Nu är brorsan och Linda hemma från finmiddagen de unnade sig i kväll, och Gosbollen sussar sött efter en hel kväll med gammelgäddan Josefin. När min svägerska frågade honom: "var är faster?" svarade han genom att ta något slags Michael Jackson-grepp på sig själv. Men det är okej. Vi har i alla fall haft kul och läst sagor, sjungit applåderat oss själva efteråt, kastat klossar, jagat varandra, lekt med maten, tittat på vedervärdiga barnprogram på Disney Junior och dreglat på min Iphone.

I morgon ska jag recensera en konstutställning till kultursidorna i Gefle Dagblad, och det känns fruktansvärt nervöst. Är det okej att skriva som jag gör? Är det okej att skriva om konst när man inte kan ett skit om det egentligen? Jag vet inte, men jag är tacksam över att få chansen.

Är barnvakt och lär Gosbollen allt jag inte kan. Går bra! Ska kidnappa honom och ta med honom till Umeå som min alldeles egna lilla hushållsgnom.

Lördagskväll i Gävle. Hänger hemma hos bästa Hanna, tvåbarnsmor och före detta trummis i Ungjävlar, och snart ska vi ut och spela biljard och dricka bärs och göra stan. Japp!

Jag ramlade med cykeln i morse. Skulle trampa över ett övergångsställe när cykeln bara slirade till och jag åkte ner i asfalten och slog huvudet. En buss som kom från min vänstra sida fick pallnita och stannade ungefär en halv meter ifrån mig. Jag började stortjuta, men ingen frågade hur det hade gått och jag hade ändå bråttom, så jag skyndade bara vidare till jobbet. Nu är jag lite snurrig och har ont huvudet och i ett knä, men mår okej. Visste bara inte vem jag skulle berätta detta för.

Hej då!

P.S. Jag funderar på att börja använda cykelhjälm.

Dagens!

Kost: Lax och potatis, semla, tacos, semla, Corona med lime. Hepp!

Komplimang: "Har du BH på dig? Det ser inte ut så."

Happening: Komma hem från jobbet och mötas av mina två bästa skånsk-franska tjejer (min svägerskas syskonbarn som är här över sportlovet) som ritat en en karta och ordnat en skattjakt. Skattjakt!

Presenter: Tusen välbehövliga kronor till fattiglappen, Kusmi-te, röd och blank kökstimer, mustaschmemory, en fantastisk mustaschtygpåse och en dykarkurs med min brorsa. Harre!

Fynd i skattkistan: Ett jättefint pussel ritet av Lilly, en teckning föreställandes mig själv när jag intervjuar en krokodil gjord av Milla, mörk choklad med hallon och en kärleksroman. Skånsk-franska brudar vet vad man vill ha!

Motion: Dansstopp till Justin Bieber tillsammans med Lilly.

Hurra, hurra för lilltant'n Josefin som fyller tjugofyra idag! En dag jag firar genom att ta kort på mig själv medan jag sitter på porslinstronen på Gefle Dagblad. Senare ska jag fira lite mer genom att låtsas att semlorna till eftermiddagsfikat är inköpta i min ära, och sedan ytterligare lite till med tacos hemma i kväll.

Jag tog bara en kvarts lunch i dag, plus att jag ska jobba över i kväll, så jag tänkte unna mig lite meningslöst skrivande i bloggen. Var så jävla trött hela dagen i går och orkade inte ens byta från den sunkiga klänningen jag brukar sova i till riktiga kläder, och tryckte bara en mössa över de blonderade striporna jag kallar frisyr. ”Glömmer” i princip varje kväll att tvätta bort sminket, men oftast brukar jag åtminstone försöka snygga till resterna lite dagen efter så att det bara ser ut som att jag är helt oduglig på att piffa fejset. I går brydde jag mig inte ens om att göra det, och hasade omkring hela dagen med mascara långt ner på kinderna medan eyelinern flagade på ögonlocken. Hade i alla fall helt fantastiskt roligt och fint i Stockholm, och detta trots att det blåste styv Palle Kuling utomhus, att jag råkade tratta bort en nyckel, att jag förlorade femkampen och att det var läskigt mycket folk på baren Nada dit vi gick senare på kvällen.

Gubben jag nämnde i ett tidigare inlägg träffade jag förresten i fredags. Han är tydligen född i Dorotea och världens härligaste, men så mycket skvaller om Umeå hade han inte mer än att hans favoritsysselsättning i lumpen var att skrämma hästarna från K4 så att de skenade tillbaka till stallet medan ryttarna blev kvar på platsen. Väldigt roligt, tycker jag.

Jag och Johanna kör femkamp på vår lilla tvåmannaförfest. Till tonerna av hennes gamla idoler Broder Daniel tävlar vi i pilkastning, Snuspuck och minigolf med sopkvast och såpakorkar.

Dart! Ja! Jag ligger inte bara sist utan råkade även klyva en pil med en annan.

Äntligen! Äntligen, äntligen, äntligen hänger jag med världens bästa och snyggaste kompis Johanna i hennes ateljé Stockholm. Bärs, Madonna och en tavla i Carlshöjds ära. Det blir inte mycket bättre än så.

Jaha. Joho. Häj.

I dag har jag ringt, mailat, ringt, mailat, ringt, ringt, ringt och mailat. Snokat och grävt och och skrivit lite, på många texter, har jag också gjort. Jag trivs hur bra som helst, och när nyhetschefen sa tidigare i dag att han tycker att jag skriver skitbra dansade lillhjärtat mitt en liten nakendans i bröstet.

I morgon ska jag träffa en festlig sjuttioåring som spolar och skottar en isbana så att barnen (och han själv) ska ha någonstans att åka skridskor. Han ser även till att det finns ved där, och att rådjur och fåglar får mat i småmagarna. Exakt en sådan person som jag ju älskar att träffa och skriva om. Obs! Sant! Att få skriva om sköna tanter och farbröder är faktiskt bland det roligaste man kan göra, tycker jag. Den här gubben hade förresten gjort lumpen i Umeå på sextiotalet, så det ska jag minsann prata mer med honom om. Han hade kompisar kvar uppe i Umeå, så jag hoppas på att få höra någon snaskig historia om någon jag känner. Inte för att jag hänger med så många gamla gubbar, men ändå.

Såhär såg det ut i går när jag och fotografen Catharina Hugosson åkte till en by tre-fyra mil utanför Gävle för att göra ett jobb om ett bårtäcke som kvinnorna i Hamrånge slöjdare vävt. Mona Hedin som har den här bloggen har fotat.

I pentryt för att äta en sen lunch. Skriver förresten om bårtäcken och strålapparater i dag, om ni ville veta det. 

Det känns i mag’n att det kommer bli ett par riktigt bra veckor på Gefle Dagblad, och i dag kändes det dessutom inte som att jag skulle döden dö av dåligt självförtroende. Skrev visserligen bara nästan färdigt en artikel till ett större jobb, men bokade och gjorde i alla fall intervjuer, researchade, satt med på ett reportermöte samt följde med min handledare till kommunhuset för att hälsa på en diariekvinna och hämta ut lite handlingar. Vågade tipsa om mina egna idéer i dag också, och det kändes nå så jävulskt skönt att nyhetscheferna verkligen verkade gilla dem.

När jag kom hem strax efter klockan sex spenderade jag kvalitetstid med Gosbollen. Vår nya favoritlek är att ligga bredvid varandra på golvet och sprattla med hela kroppen, som att vi skulle ha fått ett epilepsianfall eller något, och sedan avsluta med att jag kittlar honom. Det har vi därför ägnat en hel del tid åt. Vi har även tränat på att inte slå flamingos. Här klappar man snällt, och hör sen!

Flamingokompis.

Gosbollskompis (i finaste tröjan som min duktiga mamma stickat).

Jahapp!

Foto: Jenni Sandström Lindberg

Hurra i dag:

- Praktik! Kul!
- Jag kom i tid.
- Jättesnäll  och duktig handledare.
- Jag har lärt mig nå jävulskt mycket om lekhjälmar för dagisbarn.
- Pizzalunch med jättesnäll och duktig handledare och trevliga nyhetsreportrar.

Blä i dag:

- Jag kom hem tio i sju.
- Jag hann bara jaga Axel i ungefär tjugo minuter innan han skulle sova.
- Jag vill vara duktig men känner mig inte så.
- Dåligt självförtroende.

Efter en bussresa på sju timmar, där jag ville karva mig i ansiktet med en stiftpenna mest hela tiden, är jag äntligen i Gävle. Hjältarnas/pyromanernas/gosbollarnas hemvist! Varför så dålig? Jo, mobilen slukade så klart mer batteri än vanligt, SR-appen stängde bara av sig själv när jag ville lyssna på P3 Dokumentär, det var så trångt och smockat med folk att jag inte lyckades öppna min datorväska där jag hade en macka som jag gjort hemma, vilket resulterade i att jag var hungrig hela vägen.  Och ja, jag är både fattig och snål, och vägrar betala femton spänn för pulverkaffe och trettio spänn för en tekaka. En hänsynslös snorunge smällde dessutom in sitt säte rätt in i mina gamla knän när hon skulle luta sig tillbaka. Jag log bara mot henne och sa: ”Ingen fara!”, men ville egentligen ge henne ett… straff. Av något slag.

Förutom detta så var jag omringad av en dryg översittarsnubbe från Stockholm som pratade konstant samt ett hånglande par, där killen hade gympaskor och grön bandana runt sitt långa, flottiga hår och hans flickvän hade silverdunjacka, näverväska och en näsblodstuss i ena näsborren. Ni hör ju! Och framförallt hör ni kanske vilket vedervärdigt humör jag var på, som ens tänkte på dessa saker.

Nu ligger jag som värsta paschan i dubbelsängen där jag sova de närmaste veckorna. Är lite nervös inför morgondagen, men gläds i alla fall åt att Gosbollens dagis är stängt så att brorsan kan skjutsa mig till Gefle Dagblad och att jag alltså slipper irra omkring ensam i stan i morgon bitti och riskera att komma för sent första dagen. Det hade varit katastrof.

Är på redaktionsfest på Bistro Le Garage med mina små kompisar på Västerbottens-Kuriren. Bertholof Brännström, som jag hade som lärare i journalistik hela hösten på Strömbäck, vann precis journalistpriset instiftat i Karin Hörnfeldts minne. Bästa läraren och bästa priset! Anna Lundström och Elin Turborn fotar vinnaren.

Senast jag skrev om skolan så hade jag gått en månad. Nu har mer än en termin gått och för det mesta har det gått riktigt bra, men ibland jävligt dåligt också. Roligt har det i alla fall varit hela tiden, och jag har bland annat blivit en bättre fotograf, bankat lillskall'n full av pressetik, lärt mig hur man tar reda på allt om en okänd person och känt mig lite läbbig medan jag gjort det, kommit fram till att jag har en förmåga att skriva kvällstidningsrubriker och träffat massa vänner som jag gärna vill ha kvar i mitt liv och kanske jobba tillsammans med i framtiden.

På söndag åker jag till Gävle för att praktisera på Gefle Dagblad i några veckor, och det ska bli helt fantastiskt roligt även om det så klart känns lite otäckt också. Ska bo tillsammans med brorsan, min svägerska och min gosigaste gosboll, och jag längtar verkligen ihjäl mig efter dem, och att gosbollen ska lägga sina små korvarmar runt min hals och dregla på min kind.

Ja, man ser att vi är släkt.

Är ganska nyligen hemkommen från universitetet och veckans radiosändning med kulturprogrammet som jag och mina klasskompisar/vänner/snuttbollar Freja och Maria gör tillsammans. Sändningen var till en början väldigt städad, och vi pratade teater och hade bjudit in Meta Tunell från Umeå Teaterförening som berättade en massa bra och intressanta saker. Sedan, helt plötsligt och utan att egentligen veta hur det gått till, satt Freja och pratade som Kalle Anka, jag sjöng med stängd mun och Maria berättade att hon kan stå på huvudet utan att ha en vägg att luta sig mot. Vi pratade även länge och väl om bajs, råkade spela samma låtar flera gånger och skrattade därefter på det där obehärskade sättet som man bara gör när man inte får (tänk: kyrkan, tysta minuter, liveradio). Har svårt att tro att särskilt många orkade lyssna på Umeå Studentradio 102,3 mellan 17.00 och 19.00 i dag, men vi hade då fruktansvärt roligt i alla fall och det är då huvudsaken.

Freja och Maria i studion.
Vår blogg hittar ni om ni klickar på den tokiga farbrorn:  ლ( ╹ ◡ ╹ ლ)

”Take control, take a bite and unleash your sensual pleasures”

Så stod det i ett pressmeddelande som jag hade fått till jobbmailen i dag. Tydligen någon slags sexmassagegrej, formad som ett äpple. Äpple! Det är sant! Och så kontaktuppgifter till en person om man var intresserad av köpställen, bilder och – håll nu hårt i småhattarna – utlåning av produkter!

Nu undrar jag följande:

1. Den här massagegrejen ser alltså ut som ett äpple. Vart stoppar man det? Eller va?

2. Ponera att jag skulle vilja låna den här produkten. Ska jag då skicka tillbaka den eller kasta den sen, eller kan jag ge den direkt till någon kollega som också vill unleasha sina sensual pleasures?

3. Varför har just jag fått det här pressmeddelandet?

Den tjugoförsta februari fyller jag tjugofyra år, och med typ hundra spänn på kontot känns det extra viktigt att meddela omvärlden om vad jag önskar mig.

Min önskelista (hittills):

Ekorrlampa från Åhléns!

Presentkort på Daisy Dapper, så att jag kan köpa mig en tjusig klänning att ha på mig när jag och klassen ska på Grävseminariet i Malmö.

En fin radio! Helst en som ingen har förstört genom att skriva en massa kursiv skit på.

Buffésvullande och biobesök!

Ett glatt humör!

Juveler och konst från karinskonstgrepp.se!

I fredags var jag på begravning i Lycksele för att säga farväl till Gretha - världens bästa gammelfaster och extramormor. Hon somnade in på annandagen med sin man Kalle vid sin sida, nittioett år gammal. Det var konstigt att öppna dörren till deras lägenhet och hon inte mötte en i dörren, men det var först när jag såg fotografiet på kistan som tårarna kom. Jag sa inte ett ord om henne när jag la handrosen på kistan, och inte heller på minnesstunden, men jag hoppas att hon ändå visste vilken viktig person hon var i mitt liv. Att hon var trygg och glad, med nära till världens härligaste skratt. Att hon var arbetsstark, redig, öppensinnad, rolig och väldigt, väldigt snäll. Jag kommer sakna henne oerhört mycket.

Gretha Zakrisson 1920 - 2011

Ni kanske trodde att jag hade dött, men i så fall är ni morbida och otäcka människor. Jag lever, har hälsan och känner äntligen för att blogga igen (och jag håller tummar och tår för att det ska hålla i sig). Mest för att jag saknat bloggen, men också för att så många människor har tjatat på mig att jag ska börja igen. Till exempel en kille som, efter att ha suttit och glott från en barstol ett bra tag (ja, jag såg dig allt), kom fram till mig på Pipes of Scotland och sa att han hade stört sig på mig i alla år men att han nu, typ, saknade mig. Det tyckte jag var väldigt fint, på ett väldigt konstigt sätt.

Morsan och jag har hängt mycket i helgen, och som vanligt då jag är i Vännäs var vårt lördagsnöje att besöka både Tur och Retur och Returcentrum. Var med om ett riktigt Papphammar-moment i provrummet på Returcentrum när jag skulle prova världens finaste och mest välsydda femtiotalsklänning. Den var precis min stil och i storlek fyrtio, vilket är den storlek som jag för det mesta rockar, men eftersom alla människor åt som pippifåglar förritin så var klänningen lite för liten. Detta stoppade mig dock inte från att klämma mig i den ljuvliga skapelsen i alla fall. Sömmarna knakade oroväckande och bröst och sidfläsk vällde ut ur urringningen och på sidan där dragkedjan satt, och plötsligt satt jag fast. Samtidigt som personalen skrek att affären stängde och släckte lamporna stod jag med armarna i vädret och kvävdes i en stickig bit av himlen medan mamma skrattade så tårarna rann samtidigt som hon försökte rädda både mig och klänningen. Klänningen följde inte med hem, men det gjorde däremot några andra saker:

Tre galgar för tjugo små kronor. Tack mamma!

En mossgrön turban för fyrtio spänn. Tack mamma!

Ett slitet litet rådjur till min samling, som kostade två kronor. Tack till mig själv! Man kan ju inte bara leva på sina föräldrar när man snart är tjugofyra år, tänker jag.