Andreas har kommit hit och börjat lära mig moderniteter. Som twitter. Som att peppra hamburgare. 

Såå... Följ min Twitter om ni bryr er. Eller om ni inte bryr er och bara vill glugga på något meningslöst. För det är vad twitter är. Meningslöst. 

http://twitter.com/hitsforkids

Har haft sådana där fruktansvärda pmsutbrott de senaste dagarna. Har vandrat runt som en mina med mördarblick och dödat allt i min väg. Allt har gått fel och jag har morrat åt alla i min omgivning. När man har sådana dagar är det lyckligt att det finns fina människor som säger saker till en man egentligen inte förtjänar.

Som denna snubbe som skrev om mig på sin blogg. Jag citerar bara för att ni ska förstå hur nöjd jag blev.

" Läste ett ashärligt inlägg(?) på vk imorse, länkar här till hennes blogg, alltså den skribentens kunskaper gör mig avundsjuk :( Julia Wiberg Älskar verkligen allt hon skrev, gash <3"

Ah, ni förstår. Det är så fint  att jag nästan tror att det är jag som skrivit det.

Och när min käre högstadielärare Christer Edling skriver:

"Hej Julia!
Jag abonnerar inte på VK längre, men jag läser allt Du skrivit så fort jag kan. Du gör mig stolt. Du har gett mig många leenden med dina finurliga berättelser. Ha det så bra och lycka till!
mvh
Christer"

Då släpper jag pmsutbrotten i alla fall för en stund.

Min allra finaste bästaste kompis Andreas är på väg till mig. Jag är sådär stissigt nervöst glad över detta. Gick just på toaletten och piffade till mig. Nervöskissade. Nervössvettades. Det ska bli så kul. Och när han kommer ska jag stolt gå runt och visa upp min butik i Gamla Stan. Min butik som jag så omsorgsfullt städat och donat i hela dagen.

Hihihi vad roligt vi ska ha i helgen.

En krönika i pappers-VK dagen till ära. Läs och lär och tyck till. 

09.11.24.

Jag sitter på tunnelbanan hem. Det är tyst, behagligt och jag vill bara hem.

Vid Mariatorget anar jag trubbel. Jag hör fnittret redan innan tåget stannar. 

De flänger med håret och smackar med läpparna. ”Guuuuuuuuud så snygg han var”, skriker det blonderade gänget och tar därefter plats runt om mig. 

Jag är omringad av rosa läppglans, oändligt tjatter och billig parfym. De är tretton år och jag är livrädd för dem. 

De nykläckta tonåringarna bär korta kjolar och rosa väskor. Själv sitter jag i mamelucker för att inte riskera en urinvägsinfektion. Jag ser genast kontrasten. 

Dessa bruttor är tretton år och tror att smink och snygga killar är livet. De läser Sofis mode och går på latteläger. 

Jag vill klä på dem varmt och berätta att tonåren minsann inte är en dans på rosor. Men jag vågar inte. De skrämmer mig. De där pubertala odjuren.  

Jag får veta så mycket men ändå så lite på min väg hem till Telefonplan. Larsa är onekligen snyggast på skolan och Jörgen har potential, men han har ett fult namn. Han kan bli snygg ifall de kommer på ett smeknamn åt honom. Make up store har bäst mascaror men uselt puder. Och bästa latten har utan tvivel Kafé 44 på Tjärhovsgatan. 

Ibland blir de arga över något och börjar skrika. Rakt ut. Bara sådär. ”AHHH”, låter det. Antingen ska de äta ”uuuuräcklig mat” till middag eller så har en lärare luktat röv på lektionen. Det gör dem arga. Äcklig mat och illaluktande lärare. 

Jag trycker i mitt hörn. Kollar ut i mörkret och hoppas att de inte ser mig. 

Plötsligt vänder sig en av dem mot mig. Hon kollar länge och intensivt. Granskar. Jag flackar med blicken. Hon fnissar till och vänder sig mot de andra.

Jag förstod ingenting. Blev jag just mördad mentalt? Våldtagen? Överfallen? Något hände och något kändes.

Äntligen är jag framme och jag springer av tåget, bort från snorungarna. Ältar länge det faktum att hon skrattade åt mig. Vad har jag att skratta åt? 

Låser upp dörren och möts av spegeln i hallen. Och där. Där hänger det. Det skrattretande. Grön och jäklig. Ut ur näsan. 

Ja, tretton år och jag är livrädd för dem.

19 bast ba!

Gratulationer till alla er som delar denna heliga dag med mig. Nu ska jag somna illa kvickt för bordet är fyllt av paket från föräldrar och pojkvän. För enligt Viktors gamla regler måste jag vänta till morgonen innan jag får börja fira min dag.

Hårdbrödmacka med smör och ost till middag för femte dagen i rad. Igår skrapade jag ihop pengar till mjuktbröd men väl hemma såg jag att bäst före-datumet hade gått ut.

Det finns bara fyra hårdbrödmackor kvar så jag får knapra sakta. I morgon fyller jag i alla fall år då kan man väl åtminstone få önska sig mjukt bröd till middag?

Jag lyssnar på P3christer - Apropå Det, där ämnet är att lura i folk saker.

Jag mailade genast in min favorithistoria som Morgan just läste upp i radio.

"Hej.
Apropå att lura folk.
När jag var liten väckte jag min 6 år yngre lillebror och sa att han fyllde år och att våra föräldrar satt i köket med tårta och presenter.
Han var jätteförvirrad och menade på att det ju var november och han fyllde år i maj.

"Jag vet", sa jag då. "Men du har sovit jättelänge". "

Muhahaha. Stackars Jonte.

I morgon ska jag bjuda på födelsedagstårta på jobbet med risk att få en töntstämpel i pannan. Hela veckan har jag gått och bockat av kollegornas allergier och hatingredienser. Och med en snabb uträkning har jag kommit fram till att det blir en hallontårta. 

Annars idag köpte jag ballonger idag på Buttericks. Röda ballonger. Och serpentiner. Färglada serpentiner. Men dem vågar jag inte bomba kontoret med. Jag måste välja mina tillfällen. 

Var med min kompis Karl idag. Vi sov. 

Teater igår. Vid slutet gick jag in i logen och berättade hur bra det var. De bjöd med mig på restaurang och öl. Jag tackade och bockade och tänkte "varför inte". Vi gick på Pelikan och jag drack vitt vin i väntan på ett bord. Sedan beställde jag lax för det var billigast och jag var pank. När maten var uppäten ringde jag Viktor så fick han komma förbi och betala min nota. Så kan det vara. Men kul var det.

Viktor skulle ta ut stygnen ur sin hand men vårdcentralen var fylld av vaccinfanatiker.

"JAG FIXAR DET!", sa jag. " Jag har sytt mig så många gånger att jag i stort sett är en läkare", övertalade jag Viktor.

Viktor var tveksam men jag och Karl övertalade honom.

Sedan klippte jag.

Och det blev awesome. Viktor var dock lite bitter.

Varje torsdag hänger jag på Boulevardteatern med dessa bruttor. Jag barnvaktar Annikas (till höger) ungar och får samtidigt två kvinnliga influenser i mitt liv som annars är så fyllt med män. Det är min bästa dag på veckan.

Ami (till vänster) är stå upp-komiker och skitrolig. Hon är med i Mc-donalds-reklamen om ni sett den. 

Nu ska jag traska till teatern och se deras nya föreställning "Vad fan ere frågan om". 

Jag kan komma på mig själv att vara sådär obehagligt arg på könsnormer och diskrimineringar. Inte sansad och klok som man borde vara för att få sin röst hörd. Nej, på sistone har jag blivit mer "JÄKLA GUBBJÄVEL". Jag muttrar för mig själv och gormar åt Äckelpolitikern Åke Blomqvist. När Teliakillen gav mig en rosa lånetelefon mumlade jag bittert hela vägen hem.

Jag läste kommentarsfältet på Martinas blogg efter vi jag, Viktor och Viktors syster Sara varit på Spy Bar. Det var natt, jag var berusad och lite arg på taxichauffören. Och jäklar som jag brann av på den anonyma snubben. Jäkla snubbe.

Djuriska sara sa...

djuriska sara coola julia fortsatte sedan till en VIP-fest på Victoria för att sedan avsluta kvällen på spy bar!

julia Wiberg sa...

SPY BAR SEDAN LIKSOM! JAG BA STYRDE
VIKTOR SPYR NU

sara-rara sa...

D e ba för att Mes Viktor inte är lika cool som coola julia eller lika djurisk som djuriska sara..
frågan är om sara är tillräckligt djurisk för att våga sig in på toa för att borsta tänderna???

Anonym sa...

man får det man önskar... SPY BAR... då SPY(r) MAN...

krya på dig Viktor... tjejer snackar om att föda barn, men dom skulle bara veta hur det är när en kille är förkyld eller spyr...det är inte kul det.

Julia Wiberg sa...

Va fan? VAd var det för jävla könsnormer? Du tror inte vi har samma hals och näsa som er då? Jävla män. Fans jävla könsnormer. Jävla penis

Jag fyller år på tisdag. 19 hela år blir jag då.

Viktor går runt och är sådär obehagligt hemlig. Det ligger presenter i lägenheten från mamma, mormor och morfar som mamma dumpat. Jag blir så nyfiken.

Jag är van att veta vad jag får. När jag var liten, sisådär mellan 9 och 14 år, gick jag alltid på toaletten och öppnade paketen flera dagar innan. Då kunde jag planera mina reaktioner. Och gjorde jag inte det var det mamma som råkade avslöja vad jag skulle få.

En gång stod vi i köket och lagade mat. Mamma vänder sig mot mig och säger "Tror du Julia blir glad för en dvd i julklapp?". Jag berättade för henne att jag är Julia. Hon nöp mig då i örat och ögonen skrek av panik. "JAG SKÄMTADE BARA", ropade mamma och sprang i väg. Jag fick en dvd i julklapp.

En annan gång, då jag var typ 5, satt jag och undrade vad jag skulle få. Tänkte högt med andra ord. "Undra vad jag kommer fåååå", sa jag förväntansfullt. TIllslut sa mamma "En overall".

Mamma är tokigt charmig. Hon är inte bra på att hålla inne sådant. Viktor däremot. Stenhård. Jag får helt enkelt vänta till tisdag.

Jag hade en sådan där pissig dag i onsdags.

Sitter på bussen hem efter en lång arbetsdag. Trött. Sliten. Kissnödig. Hungrig. Ja, ni fattar.

När jag stiger av tunnelbanan slår det mig. Jag har glömt nyckeln på hallgolvet. Viktor skulle arbeta i Kista (långt bort i helvetet) till sena kvällen. Jag tar upp mobilen och ringer ändå för att tigga sympati och för att fundera ut en lösning på problemet.

Ringer. Ringer. Viktor lägger på. Han har väl en kund, tänker jag. Jag ringer igen. Och igen. Sedan dör batteriet och jag står mobillös och nyckellös. Får panik. Springer upp och ner i trapphuset och bonkar på mina grannars dörrar. Ingen öppnar. Hör sedan hur någon i våningen längst upp går ner för trappan. Jag skriker " DU DÄR!! JA, DU! HJÄLP MIG". Sedan drar jag hela långa visan för honom att jag är utelåst utan mobil. Han är kort. nervös och bjuder in mig till sin stökiga lägenhet. 

Jag frågar om det finns någon person med en allsmäktig nyckel som kan släppa in mig. Det kan hända, berättar han försiktigt och jag tar långa kliv ner till gubben med den möjliga allsmäktiga nyckeln.

Gubben öppnar. I kalsonger. Endast kalsonger. Jag och den snälla killen flackar med blickarna och jag berättar mitt problem. Den halvnakna gubben skriker och blir arg. Hävdar att jag nu pronto måste byta lås och att det kommer stå mig dyrt. Han hytter med näven så att den håriga magens valkar drar en dans.

Jag lugnar ner honom och säger att jag ska nog allt fixa det. "Bäst för dig", säger gubben och smäller igen dörren. Slår mig sedan att han nog är bitter för att jag och Viktor skolkade från höststädningen.

Jag springer upp till den snälla killens lägenhet och lånar telefonen. Får tag i Viktor. Viktor säger att han kommer hem tidigare och att han får skjuts hem. Jag skiner och klappar händerna av glädje.

Tackar den snälla killen och går sedan till Tempo för att handla en yoghurt att dämpa hungern med. "Medges ej", lyser det på skärmen. "ööh", svarar jag. "Jag ska se om jag har tolv kronor löst", mumlar jag. Det hade jag inte.

Går med sänkt huvud genom spöregnet. Sätter mig på trappan och inväntar Viktor. 15 min. 30 min. 45 min. 75 min. Viktor kommer aldrig.

Jag knackar då på hos närmaste dörr för att få låna ännu en telefon. Dörren öppnas av en gubbe med grått ruffsigt hår klädd endast kalsonger. Det är mörkt i lägenheten och en radio på låg nivå låter från sovrummet. Jag sneglar mot telefonen på hallgolvet. Överväger. Biter ihop och får kliva in.

Han stänger dörren om oss. Jag hukar mig snabbt mot telefonen och han ställer sig bredvid. Håriga ben och hans sköte är tio centimeter från mig. Allt jag tänker på är att "nu, nu om någon gång blir jag våldtagen. nu händer det".

Han har en gammal telefon med snurrbricka. Jag snurrar snabbt numret. Det blir fel. Får börja om. Viktor lägger på. Samma visa om igen. Snurrar.

Mannen har nu lagt sig på sängen och kollar intensivt på mig. "Julia, var det så du hette?". "Nej", svarar jag.

Viktor svarar. "Kom hem nu. På allvar. Skynda", säger jag hetsigt till Viktor, lägger på och springer ut, bort från kalsonggubben och pulsen är snabb.

Män. Jag säger det igen. Piska mig blodig om ni vill. Men, män. Öppna dörren i kalsonger. Gör man så?

Om ni ser på tv3 nu så är jag och Viktor på tv. Vi satt i publiken för singing bee celeb. Så vill ni se mig in action finns möjligheten nu. 

Ni kanske minns när jag intervjuade idolerna. (Tove, Erika och Rabih).blogg.vk.se/julia/2009/10/14/hej-tove-rabih-och-erika-141222

Jag var ärligt lite nervös och fnissig över att jag stod bredvid personer jag annars gluggar på tv. Så självklart ville jag föreviga ögonblicket. Med svettiga händer och flackig blick frågade jag försiktigt  och lite coolt om jag fick ta en bild med Tove. Det fick jag såklart.

Tove ställer sig upp bredvid mig och jag håller ut min mobil. Jag hittar inte knappen och vi står länge och tysta och andas i väntan på slutarljudet. Det rosslar när jag andas. Jag blir så generad. Känder mig som en rutten kärring.

Första bilden råkar jag hålla tummen för kameran och jag frågar om vi kan ta en till. "Visst", säger Tove artigt och sneglar mot Calle, Mariette och Camilla som står och väntar på sin vän i dörröppningen.

Jag blir svettig och tänker att nu kan jag ju inte ge mig. Min mobil vill inte ta kortet. Jag anar en liten suck från Tove. Jag Skyndar. Stressar. Och tillslut knäpper den. Jag tackar och halvspringer därifrån. Svettig. Generad.

Men jag fick en bild. Det fick jag.

När jag ville fota mig med Erika och Rabih löd samma visa. Jag vet inte om det var mobilen som var dålig eller om det var mobilkameran som var för simpel för Torbjörn Jakobsson att han inte förstod, för det gick verkligen inte. TIllslut slet han fram sin megakamera och knäppte.

Det blev bra. Men det var flera minuter av andningar och falska leenden. Jag ser gladast ut. Jag är bra på att dölja min nervosistet.

Jag har sådan där obehaglig hemlängtan. Sådär att det gör ont att gå in på vk.se och läsa om vad som sker i min hemstad. Sådär att det gör ont när familjen ringer och vill prata. Sådär att jag får gå in på toaletten och lipa två gånger om dagen.

Men jag biter ihop. Den 23e december kommer jag hem.

Jag och Viktor var på Candyshop i söndags.

Jag attackerade snabbt kläderna och slet och slängde och suktade.

Viktor följde förvirrat efter mig tills jag fräste "det suger att ha en svans" och gav onda ögat till Viktor.

Han ställde sig då mitt i butiken och flackade med blicken. "Den här är väl fin?", sa Viktor och höll upp en ful helylletröja.

"Ööh, nej", svarade jag.

Sedan köpte jag en blå konstig klänning och blev normal igen.

Jag håller på att skapa ett twitterkonto. Jag har inte riktigt förstått vad det är men här sitter jag ändå och skapar.

Men något som stör mig är att alla namn är upptagna. Julia, Wiberg, Wibben, Wib, till och med Hejknekt.

Vad är det för tokerier? Vad ska jag nu heta? Tips? Någon?

Viktor har blivit väldigt rädd för speglar efter hans olycka i fredags. Han har slutat spegla sig. Han går omvägar förbi spegeln i hallen och borstar numera tänderna i vardagsrummet .

Han envisas om att vi ska ta ner den andra badrumsspegeln. Jag hävdade att det lät ju tokigt. Var ska jag då glugga på mig själv?

Viktor kontrar med att den faktiskt sitter löst och att om den faller på mig kommer jag dö. (Viktor tror att jag är väldigt skör och att jag dör så fort man petar på mig)

"Den kommer falla på dig och skära upp handleden så att du förblöder", sa han förtvivlat.

Efter det kom vi på kodord ifall spegeln skulle attackera mig när inte Viktor är hemma.

"Blod...Hem...Hjälp", skulle jag säga och då skulle Viktor genast veta att jag fått spegeln på mig och att jag ligger döende hemma på Telefonplan och att han ska ringa en ambulans omedelbums.

Det kom vi fram till och jag fick ha kvar spegeln i badrummet.

Jag har förstått att ni blivit lite bittra på mig angående detta inlägg (blogg.vk.se/julia/2009/11/14/hej-manga-fragor-kring-man-145480). Lite sura kommentarer. Några arga mail. Det är väl förståligt kan jag väl tycka. Klart att ni får pissa på mig när jag så hänsynslöst urinerade på er.

Jag är rätt bra på att generalisera nämligen. Det är ganska kul tycker jag. Självklart har jag inget emot män. Jag är ju djupt betuttad i en man. Jag är uppväxt med tre bröder. Jag diggar män.

Ah. Men. Nu vet ni. Jag var dryg helt enkelt. Jag kan vara rätt dryg ibland.

 Se och lär

Viktor har pratat om någon kattvalp hela kvällen. 

"En skitsöt kattvalp", har han sagt.

Jag rättade honom nyss och sa att det faktiskt kallas kattunge. 

Det var kul.

Kattvalp. Hehe. 

Viktor är sjukskriven och hemma med mig. Vi har haft en hel dag tillsammans. Det är väldigt ovanligt då Viktor kommit att bli en arbetsnarkoman och jag oftast ser honom efter 23 på kvällen. Om jag inte sover då vill säga.

Det är som att jag lär känna grabben på nytt. Han gillar blå halsdukar, suckar ofta och är beroende av kaffe. Nej, hehe, det sistnämnda visste jag såklart. 

Män. Pojkar. Grabbar. Märkliga varelser. Ni kan vara så äckliga sviniga och pissiga att jag ibland skulle vilja klippa kuken av varenda en.

Men ibland. Jag vet inte. Det är något rörande med män. När män tar fram plånboken. Då kniper det till i mitt hjärta. Det ser så näpet ut. Nej, ynkligt. Och när de prövar kläder. Då får jag ont i magen och vill grina. 

Jag går ofta fram och tillbaka till lagret när jag arbetar. I veckan har jag fört över kläder, till butiken vi byggt upp, på en pirra. (Heter det "pirra"? alla på mitt jobb säger "pirra") Ah, ni fattar. En sådan där vagn, typ.

Hur som helst. Det är kanske 300 meter till lagret. Och jag har gått fram och tillbaka många gånger. Det har blivit tungt, visst. Men fan, jag är stark. 

Och nu kommer ni män in i bilden. Varenda lass jag fraktat har liksom dragit män mot mig. "Behöver du hjälp?", "Ska jag hjälpa dig?", "Vill du att jag drar den istället?", "Ska jag ta över?" har männen sagt. Olika män varje gång men med samma budskap.

"öööhm"; har jag svarat. TIll en början var det charmigt. "Ojojoj" tänkte jag. "Det är inte ofta okända människor tilltalar varandra här i Stockholm". För så är faktiskt fallet. Alla bryr sig om ingen. Men min pirra. Denna killmagnet. 

Är det för att jag är en ung kvinna? Ska inte kvinnor dra pirror? Ser jag så hjälplös ut? 

Detta har kommit att bli en tävling för mig. Jag räknar män som stannar och ber att få hjälpa till. Rekordet är sju män. Sju män på 300 meter. Det är fan inte illa. 

Men kan ni svara på mina frågor? För jag förstår faktiskt inte. Vad är det med män och pirror?

Det är slitit att leka försäljare. Men banne mig kul. Idag fick jag göra en "gör om mig-grej" på en kille som kom in och hatade att handla kläder. Jag ba slängde på han och gick lös som Klingen gör på Idoldeltagarna. Det var awesome. Han var där så länge att jag jobbade över 1 timme. 

Nu väntar jag på min skadade snubbe. Jag tycker det är så ynkligt att han är skadad. Jag börjar storlipa som en dryg tvååring varje gång jag ser hans hand.

Och i badrummet ligger det glas över hela golvet och på handfatet och golvet ligger litervis med blod. Men jag har sett så mycket Arkiv X att jag är rätt van vid massakrerade badrum. 

 Fredag den 13e idag. Viktor kommer till mitt jobb. Mitt i min försäljning. Han står där med ett bandage. Jag börjar grina. Det bara sprutar. Varför vet jag inte. Men jag gråter. Viktor tröstar när det är jag som ska trösta honom. 

Fem stygn i hans fina hand. Av en jäkla spegel. 

Jag har kanske glömt att nämna detta.

Men jag har fått ett arbete. Ett arbete där jag tjänar pengar. Riktiga pengar som åker in på kortet. Där jag praktiserar, 111vox.com, öppnade idag upp en fysisk butik i Gamla stan där jag är ansvarig och lullar runt och leker försäljare. Och nu hade sålde jag mitt första plagg. Jag sprang sedan snabbt och skrek av glädje till de andra. Sedan gjorde jag vågen i min ensamhet och sitter nu rödrosig om kinderna av kicken jag fick.

Är ni i Stockholm så kom förbi!

Lilla Nygatan 19. Fast ni är väl bara i Ume.

 Jag och min arbetskamrat Gunnar har sprutat i oss gift mot svinis. Gunnar var tuff och tog det trots att han inte är i någon riskgrupp. "Coooling", sa jag.

Idag gick vi dock runt som möra älgar och huvudet dunkade i takt med hjärtat.

Det var en grotesk kö utanför. Alla ville tydligen bli sjuka. Eller inte sjuka. Jag vet inte. 

Mör. Mör är vad jag är. Armen mår pyton och min kropp är mörbultad. Jag känner mig dum och lurad. Jag tog ju det här för att inte bli sjuk. Inte för att bli sjuk!

 Gunnar på vårdcentralen

Jag är trött och orkar inte tänka. Det måste ni förstå och acceptera. Jag skriver noveller. Det gör jag. Denna novell är en gammal goding jag är rätt nöjd över. Ni kan få läsa den. Den är inte rolig. Den är djup och sorglig. Jag blir så när jag skriver noveller. Då blir jag sorglig. 

FÖRLÅT MIG PÅ VÅREN

Hej, säger jag.

Hej, svarar du och vänder ansiktet mot fönstret.

Utomhus faller tung snö. Nyss var det höst men hösten försvann i takt med att dina händer sakta lämnade min kropp. Jag saknar dina händer. Böjer mig fram. Försöker nå. Du drar dem till dig. Knyter ihop de vackra händerna till ett knyte och lägger dem försiktigt i ditt knä. Långt från mig.

Jag frågar hur din dag har varit. Du svarar att den har varit bra, men lång och att du inte har fått dricka kaffe. Jag ler och frågar om jag ska koka en kopp. Du vill inte ha.

Du kollar inte på mig. Se mig i ögonen. Snälla. Jag vill se dina ögon. Jag vill kyssa din mun. Snön är mer intressant för dig.  Kanske tänker du på den vintern då vi byggde en snölykta och fyllde den av varma ljussken. Den dagen då vi skrattade. Kanske tänker du på att jag en gång svek dig.

Förlåt, säger jag.

Du vänder dig mot mig. Äntligen. Du kollar på mig. Rynkar pannan. Du börjar bli gammal. Jag frågar om du minns den dagen då vi aldrig fick igång bilen. Den dagen då du svor och jag skrattade och vi missade filmen vi skulle se.

Förlåt för vad, svarar du utan att bry dig om mitt minne.

Jag smeker din kind. Du ryggar tillbaka. Knytet i din famn rör på sig och för bort min hand.

Låt mig röra dig, säger jag med ett uns av desperation i rösten.

Du säger att du inte har lust, är trött och att du går och lägger dig. Du får även tydligt fram att jag inte behöver stressa. Att jag får vara uppe hur länge jag vill.

Jag vågar inte säga något. Jag tar istället din plats ut mot fönstret. Försöker förstå vad det är du tittar på. Är det den unga kvinnan tvärs över gatan? Hon har en vacker midja och långt lockigt hår. Du får kolla på henne om du vill. Bara du rör vid mig i natt. Bara jag åtminstone får hålla din hand.

Smyger in. Jag tassar. Vill inte väcka min sovande kärlek. Golvet knarrar. Du andas djupt. Jag tar av mig kläderna. Vågar inte vara naken. Vågar inte möta din blick när du märker det. Vågar inte bli förnedrad igen.

Det är kallt i min del av sängen. Jag ryser och suktar efter en sked till natten. Du har ryggen mot mig och har inte kramat mig på över en månad nu. Varför skulle det ske i natt?

Jag kramar din rygg utan respons. Jag når inte runt. Du är bredare än mig.

Viskar förlåt. Att jag ångrar vad jag gjorde. Dina andetag fortsätter i samma djupa takt.

Det var inte min mening att såra dig. När ska du förlåta mig. En tår faller från mina ögon. En tår av skam. Sakta rullar den ner för min kind och faller slutligen på din axel. Ett ryck från din kropp. Du vänder dig om. Mot mig. En lätt kyss på min mun och du återvänder till din sida där du slipper se mig.

Rygg mot rygg ligger vi. Snön hörs inte utanför. Är det vår då? Kanske gör våren att du förlåter mig. Kanske gör våren att du vänder dig om mot mig. Snälla säg att det är vår nu.

Igår tappade Viktor min mobil på golvet. Det uppkom en lång tryck tystnad följt av ett ynkligt "förlåt". Den var självklart förstörd. Såklart! Det var ju min mobil inte ska den få vara hel. Nej. Mina mobiler är självmordsbenägna och vill inte existera. De tigger om att dö. Och nu dog den. Med hjälp av Viktor.

Viktor sa att han skulle ge mig 5000 kronor. Jag sa att han var knäpp. "Men tusen kronor i veckan då", sa Viktor. Jag sa att Viktor var jätteknäpp.

Så nu går jag mobillös. Eller halvt. Den funkar. inte skärmen då. Men resten.

Viktors mor Kerstin (Stjärtin) styrde upp alla vaginor i Viktors släkt på samma ställe och bjöd på Lars Winnerbäck konsert. Det var så roligt med kvinnligt sällskap att jag skrek av förtjusning. Först bjöd Emma på middag och sedan drog vi till Annexet för att skåda Lasse. 

Just hemkommen från Spy Bar. "Spyan" som man säger här i 08-land. Muhaha. Det var det värsta. 

Om ni inte har annat för er klockan 5 på natten kan ni läsa lördagens VK. Där skrev jag en krönika. Annars kan ni läsa den här. Om ni ändå inte har annat för er. 

KRÖNIKA

Jag sitter vid VIP-bordet på Café Opera. En liten västerbottensost som jag. Nyinflyttad till stora, läskiga huvudstaden. Rädd för allt och alla.

Hur jag har hamnat vid detta bord förstår jag inte. Kanske var det någon jag kände? Kanske via jobbet? Men där sitter jag. Bland gratis alkohol och skrikiga 08:or.

Jag ser hur unga töser, klädda med det senaste från stadens alla modebutiker inspirerade av Elin Kling, glider fram mot vårt bord. De dansar en slags fågeldans framför oss. Allt för att komma in i VIP-land. Det funkar inte. En efter en blir de utkastade från vår area. De håller kanske inte måttet? Vad vet jag?

Back slick och strukna skjortor omringar mig. De skrattar högt. Viftar med sina mobiltelefoner. Smuttar på ett glas bubbel. Slänger sina visitkort hit och dit.

En man driver en stor bloggsajt där Natacha Peyre bloggar. En annan äger Café Opera. Båda med en varsin stum blondin vid sin sida.

Högljudda män och uppstoppade kvinnor. Det är där jag har hamnat. Där kvinnor inte ska prata. Bara synas. Som en accessoar. 

Själv beter jag mig inte som ett halsband. Jag inser att gratis är godast och klickar ut min västerbottniska dialekt likt en skitnödig häst. 

Trycker in snus efter snus i käften och kastar ner bubblet i halsen.

”Hon är från norrland”, ursäktar någon mig. De chockerade skjortorna nickar förstående på huvudet. Jag är avslöjad. Lät för mycket. Tog för mycket plats. Så ska inte en kvinna bete sig här på Café Opera. Om hon inte är från norra Sverige såklart. Då kan man förbise det, i alla fall den här gången. Första gången.

Jag får en klump i magen. Kommer jag att bli utkastad nu? Kickad från kära VIP-land där allt är gratis? 

”Jag lovar att behärska mig”, tänker jag och förvandlas snabbt till en tystlåten jänta.

Männen gormar och kvinnorna sitter artigt bredvid och tar inget luftutrymme. Även jag är där nu. En av dem. En av de där blondinerna. 

Och det är väl så det går till. Istället för att fortsätta vara mitt vanliga jag accepterade jag mitt kön och klev in i en roll jag inte alls trivdes i. 

Det är väl så de stumma och osäkra blondinerna föds. 

Ofta stannar jag till och skakar på huvudet åt det jag just sa, hur jag just såg ut, vad jag just gjorde. Nu hittade jag några bilder på mitt jobb från utförsäljningen vi hade i oktober. Då skakar jag på huvudet igen och tänker "nej. Nej. Nej Julia. Bete dig kvinna!". Alla bara glor och jag försöker spexa. Vara rolig. Vad vet jag.

Lars tycker att jag är överanalystisk. Det tycker inte jag. Jag tycker "skärpning!"

Jag har lekt fotograf idag och fotat kallingar, hattar, skor och mig själv.

 Det här är min hatt. Den köpte jag efter min operation för att gömma mitt svullna ansikte och stora bandage. Den är ganska fin kan jag ändå tycka. Fast jag får dåliga vibbar av den.

Jag är en ganska pissig flickvän ändå. Ibland kan jag kolla på Viktor och tycka synd om honom som bor med mig. En skrikig, grinig och gnällig flickvän som jag. 

Jag har dessutom väldigt svårt att tilltala Viktor som min pojkvän och mörkar med att jag faktiskt är väldigt kär i honom. När vi är bland andra kan jag, istället för att pussa honom, dunka honom i ryggen och peta honom i öronen. Sådär nervöst och barnsligt som bara tolvåriga pojkar gör mot sina offer. 

Men ibland försöker jag kompensera. Ge honom saker som han tycker om. Låta honom prata om politik och världskrig i alla fall en gång i månaden. Och igår gav jag honom kattbajs. (Haha kattbajs). Det är tydligen världens dyraste kaffe. Gjort på kattbajs. (Hahaha kattbajs). 

Då blev han glad. Det riktigt lös om honom. Han kramade mig. Kollade på kaffet. Sprang runt i lägenheten. Ringde Karl. Ringde hans mamma. Medan jag satt och skrattade åt att han snart skulle dricka kattbajs. (Haha kattbajs).

Nu kommer jag att bli mördad. Bara så att ni förbereder er.

Det ringde på telefonen. Skeptiskt svarade jag. (Det ringer aldrig på vår hemtelefon. Bara Farmor och Mormor ringer dit men hur ska de veta att jag är hemma idag och sover bort dagen??) 

"Julia", sa jag och såg ut såhär.

"eeehhööeeeehöööeeeehööömmmmm", stönade min mördare.

"Vem är det?", frågade jag och såg ut såhär.

Sedan klickade det till och min mördare la på. Nu väntar jag på att dörren ska slås in och jag ska bli slicead av en yxa. Kanske en såg. Vad vet jag?

 Fan i min låda nu fick jag panikångest. Jag har sovit bort hela dagen. Hujedamig. Jag som ska studera och lära mig saker. Och i morgon ska jag upp 6. Hur ska jag då lyckas ta mig upp ur sängen? Hujedamig. Inte bra. Inte bra.

Idag har jag torterat mina öron och mitt psyke. Jag har lyssnat på fyra väldigt deprimerande avsnitt av P3dokumentär. Intressant, visst! Men avsnittet om Estonia fick mig att sätta mig ner på en parkbänk och lipa.

Speciellt delen när en mamma krävde av regeringen att hämta upp hennes dotter som låg på havets botten. Dottern var nämligen väldigt rädd för vatten och hon ville inte att hennes dotter skulle behöva ligga där. 

Då grät jag. Makalöst mycket. Det var så sorgligt. Jag hatar också vatten. Gillar inte hav. Avskyr att åka båt. Är så rädd för att drunkna. Är så rädd för att dö i vatten. Jag vill bara inte det. Var som helst förutom i vatten!

Och nu ser jag Kalla Fakta om World Trade Center. Alla bara dör. Alla bara dog. 

Mamma ringde och tvingade mig att byta till Barnkanalen för att glugga på hästtjejer. Det gjorde jag också. Men nu bytte jag tillbaka. Jag har tydligen inte torterat mig själv nog. 

Jag har gjort en fruktansvärd sak som kommer få min pappa att skaka på huvudet och min mamma att fälla en besviken tår om kvällarna. 

Jag har köpt skor på avbetalning.

Och kom ihåg: Jag har ingen inkomst. Jag är pank.

"KÖP NU OCH BETALA SENARE", stod det stort.

Klart jag går på den dealen. Jag är väl inte dum heller.

På sista tiden har jag känt mig väldigt bråksugen och dramatisk. Jag har liksom tiggt om bråk med Viktor. Petat han i öronen bara för att jag vet att han avskyr det. Han verkligen avskyr det. Då blir han sur och jag petar lite till. In i örat och ut. In i örat och ut. Han skriker och flaxar med armarna och stirrar maniskt på mig. Jag fortsätter peta.

Men Viktor är inte den ultimata bråkpersonen. Han blir nästan aldrig sur. I stort sett bara när jag häller vatten på honom. Och blir han sur räcker det med att jag säger förlåt så är allt ur världen. Det behöver inte diskuteras. Gnatas. Och ältas. Nej. Det går fort över. 

Med Viktor är det jag som skriker mig blödig och han står bredvid och smeker min kind. Aldrig arg. Aldrig less. Och jag då? Frustrerad och jävlig. Barnslig och pinsam.

Fast idag vill jag ha lite mothugg. Kanske att han slänger ut mig på gatan eller dylikt. Något sådant. Något dramatiskt. Jag känner mig bråksugen.

Min tumme. Den luktar!