbrast "UPP, UPP OCH IVÄÄÄÄÄG!" och lyfte från marken med hjälp av sin ryggraket.

Det är sant, det var precis det som hände.

För två veckor sedan kunde jag ägna varenda vardagseftermiddag åt att titta Beverly Hills 90210 om jag ville. Och herregud, visst ville jag väl det! Gotta mig när Kelly och Brenda betedde sig som intriganta subbor mot varandra, irritera mig på präktiga Andrea, mysa åt Davids karriär som dansant syntspelare/smörsångare och ha roligt åt det faktum att Ian Ziering och Luke Perry typ var trettiofem år gamla när de spelade tonåringarna Steve och Dylan, till exempel.

Förra måndagen, när jag som vanligt cyklat mig toksvettig hem från jobbet för att inte missa så mycket av världens bästa eftermiddagsprogram, var det helt plötsligt inga bortskämda snorisar i fula kläder som flimrade fram i rutan. Jag skyllde genast på simnings-helvetet som pågick varenda dag förra veckan, och tänkte att det nog skulle bli bättre den här veckan. Men icke, inget Beverly Hills 90210 nu heller.

Vad gör man i stället? Jag behöver tips, och jag behöver dem nu. Tills dess att jag får några bra äter jag i alla fall knäckebröd med smör, klär av mig naken och lyssnar på Ulla Billquist.

I går gifte sig världens vackraste, roligaste, klokaste och underbaraste mamma med sin Göran hemma i trädgården i Vännäs. Det var litet men alldeles fantastiskt fint, och bröllopsfesten efteråt var hur rolig och röjig som helst. Det sjöngs, hölls tal, svullades italiensk buffé, skrattades, surrades och dansades i trädgården hela natten. Ska försöka lägga in fler bilder i morgon när jag inte är lika trött (till exempel de jag tog på mina bröder när de dansade en lite tvivelaktig dans till en Pet Shop Boys-låt klockan halv tre på natten).

Under sommaren har jag och Tolou gått och viskat med varandra och undrat hur det egentligen ska bli med våra vikariat. Kontrakten gick ut i fredags, och det kändes lite otäckt att tänka att man kanske inte skulle ha ett finemangens kontorsjobb att gå till på måndag (ja, i morgon, alltså).

Men så i torsdags kom beskedet från bästa bossen Catharina - vi får båda förlängt till årsskiftet. Detta tänkte vi fira i fredags genom att ta en hoppbild i receptionen. Det gick väl sisådär, tycker jag.

Jag gömde mig för den läskiga fotografen medan Tolou sprang och svarade i växeln.

Sedan blev det minigolf på Hedlunda hela fredagseftermiddagen. Fantastiskt roligt, trots att jag blev sjukt jävla ägd. Var dålig på att fota, så det blev bara en bild. På Sebastian - minigolfprinsen.

Klockan sju mötte jag upp med finaste fröken Wing, som var vänlig nog att klippa min lugg så att jag skulle kunna se och känna mig som mig själv igen. Därefter gick vi och åt god mat på Allstar, drack drinkar och mexikanskt öl och fnittrade, surrade och skvallrade. En mycket fin kväll som jag inte dokumenterade i bilder, tyvärr. Den enda bild som faktiskt togs var på den lite sliriga bruden med nyklippt lugg nedan.

Har känt mig sur, hungrig och halvledsen nästan hela kvällen, och gick därför till mina fina killar och tjejer på OK/Q8 för att köpa mig lite uppmuntran i form av en ljuvlig mozzarellapizza (som jag för övrigt just brände i ugnen), en flaska cola och två tidningar.

Nordic Tattoo Mag köper jag med jämna mellanrum, så det var ju inte så konstigt kanske. Men Solo! Mycket otippat. Jag kan inte komma ihåg när jag köpte en brudtidning senast nämligen. Ser hur som helst fram emot att läsa om alla heta skor som ska lyfta min look, mäns hemliga sexönskningar och hur man får perfekt röv (jag gissar på att det inte går till som så att man trycker i sig vidbränd mozzarellapizza klockan tio på kvällen, men vad vet jag).

Fast egentligen ser jag bara fram emot att läsa duktiga Bloggkommentatorernas sida, Calle Schulmans krönika och reportaget som går ut på att sjukt roliga Knivlisa testar att var brat för en dag. Det ska minsann bli riktigt trevligt, det här.

tina säger:
Har du två friare på e gång, inte illa Josefin..
Men vad förundrad man blir av alla dessa presenter ändå, arbetar det aldrig någon på VK? Eller, gör ni bara presenter åt varandra hela tiden?

Klockan åtta i kväll mötte jag upp med världens bästa och finaste Disa på Wayne's för att fika, prata och fnissa (och ta halvstela kort på varandra till våra bloggar, sådant är viktigt).

Vi blev bästa kompisar första dagen på dagis och har alltså känt varandra i
tjugo år nu.

Det är rätt länge ändå, så därför förtjänar hon en sån där supeduperlista som man brukade skriva när man var en liten låg- och mellanstadiesnoris.

D - Dissar en aldrig!!!
I - Inte ett freak
S - Sjukt smart och snygg
A - Alltid snäll

W - Wunderschön
I - Irriterande? NÄE, ALDRIG!!
L - Ljuvlig som få
L - Len som en persika (fast jag glömde ta på henne i kväll, tyvärr)
I - Intelligent
A - Andreas heter hennes fina lillebror. Honom knuffade vi i en myrstack en gång.
M - Mamma heter Stina, hon är ljuvlig hon med.
S - Söt som socker
S - Stockholmsbo numera
O - Otroligt klok (den klokaste jag känner)
N - Njuter gärna av en kopp te

Min redan så fina kväll avslutades förresten med att jag lekte i en lekpark med Bullen Bullensson. Gungade lite och så. Fan vad roligt det är! Det ska jag göra snart igen. Nu måste jag dock sova.

Först fick jag en helt fantastisk present av Sebastian.

"I vanliga fall börjar presenten på S, men nu börjar den på P. Klura på den du."
Och oj vad jag klurade utan att kunna lista ut vad det var för något. Och oj vad dum jag kände mig när det visade sig vara en plastgubbe. Det borde jag ju ha förstått. Vad skulle det annars vara, liksom? Ack och ve, bland är man inte den vassaste
kniven i lådan...

Sedan ramlade det in ett fantastiskt mail i annonsinkorgen.
"Prophecy!!! You Must Fear GOD ( Please forward )"

Först kände jag ba: "AAAAAAAAAAAAAH HERREGUUUUUD!!!"

Sedan lugnade jag ner mig och skickade vidare mailet till alla jag älskar.

Trots att jag är trött som ett as nästan varje dag så är det faktiskt riktigt roligt och fint på jobbet. Nästan alla kunder är glada och trevliga, mina arbetskamrater är världsbäst och trots att jag har massor att göra från det att jag kommer på morgonen tills dess att jag går hem på eftermiddagen har jag noll stressklumpar i magen. Dessutom får jag presenter varje dag, och om det är någon som är barnsligt förtjust i att få presenter så är det Josefin Is-hacksson.

Nedan ser ni måndagens och tisdagens presenter från unge herr Stiegler.

En kreativ explosion signerad Stiegler.

Att dokumentera ens arbetskamraters outfits är A och O, tycker Sebastian Stiegler. Den fina skjortan ovan hade Sonny (som nu tyvärr har slutat på Svensk Morgondistribution) på sig den nionde juli.

En humörpåse. Den tyckte också att det var lite trist att gå igenom autogirolistor.

- Det är så himla värdelöst och fult att ha världens längsta Nick Carter-lugg, snyftade Josefin.
- Ja, så sjukt jävla fult. Och dra in läppen, ditt freak! sade humörpåsen föraktfullt.

Men humörpåsen kan vara glad och förnöjd också och stå som en liten uppmuntran på skrivbordet.

Sebastian satt som en pyssling vid sitt skrivbord med sitt nya Musse Pigg-headset och pratade med pipig Musse Pigg-röst. Jag fick också Musse Pigg-öron, men råkade ta sönder dem. F'låt.

Dygnet i Vännäz City var himla fint och lugnt och skönt, men jag kände mig ändå tvungen att åka hem redan vid halv tre i eftermiddags och ta tag i min lägenhet på allvar. Städa och fylla på i kyl och skafferi. Vattna halvledsna blommor. Sluta kräkas på golvet. Sånt där, ni vet.

Sommaren lider mot sitt slut och det är dags att göra ännu ett försök att bli vuxen. Jag gör det till tonerna av Lil Gizzelle, som kanske har världens bästa pipa. Sjukt snygg är hon också.

 Obs! Det är inte Lil Gizzelle på bilden nedan!

 En liten bild från gårdagen. Göran klippte häcken (och passade på att hota mig lite samtidigt) och Alexander körde bilen. Så gör man minsann i Vännäs.

Ångrar lite att jag lovade att skriva om min nära döden-bakfylla. Det vill jag ju inte alls göra. Men man kan i alla fall säga att jag hade en fantastiskt trevlig utekväll med mina tjejer i går, som tyvärr slutade med en liten kräkfest. På golvet. Det såg inte så smaskigt ut, men tack och lov (utropstecken, utropstecken) hade jag ett vitt (utropstecken, utropstecken) badlakan att torka upp festligheterna med. Bra jobbat av mig! Inget jag rekommenderar någon att göra. Handduken är besudlad för alltid, jag lovar.

När jag delade med mig av min bakisångest till Johanna i morse skrattade hon först hjärtligt och förtjust i några minuter innan hon, lite besviken, sa:

- Åh, varför kan du aldrig vara så där rolig när vi är ute tillsammans?!

Men ärligt talat känner jag mig inte så rolig. Mest lite sunkig. Konstigt, va?

Jag behövde aldrig bli besviken i går, för visst hade väl unge herr Stiegler knåpat ihop ännu en present. En blomma! Eller är det en kyckling? Bedårande, hur som helst.

Som bonus fick jag även kycklingen nedan.
- Det här är lilla Speedy, sa Stiegler med sin väna, mjuka stämma.

Vaknade i morse och var nära döden-bakis. Mer om det senare, dock. Nu ska jag i stället bara njuta av tillvaron i Vännäs och hylla mitt fantastiska beslut att sätta mig på en buss och åka hit och hälsa på min underbara mamma som jag inte träffat på flera veckor (de kom hem från sin svennebanan-husbilssemester i går).

Sedan jag kom hit har jag suttit ute på altanen och läst, druckit kaffe och klappat kattskrället medan Göran satt i gång grillen och mamma stått i köket och hackat sallad och sjungit med till musiken som pumpar ut ur vardagsrummets gigantiska högtalare. "Vi måste ta tillbaka makten och krossa kapitalismen!", typ.

Fick förresten några presenter av morsan. Fina gamla galgar och ett fantastiskt gammalt fruktfat. Köksredan från fyrtiotalet är dock hennes eget loppisfynd som hon ska ha själv. Jag är lite avis.

Dagens present från unge herr Stiegler - en mycket avancerad... eh... pappersgrej.

Man skulle kunna tro att han inte jobbar alls, men jag lovar att han ägnar minst fem procent av arbetsdagen åt att faktiskt svara i telefon och få skäll av folk som blivit utan sin morgontidning.

I dag hade han i alla fall knåpat ihop världens finaste present till mig, så nu kan jag ägna hela dagarna åt att göda honom med lite allt möjligt. Helt fantastiskt. Jag är, på riktigt, imponerad.

Det kurrar i magen på Pappers-Sebastian!

Man kan mata honom med kanelbullar, kaffe, broccoli, nudlar eller micromat från Findus. Han är alltid en snäll pojke och öppnar kakhålet när man ber om det.

Samane matade Sebastian med pappersbroccoli, eftersom han varit stygg.

Sebastian kom förbi mitt skrivbord en stund och matade sig själv med plastskeden som följde med presenten.

Min absoluta favoritblogg heter Karins Konstgrepp. Den skrivs av en sådan där sjukt snygg, rolig och cool människa som man skulle vilja vara kompis med, och ni borde gå in på den bums ögonaböj. Seså!

Klicka här nu.

Det ringde just en karl hit och hade ett abonnemangsärende. Inget konstigt med det. Något som var konstigt var dock hans namn.

- Privatmarknad, Josefin.

- Ja, hej, jag heter Ponny Hästman och skulle vilja göra ett uppehåll i min prenumeration.

Fast nu hette han så klart inte så (vilket jag noterade efter att ha sökt på hans adress och telefonnummer). Men nästan. Och det räckte för att jag skulle vara nära att bryta ihop under hela samtalet och sedan skratta så att tårarna sprutade i fem minuter efteråt.

Dagens present från unge herr Stiegler - en pappersmustasch! På en blompinne! Helt fantastisk. Ska ha på mig den varje gång jag måste lägga pannan i djupa veck och fundera. Övrig tid står den i mitt pennställ på kontoret.

Jag gillar förresten det här med att få presenter varje dag, för det känns ungefär som när man var liten och hade en sådan där presentkalender under hela december. Frågan är nu bara om jag verkligen kommer få en present varje dag, eller om det här kanske var den sista... Ska bli mycket spännande att gå till jobbet i morgon.

När man inte har några bilder på snuttiga små gosbollar till barn att pryda sin arbetsplats med får man hitta något annat att tejpa upp.

Som till exempel en slags teckning som man fått av en kollegas dotter där hon lär en hur man säger olika saker på japanska. Idiotapa, bland annat. Sjukt bra och lärorikt! Tack till söta och coola Sofie för den.

Och den här fina bilden, som jag fick av unge herre Stiegler i dag. Det är hans vinkande hand som säger "hej, hej" till mig medan jag sitter och jobbar. Det är en autograf på den också. Mycket fin, jag är så himla glad och nöjd.

Det var en bra arbetsdag på många sätt. Anders kom till exempel med en stor boll med bubbelplast och gav till mig i present. Den ska jag roa mig med om det blir lugnt i några minuter i morgon.

Sedan, innan det var dags att gå hem för dagen, ägnade jag och Samane en stund åt att gå nerför en osynlig trappa. Fast vi hade ingen vägg att göra det bakom, så det slutade med att det blev någon slags galen grobianpromenad i stället.

Är trött och seg, men samtidigt väldigt glad och nöjd, efter en rolig helg i Lycksele tillsammans med Bullen Bullensson och en massa annat skönt folk. Mer om helgen i morgon dock, för nu är det dags att sova så jag orkar jobba i morgon.

Tills jag uppdaterar igen kan ni förresten titta på Bullen Bullenssons fräna vidunder som fångades på bild av VK:s Elin Falk under lördagens utställning. Det är banne mig den tuffaste bilen ever. Låter som sjutton traktorer, typ.