Min vän Johanna råkar inte bara skicka in "olja på kuk" när hon ansöker till flashiga konstskolor och hälla kaffe på sin urinvägsinfektion. Ibland råkar hon minsann även boka en tio timmar lång bussresa till Umeå innan hon köpt biljetter till Umeå Open, för att, samma dag som hon ska åka, upptäcka att biljetterna tagit slut.

Det är la gött å va go! som hon själv brukar säga.

Jag vill verkligen hjälpa min kompis och har försökt allt. Jag har kollat Blocket och Lokus, gjort mitt bästa för att smöra upp bästa marknads-Malin i brygga om hon mot förmodan skulle ha en liten biljett i sina gömmor, knåpat ihop en annons som kommer gå i tidningen i morgon samt försökt övertala människor att sälja sina tvådagarspass.

Det har gått fruktansvärt dåligt. Nu undrar jag därför följande:

Är det ingen som snälla, snälla vill sälja en fredagsbiljett eller ett tvådagarspass till min lilla vän? Hon är ju så snygg och rar, menar jag.

Det känns som att omställningen till sommartid bråkar med mitt huvud och min kropp. Jag drömmer till exempel konstiga saker på nätterna, är medvetslös på morgnarna (i morse vaknade jag av att Señor Basti ringde för att kolla läget tjugotre minuter över sju, och jag börjar likt många andra kontorsråttor klockan åtta) och på vägen till jobbet blev jag, för andra gången sedan årsskiftet, omcyklad och uppägd i brygga av en fräknig liten lågstadieunge på BMX. Vad fan, liksom!

Jag och Señor Basti har förresten påbörjat ett nytt projekt som går ut på att vi ska käka LCHF-kost i två veckor och ser hur vi mår av det. Än så länge går det alldeles utmärkt, och det beror väl kanske framförallt på att projektet bara pågått sedan i går eftermiddag, men jag känner mig även helt otroligt motiverad efter en lunchpromenad till ICA med min LCHF-frälsta kollega Brallan (som bland annat varmt kan rekommendera att ha små ostar i handväskan). Jag mådde fruktansvärt dåligt innan lunchen i dag, vilket förmodligen berodde på att jag inte ätit något sedan middagen i går och för att det inte fanns något lämpligt att käka på jobbet, men efter dagens promenad är jag bättre förberedd om hungerskänslorna skulle råka skölja över mig likt en tsunami. Unnade mig till exempel en brieostjäkel som jag just tog en tugga av och som nu ligger på mitt skrivbord och svettas vid värmefläkten. Du och jag, brieostjäkeln. Bara du och jag.

Vill också bo i Stockholm!
Åtminstone ett par dagar nästa vecka, eller så. Typ den 30 mars.

www.daisydapper.com
www.retroella.se

Skrivarsnacket på Tegs Centralskola i dag gick, hör och häpna, riktigt bra. Jag sluddrade visserligen lite och pratade osammanhängande, vilket jag alltid gör när jag blir nervös (och vilket jag alltid blir om jag ska prata inför grupper) och har mycket som jag vill säga (och då helst på en och samma gång så att det bara blir en stor ordspya av alltihop). Men vad fan, jag har ägnat så fruktansvärt mycket tid i mina dar åt att älta saker, aldrig känna mig riktigt nöjd över min egen insats och tänka på hur jag hade kunnat göra det bättre, och jag börjar ärligt talat bli trött på det och att inte vara snäll mot mig själv. I stället tänker jag därför lägga mig i fosterställning under täcket i soffan och glädjas över allt som faktiskt gick bra, att det var en riktigt fin eftermiddag och att jag hade den varmaste av känslor i gammkropp’n när jag promenerade hem till Haga efteråt. Och framförallt ska jag glädjas över att jag fick äran att träffa de coola, härliga och rara tjejerna som var där!

Ligger för tillfället i en hög på soffan under duntäcket i hemmets stilla vrå och kollar med ena ögat på medan Señor Basti spelar Yakuza fyra, och har nervösa ryckningar i det andra. I morgon ska jag snacka skrivande inför ett gäng högstadietjejer och det ska det ska förstås både bli intressant och hur roligt som helst, men samtidigt kan jag inte låta bli att vara lite kräknervös och lätt panikslagen också. Använde just mina utmärkta photoshopskills för att kunna illustrera ungefär hur jag känner mig just nu:

HJÄLP MÄ!

I lördags knallade jag och Señor Basti fram längs Drottninggatan och var precis på väg in på Åhléns då en ung kille, som såg ut som någon slags tjugotals-tidningspojke i hängslen och gubbkepa, sträckte fram ett flygblad mot mig. Eftersom jag för det mesta tycker rätt synd om folk som står ute i flera timmar för att dela ut papperslappar som ingen vill ha, och eftersom killen typ såg ut som en nykläckt kyckling som kanske hade en egen indieklubb på Bonden Bar eller något, tog jag artigt emot ett och tänkte inte så mycket mer på det. Åtminstone inte förrän Señor Basti en halv sekund senare undrade vad fan jag höll på med, och jag tittade ner och såg att jag hade tagit emot ett flygblad från Sverigedemokraternas ungdomsförbund.

Rev det genast i två bitar, slängde bitarna i närmaste papperskorg och skämdes ihjäl. Sedan bestämde jag mig för att aldrig ta emot ett flygblad igen, och började riktigt bra genom att inte ens ta emot en rosa liten meny från en indisk restaurang i Gamla Stan.

Från kvart över ett till klockan tio i går kväll satt jag och Señor Basti som ljus bredvid varandra i en buss med breda skinnsäten och små stöd för benen och väntade på att få komma hem till Umeå. När just det visade sig ta sjuttiosju svåra missväxtår (ja, det är sant!) började vi hoppas på att få stanna och handla på någon bensinmack någonstans. Det fick vi inte (också sant!), så vi var rätt hungriga och uttråkade när vi väl kom fram. Men helgen hade ju varit tåpp’n, så det gjorde int’ så mycket.

I fredags besökte vi till exempel världens bästa Sarah Wing som röjer på med sitt nya företag Retroella nere i Stockholm.

Salongen vid Zinkensdamm, där hon håller till, var nå jävulskt frän. Och Sarah var nå jävulskt härlig, som vanligt! Där har vi verkligen en umebrud att vara stolta över.

Jag tittade på mig själv i Sarahs portfolio. Bilderna har bästa Camilla tagit.

Vi skvallrade, Señor Basti fotade, snipiga fröken lyssnade…

… och en frusen liten sammetshund lekte vid våra fötter.

Efter besöket i salongen gick vi till Myrorna och hälsade på ett otäckt källarpervo.

Sedan hade vi visst råkat ta med oss en liten snöstorm från Norrland ner till Stockholm, och när det blev för jobbigt med  yrande snö även för oss, trots att vi kanske borde vara vana, letade vi upp en pub där vi köpte fish and chips och en eftermiddagsöl för att fira att vi… ja, inte var på jobbet, till exempel.

Jag presenterade Señor Basti för Ponny Hästman. Sedan red jag damsadel på Södermalm.

 På kvällen åkte vi till Globen för att gå på fest hemma hos min bästigaste tjej Johanna. Djurgården hade vunnit mot Luleå och vi mötte därför tusentals stolpskott på vägen. Men skit i det! Festen hade något slags tema, och sådant är ju alltid kul.

Trots att festen var trevlig, Johanna fin och hennes pissdyra lägenhet likaså, delade jag och Señor Basti bara på en öl innan vi åkte tillbaka till pappaskatten för att trängas på soffan. Bra kväll!

Hej och hallå och hjärtliga hälsningar från storstaden, som behandlar både mig och Señor Basti väldigt väl. Några bilder från gårdagen kommer så småningom, men i nuläget hinner jag faktiskt inte eftersom Señor Basti snart har duschat färdigt och det då börjar bli dags för  mig att snurra upp håret och sedan ta min karl under armen och gå ut i finvädret.

December var en väldigt bra månad för mig. Inte bara för att jag fick ett presentkort av farsan i julklapp på min absoluta favoritaffär som ligger här på Södermalm, Daisy Dapper, utan även vann en utlottning som de hade.

Till exempel vann jag den här fina kalendern full av undersköna fruntimmer…

och den här fantastiska disktrasan…

… och en himla massa smått och gott som jag inte kan visa eftersom jag inte vet var min kamerasladd är. Men det var ljuvliga grejer, jag lovar och svär!

I dag ska jag dit och handla en fin klänning för mitt presentkort och förhoppningsvis träffa söta Matilda som driver butiken. Kanske blir det den här, om den finns i lager:

Visar senare, om ni vill.

I går fattade jag ett beslut som får mig att känna mig som en kass människa med dålig karaktär – jag bestämde mig för att sluta i kören som jag betalat tolvhundra kronor för att vara med i och som är jättefin och rolig och som jag till och med hyllat i en krönika. Men jag orkar inte åka buss i mörkret till och från Grisbacka mer. Jag är lat och förslappad. Jag känner inte att jag har tid. Alla där verkar vara där med en kompis eller kollega och jag känner inte en själ. Jag är så trött efter jobbet och vill helst bara tantlura i soffan och äta glass med min kille på kvällarna.Typ så.

Nästan alla som jag sagt det till har svarat med ett:
"Neeej, varför då?! Du som verkar tycka att det är så roligt!"

Och det är roligt. Jätteroligt, faktiskt! När man är där. Umeå pop- och rockkör är helt vansinnigt härlig och man blir väldigt uppåt och fylld av energi efteråt, och jag rekommenderar alla att börja. Alla utom mig själv, åtminstone i nuläget.

Nämnde i alla fall för Johanna att jag tänkt sluta, och fick ett helt annat svar:
"Gör det! Jag betalade trettonhundra spänn för att dansa samba och gick två gånger innan jag sket i det. Sådant där är ändå bara kul om man har någon att gå med."
 

Och på en gång kändes livet bra igen. Hon är allt en riktig kompis.

"Det blir inte så mycket mer white trash än så här", konstaterade Señor Basti efter att vi kommit överens om att boka en första klass-resa med Ybuss hem från Stockholm på söndag. Men vem kan egentligen tacka nej till breda skinnsäten, bra benutrymme, kaffe och tidningar? Inte tjejen som spelar på Lotto och gillar tights, broderade visdomsord och har läsk som måltidsdryck, i alla fall.

Det känns faktiskt nå jävulskt trevligt och roligt att åka till Stockholm i helgen. Längtar ihjäl mig efter pappa, och ser fram emot att presentera honom och Señor Basti för varandra. Andra "personer" jag längtar efter är till exempel:

Johanna

Ponny Hästman

Men än bär det inte av, så nu måste jag jobba, jobba och jobba. Och om bara en timme kommer min svägerska Linda och min lilla gosboll och hämtar mig på jobbet, och sedan ska vi åka och köpa mat, äta mat, hänga hemma hos mig och Señor Basti och sedan gå och ta ett dopp på badhuset med den badtokiga gosbollen. Fy fan vad fint.