Julia Wiberg

Jag införde en regel om att jag och Viktor skulle sluta fisa framför varandra. Jag vet inte jag, men det kändes som ett klokt beslut för stunden. Idag har jag dock gått runt med magknip av alla inhållda fjärtar som tiggt om att få släppas lösa. Viktor har gått på toa på tok för många gånger och jag har knipt ihop mina skinkor så hårt att jag misstänker träningsvärk i morgon.

Så vi beslutade nyss för att avskaffa den dumma regeln. Och vad tror ni att vi gör nu? Fiser för guds skull.

Viktor gillar snus. Han gillar snus så mycket att han lägger snusdosor överallt och tillslut inte märker när han råkar gå runt med en på stjärten.

Jag och Viktor tvättade och fick slut på ställen att hänga tvätten. Då fick Viktor agera tvättställ åt det sista paret fillingar. Hehehe. Det tyckte vi var kul. Hehehe.

Veckans höjdpunkt var när Maja kom in till huvudstaden och umgicks med mig en dag på stan. Jag försökte övertyga Maja att flytta hit. För det skulle jag hemskt gärna vilja. Hör du det Maja? Kom ba kom.

Jag och Karl partar framför melodifestivalen. Vi klunkar öl varje gång Dolph är manlig. Vi klunkar rätt ofta som ni såklart förstår.

Viktor ändrade vår matlista. Nej men. Vad vill han att vi köper? Tokigt.

I lördags blev jag och Viktor gödd av hans käre mor. Ägg, nybakat bröd, juice och grejer. Fest.

Vi har haft många föräldrabesök under de senaste dagarna. Vilket självklart är helt fruktansvärt fantastiskt bra för våran kyl och våra magar. Först var Stjärtin här och bunkrade upp vår kyl med nydödad älg och lax. Därefter kom pappa och skämde bort mig med luncher och fikan och idag kom mamma och storhandlade åt oss. Nu ligger mamma i vår soffa och sover. Jag och Viktor har lite svårt att somna den här tiden eftersom vi vaknade för typ tre timmar sedan. Vår dygnsrytm är inte den samma, så att säga.

Men vi tassar runt min sovande mor och tisslar och tasslar. Vi går väl och lägger oss när hon vaknar antar jag.

Jag har varit så jäkla flitig och donig sedan jag kom hem från Paris. Jag arbetar och sliter som en annan medelklassare under dagarna och springer sedan hem och gör mina husfrusysslor. Diskar tills det inte finns någon disk kvar att diska. Plockar undan tills det inte finns något kvar att plocka undan. Tvättar tills det inte finns något kvar att tvätta. Samtidigt som jag skriver läxor och studerar journalistik.

I går fanns det så lite kvar att göra att jag tömde garderoben och vek in allt igen. Jag började putsa alla speglar och städade kylskåpet.

Man börjar ju undra om jag går på knark eller kaninbatterier av något slag. Det är inte likt mig. Jag ska ju ligga i ide såhär års.

På tunnelbanan hem satt ett litet gäng med 1 meters-korta fjortisar bredvid mig. Jag skulle nog hävda att de var väldigt nykläckta in i fjortisvärlden.

Hur som haver. En av de elvaåriga (ja, de kan inte ha varit en dag äldre. En meter långa, kom ihåg) bruttorna satt konstant och pratade om hennes nya pojkvääään. Han hade nämligen just smsat att han älskade henne. Och för att göra saken ännu knäppare hade han skrivit med en dikt. Jag citerar "Du får mitt hjärta. Att börja Smärta. Du är så fin. Som en pralin. Du gör mig glad. Och vi båda älskar choklad. Älskar dig.".

Jag ville spy. Men deras reaktion var inte den samma som min. De tyckte tydligen att han hade knåpat ihop en jäkla bra dikt och att man kan använda sådana där starka ord vid 1 meters-ålder.

Jag minns sådana tjejer när jag endast var 1 meter. De strödde "Jag älskar dig" runt sig som pilska tjurar strör sin säd. Min dåvarande bästa kompis var väldigt populär bland grabbarna. Hon fick väldigt många "jag älskar dig"-sms från förvirrade pojkar, så att säga. Jag med mina snickarbyxor och långa flätor var inte direkt på samma nivå som henne. Jag var en sådan som inte ens fick äran att fråga chans åt någon.

Men jag minns min första pojkvän. Det är ett konstigt minne. Jag hade för en kväll lämnat Täfteå för upptäcka världen, Sävar. Jag åkte med några vänner till ungdomsgården Torpet och köpte godisar för 1 krona styck. Från ingenstans kom en cool sävartjej fram till mig och frågade om en kille fick chans på mig.

Med munnen full av godis pressade jag fram ett osäkert "okej".

"Herregud, nu hände det. Nu. Här. I Sävar", minns jag att jag tänkte. Sedan blev jag nyfiken. För.. vem var denne grabb som funnit mig så förtjusande att han skickat fram någon random tjej att fråga chans på mig?

Men som sagt. Jag var en rätt mesig täftebo under låg- och mellanstadiet så jag fick ont i magen av mitt nya förhållande och ringde pappa som genast kom och hämtade mig.

Två dagar senare hängde jag på Torpet igen då samma tjej kommer fram till mig. "Du.. han gör slut med dig". "Okej", svarade jag och förstod absolut ingenting.

Det var två mycket förvirrande dagar för mig. För det första undrar jag vem min första pojkvän var? Sedan tyckte jag det var väldigt märkligt att han inte gick fram själv. Och... vad heter han?