Det är Halloween och jag älskar att klä ut mig. Tyvärr är pengar, kreativitet och tid ett problem. Men trots detta lyckades jag knepa ihop en utstyrsel. Jag kallar den "Julia 091030". Historiska Julia om ni så vill säga.

Det betyder att jag har samma kläder som gårdagen. Samma trosor. Samma sockar. Samma jeans. Samma skjorta. Samma håuppsättning. Och samma läppstift.

Festligt va?

 Viktor har tappat bort sin plånbok. Typ på tunnelbanan. Vi vet inte. HIttar den inte. När han igår förstod att den var bort blev det liv i stugan. Jag och Karl, smått berusade, fnissade nervöst när Viktor vände upp och ner på bord och soffor. 

Sedan ringde han och spärrade alla kort. Och slängde ett av Boxer-Roberts vinglas i golvet. Vilket ni kan skymta under soffan.

 Det är bra att ha Karl. Han är vegetarian och kreativ när det gäller matlagning. Vi körde på mjuk matlagning. Sket i flytande föda. Va fan. Jag är en rebell. 

Sedan gick vi till Landet och drack bärs och lekte rövare.

Underbaraclara brukar köra med Dagens Citat. Jag har dagens citat.

Karl- Hade jag kunnat knäppa med fingrarna och blivit bög hade jag gjort det! Då hade jag sluppit så mycket skit. 

Idag var jag på Södersjukhuset och fick sprutor i käken. Min käke som tydligen diggar att vara inflammerad och jävlig. Tillbaka på flytande föda några dagar. Jag som hade tänkt trycka käften full av halloweengodis framför Idol.

Blev sjukskriven för dagen och sov bort drogerna. Efter det blev jag rastlös. Tog en promenad i solen. Solen som jag inte sett av på tre veckor. 

Blev rastlös.

Duschade. Städade. Diskade. 

Blev rastlös.

Såg Desperata Hemmafruar. 

Blev rastlös. 

Är rastlös.

Jag får inbjudningar till konstiga grupper hela tiden på Facebook. Det är grupper som "Usch till nya facebook" och "brunetter är snyggare än blondiner". Ja, ni fattar. Konstiga. 

Den senaste är "Säg nej till Sverige Demokraterna i riksdagen". Okej, den är ju inte konstig.  Men jag går för det mesta inte med i grupper. Vill ba int'. Usch. Blä. 

Men nu ska jag känna mig jättedum som ignorerar denna grupp. Klart jag inte vill ha SD i riksdagen. Det fattar ni väl. Jag är väl inte en penis ju. 

Och ja. Jag minns att jag eggade alla att gå med i min grupp om lägenhetssökande. Men det var ju banne mig ingen som gjorde det! 

Jag ska göra en ny grupp och inte bjuda in någon. Den ska heta "Säg nej till grupper på Facebook": 

Det är stökigt här i lägenheten. För stökigt. "Grabbarna" är på fotbollsmatch med Viktor. Något lag (AIK?) skulle visst spela en (seriefinal?). Ah, hur som helst. 

Jag kliver in i lägenheten. Det luktar fjärtar blandat med gammalt flott. Jag går ut med soporna och diskar undan lite snabbt. Öppnar balkongdörren och andas. 

Går på toa. Och där hänger dem. Kalsongerna. Varför hänger man upp ett par kalsonger? Varför?. Jag är omringad av män och jag svettas av panikångest. Det är så stökigt här. Men jag vill inte vara den som är den. 

Igår hällde Jacob chips på golvet och sket i att plocka upp dem. Jag sa nervöst "Jaaaaacooob" och kollade ängsligt på honom. 

Sitter det i penisen att inte vilja ha fint runt sig? Jag bara undrar. För. Ni är ju äckliga, ni med penis. Visst förstår ni det?

Ibland när jag mailar, skriver på Facebook eller svarar på bloggkommentarer kan jag ovilligt och obekvämt lägga till en " :) ". Bara för att liksom. Låta lite artig och ungdomlig. Och glad framförallt. 

Och nu gjorde jag det igen. Till henne vi ska hyra lägenheten av. Hon avslutade mailet med "kram gumman" och jag blev nervös och ville inte vara sämre så la därför till en " :) ". 

Men det känns falskt. Jag gillar ju inte de där gubbarna. De där jäkla smajlisarna. Hur gör man annars?

Alla sover utom jag. De sover hårt allesammans. Jag har harklat lite väl högt ibland för att tvinga fram ett hejdå. Det går inte. Nu traskar jag till arbetet. Och Viktor ska hänga med "grabbarna" hela dagen.

Jag borde sova. Men jag kan inte. Min tumme gör ont. Jag horade för pengar. Min tumme fick stå för priset. "Vad fan ska jag med en tumme till", tänkte jag. "En vänstertumme dessutom". Men jag saknar den. Saknar dess funktion. Saknar att kunna greppa saker. Saknar känsel.

Fast testa ni också! Skitkul. Då kan vi alla gå runt med vita, döda tummar. Testa. Gör det. 

Jag vill tipsa om en mycket rolig sak ni kan sysselsätta er med. Häll salt på en isbit och tryck tummen hårt mot det i två minuter eller mer. Då får ni en vit tumme och smärta i hela handen. Och 200 kronor av storebror Jacob om ni har lika tur som jag. Då kan man köpa en tröja för pengarna och intala sig själv att "det var värt det, det var värt det."

Fast det gör ont. Väldigt ont. Jag vet inte om det var värt det.

 Jag har fått Jonatan att diska. Det är ett under. Visst förstår ni det? Han gnällde och skyllde på en förkylning jag inte hört av tills nu och vägrade diska. Jag sa att det var husets regler. Lite vuxet sådär. "Kommer man på besök hjälper man till", sa jag bestämt.

"Men ååååå", svarade Jonte och la av en rejäl suck. 

Men nu står han där. Och diskar. Helt fantastiskt. Jag skulle bli en kung förälder. 

"Grabbarna" är här som Viktor så mesigt kallar det. Men så är det. Grabbarna. Mina grabbar. Storebror Jacob och lillebror Jonatan. 

Igår träffade jag och Viktor Boxer-Robert på söder. Det var kul men vi var märkliga. Jag och Viktor. Vi liksom slogs om hans uppmärksamhet. Jag kom på mig själv att blänga på Viktor tills han slutade prata och jag fick ta över samtalet. Allt för att Boxer-Robert skulle minnas mig mest. Gilla mig mest.

Tillslut började Boxer-Robert avrunda vår träff. Han tyckte kanske att det fick vara nog med babbel för idag. Vad vet jag? Men inte slutade vi för det. Jag höjde rösten och började gestikulera och berätta konstiga historier om hur vår grannes lägenhet luktar. TIllslut smet han i väg. Mot vår vilja. Vi stod kvar. Kollade när Boxer-Roberts gröna chinos och gråa rock vandrade över Medborgarplatsen. Jag kände sorg. Ville inte att han skulle gå.

Ja...Vi gillar Boxer-Robert. Kanske lite extra efter det kom fram att han är Boxer-Robert. Kanske lite för mycket efter det kom fram att han är Boxer-Robert.

Här får ni skåda det roliga ur min vecka.

Fina glada kompis Maja kom till hufvudstaden med sin syster Ida och shoppade kläder. Jag shoppade med dem. Vi hittade en Make Up Store-outlet och fick hybris.

Sedan kirrade jag en lägenhet till mig och Viktor. På Kungsholmen. I ett gammalt 20talshus. Helfräsigt. Där får vi bo så länge vi vill typ. Och flyttar in om en månad. Så det firade vi med pipa och glädjerop. 

Vi hörde rykten om en ny galleria som öppnade vid oss och vandrade dit.

90 butiker varav en var Stockholms Missionen. 

Jag hittade en kappa och ropade på Viktor som smakråd.

Viktor granskade länge och noga och sa sedan att det var en 8a av 10 möjliga.

Jag förstod ingenting och köpte den ändå. 

Sedan träffade vi Karl och åkte till Barkaby.

Där ville dem gå på Media Markt för Viktor ville jämföra priser. Töntigt.

Karl köpte en rakapparat. Jag frågade om vi skulle snagga Viktor i smyg. Karl sa åt mig att hålla mig borta från rakmaskinen.

Sedan vandrade vi runt på Ikea och Barkaby Oulet. Väl hemma fick jag lov att åka och barnvakta en bebis. Bebisen var snäll. Men bara 6 månader gammal. Efter det åkte jag till Karl och bearbetade min upplevelse.

Sedan såg vi allesammans film.

Dagen därpå vaknade vi och tyckte klockan var mycket. Så då drog vi tillbaka klockan en timme och hux flux hade vi all tid i världen på oss att göra saker.

Som typ att handla mat och tömma plånboken på Rodebjers outlet. 

Ni kanske inte alls tyckte att det var kul att jag hällde vatten på Viktor? Vad tråkiga ni är.

En sak som jag tyckte var roligt som även Andreas påpekade var hur fint Viktor skedade med sin snusdosa. Och hur varsamt han bundit klisterlappen på handen. Viktor gillar snus. 

När Viktor ändå är på tal kan jag visa en bild på honom när han sover. Hur fin frisyr han får då. Det kan ni också skratta åt. Eller just ja. Ni har ju ingen humor.

Muhaha.

Eller nej. Så roligt är det inte längre. Nu ligger Viktor förbannad i sängen och läxar upp mig och berättar att han trodde han drunknade och att han ska pissa på mig i morgon så att jag vaknar. 

Ja. Men ni kan väl skratta åt det under tiden Viktor får tillbaka sin humor och förstår hur kul det här var. För mig. Verkligen. Helkul.

Jag glömde bort. Man får inte skämta om döden. Jag har bara arbetat mycket och prioriterat sömn istället för den här skräpbloggen. 

Viktor sover. Det är för tidigt att sova tycker jag. 

Nej. Banne mig. Nu. Nu ska jag göra det. Nu gäller det. 

Jag har dött. Det är därför jag inte bloggat något. Så ni kan väl röra ihop min begravning om ni inte har något annat för er. Om ni minns mina önskemål vill säga. 

Jag ringde just Boxer-Robert. Ville bara höra hans röst. Passade även på att fråga om hur länge vi får hyra hans lägenhet. Han var inte säker. Jag frågade hur han mådde. Han mådde bra. Men vad jag än sa vände han ämne till Viktor. Han frågade hur Viktor mår. Om Viktor och han kan träffas för att lämna post någon dag. Jag flikade in att jag också kunde komma med. "Ah, men han brukar ju göra det efter jobbet. Det är så passande", svarade Boxer-Robert lyckligt. 

Sist Viktor träffade honom la Boxer-Robert fram förslaget att dricka öl någon dag. Jag och Viktor snurrade av glädje här i lägenheten. Tydligen är det bara Viktor han vill dricka öl med. 

Jag är avundsjuk. Och lite bitter på Viktor. Och på Boxer-Robert. Ska han sno Viktor nu? Är det så det är tänkt? 

Nu engagerar vi oss. Allesammans. Ni bloggläsare och jag. 

Vårt kontrakt hos Boxer-Robert lider snart mot sitt slut och jag börjar bli så svettig och stressad. Det är verkligen en pärs att söka lägenhet i den här töntigt stora staden.

Men jag vill bo kvar. Trott eller ej. 

Det är nu ni kommer in i bilden! Var sådär gullepluttiga och hör med alla ni känner om de vet någon som vill hyra ut sin lya till oss. Två västerbottensostar i 08:land. 

OCH så kan ni gå med i min nyskapade grupp på Facebook. "LÄGENHET TILL OSS" döpte jag den till. Då kan ni gå med och bjuda in alla era vänner på ansikteboken. Så himla bra va? 

Visst hjälper ni mig med detta? Jag utlovar en superb gåva till den som finner en lägenhet till oss.

Det är måndag och golvet är fyllt av reklamblad. Jag satte mig omedelbums på toan och sket samtidigt som jag gluggade igenom billiga ostar och fläskigt kött. Det är min bästa stund på veckan. 

Jag har fått två önskeinlägg. Och sådant tar man på allvar. Sådant slänger man inte bara undan. Nej. Detta är allvarligt. 

Det som önskas att läsas om är:

1. hur man prutar hos frisören
2. hur det går för mig att bli cool

Ja. Nu ska ni få höra. Läs och lär.

1. Det gäller att finna en mesig frisör. Helst ska personen inte vara så stylad. Nej. Frisören ska vara mesig. Mesig och redo att tryckas ner till golvet. Man ska kunna stampa på sin frisör om man vill pruta. 

Börja med att reda ut priset. Gör det redan när ni bokar tid och sedan när ni väl sitter där i mördarstolen. Släpp aldrig ämnet pengar. När du sedan ska betala och frisören säger en högre summa än vad ni kommit överens om (det gör de alltid) slår du näven i bordet och säger "NEJ! Det var inte vad vi sa". Och efter det är den mesiga frisören så nervös att ni kan säga ett lägre pris än ni kommit överens om och hux flux har ni prutat i hennes omedvetande. 

2. Jag har köpt en mössa som jag kände mig cool i. Och jag ser rätt cool ut i den. Det är väl så långt jag har kommit. Just nu petar jag mig i näsan. Sådant är väl inte så coolt misstänker jag. 

Idag har jag lekt fotograf på jobbet. Jag fotade skor. Många skor. Det är som att skorna diggar mig. Jag får alltid ta hand om skor.

Line lärde upp mig att fota. Sedan gick hon. Hon sa att jag klarar mig fint själv. Då blev jag så lycklig att jag tog två kort på mig själv. Sedan fick jag ångest. "Tänk om någon ser mig eller ännu värre, ser dessa kort", tänkte jag.

Efter det vaktade jag kameran med mitt liv. Ingen fick komma nära kameran. När jag skulle gå till tunnelbanan för att åka hem stoppade Peter mig och frågade om jag skulle ta med mig kameran. Jag sa att jag tänkte sno den men att han avslöjade mig. Sedan skrattade vi. Jag kunde ju inte säga att jag vaktade kameran. 

 Jag känner mig full i fan idag. Sådär att jag vill hälla vatten på en sovande Viktor. Kanske bäst jag pyser till jobbet innan jag förstör vår relation.

I min familj får man inte prata om döden. Jag brukar försöka men då överröstas jag av "PRATA INTE OM SÅDANT". Men jag tycker att man ska prata om sådant. Jag menar. Jag vill inte begravas. Jag vill kremeras. Men om inte jag får säga det. Då kommer jag ju hux flux ligga nergrävd i jorden och bli uppäten av maskar. 

Därför tänker jag prata om det här. För här bestämmer jag!

På begravningen ska det inte vara sådär puttenuttigt. Jag vill inte ha ett mesigt bildspel fullt av gamla posebilder jag tagit. Nej. Det får gärna vara lite rått. Så att folk kan tänka "aaa hon var jäkligt dryg ibland". Men inga fotografier på mina öron. De är så fula. Dem behöver man inte minnas. 

Sedan vill jag donera. Men jag vill inte vara med i några jäkla experiment efteråt. Är jag död så är jag. 

Och häll inte ut min aska i havet eller i någon sjö. Jag är jätterädd för vatten. Man vet aldrig vad det kan finnas för äckliga djur där. Nej, släng ut askan på ett ställe där det finns mycket folk så att jag inte blir ensam. Typ i en storstad. Men inte bland råttor och småkryp. Då blir jag rädd.

Ah. Nu vet ni. Men jag har inte tänkt dö förrän jag är 99 år så ni behöver inte stressa med planeringen. 

Här kommer några bilder ni kan använda.

Det är städdag i området men både jag och Viktor sket i den. "Äh"; sa vi lite coolt och tyckte att det där kunde allt bra de gamla syssla med. Istället tänkte vi ha vår egna lilla städdag här i lägenheten. Något som behövs. 

Men så kom inte fallet att bli. Utanför springer människor upp och ner. De skrattar, städar och donar. Och bakom dörren ligger vi. Tysta som möss. Vi viskar. Vill inte höras. Ibland smyger vi upp och kollar genom "fish eye" på dörren. Springer snabbt tillbaka till sängen. 

Jag känner mig ond. Som en Quasimodo bland alla människor. Och snart måste jag pysa. Ska bort och arbeta. Hur gör jag då? Ignorerar jag hela drösen eller ska jag kläcka dåliga ursäkter. Å herrejösses. Och nu sitter de och sörplar ärtsoppa på gården. Alla utom vi. 

Nu ska jag och Karl på Vintagemässa. Sedan ska jag fråga om Karl vill se TV med mig hela dagen. Karl har fler kanaler än 1an, 2an och 4an. 

Jag tror inte att ni förstår hur attackerade alla Idoler blev av sina beundrare där på Clarion Hotel i onsdags. Det var sinnessjukt. Nykläckta tonåringar som sprang handlöst mot sina idoler och krävde autografer och kramar.

Jag och fotografen Torbjörn pratade lite med de besatta ynglingarna. De älskade Erik och Tove men tyckte att Mariette och Calle var tråkiga. "De är inte ute lika ofta som de andra idolerna och pratar med oss", sa dem besviket. Jag frågade vem de ville skulle åka ut och de var eniga om Mariette. Och det tycker jag är synd. Mariette är cool. Så cool att jag funderar på att dumpa Viktor och häcka utanför Clarion Hotel för att våldta henne. Ja, så cool är hon. Men det är trettonåringarna som röstar och är man inte hemma oss dem åker man nog tyvärr ut ur Idol 2009. 

Ibland är det synd att man inte är en tolv-tretton årig brutta och hetsröstar sådär som sådana töser gör. Det är synd. För i så fall hade jag tömt mitt mobilkort på Mariette. 

Här i soffan är jag och har det bra. Jag gluggar på Idol. Har just rivit av alla naglar och trycker i Tuttifrutti-ring efter tuttifrutti-ring i käften. Festligt.

Om inte VK bompat ner i er brevlåda idag kan ni läsa mitt och Torbjörn Jakobssons suveräna arbete här nedan. Bara så ni vet. 

vk.se/Article.jsp

vk.se/Article.jsp

vk.se/Article.jsp

Min modellkarriär har bara börjat. Min pose har jag lärt mig av modebloggare och tusentalstimmars gluggande av Top Model. Jag kallar den "höften". Skitsnyggt. 

Och visst är det tjusigt redigerade bilder? 

Tensonjackorna och fler "höften"-poser hittar ni på www.111vox.com. 

Sitter och redigerar bilderna Line fotograferade på mig igår. På Tensonjackorna. Jag förstår om inte Mikas kommer ringa upp mig. Jag ser ju heltokig ut. Tur att photoshop finns så att man i alla fall kan förminska sina öronsnibbar lite.

Lars däremot var ju helduktig på att modella. Han hade fler än två poser. Han hade oändligt av dem. Jäkla lurig den där Larsa.

Ni kan få se bilder sedan. Jag är inte klar med öronsnibbsförminskningen ännu. Förresten får ni inte se bilder på mitt bröd jag bakade häromdagen. Jag och Viktor är överens om att det var fult och äckligt.

Idag har jag haft fullt upp. Först agerade jag modell på mitt arbete à la Top Model. Det var jobbigt minsann. Jag märkte att jag hade två poser. Men vill ni kan ni kika in 111vox.com (när jag säger till) och kolla på mig eller jackorna jag har på mig. Vad vet jag vad ni tycker är mest intressant?

Sedan bar det i väg mot idolerna. Där rände jag runt bland hotellrum och hysteriska fans. Fans är hysteriska. Vet ni det? Speciellt sådana där 12-13åringar. De bara skrek. Jag och fotografen Torbjörn Jakobsson bara gapade. Men helfestligt var det minsann. Visst läser ni det i VK i morgon. Det är ett helt uppslag nämligen. Inte varje dag man får det så festligt. 

Jag lekte också hängivet och skrikit fans och tvingade mina intervjuoffer att fotografera sig med mig. Festligt. Jag vet.

Jag har på mig ett par kärringstrumpbyxor. Ni vet sådana här blå/lila/gråa. Jag var visst färgblind när jag köpte dem. Märkte det i spegelreflektionen när jag hoppade på tunnelbanan. Det var då jäkla lämpligt. Nu när jag ska åka och intervjua Idol-Tove. Då kommer jag sitta och se ut som en tant. En tant! Det är vad jag är.

Se så bra allt är? Jag erkände mitt misstag för Viktor. Han förstod. Prövade ändå tröjan. Den funkade! Bara lite tightare och kortare. Det firar vi nu med mitt nybakta bröd. Ni kan få se bilder på mitt nybakta bröd sen. Snart. Inte nu.

Cheeses. Jag har tvättat sönder Viktors tröja. Det stod 30 grader i den men jag tänkte "äsch jävla meströja" och slängde in den i en 40tvätt.

Hur berättar man något sådant? Ska jag inte berätta något och låta honom upptäcka det själv kanske? 

 NEJ

Jag klarar inte av det.

Nu stör han min hederliga eftermiddagstupplur.

Varför ska han bonka och borra just när jag ska sova? Varför? Kan någon svara på det? Hur mycket kan man bonka och borra egentligen? Va? Va? VA?

Jag har lite problem med en granne. Han i lägenheten över mig. Jag är lite sur på han. Rätt förbannad om jag får säga det själv. 

I morse hade jag och Viktor båda sovmorgon. Lyx. Jag vet. Tills klockan slår 8 och en borrmaskin går igång. Och borrmaskiner låter högt vill jag lova. Förbannat högt. Speciellt om man bor i lägenheten under. Jag springer ilsket och hämtar golvmoppen. Bankar den i taket. Det ger inget resultat. Borrmaskinen överröstar min mopp. 

Drar snabbt på mig morgonrocken. Springer trappan upp. Bankar på dörren. Inget svar. Borrmaskinen överröstar allt. Bankar ännu hårdare. Och ännu hårdare. Tillslut. Han öppnar dörren. Min granne. Uhhh. 

Jag frågar om det är han som borrar. "Ja", svarar han förtvivlat och drar till hundögonen som han gjorde under min sjukskrivning också. I två veckor borrade han då. TVÅ VECKOR!  Men jag ville inte vara den sura grannen så jag sa att det var ok. Men den här gången föll jag inte för några jäkla pissögon.

"Klockan är 8!", säger jag ilsket. "Och jag försöker sova". 

"Förlåt", svarar han. "Jag är snart klar". 

Jag blänger ut honom. Jag med mina blängögon. 

"Snart", säger han igen förtvivlat. 

Jag rusar ner. Lägger mig i sängen. Ligger och svär. "Fan fan fan", mumlar jag. "Ta öronproppar", säger Viktor och lägger kudden över huvudet.

Men jag kunde minsann inte sova. Inte med allt adrenalin jag hade i kroppen och definitivt inte när hela lägenheten vibrerade. 

Fan för min granne. Nu är det krig. Krig på riktigt. Nu är jag inte nyopererad och ynklig. Nu är jag back in action och redo för strid. 

Ni vet Tove? Idol-Tove från Umeå. Den där duktiga jäntan som sjöng David Bowies Life On Mars helt perfekt. Jag intervjuar henne i morgon. Jessica från VK ringde just. Jag är så glad. Det blir så kul. Jag har så många frågor. Och i morgon ska jag få fråga dem. Bara sådär. Rackarns vad roligt det kommer bli. Jag älskar att ställa frågor och sedan kludda ner svaren i ett anteckningsblock och därefter formulera allt till ett reportage. 

Muhehe vad jag längtar. 

Viktor är inte så tuff. Alltså. Ni fattar. Inte sådär "yeeaah"-aktig. Just nu berättade han en sak för mig som inte var så coolt sagt. Men ganska roligt.

Viktor: Jag känner mig lite cool när invandrarpojkar kallar mig för "brorsan". 

Jag vet inte om jag måste skärpa till Viktor också. Jag menar. Om jag ska bli cool kan ju inte han dra ner mig med sina lama funderingar. 

Där står jag nu, som varje kväll, och väntar på att Viktor ska spatsera längs gatan och vinka frenetiskt när han ser mig. Då springer jag mot dörren och han upp för trapphuset. Sedan möts vi vid dörren. Och allt är sådär fjantigt. 

Sådant gillar jag.

Ibland när jag vill gosa till det köper jag en riktigt dålig tidning som Klick, Fredag eller Sofis mode. Då lägger jag mig i sängen och muttrar över hur knäppt det är att Sofi Fahrman tipsar om affärer i New York. Hur ofta åker man dit egentligen? Och sedan grymtar jag till när veckans fråga lyder "tycker du att Rihanna och Justin Timberlake passar bra ihop?". Och ibland händer det att jag suktar efter fina kläder och tvingar mig själv att bli rik någon dag så att jag kan köpa allt jag vill. Men mest blir jag en sådan där sur buttersnippa då jag läser intervjuerna i dessa bilagor. 

Världelösa! Det är vad dem är. I det senaste numret av Klick intervjuar en slags Catharina Cavalli skådespelaren Luke Perry. "Spännande", tänker jag och börjar läsa. 

Men det går inte. Går inte att läsa när inledningen lyder "Rösten. Åh den där rösten. Hes och sävlig, som om den hade lite feber. Och som en sann gammal "bevvan"-junkie fnittrar jag till när den möter mig i luren."

Vad är det där för smörklick hon sket ut mitt i tidningen? Hela intervjun var fyllt av hennes euforiska fnitter kring Luke Perry. Hon är kär i Luke Perry. Ut med det bara! Men är man kär i Luke Perry ska man inte göra en intervju med Luke Perry. Eller jo. Det går. Om man klarar av att skriva opartiskt. 

När jag som 16-åring intervjuade Mando Diao var jag upp över öronen betuttad i varenda person i bandet. Ni vet, sådär som ynglingar är. Men jag bet ihop. Skakade artigt hand. Var lite nonchalant. Lät dem inte veta att hela mitt rum var täckt av affischer med dem på. Och jag började banne mig inte intervjun som en sexnovell. Nej. Nej nej nej! Så gör man bara inte. Man måste bete sig. Bete sig om man ska vara journalist. 

Jag ska googla den där Catharina och försöka förstå hur hon kan ha fått jobbet. Jag söker skrivjobb som en mås och kan klicka ur mig bra mycket bättre än den där Cavalli. 

Typ alla bloggerskor nämner sina pojkvänner för "b-friend" i bloggen. Jag frågade Viktor om han ville att jag skulle göra det med honom. Om det vore ett framsteg i vårt förhållande. Det ville han inte. Han ville bli kallad för "b-boy". Han tyckte att det lät coolt. Jag frågade varför. Han sa att det betydde att man break dancear. 

Pappa är på besök. Vi såg Sverige förlora i en sportbar i Gamla Stan igår. Jag skrattade rått åt alla bortdömda mål och pappa bearbetade förlusten hela vägen hem. 

Nu ska vi på Naturhistoriska Riksmuseet och glugga på uppstoppade djur. Djur. Denna gåva till mänskligheten. Jäklar vad jag älskar djur. 

En trist sak dock är att Allt Om Djur slutat visas på barnkanalen och bytts ut mot dryga barn i programmet REA. Barn. Blä. Barn. 

Ser ni mina drinkar? Det är tre likadana. Jag drack fler än tre. Det fick jag sota för idag när jag gick upp 8 för att arbeta. Men festligt var det minsann.

Okej. Jag måster fatta mig snabbt. Ikväll ska jag och mitt jobb på Café Opera. Jag är jättenervös. Kommer jag att vara lika malplacerad och pinsam som sist? Vad ska jag ha på mig för kläder? Måste jag prata stockholmska? Är mitt hår fult idag? Vad kommer stureplansprofilerna tycka om mig? Ska jag sjukskriva mig?

"Vad fin du har varit i håret de senaste dagarna", säger Viktor till mig innan han lunkar till jobbet.

Kvar står jag. Fundersam. Grubblandes.

"Har jag varit ful i håret innan?", "Gillar han bättre när jag har det uppsatt än utsläppt?", "Syns det så mycket att jag klippt mig?"

Det är bara ett axplock av frågor som skrek i mitt huvud. Jag vet inte vad det är, har förmodligen ärvt det av min mor, men alla komplimanger omvandlas till kritik. 

Säger någon att jag är fint klädd tänker jag omedelbart "klär jag mig fult annars?" Och när Viktor säger att han gillar när jag har lockigt hår skriker min hjärna "Vill du att jag går upp en timme tidigare varje dag för att locka håret? Vill du det? Va? Va? VA? Visst förstår du att jag har spikrakt hår? Att det inte finns en enda liten våg i mitt hår? Fattar du det? Va? Va? VA?"

Allt detta säger jag så klart inte. Bara typ hälften glider väl fram.

Jag kan som inte förstå. Tycker inte att jag har så dåligt självförtroende. Eller har jag kanske det? Så många frågor och inga svar. Och nu har jag press på mig, som toppen på chokladkakan. Press att vara fin i håret varje dag framöver.

Pff. Jäkla Viktor och hans jäkla komplimanger. 

Jag har en snuskig liten hemlighet. Fetisch om n vill kalla det så.

Jag går in på webshopar. Hittar något fint. Ignorerar priset. Det kan vara 500. Det kan vara 5000. 

Jag väljer varan och går till kundkorgen. Väl där inne fyller jag i mina personuppgifter, adress, telefon och kontonummer. Och när klänningen bara är ett klick ifrån granskar jag allt. För fingret mot "enter"-knappen. Drar undan den snabbt och raderar sedan alla uppgifter och lämnar hemsidan. 

Sedan slänger jag mig på soffan och hoho:ar för mig själv. Efter det kommer det bästa. Njutningen av mitt rus. Över att det var så nära. Så nära att den dyra tröjan åt upp mitt konto. 

I söndags blev jag förbannad. På mig själv. Ursinnig. Jag slet i mitt hår och hytte med näven och skrek "Ahhhahhagaa". Anledningen? Jo, jag missade "Allt om djur" på barnkanalen. Jaa. Skratta ni. Men det är ett ypperligt program som man bara inte missar.

Nu. Jag sitter och äter middag framför tvn. Ska snart åka till Poppius på skrivkurs. Närmare bestämt 18 ska jag åka. Kollar tablån. Mitt i naturen 17.25. Jag skriker av lycka. Springer och hämtar en kopp yoghurt. Myströjan och här ska läras om knubbsälar.

Just ja...... Jag skulle bli cool. Är det här coolt? Rackarns. Det tvivlar jag på att det är. Fan.

Jag har bestämt mig. Det har tagit ett tag. Några veckors funderande. Men nu har jag bestämt mig. Jag ska bli cool. Inte den mes jag kommit att bli. Inte en tråkig tönt. Nej! Jag ska bli cool.

Det är synd om min käke. Ständigt omtöcknad. Mår den bra för några dagar blir det alltid sämre sedan.

Jag har inte klagat efter operationen. Har inte velat. Har inte behövt. Allting blev så lyckat. Doktorerna var chockerade över det direkt positiva resultatet. Den låg på plats och min hjärna fick vila. Inget mer klickande och knäckande dag ut och dag in. Jag kunde gäspa utan att vara orolig över vad som komma skall. Allt flöt på. 

Till och med all rehab gick kanon. Vid varje återbesök kunde käken gapa flera millimeter mer än sist. Jag var bäst. Helt otrolig. Och fick så mycket beröm. 

Men nu under 1 - 1.5 veckor har käken gjort ont. Fruktansvärt ont. Jag har inte kunnat äta vad jag ville längre. Har inte kunnat göra min rehab. 

Så i morse kom beskedet. Den var mycket inflammerad. En kortisoninjektion senare och nu ligger jag här. Lätt medvetslös. Omtöcknad. Det är synd om min käke. 

För första gångeni mitt liv är jag pank. Verkligen skitfattig. Viktor försörjer mig och jag använder min kreativa sida för att få saker och ting att fungera. Som att istället för att köpa en ny kappa, färgar jag om och lagar en gammal kappa. Jag läser budgetbloggar. Läser och lär. 

Myndigheterna hatar mig och avfärdar alla mina besök. Ams spottade mig i ansiktet och försäkringskassan skrek att jag var ful. Typ.

Jag är fortfarande väldigt förvirrad över arbetsförmedlingen. Jag gick dit trots att hon på telefonen sa att jag inte skulle det. Tänkte att hon hade mensbesvär eller något. Det hade hon inte. Eller så hade receptionisten också det. Jag vet inte. Förvirrad som sagt. 

Nöjd och glad berättade jag att jag skaffat mig en praktikplats på heltid som dock är ersättningslös men där jag lär mig mycket och skapar framtida kontakter. Sedan berättade jag att jag kommer behöva något slags stöd för att kunna betala hyran och mat fram till jul. "Det var ju bra av dig men tyvärr ring soc", sa ams-tanten och sa att jag var för ung. 

För ung? Jag har gått ut gymnasiet. Är banne mig snart 19 år. Det är inte ungt. Jag är en gammkärring ju. 

Men så är det i detta moderatland. What to do what to do? Jo, man ringer Viktors mamma Kerstin som styrde upp och i morgon ska jag ringa kommunen som är ansvarig för mig. Ha! Då är det deras fel om jag vräks och hamnar på gatan. 

Jag har fått smak på det där Vip-livet. Jag saknar det. I lördags frågade jag Viktor och Karl om vi kunde boka Vip-bord till min födelsedag. De sa nej. 

Idag är jag tillbaka till jorden med micrad pytti panna och säsongsstart av Halv Åtta Hos Mig. Och på jobbet har jag inte struttat runt med högklackat och lekt viktig person. Nej, jag har inventerat alla dessa skor och klampat runt med trasiga strumpbyxor.

I söndags hade Isaksson vägarna förbi. Då fikade vi inomhus och utomhus spöregnade det. 

Jag är van att ha Isaksson här. Hon bor ju på vår soffa. Eller hur? Hon har bara inte varit hemma på ett tag. 

Varje gång jag äter guacamole förbannar jag den sekund då det tar slut. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Jag blir aldrig mätt på mosad avokado blandad med vitlök, röd chili, lime, salt och peppar. Aldrig. Vill äta det för alltid. Varje sekund av mitt liv.

Jag älskar guacamole. Det gör jag verkligen. Mer än något annat. Men den är lite svårflörtad att få till. Jag vet inte nämligen riktigt om vår kärlek är ömsesidig. Avokadosarna måste vara i perfekt form. Annars blir det inte bra. Så man måste ofta vänta. Lägga dem i en skål och vänta. Bara titta. Inte röra. Är man otålig och rör dem för snabbt kan de vara omogna och arga och inte vilja mosas. Och då blir jag frustrerad och skriker och kastar dem i väggen. Nej, man måste vänta. Inte stressa.

Nu tog min guacamole just slut. Så ni får ursäkta om jag är lite bitter. Jäkligt bitter faktiskt. Så istället dricker jag en av Viktors konstiga ölar. Allt Viktor köper är konstig. Lite märkvärdigt sådär. Lite extra dyrt bara för att. Jag är arg på den ölen nu. Arg för att den är konstig. Eller så är jag arg för att min guacamole är slut. Jag vet inte.

Förvirrad. Det är vad jag är. 

Vet ni vad man får göra när man bor i egen lägenhet? Man får äta guacamole till middag och dricka öl för tredje dagen i rad. Muhaha. Sådant får jag göra. Muhehe.

Ser ni mina svarta fingrar? Jag skulle färga om min blåa fula kappa till att bli en svart fin kappa. Den blev inte svart. Men mina fingrar blev och det går inte bort. har prövat allt. Smör, såpa, diskmedel och aceton. Hjälp mig nu. Annars kommer inte Viktor vilja pussa mig när han kommer hem från jobbet. Jag menar, vem vill pussa en med smutsiga händer? 

Nu äre party hos Karl med återställare och tv. Vi ska snart åka till Strand och se Camera Obscura.

Bilder från igår. 

Och slutligen ser vi denna bild på en viss malplacerad brutta i mitten. Men ny klänning hade jag. Och glad i hågen var jag minsann. 

Idag pratar man inte med mig för igår var det gratis alkohol hela kvällen. Idag låter man mig vila. 

Igår var jag Vip. Very Important Person betyder det. Väldigt viktig person, på svenska. Ni hänger med va? Jag var en sådan. Vip alltså. Viktig person. Väldigt viktig. Ja, ni fattar. 

Jag släpptes in före kön. Hånlog åt alla i kön som gav mig onda ögat och tänkte "Undra vem hon är som är en sådan där Vip". Sedan blev vi fotograferade. Vi på 111vox. Därefter fördes vi mot ett reserverat Vip-bord fullt av skumpa (haha), öl, sprit, drinkblandningar, red bull, is och lime. Ställets alla fjortisar drogs mot oss som flugor och frågade "är det ledigt här hihi". "Det här är vip", svarade vi. 

Det var intressant att sitta på Vip-bordet. Att se en nattklubb från en annan synvinkel. Jag såg hur alla blonderade tjejer kom närmare och närmare vårt bord för att sedan göra en slags fågeldans framför oss. Allt för att få komma in. I Vip-bordet. Bland alla Vip-människor. Men HA! "Ni är för blonda", sa vi och skrattade rått. 

Ja. Men jag drack. Som jag drack. Och fnissade. Som jag fnissade. Kände mig helfrän. Sedan kom jag hem i morgonkvisten och idag pratar man inte med mig utan idag låter man mig vila. 

Jag kan ha visat en väldigt pinsam sida bland mina nya kollegor. De känner väldigt många "kändisar". Går på dejter med dem. Dunkar dem i ryggen på stan. Pratar med dem i telefon. Ja, allt, och i total obryddhet. Själv fnissar jag. Smsar Viktor för att berätta vilken kändis som kommit in på jobbet idag och dylikt. 

På utförsäljningen kom Rickard Olsson in. Ni vet vem. Han som är programledare till ett av mina favoritprogram, Vem vet mest. GOOGLA DÅ.

Jag sprang snabbt in till toaletten för att inte bemöta Rickard med en blank näsa. Rickard går runt där och skrattar med min kollega Gunnar. De är tjenisar. Jag vill också vara tjenis. Ställer mig bredvid och ler stort. Skrattar ibland för att som hänga med i vad de skrattar åt. Jag hänger inte med. Inte alls. Förstår inte alls vad de pratar om. Men jag står bredvid Rickard Olsson. Möjligen väldigt osynlig för de märker mig inte. Men fortfarande. Jag stod där och fyllde i deras garv. 

På kvällen bjöds det på restaurang av jobbet. Peter name dropade Boxer-Robert. Jag hajjar till. Slänger mig över bordet. Överröstar alla. Räcker till och med upp handen för att få min röst hörd. Tillslut har alla uppfattat mitt desperata rop på att få bli hörd och kollar på mig. 

"VET NI VEMS LÄGENHET JAG BOR I???", halvskriker jag.

"Nej", svarar alla.

"BOXER-ROBERTS!!!!!!!!"

"Alltså han som gör rösten till Boxer-Robert", frågar dem.

"JAAA", skriker jag exalterat.

"Jaha", säger dem och skrattar lite. Med betoning på lite. Låt mig förklara hur lite de skrattade. " Ha.. Ha". Själv låg jag över bordet med stirriga ögon och spretiga händer och tyckte att min historia var skithäftig. 

Ja, och så har det hållit på. Jag - superimponerad och exalterad jämtemot kändisar. Dem - obrydda 08:or.

Sedan säger Line. "Du är lite kändiskåt va?".

"Vaaaa? Jag? Nej! Absolut inte. No way! Haha neeej. Alltså visst lite kanske men inte mycket. Eller typ. Bara lite. Ibland. Typ. MEN VA FAN. Jag är från Umeå. Där såg man kända personer i tv-rutan på fredagskvällarna. Inte livs levande bredvid en shoppandes skor!!! Det är ju bananas", sa jag och diskussionen slutade.

De vet nu var de har mig. Och jag vet var kändisarna finns. Muhehe. 

Under torsdag och fredag har jag varit skoförsäljare. Jag har pekat och hummat och hjälpt alla de där stockholmarna med back slick. Mitt jobb 111vox.com hade nämligen megautförsäljning av lagerkläder och skor. 

Jag har aldrig varit försäljare förut. Visst, jag har väl tipsat om en limpa eller två på Ica, men inte mer. Aldrig så intensivt och aldrig så tacksamma kunder. 

Först stod jag som ett fån när folk stormade in. "Jäklar", tänkte jag. "Hur pratar man med sådana här stockholmare egentligen?". Sedan testade jag på att säga "Säg till om ni vill ha hjälp med något" och ett stort leende på det. Jag vet, det var lite töntigt sagt. Men det funkade. Efter jag kläckt den kommentaren vände sig alla mot mig och "Har ni den i storlek 41?", "Är jag snygg i den här?" och "Är du från Boden eller Piteå". 

"Skiiiiitsnygg", har jag svarat. "Det där är min favoritsko", "Åh vad bra den där passar dig" och "Oooooooooh, snyyyggt".

Allt har bara varit rent skitsnack. Men det gick hem. Jäkla lättlurade stockholmare. Bah! Ha! 

Jag ser nyhetsmorgon som så många andra morgnar. Viktor sover. Jag äter hårdbröd och vatten. Nu skrapar en otroligt fnissig tant trisslotten. Hon vann 500 000. Då äter man inte vatten och hårdbröd till frukost. 

Det här är en av mina favortistunder. Viktor sover, det är tidigt (för tidigt) och jag slår på tvn och gluggar på nyhetsmorgon. Lyssnar på nyheter. Hummar. Aha:ar. Nickar förstående. Och skrattar. 

Min andra favoritstund är just innan läggdags. Då läser Viktor en saga för mig. Ibland en spökhistoria, ibland en julsaga och ibland återberättar han konstiga böcker. Det är mysigt. Jag somnar alltid innan slutet dock. 

Nu ska jag pysa i väg till teater och vara barnvakt. Sedan blir det vip-utförsäljning på mitt jobb. Jag är vip. förstår ni det?