Ledsen för dålig uppdatering, men jag har helt enkelt inte tid just nu när all vaken tid ägnas åt att jobba mellan åtta och fyra och sedan flytta tills både jag och señor Basti stupar i säng. Har så jävla ont i kroppen att jag bara ligger som ett kolli i sängen på morgonen och kvider och gnyr tills det är tio minuter tills jag måste cykla till jobbet. Luktar dessutom som blandning av typ spiskummin och blöt schäfer dygnet runt. I dag har jag till och med på mig samma klänning som jag hade i går när vi flyttade grejer i värmen, och eftersom vi för tillfället har två kök men inte kan laga mat i något av dem äter vi skräpmat varje dag. Jag har gett upp! Jenny Jones eller Ricki Lake nästa ba.

Det har verkligen varit en helt vanlig dag på jobbet, bland brevknivar, automatkaffe ur kaffekoppar med centimetertjocka beläggningar i botten, andra kontorsråttor och pärmar med gaffelmekanism. Något som däremot inte varit som det brukar var att jag känt mig gnällig, lat och hängig mest hela dagen, men jag  tror att det beror på att jag har hand om inbetalningar, fakturering och autogiron i veckan. Att bara greja med papper med siffror på hela dagarna brukar ha den effekten på mig. En tantlur med alla kläderna på efter jobbet gjorde mig i alla fall på så pass pigg och på bra humör att jag och señor Basti orkade med en promenad till Rådhusparken med världens bästa Anna för att titta på Misantropic, och därefter åkte vi till vår nya lägenhet och kikade hur den såg ut utan möbler och små barn som sprang omkring. Nu är det inte långt borta, och jag längtar verkligen ihjäl mig.

Hur som helst. En sak som slagit mig sedan jag kom tillbaka från semestern förra veckan var att det verkar som att alla knäppa människor som ringer och gormar hamnar hos våra sommarvikarier. Inte mig emot, känner verkligen att jag fått min beskärda del av freaks som ringt och skrikit mig i örat sedan jag jobbade min första sommar på Privatmarknad år tjugohundrasju. Tänker att det kanske hör till när man är vikarie att någon ska skrika åt en för att vädret i bulgarien inte får ett helt eget uppslag i tidningen, eller skälla ut en för att man skriver för fort på tangenterna så att det låter som en kulspruta i en farbrors öron och att han tycker att det är mycket obehagligt och att man måste sluta nu genast eller åtminstone vrida skärmen åt ett annat håll så att han inte blir döv!

Nu är det mindre än en månad kvar tills jag slutar på mitt jobb, och även om det kanske inte låter så just nu kommer jag verkligen att sakna det och mina fantastiska arbetskamrater. Men vad fan, det börjar faktiskt bli dags för nya äventyr nu…

Hela helgen har vi haft pysselverkstad här i Vännäz city, men nu börjar vi faktiskt bli klara och ska väl börja röra oss tillbaka till stan på ett par timmar.

Señor Basti har putsat, skruvat, oljat och fipplat en jävla massa med radiogrammofonen sedan i går…

… och nu ser den ut så här! Skivspelaren är borta och i hålet där den satt sitter det nu en figursågad spånplatta. Jag tapetserade över alltihop, och där kommer fjärrkontroller och handkontrollerna till tv-spelet i framtiden att vila kungligt.

Skåpet, som först såg ut som ett snorgrönt hej-kom-och-hjälp-mig från Ellos, är numera femtiotalsturkosblått (ni fattar) och har fått tapet i ryggen. Hade någon slags drömtapet i gammskall’n med pippifåglar och körsbärsblommor som motiv, men det här blev ju minst lika bra. Är faktiskt helt sjukt nöjd med allt vi har åstadkommit (även om det aldrig hade gått utan morsan, Göran och deras gigantiska garage, men det behöver ni ju inte säga till någon).

Sommarens bästa och finaste dagar spenderades ändå i Gävle där min bror, svägerska och gosboll bor. Det finns i princip inget som frivilligt kan få mig att stiga upp tidigt på morgonen, men ljudet från en niomånadersbebis, vars skratt får det att virvla i bröstet på mig, fick mig att kasta mig ur sängen varje morgon med sminkrandig nuna och håret likt ett tumbleweed. Skruttungen är inte min egen, men jag älskar honom mer än ord kan beskriva och jag tänker på honom precis varenda dag.

För första gången sedan jag började njuta av det här med betald semester känns det faktiskt som att jag varit riktigt ledig och att jag gjort annat än att hänga i Umeå centrum och spendera alla mina pengar på stans uteserveringar. Under femton dagar kuskade jag och señor Basti runt i ett soligt och svettvarmt Sverige (Stockholm, Gävle och i skogen utanför Nyköping), och hade det helt sjukt bra.

Jag har till exempel gått på bilbingo på världens finaste skola (Carlshöjdsskolan, så klart) med señor Basti och världens bästa gamla barndomskompisar – Blebban, Jojjo och Paddan. Samma kväll, som var min första riktiga semesterkväll, blev mitt bankomatkort uppkäkat innan jag ens hade hunnit knappa in min kod. Var tvungen att köa med fyrtio pensionärer utanför banken nästa morgon, men det ordnade sig till slut och jag hann inte ens bli riktigt förbannad.

Efter midsommar åkte jag och señor Basti till Stockholm. Där stod jag till exempel på stadiga, vita ben i Rosendahls trädgård.

Señor Basti var också med. Och min bästigaste bästis Johanna och fina Pelle.

Vi hann även åka tunnelbana med Johanna. Det blev aldrig någon banankontakt mellan henne och tjejen bakom.

På Åhléns i Vällingby köpte jag den finaste av pandor till den finaste av gosbollar. Min brorson Axel, alltså.

Jag och señor Basti lekte på Buttericks.

Jag lärde mig att aldrig mer snatta på Blue Fox. (Obs! Skämt!)

Vi bärsade med Johanna och världens bästa frisör och vän Sarah på samma uteservering som blev sönderslagen av huliganer häromveckan. Johanna var i vanlig ordning sitt allra käckaste jag.

Som present för att jag tagit mig in på en viss utbildning i höst fick jag och señor Basti åkband och inträde till Gröna Lund av pappaskatten, så en av dagarna var vi på där från halv två till elva på kvällen och åkte läskiga karuseller, kastade pil och drack bärs. Jag och Paddan (som egentligen heter Hedvig) var rädda i kön till Uppskjutet. Åtminstone jag.

Vi hann även komma tvåa i ett musikquiz på Nada, dröna runt i storstaden, köpa fyra femtiotalsklänningar åt mig och hissa upp oss i pappa och Annas supersäng för att spela Angry Birds varje kväll och bara ha det allmänt ljuvligt, förstås. Den bästa serremerren någonsin, som ni säkert förstår.

Det var inte långt ifrån att jag var tvungen att be någon att badda min panna, lugna mina nerver och med len röst hindra mig från att slå nakenkullerbyttor av lycka efter dagens loppis och auktion i Selet. Inom loppet av en timme hade jag nämligen hunnit fynda nå jävulskt.

För nästan inga pengar alls fick jag mig en handväska i nyskick, en karamellskål och fem fantastiska deckarmagasin som jag ska rama in. Señor Basti köpte två amplar som vi ska ha på balkongen, och sedan fick jag äran att ropa in den urtjusiga radiogrammofonen på bilden ovan åt honom, som vi ska ha som tevebänk. Femtio spänn, fattar ni! Jag var helt euforisk efteråt. Trots att det blir den sjuttioelfte gamla radion/radiogrammofonen i vårt hem.

Spännande deckare.

Evert Taube potpurri fick vi på köpet. YES!

Det bästa med dagens besök i Selet var ändå att träffa massa fint folk som jag inte sett på länge. Som till exempel världens häftigaste och finaste tant som jag alltid blir glad av att träffa på.

Jag var tvungen att gråta en skvätt nu på morgonen över det som hänt i Norge. Så fruktansvärt obeskrivligt jävla sorgligt och överjävligt! Jag lider med vårt fina grannland, offren och deras anhöriga.

Här i Vännäz city fortsätter dock livet ungefär som vanligt. Solen skiner, jag hjälper till att välja ut hästar med snygga namn som bör spelas på (Pelle Pirat, Octopus och Mr Shimmer är mina favoriter) och snart bär det av på loppisrunda med morsan och señor Basti. Först ska vi dock äta frukost på altanen.

En av de här jävulskt bra sakerna som hänt på sistone är att jag och señor Basti snart, snart, snart ska flytta till en trea på åttio kvadrat Öst på stan. Nu på tisdag, närmare bestämt! Jag älskar visserligen min knarriga gamla lägenhet, men jag älskar señor Basti ungefär tusen miljarders miljoner gånger mer, och det är verkligen på tiden att vi flyttar till ett ställe där vi båda står på kontraktet och där han inte bara fått ställa in sina möbler och pinaler där det funnits en kvadratmillimeter över mellan typ en sockerlåda, två smutsiga par trosor och en flamingo i plast. Det har fungerat förvånansvärt bra att bo på femtio kvadrat (jag var ju liksom helt övertygad om att jag aldrig ens skulle orka ha en karl drällandes i min lägenhet), men ibland vill man ju pyssla med sina egna grejer och det är faktiskt rätt svårt när man bor i ett enda stort rum. Efter att vi dessutom börjat kolla på en dokumentärserie från USA om tvångsmässiga samlare (som även verkar ha ett starkt behov av att typ bajsa på golvet) och konstaterat att vårt hem inte var helt olikt några av bostäderna i serien kändes det ännu mer rätt att flytta till något större.

I helgen befinner vi oss i Vännäz city för att hänga med morsan och Göran och pyssla tills vi spyr. Kvällen har ägnats åt att måla om ett fult gammalt skåp, en hylla i fulfuru och en griffeltavla som en arbetskamrat till Sebastian fyndat på loppis och gett till mig. Färgen köpte jag i stan och är ungefär samma färg som på ett hav jag gärna skulle bada i. Skåpet och hyllan ska dessutom tapetseras till viss del. Jag har sjukt dåligt tålamod och vill att allt ska bli klart och fint på en gång, så håll tummar och tår för ett bra resultat, är ni burriga.

Före.

Tittut!

Jag och den riktigt usla jävla penseln. Tur att färgen
var så ljuvlig att jag slapp bli på dåligt humör.

Señor Basti fick låna den finaste av flanellskjortor.

Jag fick färg över mig själv och mina myskläder och det tog väldigt lång tid.

Men trots det fick faktiskt Skilsmässokatt’n lite uppmärksamhet under några minuter.
"Put your hands up for Detroit, Kisse!"

Kompisar! Häj!

Sisådär två och en halv månad efter mitt senaste inlägg känns det alldeles lagom att komma tillbaka, och ni lär ju inte tro mig när jag säger det, men jag har verkligen längtat. Däremot är det där för mig lite som det var att gå i skolan och man skulle tillbaka till allvaret igen efter ett långt lov. Det kändes motigt och konstigt och ovant, och det hände nog en eller två gånger att jag var ”sjuk” första dagen för att undvika hjärnblödning och hjärtsnörp och för att hinna dra några djupa andetag för att inse att vardagen var tillbaka. Lite så är det nu. Jag har varit ”sjuk” en tid.

Nationaldagen firades i alla fall tillsammans med min kompis Camilla genom att vi vandrade ut i en skogsdunge vid Nydalasjön där jag (faktiskt bara råkade) vila röven på en djurkyrkogård medan Camilla knäppte kort till en ny header. Resultatet ser ni ovan, och det känns alldeles ypperligt att äntligen ha en uppdaterad bild (även om jag visserligen har en dassbrun utväxt just nu samt trefärgade fötter – bruna och vita med käringröda naglar) samt information om mig själv som inte är tre år gammal. Det bidrar också till att det känns fantastiskt att återuppta min älskvärda gamla blogg.

Det har så klart hänt väldigt mycket den senaste tiden, och dessutom mestadels jävulskt bra saker, men dem berättar jag gärna om senare. Det har varit lite fritidsgård här på jobbet i dag när jag varit ensam med alla våra skojiga semestervikarier, så det är väl dags att jobba sista kvarten, tänker jag.