Viktor åkte hem till Stockholm redan dagen efter jul och jag saknar honom så det värker i maggropen. Jag lindar hans randiga tröja hårt runt mig och drar djupt in hans lukt. Viktor luktar gott, det ska ni veta. Han luktar som en mild sommaräng. Det är jobbigt att sakna honom. Jag vill att han ska vara här och berätta konstig kuriosa för mig. Den här gången skulle jag inte att stänga öronen. Lovar.

Jag är hos Andreas. I rummet intill har hans sambo två vänner på besök. De skrattar och skriker och pratar och garvar. Vi sitter i Andreas rum och lyssnar på deras skratt. Jag och Andreas skrattar minsann inte. Inte sådär.  Andreas och jag sitter och andas i takt. Lutar oss mot varandra och gäspar. Suckar över kylan. I början var vi avundsjuka över deras glädje och musik. Nu fnyser vi åt dem. De beter sig som sådana där "nya" kompisar som inte kan stanna till en sekund och bara vara tysta. De pratar konstant. Och vi är tysta.

I natt drömde jag att jag fick sparken från mitt helgjobb i butiken. Min chef gick runt och mumlade att jag minsann aldrig kunde träna bort min dialekt och vad skulle jag vara bra till då. Detta resulterade till att jag övade stockholmska hela natten, utan vidare resultat. En väldigt stressig dröm. Inte alls trevlig. Jäkla onödigt att sova när man inte ens kan få chilla då. Men tillslut väcktes jag av en treåring som stod och flåsade som en hund. "Godmorgon Viggo", sa jag. "Jag heter inte Viggo. Jag heter Assar", svarade han och skällde.

Ja. Så är livet i Umeå.

Jag i Umeå lever loppan. Äter ur grymma kylskåp fyllda till toppen. Äter mest hela tiden. Men nu drog jag röven ur soffan och for till Olsson i Sävar för att finna frid med pyssel och godis.  

Nu mekar vi ihop konstiga halsband. Jag gjorde ett på Madeleine. Det kändes coolt. 

Umeå. Nu kommer jag hem. 

VIktor är hemma i Umeå. Han mmsade just en bild på sin håriga lilla pudel. Jag är så avundsjuk.

Men i morgon landar jag hos min egna lilla bebis som bara växer och växer. Han ringde häromdagen och sa att han önskade sig "brun dricka" i julklapp. Veckan innan det önskade han sig en gul räv. Jag längtar så jag spricker.

Idag har jag tackat och bockat för tre månaders praktik på 111vox. Men helt ute från företaget är jag minsann inte. Jag fortsätter vara butiksansvarig för butiken i Gamla Stan under de dagar den har öppet, fredagar och lördagar. Det applåderar vi händerna för. 

Ja. Här kommer ett julkort på vårt gäng och en bild från julfesten innan den gick överstyr. 

Hur man busar med sin käresta.

1. Du går på Buttericks med en vän, te.x Karl, och köper daggmaskar.

2. Du tar fram en daggmask och dallrar med den lite i luften.

3. Ta fram offrets syltburk och släng i daggmasken.

4. Vänta.

5. Njut av hur högt offret skiker när han upptäcker en mask i sin syltburk.

6. Njut extra mycket när han går fram och tillbaka i lägenheten och muttrat "Det här är inte sant. Det här är inte sant. Det här är inte sant."

Idag gjorde jag ett boob job för 100 kronor.

Jag försöker göra min blogg lite snygg sådär. Vad tycker ni? Är det för mycket? För maffigt?

idag fick jag ett handskrivet brev på posten angående min krönika publicerad i VK den 8 december.

Det var så fint. Jag brukar vanligtvis få mail med funderingar och tankar kring mina texter. Vilket jag alltid blir glad över. Men ett handskrivet brev som detta tog priset. 

" Julia!

Å, så glad jag blev, när jag läste ditt kåseri om vatten i stället för öl i tisdagens VK. Jag kan som du inte förstå hur det kan köra ihop med en ung människa att supa sig full. Vad är det för roligt med det?

Fortsätt att leva livet som du har börjat! Klar i skallen. Jag önskar dig allt gott i livet. 

God Jul. "

Nu är jag så glad att jag inte kan sluta le. Jag ska också sända ett handskrivet brev till någon så som hon gjorde till mig. Det var ju bara för fantastiskt. 

För er som missat krönikan, läs nedan. 

..................

Det är fredag och jag har slitit hela veckan för att äntligen få sova utan väckarklocka och se på Arkiv X tills natten blir morgon. 
Mina planer är stora. Jag ska köpa godis och bita på naglarna.

”Vad händer nu då?”, frågar mina äldre kollegor mig. 
”Jag ska hem och zappa mellan tv-kanalerna”, svarar jag entusiastiskt.
”Du är ju ung! Du ska inte ligga i soffan en fredag. Ut och festa!”, säger dem och berättar minnen från 80-talet då de drack bort ett helt decennium.  

Ung. Jag är ung. En nykläckt nittonåring och ska lägga all min fritid på party och sprit. Det är nu man ska ”leva livet”. ”Livet” med en vinflaska och huvudvärk dagen efter. ”Livet” med bakisbajs och ångest. 

När man är ung ska man resa och supa skallen av sig på okända orter. Man ska utbilda sig men klunka öl istället för att plugga. Man ska dricka sig redlös och inte minnas morgondagen. 

Vill man inte detta och nekar utgång är man tråkig och beige men framförallt, konstig. 

Jag är en väldigt trött person. Somnar alltid snabbast och behöver mina dagliga tupplurar. Jag gillar att sova. Jag mår bra då. 

Och absolut, när jag är på humör, ja, då kan några glas vin vara trevligt att slänga i mig. Fast inte varenda helg. Inte tvådagars och definitivt inte tredagars. Jag klarar inte av sådant. 

Festivaler är en plåga. Jag hatar festivaler. Vill aldrig igen dela ett tvåmannatält med fyra fulla svin. Vill inte halsa öl till frukost. Det är inte kul!

Det är påfrestande att vara ung. Det ställs krav på att vara roligast och fullast. Man ska alltid ha aptit för alkoholkonsumtion för gud nåde dig om du avböjer den där ölen. Samtidigt jagar politiker, debattprogram och arbetsförmedlingar oss ynglingar till att skaffa ett rekorderligt jobb. Men hur ska vi kunna arbeta om vi måste supa hela veckorna? 

Jag väljer utan tvivel sängen före baren och vatten framför ölen. Jag väljer att minnas min ungdom istället för att supa sönder den. 

Ja, jag är nitton år och det är nu jag ska ”leva livet”. Kan vi inte snälla räkna in TV:n dit? 

Av. Julia Wiberg

Jag och Viktor har letat Stockholm runt efter den enda riktiga julmusten. Och igår fann vi den.

Den blir min frukost.

Klar.

Granen. Nu ska Viktor klä in den i julpapper. Jag fortsätter att iaktta på avstånd.

Idag blev jag tacklad ur tunnelbanan. Igår ramlade jag i en trappa och en man klev över mig. Förra veckan trampade en snubbe mig på foten vilket skapade ett stort blåmärke. Och inget förlåt gav han mig.

Nej, det känns skönt att komma hem till Umeå. Den 23. Då kommer jag hem.

Viktor bygger en julgran av en flyttkartong. Jag sitter i soffan och iakttar kreativiteten.

Igår

Idag

Och nu...

...har jag duschat.

Sedan...

...ska jag gå och köpa en klase bananer, en macka och en kopp kaffe för att sedan åka till Viktors jobb och göda honom. Såg att han glömt sin termos här och att han missade frukosten. Inte bra inte bra. Då kommer matpolisen Julia fram.

Min kompis Karl får stå ut med mycket. Jag drar med honom på vintagemässor, Sofis Mode-fester och tvingar honom att se konstiga filmer med mig. Igår kom han hit för att umgås med mig. Efter en halvtimme somnade jag som en död gås i soffan. Men han satt snällt bredvid och väckte mig inte. 

När jag fyllde år gav han mig en pipa. När jag är törstig ger han mig öl. När jag är hungrig går vi på Max. Och när vi inte har annat för oss brukar vi prata lite skit om Viktor, sådär kärleksfullt. Typ om att vi inte tror på att Viktor gillar kaffe. Då blir Viktor arg och säger att det gör han minsann. Då himlar vi med ögonen. 

Karl är bra att ha. 

Jag läste just en usel blogg. Nej, en urusel blogg var det minsann. Den var så tråkig att jag ville spy på skärmen för att mina ögon inte klarade av tråkigheten. Men då kom jag att tänka på att det säkerligen finns flera personer som tänkt samma sak om min blogg. Och då blev jag arg. Upprörd. Förbannad.

Jag skriver ju inte om hur mycket jag tränar i alla fall. Vet ni hur tråkiga sådana bloggar är??? Tråkiga! Jag döper inte Viktor till "V" i min blogg bara för att jag råkar vara betuttad i honom. Jag kallar honom heller inte för b-friend. Jag puttenuttar minsann inte!! Jag framhäver mig själv som en usel och klumpig person som bara ramlar och gör illa sig så att ni ska få känna er bra. Är inte det en bra blogg?? Sluta hacka på min blogg! 

Idag valde jag att kladda ner ögonfransarna med mascara. Sedan valde jag att se en romantisk film på Voddler. Sedan grät jag genom hela filmen då den var den mest sorgliga film jag någonsin gluggat på. Nu sitter jag och efterhulkar och ser ut såhär.

Jag går ner för trappan vid tunnelbanan. Tappar fotfästet och faller handlöst ner för trappstegen. Folk går förbi som att ingenting har hänt. Jag ligger där. En man tar ett stort kliv över mina ben. Ignorerar mig. Jag ranglar upp. Kollar mig rödgråten omkring på mina såkallade medmänniskor. Ingenting. Inte en suck från någon. Med uppskrapade knän och trasiga strumpbyxor går jag med sänkt huvud mot min butik i Gamla Stan. Klistrar på ett leende och säljer som aldrig förr.

Jag längtar hem till Umeå där man blir fångad i fallet. Omplåstrad av främlingar. Jag längtar hem till min stad där man inte ignoreras. Jag är arg på Stockholm.

Jag har alltid undrat hur livet vore som modebloggerska. Alla de där bilderna de tar på sig själva. Det där läskiga bekräftelsebehovet. Alla de där kläderna de klär sig i. Jag vet inte men, de skrämmer mig lite. De inspirerar inte mig. De får mig att känna mig ful och klumpig. Och det där hemska uttrycket "dagens outfit" svider i öron och ögon på mig.

Därför testade jag nu själv att ta två "dagens outfit". Sammanfattningvis kan man väl beskriva mig som en stel Kalle Stropp med öroninflammation. Jag ser inte klok ut. Magen hänger fram och är det inte en kameltå jag skådar mellan mina ben? Men fin tröja har jag minsann.

Igår var det julfest på kontoret. Först åt vi mängder av död grisstjärt sedan groggade vi natten ut. Jag tog med mig en västerbottensost för att hedra mitt ursprung.Det blev populärt. Såklart.

Jag skrek konstant "HÖRDE JAG EN SKÅL". Och alla svarade med "SKÅL". Sedan bytte alla kläder med varandra och vi dansade hip hop. Det var kul. Märkligt. Men kul.

Viktors pappa, Åke, är en mycket rolig snubbe. Hans blogg är även den något utöver det vanliga. Han kickar alla de där blondinballarna och klingarnas bloggar. Dessutom tecknar han serier. Det satte honom på min topp 3-lista omedelbums.

Läs den här, om ni tröttnat på min.

Det var på ett av mina tidigare arbeten som jag satt och var så nödig. Verkligen. Nödig. Annars brukar jag inte ha problem med att släppa lös mina behov utan klickar runt lite här och var. Men här kändes det styggt. Som något man gör hemma. Inte på jobbet. 

Efter mycket knorr i magen beslutar jag mig för att attackera toaletten. Vilket jag gör. Och jag håller på att svimma av välbehag. Jag går ut och stänger dörren om mig.

En dryg men rätt snygg man går in sekunderna efter mitt skitutsläpp och säger i dörren "Faaaan, här luktar det inte hallon". Jag skäms. Svarar "haha nee, jag kände det också". Försökte skylla på någon annan. Men alla förstod. Det var jag.

Efter det kom skammen. Skammen kring bajsande på arbetsplatser.

På min praktik ligger toaletten just vid köket. Och vem vill att det luktar bajs där man ska äta? Därför går jag med nöje till lagret efter morgonsnusen. För på lagret är jag ensam. Och där finns en toa. Och där kan jag njuta.

Om jag inte har tiden att gå 500 meter till ett lager för att göra nummer 2 brukar jag ta med mig städsaker in till toan och skita, spola och sedan städa. Då luktar det inte bajs. Då luktar det nystädat. En helfestlig uppfinning om jag får säga det själv.

Men nyss. Jag tror att jag är avslöjad. Jag kom glad i hågen ut ur toaletten med mina städsaker i famnen då min kollega möter mig i dörren. "Jäklar vad du städar toan ofta", säger han skämtsamt.

Ja. Nu måste jag komma på en ny lösning på detta förbannade problem. Men hur?

Jag har blivit sådär hetsig kring mat. Ser jag mat trycker jag i mig det utan att njuta, endast för att bunkra. Igår var jag så hungrig och trött på kylskåpets tomhet att jag och Viktor tömde vår gemensamma spargris och handlade mat. Mycket mat. Jag gick lös på affären i ren iver. 

Vi köpte lax. Apelsiner. Choklad. Chips. Julmust. Julskinka. Ost. Smör. Tunnbröd. Västerbottensost. Ägg. Ja, allt. 

När jag nu kom hem från jobbet slängde jag in laxfiléerna i ugnen och öste fett på den.  Men. 20 minuter i ugnen kändes som en så lång tid. Så jag gjorde en tunnbrödmacka med västerbottensost och julskinka. Och en till. Och en till. Jag satte mig aldrig ner. Jag stod i köket och tryckte. Hetsade i mig. Min hjärna bara skrek "maaat". Undertiden halsade jag en julmust. Jag kände inga smaker. Inga alls. 

Fem mackor senare och laxen var klar. Jag kröp mot ugnen och var nära på att spy när laxlukten mötte min näsa. 

Jag är så mätt att jag känner mig sjuk. Mitt huvud dunkar och jag klarar inte ens av att svälja en alvedon. Jag är så mätt. Jag mår så dåligt. Hela lägenheten vibrerar. Är jag matförgitad nu av misshandlad gris? Jag kommer spy.

Födelsedagspresenter från Olsson. De är lustiga. Man liksom fnissar av dem. Höhö.

Igår bakades det pepparkakshus här i stugan och idag var jag och Karl på julkonsert. För, det vankas ju faktiskt jul snart. Till stan har jag inte vågat mig på grund av alla sönderstressade föräldrar. Min sönderstressade förälder ringde just och frågade vad jag vill ha i julklapp.

Så nu ska ni få höra vad Julia kan behöva.

1. Mat

2. Videokamera

3. Polaroidkamera

4. Skrivmaskin

5. Jordglob

6. Fina burkar

7. Den där klänningen jag slarvade bort på tunnelbanan

8. Min mobil

9. Att någon betalar min hyra och mobilräkning den 25e dec

Nu har Olsson åkt hem och jag sitter och lagar trasiga tröjor jag köpte igår på Vintagemarknaden. Jag hittade även en 70tals snubbe från Star Wars fäst på ett halsband. Det blir att spexa med.

Igår visade jag Olsson charmen med att klunka gratis bubbel en hel kväll. Hon tyckte om det. Min chef fyllde 50 och det firades på Rival. Efter det drog Line med mig Lars och Olsson till en skum klubb vid Skanstull där vi skakade oss svettiga. Men för att komma tillbaka till jorden igen avslutade vi kvällen på Max.

I morse vaknade jag med skarpsår på knä och blodiga knogar. Nu kan man ju tro att jag var ute och slogs. Men det var jag självklart inte. Jag snubblade på mina fötter helt enkelt och slog in handen i SL:s spärrar. Så kan det gå efter 7 glas bubbeldricka.

Fick finbesök i min butik idag. Olsson kom förbi med muffins och ett glatt humör. När klockan slagit 18 ska vi hoppa in partyklänningarna och dricka jägermeister tills vi inte hittar hem. Roligt va?

Igår inträffade en märklig sak här i butiken. En tjej kommer in och ska ha ett par jeans. Jag visar henne vårt sortiment och frågar vad hon har för storlek.

"28", säger hon bestämt.

Jag ser att hon inte är en 28 men tänker att det kommer hon märka själv. Efter mycket stånkande och stönande från provrummet går jag fram och frågar hur det går. Jeansen är på men det är minst femton centimeters avstånd mellan knapp och knapphål.

"En storlek större va?", säger jag artigt.

"Nej, jag är en 28a", säger hon ytterligare väldigt bestämt.

Jag ser att det inte är läge att diskutera. Hon ber mig hjälpa henne. Jag tvekar och berättar att jag tycker att det ser trångt ut och att en, eller två, storlekar större hade varit bättre. Hon lyssnar inte. Hon har storlek 28a!

Så där står vi i provrummet och sliter och drar i jeansen. Hon drar in magen allt hon kan och jag är nära på att lägga av en fis på grund av all ansträngning.

"Nej, jag tänker inte stödja det här", säger jag. "Det ska vara bekvämt inte en pina att ha på sig kläder"

Men som tidigare lyssnar hon inte. Hon förklarar istället att det bara är för att hon ätit för många lussebullar och att efter jul kommer det vara enklare.

Tillslut lägger hon sig ner i en soffa och kollar på mig maniskt.

"Hjälp mig", väser hon.

Och jag hjälper henne. Jag drar. Jag sliter. Hon drar. Hon sliter. I säkert tjugo minuter ligger hon där och kämpar. Jag sätter mig grensle över henne och pustar och frustar.

Och hon hade rätt. Det gick.

Men jag tyckte så synd om henne. Det liksom värkte i hjärtat mitt. Hennes höfter måste ha varit blåa efter den dagen. Ack och ve vad unga damer kan syssla med tokiga saker.

Efter jul är jag arbetslös. Då har jag inte ens ett ersättningslöst arbete. Inte ens ett svartarbete som barnvakt.

Det kommer vara jag och arbetsförmedlingen då helt enkelt. Detta gör mig stressad. Otroligt stressad. Jag sover knappa timmar och tillägnar nätterna till att glo på Viktor och lusläsa Filter. Jag är hungrig konstant och blir mätt så fort jag sätter tänderna i något. Min mage gör ont och jag svettas hela tiden. Jag brukar aldrig svettas. Men nu svettar jag sönder tröja efter tröja.

Telia ringde just och krävde ett beslut från min sida gällande min mobil.

"1600 kr och du får tillbaka den lagad. Alternativt 500 kronor olagad. Och snart skrotar vi den", sa teliakillen bestämt.

Jag sa ingenting. Var bara stum. Vill ju självklart ha tillbaka min mobil men inget av alternativen passar min plånbok. Jag har mer utgifter än vad jag har i inkomst. Eller just ja. Jag har ju ingen inkomst.

Nu behöver ni inte tycka synd om mig. Jag förstår att man måste ha en misärperiod i sitt liv för att uppskatta det goda när det väl kommer. Men ett jobb hade varit fint att haft. En liten inkomst sådär.

Så känner du någon som känner någon som har en syster som har en kusin som har en farbror som har ett arbete till mig så blir jag tacksam. Allt förutom Ica. Ica tål jag inte. Om jag nu har råd att ha krav.

På mitt arbete är det ofta party med mycket folk. Jag bruakr ofta känna mig lite som en loser med min snusdosa och knäppa dialekt. Men i fredags hände det fantastiska. Jag snickesnackar med en trevlig snubbe med norrlänsk dialekt, precis som jag. Efter mycket prat och babbel kommer det fram till att vi båda jobbat på VK. Kära Västerbottens Kuriren. Under samma period och vi har arbetat med samma fantastiska människor.

Viktor Jonsson (till höger på bilden nedan) heter han och är lika ny i huvudstaden som jag. Det var fint. Han blev min vän för resten av kvällen och förhoppningsvis i framtiden. Ni vet, vi västerbottningar måste hålla ihop.

Jag var med om ett trauma och tappade livslusten. Det var min födelsedag och jag bestämde mig för att lägga mina sista slantar på en superfin klänning. Den klänningen för att vara exakt. På min väg hem glömde jag den på tunnelbanan. Några dagar senare glömde jag min nyköpta mössa på grön linje mot Thorildsplan. 

Väl hemma ligger ett brev från Telia på dörrmattan. Jag måste betala 500 kronor för att hämta ut min trasiga mobil alternativt punga ut 1600 för att få den lagad. 

Detta tog musten ur mig. Fattig som jag är har jag inte råd att strö pengar och kläder runt mig. Och stressad som jag är över att jag är fattig glömmer jag saker här och var. En ond cirkel. 

Misär, var ordet jag använde konstant efter dessa trauman. 

Nu blinkar mitt konto på noll kronor och åtta öre. I min väska ligger sju kronor. Sju kronor och åtta öre. Och snart flyttar min inkomst som barnskötare till Thailand i åtta veckor. 

Misär. 

Viktor fes mig just i ansiktet. Det var som att äta bajs. Får man göra så? Är det okej? Betyder inte detta att något sorts utgångsdatum nått sin gräns?

Nu ligger han och gör tummen upp i soffan. Misär.

Jag har övat fram ett partytrick.

Jag och Karl drack bubbel igår. Många glas. Sedan dissade vi Sofi Fahrman för att halsa öl och spela biljard. Jag förlorade men sådant gillar biljardkillar tydligen för tre stycken sa att jag var bra. Killar gillar när tjejer är dåliga. Då får de känna sig bra och gulla lite med tjejen. Men mig gullar man inte med. Jag fnyser bara.

Idag har jag vandrat runt med huvudvärk och snart är det party igen. After Work som de så fint kallas. Helst av allt vill jag se Idol med Karl men bor man i storstaden får man följa reglerna. Hujedamig.

Vi har flyttat till en underbar lägenhet på Kungsholmen med stor balkong och en fläkt i köket. Dessvärre har vi inget Internet ännu därav min frånvaro. Förstår om ni inte har brytt er men, nu vet ni!

Idag har jag varit arg på Helge Skoog för att han väckte Lina som jag barnvaktade när Annika teatrade. Jag visste inte att Helge Skoog var Helge Skoog först men blev självklart trevlig och förlät honom när jag förstod vem det var.

I kväll ska jag på fest med bland annat Sofi Fahrman. Jag vann en tävling i Sofis Mode. Reagerade på "Gratis Bubbel" och deltog såklart i tävlingen. Jag tar med mig Karl som skyddnät om Sofi blir för läskig och håller tummarna för en goodie bag.