Härliga tider.

Viktor diskar, skurar, packar, städar och jag ligger med en öl i soffan och dirigerar. 

Jag fick en tvättid igår trots att allt var fullbokat. Ni förstår. Om ingen kommer och slänger in tvätt i tvättmaskinen på 15 minuter blir maskinen öppen för vem som helst. Så jag satt och dinglade med benen med fem sorterade tvätthögar. Totalt redo för att sno tvättmaskiner från stackars studenter. Skulle de komma in 16 över skulle jag bara skrika "Skyll dig själv studentjävel" och skratta rått. Allt var planerat. Och allt gick som smort.

Det ser ut som fan här nu. Kläder, väskor och kartonger överallt. Men jag vägrar städa. Det får Viktor göra. Jag är fan ingen husfru. Hejdå.

På mitt jobb är det rätt knäppa fasoner men jag gillar det. Kassaledaren kan när som helst, var som helst smyga på en och säga "Vill du sluta för dagen?". Även fast man, som idag, bara jobbat en tredjedel av sitt skift. Och vad ska man säga? Klart man vill sluta för dagen. Jag vill ju helst av allt inte ens vara där. Så jag tackar och bockar och glider hem just efter 12 nöjd och glad över mitt beslut.

"Blir perfekt", tänker jag. "Då kan jag tvätta och städa inför flytten och kanske ta en promenad". Så jag kidnappar två banankartonger från Ica. Bokar en tvättid. Lägger mig i soffan. Blir arg på att det är sol ute och blir ilsken på alla bikinibrudar utanför fönstret. Drar ner persiennerna. Tar min kopp te. Öppnar boken Skynda Att Älska av Alex Schulman och låtsas att det spöregnar utomhus. Men jag ska städa. Snart. Bara dricka upp teet. Bara läsa ett kapitel till. Bara vila en minut.

Sedan vaknar jag av ett ryck. Mobilen tjuter av ett sms och förvirrat torkar jag bort allt dregel från kinden. Klockan är 18 och jag har sovit i över 4 timmar. Klockan är 18 och jag har sovit bort min tvättid. Klockan är 18 och jag är för trött för att städa. 

Nu står jag i skamvrån och piskar mig själv med björkris. Planerar på att lägga mig platt på ute på marken och låta sniglarna attackera mig. Slemma ur mig min synd. Mamma hade sagt "du kanske behövde den sömnen". Men nej, jag behövde tvätta och städa och röra på mig. Inte sova som en utmattad dromedar. 

Nu ska ni säga grattis. Jag och Viktor har kammat hem en lägenhet på Telefonplan. Ugn. Balkong och ett jäkla vitt badkar. På fredag flyttar vi och nu går vi på bio och firar. Sedan knäcker vi en flaska bubbel och dricker oss redlösa tills vi blir vräkta från där vi bor nu. MEN DET KOMMER INTE GÖRA NÅGOT FÖR VI FLYTTAR ÄNDÅ.

Idag var jag hos låtsas doktor Mattias. Min riktiga doktor heter tydligen Sten men han hade semester.  Hur som haver. Mattias känner, klämmer och analyserar min käke. Hummar. Aha:ar. Nickar. Suger sig på läppen. Sedan nickar han till sjuksystern och hon verkar veta exakt vad han menade för in trampar hon med en tio centimeters spruta. 

"Detta är en kortisonspruta som ska försöka få bort inflammationen i din käke tillsvidare"

Sedan får jag lägga mig på sidan. Han tvättar min kind. Och utan förvarning har jag en nål långt inne i mig. Han gräver efter rätt plats och mumlar "nej, inte där", "snart", "nu är jag nära". Det gör så ont och jag är så skärrad att jag inte ens kan fnissa åt samlagspratskopplingen. 

När han hittat rätt stannar han upp och börjar förklara för mig vad för bieffekter jag kan få, hur ont det kan göra, att vissa måste vila flera dagar medan vissa mår prima, att jag kanske måste göra en till snart igen. Efter mycket snack och lite verkstad trycker han tillslut ut kortisonet i min käke och det knastrar till i mina öron. "det är helt normalt", säger han. 

Sedan är det tack och hejdå och skaka svettig hand och vi ses.

Nu kan jag inte gapa, äta eller ens gnälligt sjunga med i Noah And The Whale. 

Men om fyra dagar ska det kännas bättre. Det ser jag fram emot. Jag kanske ska festa till det med ett tuggummi då. Var länge sedan.

 Maja med det lockiga håret ringde och sa "heej. jag är i storstan. vill du göra något?"

Jag svarade "Daamm right I will".

Maja frågade då vad vi skulle göra.

Jag frågade om hon gillar surdegsbröd och blondinbella.

Maja sa "Daaammm right I do"

Så jag tog Maja till Blondinbellas "Faaaavoritlunchställe" i hopp om att få en skymt av Blondinen. Det fick vi inte. Blondinen var ju på Öland. 

Jag orkade inte hela mackan dock på grund av jag och Viktor minskat våra magsäckar sedan vi flyttade hit. Så jag gjorde mig en egen doggybag och bad om en påse. Jag fick en påse. Eller det var mer en väska. Till en början var det roligt och vi skrattade. Sedan skämdes jag. Den var ju alldeles rosa.

Sedan åkte jag och Viktor på semester. Eller nej. Det var inte semester. Men det var så långt bort att vi kan kalla det för en semester. En kvinna ringde och erbjöd oss ett litet hus på deras gård. "JAA", tänkte vi. "Den har kakelugn", fortsatte hon. "och ett riktigt nyinrett kök" Vi gjorde en segerdans och följde hennes instruktioner mot palatset. 

När inte ens busschauffören hade hört talas om var vi skulle blev vi nervösa. Tillslut släpptes vi av mitt i ingenstans och allt vi såg var åker. Och ängar. Och skog. "Följ den lilla stigen sisådär två kilometer tills ni ser ett hus, där är det". Viktor tyckte att vi skulle vända hem.

 Tillslut såg vi traktorer. Men det var inte där vi skulle bo som tur var.

Det fanns ingen matbutik i närheten. Utan man behövde bil. Men Hö, Havre, Vete och Halm m.m. fanns det då gott om. 

Efter vi sett den lilla stugan och i kör sagt "tack men nej tack" ville Viktor fort därifrån. Men det går inte att komma så fort från ingenstans. Först ska man vandra två kilometer genom skog. Sedan lifta till närmaste tunnelbanestation. 

Två timmar senare var vi hemma.

Och Viktor somnade som ett barn.

Trodde jag.

Ni minns det jag skrev om BellaBlondin för ett tag sedan? Att hon typ verkar ha det jobbigt med allt ätande, shoppande och partande. Det kan ha varit lite avundsjuka. Faktiskt. Bara lite. 

Men ikväll är det jag som är Blondinbella. 

Jag kan le lika stort och falsk som henne.

Mitt hår är gjort så att jag duschade innan jag somnade. Sedan torkade det under natten och odlade hårsvamp och sedan rörde jag dit en fläta vid luggen.

Tröjan är från Hope. Den kostade mig 150 kronor. Vanligt pris 600. 

HOPPAS NI OCKSÅ HAR DET KUL IKVÄLL. SES KANSKE! 

 

Nu börjar jag bli på lyset. Vadav detta agg mot blondinen?

Jag är så nervös. Jag ska, hör och häpna, ut och umgås med folk. Annat folk än Viktor. Viktors arbetskamrater. 21.30 har Viktor sagt att jag ska befinna mig i Gamla Stan. Så här sitter jag ensam och har tappat all social kontakt med omvärlden. Vad pratar man om med nya människor? Skakar man hand? Tänk om de tycker min sladderhand är äcklig. Tänk om de tycker att jag är knäpp. Värst av allt. Tänk om de tror att jag kommer från Finland.

Sist jag umgicks med människor vaknade jag upp med skor i sängen och galla på golvet. Sist var jag så nervös att jag satt tyst och såg ut som Maria Wetterstrand tills jag halsat tre glas vin och skrek "JAG BRUKAR HA RÖTT LÄPPSTIFT". Hur sjukt skriket var inte det? Varför skrek jag så? Vad ska jag skrika ikväll?

Därför rotade jag fram den tyska vodkan jag smugglade med mig hem till Sverige. Knäckte en redbull och en schweppes och klunkar nu i mig denna lugnande dryck. 

Skål. 

Sådär gör Viktor jämt. Han borstar tänderna. Spolar med kranen onaturligt och omiljövänligt mycket under hela tandborstningsakten. Sedan stänger han kranen. Spottar och går. Helt fel ordning!

Jätteäckligt. Jag ryser varje gång och tänker "banne dig Viktor Forsmark". Sedan hytter jag med näven mot spottet. 

När han senare kommer hem från jobbet brukar jag smyga fram att det är lite äckligt att gnugga bort hans ingrodda spott varje morgon. Samt att jag kan se vad han ätit till frukost. Men det går in genom ena örat och ut genom andra. Så nu har jag två alternativ. Antingen ringer jag hans mamma Kerstin och ber henne komma till Stockholm och nypa honom i örat eller så börjar jag göra samma sak så kan vi tillsammans bygga en spotthög där i handfatet. Vad ger bäst effekt tro?

 

 

 

Det går lite dåligt för mig och Viktor att söka lägenhet. Vi har till och med stött på en bedragare. "BETRÜGER", stod det stort på en tysk nyhetshemsida. Jag blev ledsen i ögat på. Viktor blev ledsen i ögat. Våra uppbyggda förhoppningar. Våra planer. Vi bläddrade sönder IKEA-katalogen och ringde på soffbord på Blocket. Ingen vill ha oss. Och vi förstår inte varför. Vi är ju de perfekta hyresgästerna. Inga partajande för vi känner ju ingen. Inget rökande, för jag har ju astma. Ingenting, för vi ser ju bara serier och arbetar. Men ingen vill ha oss. 

Så igår när bomben kom och BETRÜGER lyste starkt på dataskärmen blev jag knäpp och överdramatisk och sparkade in foten i soffan sådär som bara Mikael Persbrandt kan göra. Tyvärr hade soffan en träplanka just där jag sparkade. Efter det blev vår lediga dag inte så rolig som vi hade planerat. Efter mycket stohej blev jag sängliggandes med en spricka i stortån. Det är för tidigt att skratta åt eländet, tyvärr. Det blev en tyst och tryckt dag igår. 

Jag skriver en novell om en advokat som jag absolut inte vet hur den ska arta sig och framför allt hur den ska sluta. Den är så spännande. Varje mening jag skriver fylls jag av eufori. Jag vill veta mer. Det är som att det inte är jag som skriver den. Jag bara trycker på tangenterna. Kan ingen berätta hur den slutar? Var är alla? Varför går hon runt ensam. Ska hon ringa 112? Vad ska 112 säga? Så många frågor och inga svar. Måste. Fortsätta. Skriva. 

Fantastiskt. Jag är så populär. Alla vill vara med mig. Ser ni vad som låg i vår brevlåda? En inbjudan till ett party. Till mig. Bara mig. Inte Viktor. Bara mig. Varför vet jag inte. De har kanske sett hur cool jag är bakom kassan på Ica och de liksom inte kunde bärga sig inför att bjuda mig. Det ni. Så är det om man bor i storstan. Då blir man förr eller senare inbjuden på kalas. 

Idag har jag annars gått ännu en långpromenad. Det var inte tänkt att bli en långpromenad men det blev så då jag gick i cirklar. Jag har inte bäst lokalsinne. Hamnade tillslut på medborgasplatsen. Köpte ett glas vin och lapade sol i en timme. Lyssnade på dagens sommarpratare, Lasse Berg, och odlade lökringar under armarna. Därefter stötte jag på Anna Boström och tjitttjattade med henne ett tag tills hon fick spurta till sitt arbete.

Alla barnen arbetar förutom Jullan. Hon dricker vin och blir på fullan.

Igår försökte jag få Viktor att köpa en hund med mig. Han sa nej och odlade hundögon. Jag föll inte för dem utan gjorde egna. "Snääälllla", sa jag. Viktor sa nej. Han menade vem som skulle ta hand om den lille krabaten när vi arbetar. Jag hävdade att jag inte behöver arbeta men det tyckte han. "Snääääällla", sa jag gnälligt igen. Han blev obekväm. Sa att han ville men att det var en stor grej. Inte bara något spontant man kommer på efter fem minuter. Inte som min tatuering. 

Viktor har ju rätt. Han är ju som klok den där glasögonormen. Men jag ser nu på en valp på Blocket. En ynklig liten bomullstuss. Ser att hon och jag skulle bli goda vänner. Märta och jag. Leveransklar 10 augusti. Hummar. Tänker. 

 

OBS: Mamma och Pappa behöver inte ringa mig nu och tala förstånd med mig. Jag kommer inte att lyssna. 

Jag pratar i telefon med Andreas. Det har jag gjort i över en timme. Han googlar "Världens minsta penis". Nu säger han "ååå", "mmm". Jag vet inte vad han åar och mmmar åt men det låter snuskigt. Speciellt eftersom han googlar penisar. 

 Vad jobbigt att vara Blondinbella. Hon måste som alltid göra något. Alltid parta. Alltid fika. Alltid laga mat med kompisar. Alltid gå på staden. Alltid resa bort. Sån är inte jag. Jag bara chillar.

Blev ni äcklade av min fot? Det trodde ni inte va? Att jag bar på en sådan hemlighet som fula fötter. Jag skäms lite nu så vi hörs när skammen lagt sig och ni glömt bort hur mina fötter ser ut.

Jag har lite oflyt på skadefronten. Jag liksom bränner mig på plattor. Låser min käke. Och tappar tallrikar på min fot. Foten börjar dock se rätt så creepy ut. Nog för att den alltid har varit två storlekar för bred och att det alltid smärtat till i mitt hjärta av att kolla ner på mina Kalle Anka-fossingar. Speciellt när en danslärare jag hade när jag var liten  "Du har Kalle Anka-fossingar, det kan bli svårt för dig att göra detta". Sedan la hon all fokus på de nätta ballerinafötterna. Och det blev ju inte bättre när en ful liten brutta i lågstadiet skrek på alla att komma och kolla på mina fötter för de var så jättekonstiga. Och att det första min lillebror säger är "Vad har du gjort med dina tår?" när jag kommer till Hudiksvall, och befriar de stackars tossingarna från sockar och skor.

Nu är den i alla fall lite lätt svullen. Ganska rejält blå. Jag märkte smärta först efter min långpromenad tidigare idag. När Viktor sedan kom hem gnällde jag lite som vanligt. Han tänkte väl "vad är det nu då". Men nu är det något. Något blått. Något nytt. Jag drog försiktigt av mig strumpbyxan och började nervösfnissa av det jag såg. Viktor kollade på mig allvarligt. Sedan på foten. Sedan på mig. Ett hummande drogs ur honom. "Ahaa". Därefter startade doktorssnacket. "Kan du röra tårna?", "Gör det ont när jag gör såhär?". 

Nu pysslar han om min fula breda blåa trasiga fot. Det är mysigt. Om jag inte vore smartare skulle jag nästan kunna tro att Viktor tycker om mina fötter. Hur breda och blåa de än är. 

Igår när jag arbetade på mitt kära Ica Kvantum med min fabulösa blåa skjorta och mönstrade sjal hostade jag mycket. Jag hostade slem och de fina stockholmarna rynkade på näsan och jag var inte alls välkommen där tyckte dem. Kassaledaren smyger fram till mig och säger "vill du göra en rolig sak Julia?", med en ton som att han talar till en femåring. Jag blir såld direkt. Fnissar fram ett "självklart". Så vi går långt ut i butiken. Långt ut i lagret. Jag tittar mig runt. Ingen där. Tomt. Stort. Och kallt.

"Vet du hur man använder en diskmaskin", frågar han efter en lång tryckt tystnad. Jag säger ja. Sedan lämnar han mig. Med 500 kundkorgar och en gigantisk diskmaskin. "Rekordet är att få in 14", säger han innan han smiter iväg bort till civilisationen. 

Så där står jag och diskar kundkorgar. Som jag diskade. Och som de sken. Jag kämpade mitt yttersta för att få in fjorton men det gick inte.

Men jag kunde inte låta bli att känna mig lite som Quasimodo där jag stod. Ensam och undangömd. Han i ett kyrktorn. Jag i ett lager.

 Min kompis Andreas bilddagbok är jätterolig. Jag skrattar jämt åt den. Alltså jag skrattar sådär kluckande. Han är som kul den där Andreas. Han kan ni få bli kär i. Just nu jobbar han för fullt för att bli rik och komma och hälsa på mig i Stockholm. Eller jag vet inte riktigt om det är hans plan men jag hoppas då det. Han är ganska rolig när han är berusad också. Då dansar han som stelt och försöker svänga på höfterna. Det är roligt. Sedan blir han kramgo. Så kramgo att man tillslut får säga "Andreas, nu har vi kramats väldigt länge". Men det gör ju ingenting. Jag saknar hans kramar. Därför kluckar jag när jag kolla in hans bilddagbok. Han är lika blek som jag och lika spinkig som Viktor. Om han kommer hit ska jag köpa en dosa snus till honom, och godis. Han gillar snus, och godis.

Här är jag och Andreas för jättelänge sedan. Vi var typ bara tio år eller något sådant. Kanske inte tio år då, men det var jättelänge sedan.

Här tänker Andreas på något. Jag vet inte vad riktigt men han ser bekymrad ut. 

Här är jag och Andreas på balen. Vi mmsade denna bild till Andreas pappa. Andreas pappa tror att jag och Andreas är ett kärlekspar. Det brukar vi fnissa åt. Sedan blir vi äcklade och slår på varandra.

Hudiksvall var underbart. Jag klängde på familj och ville aldrig därifrån. Jag och mamma var på en loppis. Mamma pekade på saker och viskade i mitt öra att ""det där banne mig måste vara ett fynd värt många pengar."" Så jag köpte två kakburkar för tjugo kronor, en kokbok och en konstig orange skål för fem kronor som mamma insisterade var ett riktigt fynd.

Och bebisen. Vilken pojk. När han ville ha smultron plockade vi smultron. När han ville ha blåbär, plockade vi blåbär och när han ville ha hallon plockade vi hallon. Jag badade honom ute på tomten. Jag överöste honom med godis. Jag pussade honom tills mitt läppstift var utsmetat över hela våra ansikten. 

Och idag vinkade jag dem hejdå på centralstationen till Göteborg där de ska semestra. Jag vill också semestra med dem. Men istället sitter jag här efter en lång promenad i vinden. Väntar på Viktor. Äter kräm. Tittar på blommorna Viktor plockade till mig. Ringer några samtal. Försöker få tag i min tandläkare. Försöker få dem att operera mig snarast.

 

 

Jag är blek. Jätteblek. Jag ligger bredvid lillebror Jonatan. Han är 13 år och brun som bara tonåringar och pensionärer kan vara. Mamma skrattade åt mina bleka ben. Jonte skrattade. Jag har inte riktigt funderat över det här med min blekhet. Jag och Viktor är liksom på samma nivå där borta i storstaden. Men här. Här är alla brunbollar och jag, mumin.

Så i morgon ska jag kläcka min nya baddräkt , lägga mig på gården här i Idenor, bräsa på benen, armarna bakom huvudet och odla en sjujäkla brännskada. Då ska vi se vem som skrattar bäst som skrattar sist! Muhehe.

Förresten. Bilden ovan togs för en vecka sedan.

06.00 åker jag till Hudiksvall för att leka med mamma, bebisen, tonåringen, erik och morföräldrarna. Jag har varit ute och shoppat presenter till småbröder idag. Acnetröjor till bebisen så att de ska tro att jag har blivit en ball stockholmare med mycket pengar. Så lyder inte fallet utan jag följde en cool kille dit han gick idag och råkade hamna på en Acneoutlet. Men jag längtar. Som jag längtar. Jag längtar efter den pubertala och den trotsiga. Och mamma. Kära mamma. Som jag längtar efter henne. I Berlin gick jag och sniffade på Olsson hela dagarna för hon hade samma parfym som mamma. 

Idag har jag förresten sörplat soppa och mosat pasta. Ja, man kan mosa pasta. Blir barnmat. Annars suger jag på halstabletter. För visst nämnde jag att jag är förkyld också. Sedan tappade jag en tallrik på min fot så den är blå och uppsvälld. Viktor börjar nog bli less på att tycka synd om mig därför blir det bra med personombyte. 

 

 Kolla så ståtlig jag är. Som Silvia. Vilken vinkning. Vilken kvinna jag är.

Vaknade och skulle morgongäspa som alltid. Det gick inte. Fick inte upp käken. Panik. Börjar frenetiskt massera käken. Ringer min tandläkare, inget svar. Ringer mamma, gråter. Hon ber mig ringa 112. Jag kan knappt prata. Tycker det låter för seriöst. Andas. Sätter mig på sängen. Fortsätter massera. Går inte. Får astma. Panik. Ringer 112. Hulkar fram var jag bor. Hon hör inte. Jag försöker prata. Det går inte. Tillslut kommer vi fram till var det är jag bor. Jag får ännu mer panik. Då händer något konstigt. Jag kan inte bestämma mig vad för trosor jag ska ha. Jag står framför garderoben med en bultande käke som jag inte kan öppna mer än några millimeter och allt jag kan tänka på är vilka trosor jag ska ha. Varför vet jag inte. Men jag stod nog där fem minuter och slängde trosor runt mig. Ville inte ta några fula så de skulle tro att jag var uteliggare. Ville inte ta några i spets för att sända fel signaler. Jag vet inte varför jag trodde de skulle se mina trosor. Käken är ju liksom en meter upp och synlig. Men jag tog de oskönaste trosorna jag kunde hitta, åkte iväg och fick pilla dem ur röven hela tiden under min sjukhusvistelse. Jag slängde dem så fort jag kom hem.

De knäckte till min käke och jag skrek. Som jag skrek. Sedan blev jag arg. Jag stampade till Apoteket och hämtade ut de tabletterna jag fått för inflammationen. Sedan stampade jag mot bussen och muttrade fram var jag skulle. Hon hörde inte, såklart. Jag kan ju knappt prata idag. Så jag slängde orden i ansiktet på henne och hon slängde dem tillbaka. Hon var spydig. Jag var spydig. Sedan stampade jag hem. 

Nu sitter jag och väntar på Viktor. Jag lyssnar på när Martin Kellerman sommarpratade 2007 och bläddrar i en usel tidning. 14 dagar av flytande föda och starka värktabletter. Får inte köra bil. Får inte äta godis. 

Jag visste att det fanns en nackdel med att bo i en stad där man inte känner en kotte. Jag visste att det fanns en nackdel med att Viktor arbetar 12 timmar varje dag. Jag visste att jag inte är gjord för att vara ensam.

Sådant skit åt jag och min storebror när vi var ynglingar. Helt fantastiskt. Små flingpaket. Ett nytt varje morgon. Jag tror jag darrar av nostalgiburr. En på mitt arbete tyckte att det var ett töntigt köp av mig. Jag fnös och bestämde mig för att inte bli vän med honom. NI ser. Jag tar inte bara vem som helst. Så desperat är jag banne mig inte.

Jag ser Lotta på Liseberg. Det är väldigt intressant och lite... näpet. Jag ser tanter i publiken som gottar sig och slänger sina klappande händer i luften. Barn med sockervadd som förbrilt försöker fånga kamerans uppmärksamhet.

Alla ler när Lasse Berghagen sjunger. De gungar i takt. Minst 50 procent av publiken är utklädda. Varför vet jag inte. Lotta är sådär äckligt glad som bara programledare kan vara. Det är som en sekt. Samma blick. Samma rörelser. Samma hattar. Samma usla svenska artister.

Sandra Dahlgren är där och gör det hon alltid gör - pratar non stop om Norrland. Nu ska alla som heter Björn komma upp på scenen. Varför gör folk det? Jag kliar mig själv nervöst i håret. Sjunger med i Teddybjörnen Fredriksson, bara för att jag kan den. Väntar på Viktor. Skäms över alla Björn på scenen. Förstår helt plötsligt hur dålig Teddybjörnen är. Ånej. Nu sjunger den där bebisen Molly Sandén. Jag dör vad pinsamt. Hon har någon slags rosa Gina Tricot-trasa på sig och sjunger om att hon ska fånga en sommar. Hur fan fångar man en sommar? Går inte. 

Nej fybubblan. Kommer aldrig att se allsång igen. 

Ser American Idol. Förstår inte. Tycker amerikanare att gossar med plattat och uppklippt hår med snedlugg är snygga? Diggar de stilen med en t-shirt under kavajen och lite nitar här och var? Juryn har inga ord. Den där Adam bara ler snett mot publiken och tittar fram från hans sneda lugg. Kaxigt. Nu rycker han på axlarna också. Herregud. Och alla "snygga" ser likadana ut. Samma leende. Samma hår. Samma kavaj. De luktar säkert samma också. Fan vad han sög. 

Jag är jäkligt sliten och snorig idag så bråka inte med mig då sprutar jag smittat saliv i ansiktet på dig! Jag har tryckt i mig tre askar Läkerol så snart kommer jag trycka på toaletten några timmar. Jäkla skit alltså. Har inte sovit heller för det går inte att sova när man inte kan andas eller svälja! Sedan har jag jobbat min första jobbdag på mitt nya arbete och i sex timmar lekt frisk då jag inte kan gå runt och smitta nyförlösta barn med kvävsjukan, ju. Sedan har jag ringt massa viktiga samtal och gång på gång intalat personen i andra luren att jag inte är ett barn utan en vuxen kvinna. Jag låter som ett barn! Fybubblan. Och diskat är det inte. Men mina smitthänder tänker fan inte göra något idag. 

 

Alltså Daniel Lindström. Ni vet rödtotten från Umeå som var med i Idol? Vilken jävla mupp han är. Han avbryter Spotify för att göra reklam om sin fula skiva och som pricken över i:et drar han allt på engelska, förutom hans namn, Det är helt orört och helt svenskt.

'"Hello, This is - DANIEL LINDSTRÖÖM. Take a look at my new album at spotify.com".

Jag ryser. Om hans idé är att låta internationell kan han förengelska hans namn till Däniel Lindstroom istället. Usch. Det är för att han är rödhårig. De är banne mig inte klyftiga. Tacka vet jag Darin som åtminstone kan kalla sig själv Däärin. Om det är amerikanarna de vill åt, alltså.

 

Förresten är jag förkyld. Därav min bitterhet.

Jag har ju som fortfarande lite komplex över min dialekt på Ica. Hur mycket jag än diggar Mumin känner det inte så party att prata som en vit klump med mule. Men då kommer det kunder ibland som berömmer min dialekt. De njuter av den. Säger att jag verkar som en trevlig och lugn person. Att de gillar norrlänningar. Jag vill inte avbryta dem och säga att Norrland är mycket stort och att västerbottniska skulle vara mer konkret. För... jag ska ju inte klaga på. De säger åtminstone inte Snorkfröken, Muminmamman eller Morran åt mig.

Annars är jag mycket hemmakär. Jag saknar inte Umeå i sig. Dess lilla fjuttstad med en slags ful staty mitt på torget. Nej, det förstår jag mig inte på. Men varje gång en kund slänger upp en Västerbottensost på bandet får jag rysningar. Jag vill skrika "DÄR KOMMER JAG IFRÅN". Men det gör jag inte. Såklart. Fast jag sa det till han som kallade mig Finland. Då frågade han om Västerbotten låg i Finland.

Då förstod jag. Allt blev så uppenbart. Det är inte min dialekt det är fel på. Det är hans IQ.  

 

Vi har som våra egna små ritualer här i hemmet. Viktor diskar för han tycker att jag är urusel på det och slarvar och håller på och han tycker tydligen inte om gamla matrester på tallrikar. Jag hävdar dock att det är rent smuts men det duger inte för Viktor. Han vill inte ha något smuts. 

Själv så lagar jag mat då jag inte är en receptnörd som han. Viktor tog med sig en jäkla Bonniers Kokbok hit. Den väger femton kilo och är lika värdelös som en nyförlöst bebis. Jag bara slänger i goda saker som peppar och vitlök och avokado och huxflux har vi en lyxmiddag och jag börjar alltid smida planer om att starta en egen restaurang - utan recept. 

Men nu är det ju så att Viktor kommer hem 21 varje dag och då vill ju inte jag att han ska ställa sig och diska direkt utan då vill jag berätta om min tråkiga dag och lyssna på alla hans tvspelsnördar på hans arbete. Sedan vill jag kramas och se massa serier. Då säger han alltid "Då diskar jag i morgon innan jag börjar". Men när han vaknar typ 08.00 vill ju inte jag att han ska ställa sig och diska utan då vill ju jag kramas och berätta om mina drömmar jag odlat under natten. Så då hinner han aldrig diska. Och då har inte jag några tallrikar eller smörknivar eller glas när jag väl ska upp. Men jag får ju inte diska! OCH DET LUKTAR SKUNK AV GAMMAL DISK. 

Nej. Det funkar inte. Jag måste väl gå en diskkurs och få en slags disklicens så att jag får börja diska.

Det knäppaste hände just. Jag traskade mot toaletten för att göra min morgonritual då jag helt plötsligt tror att jag är hemma hos pappa och sätter mig i handfatet istället för på toaletten. Hur sjukt var inte det? Och kallt om stjärten blev det.

(Här står handfatet där toaletten står hemma i Umeå. Just till höger när man går in. Alltså, jag brukar inte trycka ut kroppsvätskor i handfatet hos pappa.)

Aja. Nu ska jag trycka i mig mat och vandra till Ica för att sprida mitt Muminmål.

Vad konstig min blogg ser ut. Jag känner inte igen den. Förstår ingenting. Massa nya knappar att trycka på och en massa nya saker man kan göra. Och hur fick Josefin sin blogg så fräsig? Jag vill också ha en fräsig blogg. Hur gjorde du Josefin? Berätta hemligheten. Jag vill också stå och se cool ut med min tatuering i bakgrunden. Min blogg ser så ... blå ut. Blå bild. Blå Vk. Blå blå blå. 

 När jag flyttade till Stockholm sa jag inte bara adjö till familj och vänner utan framförallt till de äckliga ultrabussarna. Jag bara pissade på dem, skrattade rått och sa "SES ALDRIG IGEN HEHEHE".

Jag hade inte en tanke på att sätta en fot på en buss igen. Men nu. Utanför vår lägenhet. Det går liksom 20 bussar till Slussen och det tar liksom ingen tid alls. Här finns banne mig ett eget körfält för bussar! Förstår ni? Ett. Eget. Körfält. Det går ju som rinnande Lätta.

Helt fantastisk uppfinning. Bussarna bara brummar, tutar och kör och det är ingen bil framför eller efter. Idag tog jag en buss från Slussen och i vårt körfält glider en husvagn in. Framför oss. Jag bara suckar. Busschauffören tutar och hytter med näven. Husvagnen byter körfält. Vilken makt. Respekt. Respekt är vad de här bussarna har.

Och varenda jäkla busschaufför ler när man kliver ombord.Tror jag det. De äger ju vägarna. 

Igår raggade jag kompisar. Som jag raggade. Jag slängde mitt telefonnummer hit och dit och skrek mitt namn. JULIA WIBERG JULIA WIBERG. Som att det skulle ringa någon slags klocka för de stackarn stockholmarna när jag gapade ut mitt namn. På min mobil finns idag fem nya nummer. Vet inte vad de heter dock. Svårt att tyda Hjuhf och grre. Jag antastade även Minna. Minna är Karls, han vi hyr lägenheten av, flickvän. Hon och hennes kompisar var här på semester om jag minns rätt och skulle ut och parta ikväll. Jag bjöd in mig själv. Som jag bjöd in mig själv. Jag bara klängde. Tragiskt. Desperat. Hon bredvid mig såg livrädd ut. Hon ville säkert därifrån. Jag var riktigt pinsam och tragiskt desperat. Och vem vill vara med ett desperat alko?

Ingen har ringt förresten. Det ante mig.

Jag har fått känslan av att ni alla är så nyfikna på hur vi såg ut under Berlin By Night. Här har ni oss. Nysminkade zombies. Jag kan ha sagt vampyr förut men det var en lögn. För vi var zombies. Och jäklar vad vi dansade.

Jag ålar mig mot badrummet. Huvudet pulserar. Viktor är borta. 'På jobbet' är jag klok nog att tänka. Hänger över toaletten. Släpar mig tillbaka mot räddningen för dagen - sängen. Kommer på att jag snart börjar arbeta. Rackarns, muttrar jag. Kollar på min arm. Ett långt synligt rivmärke längs hela armen. Kan man sjukskriva sig för sådant?

Det var party igår. Jag och Viktor var bland andra folk än oss själva. Viktors kompisar. Jag nervös. Har inte ätit någon middag eftersom jag arbetat. Dricker vin istället. Vi går från hak till hak. Från söder till gamla stan. Viktor drar i mig och säger att vi ska åka hem. Han ska faktiskt upp tidigt. Jag säger nej, nej, neeeeej vi är ungaaaaa och skriker väl lite fjantigt antar jag. Han argumenterar inte tillbaka utan vi släpper lös. Bartendern ger mig vatten. Jag fnyser. 'Tror du verkligen att JAG vill ha vatten? HAHA'. Det är det sista jag minns.

Nu ligger jag här. Lätt medvetslös. Och med ett jäkla rivmärke på armen.

Vi handlade för drygt tusen kronor igår. Viktor fick fruktsoppa och senap. Han blev glad som en yngling. Vi lagade chili con carne och löste korsord hela kvällen. Sedan skrattade vi åt hans bitterhet tidigare under dagen. Bara så att ni vet. Allt är lugnt. Viktor tyckte att mitt tidigare inlägg lät så sorgligt han han tvingar mig att skriva ett nytt om att han är glad nu. Bara så ni vet. Han är superglad nu.

Viktor är ett pms-monster. Han går runt idag på vår lediga dag med en kraftig rynka mellan ögonen. Han är lättstött. Irriterad. Nedstämd. Jag finner detta mycket intressant då han annars är så rar. Men inte idag. Nej. Idag är allt fel. Jag googlar pms. Allt stämmer in på honom. Jag retas. Petas. Kittlas. Han morrar ilsket och skriker 'VARFÖR SKA DU ALLTID PETA PÅ MIG'. Jag nervösskrattar. Han sätter sig och muttrar framför datorn. Säger att han ska börja skriva en blogg men att jag inte får läsa den.

Jag följer den beska lukten mot soporna och öppnar skåpet. Det stinker. Jag skriker. Får kväljningar. Är dramatisk. Ber om hjälp. Han bara kollar på mig. Fortsätter skriva. Fortfarande med en rynka mellan ögonen. Jag skiter i soporna, sätter på fläkten, tar en öl och sätter mig bredvid min älskling. Han ber mig gå. Jag får inte se vad han skriver.

Nu är han på toaletten. Jag har läst hans blogg. Inge ilska där inte. Jag som trodde han skulle bearbeta att bo ihop med mig. Nu ska vi handla. Och som han alltid gör, när jag är en grinch, ska han få välja exakt vad han vill att mumsa på ikväll. Då brukar allt bli mycket bättre. Och rynkor försvinna.

Se så fräsig jag var när jag partade i Berlin.

Vet inte om jag vågar åka till arbetet idag. Finland. Pfff. Vad fan var det för kommentar? Nu har jag komplex över min dialekt. Innan kände jag mig bara lite klumpig och kraftig när jag pratade. Nu känner jag mig som... Mumin.

Måste kanske börja fila på stockholmska. Vill inte. Men om det är det som krävs.

En från mitt jobb trodde att jag och min dialekt var fån Finland.
Jag ger upp.

En balbild som Isabel tog.

Jag och Viktor trummade runt på staden i torsdags för att leta en slags bikini/baddräkt/badtyg till mig. Det var mycket svårt då jag söker något redigt som kan hålla i min röv istället för en tanga från Gina Tricot eller H&M. Men när vi vandrar runt där och dissar plagg på plagg vandrar en cool tjej från Acne fram till mig och säger 'Guuuuuuud så snygga knästrumpor. Jag bara löööööövs it. Löv it löv it'. (Hon sa så, på riktigt). Jag kollar på Viktor och vi tänker samma sak. Är hon en potentiell vän? Kan Acnetjejen och jag bli något?

Igår hände samma visa. Vi sitter på en uteservering på söder och klunkar kall öl och äter god lax då servitrisen 'bara måste säga hur fina röda läppar jag har'. Herregud vilka komplimanger jullan, tänker jag och gottar mig.

Alltså. Jag är på G.

Min framtida vän ska vara cool men inte så cool att jag känner mig töntig. Hen ska inte heller vara sådär kort och spinkig och prata som en myra så att jag huxflux blir en heffaklump. Hen ska gilla att ge massage när jag anländer hem från Ica. Hen ska ha en hund som jag får leka med när jag vill. Hen ska komma in på coola klubbar och dra med mig in. Hen ska inte prata sådär snuskigt mycket stockholmska, då kommer jag rysa. Hen ska ha alla säsonger av Arkiv X som jag och Viktor får låna. Min framtida vän ska äta lika mycket tjaffs som jag och hen ska bara vilja träna när jag vill det. Hen ska ge mig ett nytt coolt jobb.

Så. Var är du?