Jag har ingen bananing om vad man gör en solig och het dag som denna. Försökte leka somrig. Satt på balkongen. Läste Ego Girl av Carolina Gynning. Drack vatten. Luktade död människa. Gick in. Duschade. Klädde mig i svarta strumpbyxor och mammas gamla svarta fodralklänning i sammet. Lyssnar på Spice Girls och känner mig retro. Ser att det är varmt ute. Vet. Väntar ändå tills hettan lagt sig så att man kan gå ut utan liklukten runt sig.

Jag är förlamad under sommaren. Vill inte sola. Är ful när jag är brun. Ser inte sådär gulligt somrig ut. Nej, jag ser smutsig ut och folk kan inte sätta fingret på var jag kommer ifrån då. Tacka vet jag vinterblekhet och svarta kläder. Tacka vet jag regn.

Betyder det att jag är en sådan där gothare? Det lät lite rockigt.

En viktig del av mitt nya liv är att tävla. Vilken tävling jag än stöter på ska jag tävla. Igår skjutsade jag pappa till flyget. På väg hem kör jag förbi Strömpilen. Jag saktar in. Kommer ihåg. Minns. Det pågår en tävling där. En tävling om en miljöbil från KIA. Ska jag?, tänkte jag. Kunde inte komma på varför inte, så jag svängde in till Strömpilen. Gick med raska steg mot de unga KIApojkarna. 'Jag vill tävla', säger jag. 'Jaha, okej', säger den snälla killen och leder mig in ett rum där jag får skriva på papper, visa körkort, svara på en enkät etcetera.

Därefter sätts jag i en bil för att provköra i fem minuter för att lära mig hantera bilen. Jag får ont i magen redan efter någon meter. Det är fullt av bilar och min bil står bara och spinner. Nya bilar är så jäkla känsliga för mina klumpfötter. Kör mot Gimonäs. Stannar på en parkering. Andas. Kör försiktigt tillbaka och kliver ur bilen. Därefter en ny enkät. 'Hur upplevde du körupplevelsen'. Inte bra, kryssade jag med en klump i halsgropen. Killen säger att jag är vidare i tävlingen och jag får ställa mig bredvid tio medelåldersmän med vinnarsugna och rutinerade blickar. Jag vill inte vara med säger jag då. 'Nehe', säger den snälla fina KIAgossen lite ledsamt. 'Varför då?'. Jag svarar att jag inte vågar. Blir nervös. Och att jag är van vid pappas gamla Volvo. Jag får ett presentkort värt 100 kronor på MAX och kör därifrån snabbt som ögat.

Men lite stolt blir jag över mig själv. Så här ska jag fortsätta. Vem vet. Nästa gång kanske jag till och med genomför tävlingen.

Just ja. Det där hade jag ju förträngt. Jag blev hotad igår.
Stod och gömde mig inne på en av Midgårds toaletter, som jag så ofta gör. Jag vet inte riktigt vad jag gömmer mig för. Men det känns så dumt att ströva runt ensam i korridorerna som ett annat litet mobboffer. Så på toaletterna brukar jag trycka och gegga på mig mer och mer läppstift tills jag inte ser riktigt klok ut.

Men tillbaka till hotet. Telefonen ringer. 'Dolt nummer' lyser på skärmen. Nyfiken svarar jag. Det är en man. Han är upprörd. Inleder samtalet med att jag inte betalt en räkning. Det kniper till i min mage. Är det Telia? Vem annars betalar jag räkningar till. Han skriker att det här är ett hot. 'Jaha', tänker jag. 'Värst vad Telia är bittra.' Han grugglar på om att jag budade på en sak på Tradera men inte har betalat honom, och det var en månad sen. 'Okej', säger jag försiktigt. 'NEJ DET ÄR INTE OKEJ', ropar han. 'JAG SKA GE DIG ETT MYCKET DÅLIGT OMDÖME'. Sedan lägger han på.

Jag står där på toaletten och tårar börjar rinna. Sedan kom jag på mig själv. Vad lipar jag för? Ett dåligt omdöme på Tradera. Tss. Pff. Jag är så töntig. Och sedan kleggar jag på mig ännu mer läppstift, går ut och känner mig jäkligt Rock'n roll med mitt dåliga traderaomdöme. Yeah alltså. Yeah.

Jag känner mig spontan. Jag blir rädd för mig själv när jag är såhär. Blir rädd att jag ska kuta till Ica och klägga in en lila ful färg i mitt hår bara för att. Det är alltid i det här skedet jag gör knäppa saker. När jag cyklade hem funderade jag starkt på om jag skulle tatuera mig. Men jag vill ju inte tatuera mig!!! Fruktansvärt ju. Vem vet var jag kommer sluta idag? Jag måste gömma mig från mig själv. Börjar istället handtvätta plagg efter plagg som aldrig tvättats förr och som luktar död människa i min garderob. Försöker packa men kan bara tänka på vilken hårfärg jag skulle vara fräsig i. Sedan satte jag mig här framför datorn för att googla frisörer. Usch. Fy. Nej. Blä. Sluta upp Julia.

Imorgon är det min heliga dag, ni vet. Torsdag. Den enda dagen i hela universum då jag är helt ledig och med absolut noll saker att göra. Jag kan pilla mig i naveln, duscha mitt hår, byta trosor, se inskickade tittarfilmer från Mitt i naturen på svt play och annat absolut fantastiskt man kan göra på sin heliga dag. Men imorgon. Nej, då måste jag till skolan som alla andra dryga ungar. Allt för att Viktor stängde av mitt alarm en morgon då jag hade ett viktigt tal i Svenska C att framföra. Jag grät, skrek och slet i mitt hår. Viktor satt med hundögon och sa förlåt gång på gång. Hur som haver. Min lärare gav mig en andra chans. PÅ EN TORSDAG!!! Jag trodde inte mina ögon. En torsdag?? Menar du allvar.

Så imorgon biter jag i det sura äpplet, åker till slemmidgård och talar mitt tal om att Viktoria och Daniel ska betala sitt egna jäkla bröllop. (Vi fick ett ämne var, jag valde det inte själv)

Så för att ni ska få ett humm om vad jag går runt och mumlar om ikväll giver jag er nu mitt tal. Om Viktoria och Daniel.

TAL
Vår kronprinsessa ska gifta sig. Sverige jublade till en början. Men nu är frågan. Vem ska betala kalaset? Hovet, eller skattebetalarna?

Victoria och Daniel kommer att gifta sig i Stockholmsdomkyrka. Men för att få den gamla kyrkan att lysa i kapp med brudparet måste varje vrå putsas av proffs. Det är ett mäktigt uppdrag när vissa delar inte har dammats på över 50 år. Den kostnaden kommer gå upp mot 12 miljoner kronor.

I tidningen Göteborgs Posten kunde man läsa att endast förlovningsringen kostade så mycket som 1 miljon kronor. Då kan man ju spekulera kring vad vigselringen kommer att kosta.

Hur som helst. Dagen efter beskedet om att giftermål ska ske bildades en grupp på Facebook med namnet Vägra betala Victorias bröllop. Antalet medlemmar ökade drastiskt varje dag och senast igår var det över 54 000 medlemmar

Kungafamiljen har en inkomst på mer än 100 miljoner per år. Kort sagt, de är väldigt förmögna. Nu vill de trots det ha mer för att betala bröllopet samt Victorias och Daniels egna hushåll. Menas det att mixerstav, dammsugare samt strykjärn till dem ska betalas av oss?

Den sammanlagda summan för allt beräknas bli upp mot 26 miljoner kronor, om inte ännu mer. Är det här rätt mitt i en lågkonjuktur? Behöver inte Sverige lägga pengarna på annat? Kanske en satsning på skolverksamheten, äldreomsorgen eller varför inte cancerforskningen?

26 miljoner kronor är mer än hälften av vad Rosa Bandet drog in år 2008. Med 26 miljoner kan Sverige betala månadslöner åt 1000 lärare. Eller varför inte en dag på Iksu Spa? För 26 miljoner hade man kunnat ge 163 000 människor en upplevelse. Men nu läggs dessa pengar istället på två personer som redan har allt, och lite till.

Vissa anser att detta är bra marknadsföring för Sverige då dagen kommer att uppmärksammas världen över. Vilket är bra såklart. Men vill vi verkligen framhäva Sverige som en gammal monarki? Är det inte lite av principskäl som så många inte vill betala? Vad gör denna familj så speciell egentligen? Jag menar, viser dem ju knappt. Vi hör dem aldrig. Vi betalar dem bara stora summor och nu vill de ha mer.

Nej. Det här är inte rätt. Kungafamiljen har råd att betala bröllopet. Den stora frågan är (KONSTPAUS) om Sverige verkligen har det.



SÅ Vad tycker ni??? Rolig jag är va?? Speciellt delen med Iksu Spa. Hahaha. Jag kommer knäcka och bräcka min heliga dag med detta heliga tal.

Jag och min telefon flyttar om två veckor.
Sug på den ni.

Idag intervjuade jag en same som trodde att jag var same. Hon undrade var jag kom ifrån, om våra släkter möjligen kände varandra. Jag sa från Umeå. Wiberg heter jag. Hon blev förbluffad. Paff. Sa Är det sant?

Folk, speciellt fulla pojkar, tycks tro det. Antingen är jag isländska Björk eller så är jag en same från Jokkmokk. Himla märkligt och roligt. Jag tror att jag ska säga ja om någon människa i Stockholm frågar om jag är same. Eller ska jag kanske leka Björk. Eller kanske en samisk Björk.

De där Stockholmarna lär ju vara lättlurade. Muhaha. Bye bye Julia och hello samiska Björk.

Kolla vilken fin telefon jag mekat ihop.

Igår gick jag mamma och en bebis och letade skor till mig.
Vi hittade skor.

Efter det for jag hem och kollade på dåliga reklamer som fick mig att rysa och inte mysa.
Som den nya Danoninoreklamen. Vad är grejen med att kläcka dit en ful och dryg unge som artikulerar fjantigt.
'Mamma, mamma får jag snälla?'
..
'PreciSS'

Usch. Han kan väl prata klarspråk så man fattar att det är Danonino han vill ha.

Annars äre kung. Min lärare sa att det var förstklassiga texter på min novellsamling och att den är helt redo att publiceras utan ändringar. Isaksson och Olsson bad sedan om att få köpa en novellsamling av mig.

Betyder detta att jag nu är en framgångsrik författare? Betyder detta att jag är bra?

"Tänk på miljön", skriker reklam, flyers och all media. "Hur miljömedveten är du?", frågar enkäterna. "Visste du att en miljon kapsyler kan göras till en bil, bara du återvinner?", informerar skolan. "MOTORBROMSA", vrålar körskolorna. "Lite slöseri på vatten när du går på toa så ofta va?", mumlar någon.

Ja, jag vet. Jag är så medveten man kan bli.
Man får inte ha kranen på under tiden man borstar tänderna. Tomt rum, släckt rum! Köp en miljöbil. Köp en hybridcykel. Cykla. Gå. Åk tåg istället för flyg. Fyll diskmaskinen tills den väger lika mycket som Bert Karlsson. Eller förresten. Handdiska. Eller nej, slicka tallrikarna rena.

Jag känner mig som en skamsen katolik. Jag gör allt vad jag kan. Försöker. Får ont i magen då jag glömt lampan på. Det kniper till i mitt hjärta när jag inte äter upp allt på tallriken. Vågar inte säga att jag flög till Stockholm då omgivningen höjer på ögonbrynen och ställer sig frågan: "Varför åkte du inte tåg? Synnerligen bättre för miljön".

Man måste köpa ekologisk mat, ekologiska skor, ekologiska hårprodukter, ekologiska kläder. Ett ekologiskt liv.

Visst. Jag är allt mer än för denna kämparglöd för Moder Jord. Men jag vill inte leva ett liv i skam, ånger, skuld.

Jag skulle aldrig tvätta ett plagg solo i tvättmaskinen. Skulle aldrig. Lovar.

Väljer alltid ekologiska bananer före de svartlistade, vanliga bananerna.

Ibland sparar jag kiss i toaletten då jag vet att jag kommer kissa igen inom de närmsta tio minuterna. Bara för att inte spola för ofta. För en spolning är mer än tio liter vatten. Visste ni det? Det vet jag. Jag kan inte gå på toa längre och njuta som förr. Den känslan är förstörd.

Skam. Som en jäkla katolik.

Det här tyckte jag och mamma var roligt. Vi skrattade.
Ni kan också få skratta. Eller jag vet inte. Är jag töntig. Men inte går man väl runt och testar deodoranter? Vem vet vems lökar den kan ha gnuggats mot?

Men det är en jäkligt bra deo annars. Man bara luktar gott.

Jag har adressändrat.
Är jag inte vuxen?

Jag har två planer för min flytt.
Ny mail.
Fint hår.

Hur man nu får fint hår vet jag inte?
Det verkar aldrig fungera.

Där i bakgrunden av allt har jag legat

Idag var jag rastlös. Trotsade åskan och regnet och åkte till stan. På bussen satt en tjej bredvid mig. Hon frågade om jag hade tuggummi för hon skulle på en date, hade just ätit mat och var nervös. Jag bjöd henne på mina mintpastiller från Frukt Hörnan. Sa att jag förstod och att det inte alls var någon fara. Hon log. Jag log. Jag var back on track.

På staden var det visst något gallej. Alla sjöng, var utklädda och det lät mycket. För mycket. Jag fick en chock. Satte mig på Schmäck och drack te istället.

Köpte sedan fyra böcker. Alla om glammiga svenskar med ett tråkigt förflutet. Åkte hem. Personen framför mig läste min krönika i VK. Jag blev generad. Gömde mig bakom en av böckerna.

Sedan har jag legat här. I sängen som varit min vän denna vecka. Känner mig trött. Men ändå bättre. Ska äta pizza nu med vänner. Har inte ätit riktigt sen i tisdags. Vet inte om jag kommer klara av en pizza. Kanske en barnpizza. Det lät gott, och rimligt.

Visst ser jag lite svullen ut? Den hittade jag på min dator igår. Då skrattade jag lite. Ibland tar jag roliga foton på mig själv. Jag kan vara rätt lustig om jag så vill. Faktiskt. Jag kan göra alla möjliga miner och grimaser.

Idag klev jag upp efter 36 timmar i sängen. Jag hade liggsår och hade växt fast i min säng. Behövde sågas ut.

Nu känner jag mig som en ny människa. Feberfri, kräkfri och ont-i-urin-fri. Jag började dagen med en sanering i både kropp och själ.

Men ingen vill vara med mig. Är människor verkligen så rädda för magsjuka? Det är ju helfestligt. Lovar.

Jag saknar Viktor. Han arbetar.

Det är jag och min morgonrock mot världen.
Det är vi som enas i svett.
Det är vi mot världen.

Alla flyr fältet. Jag ligger här och läser en usel bok. Tävlade just i en tävling. Försöker vinna schampon och balsam. Drömmer om att lukta gott.

Jag har jordgubbar. Har inte ätit dem än. Vem vill äta dem med mig?

Nu kanske ni tror att jag ljuger. Men jag har magsjuka. Det är sant. Min mage krampar sig, det rinner saliv, jag rapar och vill men kan inte spy. I måndags var jag barnvakt för att mamma låg i kräksjukan. Då sa hon 'akta så att inte du blir smittad'. Då sa jag 'äh'.

Nu har jag allt man kan ha. Feber, magsjuka och någon slags knäpp njurinfektion.

I natt har jag sovit i intervaller och legat och vridit mig resten av natten. Det luktar skunk i mitt rum. Jag är en skunk.

Tänkte säga att det inte är synd om mig längre men det är en lögn. Jag är döende i pesten.

Jag ligger nu i min säng och filar naglarna. Ja, ni kanske tycker att jag är äcklig som får nagelspån i sängen. Men jag är äcklig. Motbjudande.

Jag kommer att få liggsår. Har legat här sedan 16. Kan inte resa mig upp. Det är synd om mig. Visst minns ni det?

Nu ska ni få höra. Det finns ett längre steg än urinvägsinfektion. Njurinfektion. Gör in i helvetet så ont och jag har fått dubbelt så stark medicin nu. Mina njurar är så ömma. Jag har feber och tycker synd om mig själv. Det gör jag alltid nu förtiden. Tycker synd om mig alltså. Jag har blivit så jävla mesig och beroende. Är så rädd att ringa vårdcentralen och tas som en hypokondriker att jag går med urinvägsinfektion tills den attackarar mina njurar.

Hur som helst. Efter klämmande och antagande och provresultat började min läkare ta fram broschyrer om möten på Ersboda för kvinnor med återkommande urinvägsinfektioner. Jag förstod ingenting. Är jag så jobbig att till och med vårdcentralen vill ha bort mig och skickar iväg mig till någon slags krisgrupp. Vad ska vi prata om jag och de andra kvinnorna?

- Hej jag heter Julia och kissar blod
*gruppen*- Hej Julia
- Jo, det är så att. Jag är beroende av penicillin.
*ledaren*- Är det någon annan här som känner som Julia?

Nu ligger de där broschyrerna och stirrar på mig. Jag vill inte gå. Vill inte. Vill inte. Ska inte. Ska bränna upp dem och hälla askan över vårdcentralen som hämnd.

Jag pratade med vårdcentralen i telefon nyss. Det är alltid 50/50 när man ringer dit. Antingen är det de fina söta gosiga mulliga tanten som man bara vill krama om. Eller så är det den tunna, hårda kvinnan med konstig dialekt som aldrig hör vad jag säger. En gång skrek hon till och med 'Varför cyklar du om du tror att du har urinvägsinfektion??'.

Idag blev det tunnisen. Men hon kände igen mig. Kände sympati. Jag sa att jag har feber. Ont på sidan av ryggen. Hon sa att hon genast ska ringa labbet och att hon ringer upp mig direkt sedan. Jag sa tack. La på. Grät en skvätt.

Vi blev vänner hon och jag. Min ständiga sjukdom drar oss närmare och närmare varandra.

I natt hade jag så ont så ont. Jag grät och trodde att jag hade cancer, hepatit, svininfluensan, pesten eller något annat fruktansvärt. Därför åkte jag till vårdcentralen fort som ögat i morse. Det var inte pesten. Jag hade urinvägsinfektion igen. Igen. Igen. Igen. Sedan stack de mig i fingret. Sög blod ur mig. Stoppade blodet i små burkar. Bad mig att inte gå på toa på två timmar. Efter det skulle jag pissa i en burk. Labbtanten sa 'Den här rutinen kan du väl vid det här laget?'. Jag sa ja. Jag lämnade mitt kissvarma urinprov till labbtanterna och de tackade. Efter det gick jag hem och tänkte för mig själv att de måste ha ett snuskigt arbete. Pilla i infekterat och blodigt kiss hela dagarna.

Jag är bäst på att leva med ständig urinvägsinfektion. Trots fem toalettbesök per timme, en smärtsam grimas så fort kisset krålar sig ut kan jag gå till arbetet och hålla ett redaktionsmöte framför tio personer när jag egentligen bara vill hem och kissa och grimasera för mig själv.

Ja, hur ska det gå? Måste börja googla vårdcentraler i Stockholm.
Läs min krönika om storstaden i morgon samt intervju med Fristad.

Idag har jag varit duktig. Har gjort två intervjuer, skrivit två artiklar och pluggat Sveriges historia trots huvudvärk från gårdagen.

Igår drack jag Sanna, Lina och Andreas öl och spelade Party Alias. Jag kände att det var dags att lägga mig då solen gått upp.

Om ungefär tre veckor flyttar jag. Jag är kalasnervös. Faktiskt. Trodde att jag skulle sköta detta på ett mer coolt och relalalaxat sätt. Men med tanke på att jag klängde på Sanna och nästan skrek åt henne att inte glömma mig försvann min coolhet.

Umeå. Umeå. Nu är vi hemma. Vi flög hem. Hur lyxigt var inte det? En timme tog det så pang var vi här. I Umeå. Umeå.

Annars har jag fisit mycket idag. Viktor sa tillslut att jag var ofräsch och att det luktade som ur Dennis mun. (Dennis är Viktors pudel) Jag blev stött. Jag är banne mig inte ofräsch. Jag luktar banne mig inte som en dvärgpudels flåsande. Jag luktar mjölkmagefisar. That's it.

Viktor har i alla fall fått ännu ett arbete. Han kommer arbeta hela tiden. Det blir bra. Då kan jag ligga hemma i lägenheten och fisa hela dagarna. Lovley.

Här sitter jag och är nyklippt för ynka 80 kronor. Dock syns det ingenting för jag var petnoga med att jag ville ha kvar min längd. Hon tog det bokstavligt. Det har ingen någonsin gjort. Vi förstod annars inte så mycket av varande. Hon pratade ett annat språk och jag mumlade fram umeanska. Det blev liksom automatiskt tyst och skönt då.

Viktor fick jobb igår. 30 timmar i veckan på Game Stop. Det firade vi med en tårtbit. Sedan kollade vi på trettonmiljoners lägenheter och drömde oss bort.

Nähä!! Skit i mig då. Låt mig ruttna bland urin och pensionärer i en solböljande buss.


Nej snälla. Flyg och hämta mig. Lovar att sluta klaga då.

Uhhuhhuhh. Hjälp mig! Jag går galenpanna av all tråkighet här på ybussen. Jag får heller inte ha min stol baklutad längre då en tant hamnat bakom mig. Uhhuhhuuuh. Jag får panik. Flera timmar kvar. Bältet som jag har runt mig stryper mig men jag är paranoid och tror att jag kommer dö annars. Dumma halkbana och trafikskola som avskräckte mig från trafiken!!

Viktor läser boken jag just läste ut. Jag går på toa om vartannat. Den luktar urin. Jag luktar urin. Allt luktar urin. Uhhuuhhuuu. Jag vill inte ens kalla den för en toa. Den är nämligen skamligt liten och har ingen kran att tvätta händerna i. Uhhhuuuh. Jag har säkert urin på händerna.

Panik. Hjälp mig. Hyr ett plan och kom och hämta mig. Jag är någonstans längs denna väg. E4an va? Någonstans. Snälla. Kom. Hjälp mig.

Svettas som en lök. Varför är jag aldrig fräsch och fin när jag reser? Nej, jag får spänd uppblåst mage, svullna fötter, ett finnigt ansikte och en blank näsa på köpet. Stackars Viktor. Han kommer få spader av att se mig när han vaknar. Nu har vi bytt busschaufför till en tystlåten svensk och en värdinna som luktar ost, skinka, gurka och kaffe. Varför är det alltid män som är chaufförer och kvinnor som får gå runt och servera mat? Jag ska bli en sådan kvinna som kör lastbil bara för att bryta normen. Många sådana kvinnor såg jag på en dokumentär om Kvinnornas frigörelse i USA under 60talet. Så ska jag bli.

I brist på annat att göra har jag läst ut en bok. 287 sidor in my face liksom. Ska smsa mamma om det. Hon kommer att bli stolt. Mamma gillar när jag läser böcker. Jag är inte så förtjust i böcker. Börjar bara tänka på annat och seglar i väg i konstiga fantasier om hur det skulle vara utan ben och armar. Eller som nu. Att jag ska bli lastbilschaufför. Awesome framtid. Yeah.

Jag och Viktor åker buss. Jag hatar att åka buss. 'Vem åker buss till Stockholm', frågade jag Viktor. 'Det är mer miljövänligt och billigare än flyg', svarade han. Bullshit. Vi sitter tio stycken i en stor fet lång buss. Ett flyg får väl in 20 gånger fler personer. Okej 199 kronor från Umeå-Stockholm. Det är väl ett rimligt pris. Men med tanke på min kurrande mage kommer vi måsta trycka i oss ett skrov vid varje stopp. Vilket i slutändan kommer gå på femhundra kronor Umeå-Stockholm. Tacka vet jag Norweigan och Sista Minuten-biljetter. Men jag gick på Viktors hundögon och sitter nu på en svettig äcklig buss.

Har redan urinerat i en minimal toalett två gånger. Det finns inget vatten att tvätta händerna i så jag kommer väl dö i hepatit nu. Dessutom sitter jag med någon slags gammal läppstiftsrand och otvättat hår. Vi lyssnar på alla möjliga Absolute Music-album. Det svänger här på bussen. Viktor har bunkrat upp med fyra snusdosor och en äcklig godispåse till mig. Jag var hungrig för fem minuter sedan. Då åt jag upp vår matsäck. Viktor har inga hungerkänslor så han klarar sig utan.

Vi sitter längst fram så busschauffören pratar med oss lite då och då. Han kommer från Norge, Gotland eller Skåne. Jag har faktiskt ingen aning. Lite svårt är det dock att höra vad han egentligen säger. Men vi ler och nickar artigt när han pratar om vädret, skor, pappersbruk eller vad han nu sa.

Om länge länge är vi framme i Stockholm där arbetsintervjuer väntar. Mestadels för Viktor. En för mig. Han har typ fem arbeten som suktar efter han. Ingen suktar efter mig. Eller jo, Ica. Ica i Sickla tyckte nog om mig. Jag kommer sluta bakom kassan på Ica.

R.Kelly I belive I can fly...
Underbara underbara Absolute Music 25.

Det är en märklig känsla att vara nykter och dessutom jobba bland människor som dricker öl, spiller öl, skriker, röker, snusar och annat normalt man gör när man är berusad. Speciellt en kväll som denna. Studentskiva på O'learys. Där borde väl jag ha varit en öldrickande skrikig typ istället för en 'Hej vill du bli vimmelfotad?'-typ? Jag tar ju trots allt studenten om några veckor.

Nästa helg måste jag bli full, ta massa kort och lägga ut överallt för att hålla uppe mig själv som den ungdom jag faktiskt är. Mamma säger alltid att jag borde vara ute och sluta jobba så fruktansvärt mycket. Det låter ju jättetragiskt. Jag kommer bli en sådan som super i 40årsåldern för att kompensera min tråkighet som artonåring.

Läste ni förresten mina två artiklar i dagens tidning? En om balen och en annan om en tjej från flurkmark som vunnit en tävling där hon får vara statist i den kommande Twilightfilmen. Det lät fräsigt. Jag ska också börja tävla. Och dricka öl då. Som andra ynglingar gör en lördagsnatt.

Nej men just ja. Jag går ju på penicillin. Jag får inte förtära alkohol. Så vare. Typ så. Vi kan säga så.

När man som jag, går på toa två gånger i timmen, är det ohyggligt jobbigt med långfärdsresor, shoppingturer med vänner och annat långdragit. När jag, min storebror Jacob, hans flickvän Elin och Viktor körde till Hudiksvall för att besöka mormor och morfar la Jacob upp kissregler för mig. Jag fick bara kissa när alla skulle stanna för att äta eller dylikt.

Detta blev mycket jobbigt för mig då jag blir ännu mer kissnödig om jag inte FÅR kissa. På hemvägen var han mer sträng. Han hävdade att jag kunde hålla mig i fem timmar som alla andra i bilen. Elin och Viktor höll med. Jag tänkte då att en tupplur skulle få, även min kissblåsa, att ta en paus. Men efter två timmar, med en sovandes Viktor bredvid mig, en Elin som klunkade Coca Cola och regn som droppade utanför gick det inte så bra, faktiskt. Jag fick panik och skrek att Jacob skulle stanna. Efter tre minuters ignorerande och några tårar svängde han tillslut in på en P-plats. Jag drar med mig Viktor ut som skydd och sätter mig bredvid bilen och kissar. Länge. I spöregn. På E4an. Efter det tackar jag min bror och berättar för honom att detta var min andra bästa kissupplevelse i hela mitt yngliga liv.

På staden är det däremot mer klurigt dessa dagar. Det är femkronor hit och dit och varenda jäkla toa har de satt lås på. Inte ens på Frasses får man uträtta sina behov gratis på längre. Nej, man måste vara kund. Toaletten på Max är iofs gratis men kön olidlig.

Men idag när jag körde från stugan och stannade för ännu en kisspaus på E4an kom jag på det mest utomordentliga. Man måste alltså vara kund på Frasses för att få gå på toa. Därför köper man en dressing för 5 kronor. Då är man huxflux en kund och får därmed gå på toa. Istället för att slänga ner en 5 krona i en automat och bara få ett toalettbesök för det. Om man kör på min idé får man en dressing på köpet!

Idag har jag sjungit för Viktor. Det lät en aning patetiskt med Ja Må Han Leva på solo så jag slutade efter halva sången. Lika bra var det för sedan fick han en ny mobil av mig. Det är där hans fokus är idag. Just nu håller han på att välja ringsignal. Vi hade även finbesök igår, i natt och idag, från Skellefteå av Ronny. Ronny är allergisk som jag så vi jämförde mediciner. Jag fick prova hans kortisonnässpray. Det var helfestligt. Hela kvällen spelade vi spel och åt och drack gott. Var kul efter en vecka med tillochfrån-feber på grund av urinsmärta.

en glad Julia

Bara för att förtydliga en sak. Det är alltså jag som tvingar iväg Viktor till Stockholm. Jag har haft en fixidé i fyra år att rymma från Umeå på direkten jag är skolfri. Vilket jag nu också gör. Dagen efter studenten. Sådan är jag. Spontan och jävlig. Men ändå är jag knäpp nog att lipa. Jag förvirrar alla. Men man får väl gråta? Eller hur? Speciellt såhär i slutklämmen när man börjat packa och allt? Och definitivt till Bonnie Tyler.

Bara för att ni ska få en känsla hur jag lät igår. Då lyssnade jag på Bonnie Tyler - Total Eclipse of the Heart. Idag lyssnade jag på Britney Spears - Stronger. Underbar vändning.

Idag har jag testat min balklänning hos My som syr upp den. Jag kommer vara helsnygg, råkade dock kladda läppstift på den. Hur får man bort sådant? Sedan köpte jag present till Viktor. Han fyller 21 år på fredag. Han är stor.

Annars har jag just inhalerat astmamediciner, tagit allergitabletter, penicillin samt ögondroppar. Våren är vacker men skadlig. Så jag är sammanfattningsvis kladdig och töntig och kissig.

Imorgon ska jag göra en spännande intervju till lördagens tidning.
Nu fes jag och det påminde mig om att jag måste hänga på toaletten ett tag.

Nu får jag skärpa mig. Jag kan ju inte sitta här och grina hela kvällen. Eller det kanske jag kan. Men bara tills pappa kommer hem. Han får inte börja misstänka mig som en lipande tönt.

För ett tag sedan var jag full av Yeaaah-ande om att jag ska flytta till hufvudstaden. Nu äre åt det motsatta hållet. Jag grinar. Det känns inte alls lika roligt som tidigare. Alla kommer glömma bort mig. Ingen kommer komma och hälsa på. Ingen kommer ringa. Lillebror Vilgot är så liten och jag kommer missa så mycket och jag gråter nu för fulla muggar. Inte alls bra för min coolhetsstatus jag så tappert försöker uppnå.

Viktor säger att allt kommer att bli bra. Men kommer det verkligen att bli bra? Är det inte istället så att jag kommer sitta ensam i Stockholm, utan vänner och med en töntig dialekt bakom kassan på Ica i Sickla? Vem ska jag vända mig till när jag får urinvägsinfektion? Vem ska skriva ut penicillin åt mig? Vem ska fixa nya bettskenor åt mig när min käke låser sig? Jag lämnar allt här i Umeå. För vad? En ful gammal skrutt stad full av backslickmänniskor.

Uhuhuuhuu. Jag gråter och ingen kan trösta mig.

Johanna och Viktoria

Det svider när jag pinkar. Liksom bränner till. Det har hänt att jag gråtit en skvätt över detta faktum. Idag traskade jag med snurrigt huvud mot vårdcentralen. De sa att jag hade urinvägsinfektion, igen. Knäppt sa jag. Sedan räknade jag och läkarstudenten ut att detta är den femte gången i år som jag kissar taggtråd och blod. Spännande, konstaterade jag lite dystert.

Åkte hem. Sov. Gnällde inför Viktor. Tyckte att mitt liv sög. Sedan bar det iväg mot tandläkaren för att hämta min nya bettskena Lite nonchalant stoppade jag in den i munnen och min tandläkare slipade den till perfekt passform. Efter ett tag kollade hon och tandsköterskan på varandra. Sköterskan sa OJ och tandläkaren sa OJ och jag sa Va? Så de sprang i väg med min bettskena. Sa att de skulle fixa en grej. Jag blev förskräckt. Kände moderskänslor. Som att det var något problem med mitt nyfödda barn. Var tog de honom? Vad skulle de göra? Vad kommer konsekvenserna att bli?

Efter mycket om och men körde jag mot VK med bettskenan i munnen. Där chefade jag för ungredaktionen och vi kom fram till många festliga publiceringar framöver. Snart slutar jag där. Då börjar Josefin Isaksson. Det blev jag nöjd över. Hon kommer vara en superb ersättare. Det kom jag och min chef Marie fram till.

Nu ska jag leka att det är synd om mig inför pappa så kanske jag får nyponsoppa.

Herrejösses hörrni. Jag var just med om världens Mitt I Naturen-upplevelse. Går vid bussbacken. Sneglar upp mot ett träd bredvid mig. Funderar en sekund över varför en så ovanligt stor fågel vistas i stan. Men innan min tankebubbla kläckts flyger den över mig. Jag duckar. Är nära att slänga mig på marken för skydd. Fågeln skriker sådär fågligt som rovfåglar gör. Den landar just bredvid mig på marken och tar tag i något som piper som en mus. Jag håller för öronen. Det är 'skriiiiiiiii' och 'piiiiiiip' och hade jag varit tio år äldre hade det där blivit mitt livs hjärtattack.
Sedan flaxar den iväg med sitt pipande byte.

Är jag medhjälp till mord nu på den stackars pipande saken. Jag är förvirrad. Omruskad. Det känns att jag lever om jag säger så. Men vad var det för fågel? Den var brun. Smal. Stor. Smidig. Vad var det? Ska jag ringa SVT och be dem intervjua mig om min upplevelse. För, det här var banne mig något utöver det vanliga.

Kom just hem från stugan. Där har jag somnat till havets vågor och vaknat till fåglarnas kvitter. Men nu är jag tillbaka till staden där en borrmaskin tävlar med radion om uppmärksamheten.

Nu ska jag duscha och sedan åka ner till staden och äta middag med Olsson, Johanna och Maja. Jag har inget vettigt att berätta så jag återkommer då något makalöst inträffat.