Jag saknar min kompisar. Sanna. Jag saknar att låna kläder av Sanna och lukta henne i nacken i smyg när hon inte vet om det. Sanna luktar gott.

Andreas. Jag saknar att gå på toa med Andreas och skvallra om dittan och dattan och sedan skratta hela natten. Och Andreas kråkor. När han säger något och röster bryter och han blir röd om kinderna.

Maja. Jag saknar Maja och hennes goda bakelser hon brukar baka. Och när hon pillar i ens hår och säger "du har så fint och tjockt hår". Då blir man glad. Maja gör mig glad.

Och Nicole. Jag saknar hur Nicole styr upp saker och när hon ställer sig upp varje gång hon ska berätta en historia. Det saknar jag. Det är fint.

Olsson. Jag saknar Olsson. Fina Olsson och hennes vackra klänningar. Jag saknar att strosa runt på gatorna i Berlin med Olsson. 

Och Isaksson. Mysiga Johanna. Jag saknar att ha Isaksson på vår soffa när jag vaknar. Jag vande mig vid det. 

Jag saknar alla dessa och många fler. Som Linnéa. Linnéa som bor i London nu och är cool(are)

Jag saknar Umeå. Gillar inte Stockholm. Det är inte kul här.

La just på telefonen efter 47 minuter och 5 sekunders update om Umeå från Sanna. Nu är jag tillbaka i soffan framför Sex And The City. Här har jag legat hela dagen. Ibland har jag vridit huvudet mot fönstret för att hålla mig uppdaterad på väderprognosen och sedan tillbaka mot Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha. 

Jag gör lite rehab. Tungan i gommen och gapar så stort jag kan. Knappt 1 centimeter. Duktigt. Dricker sedan te ur mina nya koppar. Saknar sällskap. Är lite uttråkad på den här sjukskrivningen. 

Igår. En söndag. Porslinets dag i Gustavsberg. En bussresa så var vi där. Stig Lindberg-outlet. Köpte 4 Spisa Ribb-tallrikar samt 4 Adam-tallrikar för 100 kronor/st och några tekoppar. Bara sådär. En söndag. I Stockholm. 

Spisa Ribb

Adam

Spisa Ribb

Marimekko-skål och Eva

Eftersom Försäkringskassan pissade mig i nacken och vägrade ge en stackars fattigtös sjukpengar ska jag sälja några av mina fina plagg. Ni kan köpa dem om ni vill stödja mig. Finns på tradera. Sökord "wjulia" som i julia wiberg fast w först och julia sen, ah ni fattar.

Mitt hembiträde har lämnat mig idag för att åka och arbeta. Han har varit hemma med mig en vecka nu och berättat sagor, duschat min kropp, hämtat medicin, kokat soppa och mosat banan så jag borde väl vara tacksam. Men jag tyckte inte om att han åkte. Det skulle ju vara jag och han. Hela tiden. Inte bara jag. Ensam. Så för att visa hur mycket jag skulle sakna Viktor gav jag honom fingret, och sa att det skulle bli skönt att slippa honom,  just innan han for. Det resulterade i att Viktor ilsket smällde igen dörren. Då fick jag lov att kräla mig ut på balkongen och säga förlåt.

När det var ur världen klunkade jag i mig droger, la mig på soffan och läste varenda mening ur DN. Ja, till och med Ekonomidelen. 

Så här ligger jag och har det bra med glasögonen på sne på mitt svullna grisansikte. Jävligt ont men det får jag ta. Jag tror att jag gillar det här med sjukskrivning. Rätt skönt.

Jag var ute bland folk idag. Det var fantastiskt. Viktor och Karl drog med mig till outletkvarteret i Barkaby och jag gled runt som en begravningsgäst i min svarta hatt och svarta långklänning. Allt för att ligga lågt. Inte sticka ut. Ingen färg. Inget spektakel. Bara jag bakom min hatt. 

Nu ligger jag hemma i soffan och försöker sortera alla intryck. Alla dialekter. Alla lukter. Och det faktum att vi såg Johan Palm. 

Eller där ljög jag. Viktor och Karl såg Johan Palm. Jag såg ingenting. På grund av min hatt.

Nyponsoppa, blåbärssoppa, potatis och purjolökssoppa, fisksoppa, hallon-smoothie, blåbärs-smoothie, hallon och blåbärs-smoothie, vaniljyoghurt, fruktfröjd-yoghurt och mjölk.

 De i lägenheten över oss bygger något. Det låter förjävligt och jag kan inte sova. "Bank bank bank bank bank". 

När jag vankar fram och tillbaka i lägenheten i ren desperation ringer det på dörren och jag öppnar. Det står en snäll kille där och undrar om vi störs av byggandet. "jaaaaa herregud", säger jag med trötta ögon. Sedan drog jag "jag-är-nyopererad"-kortet. Fruktansvärt gjort. Han såg så skamsen ut. "Jaha, oj, förlåt, gud", sa han då. "Hur länge ska ni hålla på?", frågade jag. "1 timme till kanske". "Kör på", sa jag och han tackade och sa krya på dig och att han ska skynda. 

Banket fortsätter. Och jag har gett ett fruktansvärt första intryck till vår fina granne. 

 Försäkringskassan ringde just och skrek på mig. Hon hade taggarna utåt och skrek anklagande på svår skånska.  I hennes värld var jag inte nyopererad. I hennes värld hade jag inga käkproblem från början. I hennes värld skulle jag inte få några sjukpengar. 

Jag har hört att försäkringskassan inte är en fredagsfröjd men såhär hemskt trodde jag inte att det skulle vara. Det här var Hades som krypit upp ur sitt hål. 

Hon skrek. Jag grät. Hon anklagade. Jag grät. 

Tillslut fick jag be henne att lugna ner sig. Att hon fick sluta att vara så anklagande. Att hon inte hjälpte mig alls genom att skrika. 

"Så du tycker jag skriker", svarade hon ilsket med sin näbbiga röst.

Jag minns inte hur det hela slutade. Vad vi kom fram till. Jag tror inte att jag får några pengar i alla fall. 

Jag sa någonstans att hon skulle riva mina papper. "DET FUNKAR INTE SÅ", skrek hon. Sedan la vi på och hon lämnade mig med en skam i kroppen. Varför vet jag inte. Men det känns som att hon just fällt mig för mord eller dylikt. Det känns som jag har gjort något fel.

Med risk att låta lite som en arg Vännäsbo men... är det detta våra skattepengar går till?

Jag hade inte en chans. Inte den minsta. Och hur sjuk ska man vara för att få pengar i detta land? Hur ska jag betala hyran nu då? 

Innan operationen satt jag och Viktor och fnissade åt min huvudbonad jag fick lov att bära. Viktor frågade sedan en sköterska hur länge han fick stanna. "Jaha, är du här på studiesyfte?", svarade hon. Det tyckte inte Viktor var ås roligt. Jag sa att det beror på hans glasögon. 

Men Viktor är ju himla fin. Dag och natt satt han bredvid min sjukhussäng. Och när besökstiden tog slut kröp han upp i min säng och där låg vi tysta som möss så att ingen skulle skicka hem honom. Och det gjorde de inte. De var ohyggligt snälla och jag blev djupt betuttad i varenda liten sköterska. 

När jag kommit ut från uppvaket frågade jag Viktor om jag såg förjävlig ut. "Neej, du är söt", sa Viktor.

Tack, sa jag.

Sedan log jag sådär snett och coolt som Michael Scofield. 

Sedan lyfte jag upp min skumgummi-klubba för att hinta att jag ville att den skulle doppas i vatten. Det var praktiskt. Lyfte jag klubban fick jag vatten och lyfte jag handen fick jag en dos droger injicerade i mig. Alla tyckte synd om mig och det var kul i sisådär två dagar.

Nu när jag är hemma kör jag mer på den coola stilen. Mössa, glasögon och en avslappnat "häng" i ansiktet. "Ingen muckar med mig"-stilen, liksom.

Blondinbella har blivit en Brunboll och jag har legat i sängen hela dagen. Så fort jag somnar drömmer jag konstiga mardrömmar om allt ifrån att bli uppäten av sköldpaddor till att Viktor biter av mig tungan. Så istället gurglar jag i mig smärtstillande och njuter av hur groggy den gör mig.

Viktor har fixat hem tre säsonger av Prison Break så vi håller på att lära känna nya tv-människor. Väldigt nyttigt. Tyvärr talas de ofta om en "Falzone" vilket får mig att tänka på calzone vilket gör mig hungrig grinig och sorgsen över att jag inte kan öppna käften. 

Jag festade till det med en hallonsmoothie till middag och nu ska jag kanske avrunda dagen med nyponsoppa. Recept behövs. Flytande föda-recept. Inte ett recept på en calzone. Det hade varit elakt.

Mamma har åkt så nu är det bara jag och Viktor kvar. 

Innan jag drogar ner mig igen med smärtstillande tänkte jag bara meddela att jag är hemma. Svullen, nyopererad, äcklig och... mössan hjälpte inte alls. Inte det minsta. Den döljer inget.

Jag har delat rum med en Polsk alkoholist och en överklass gubbe som blivit rånad och misshandlad.

Det var rena rama fyllestugan under uppvakningen. Till vänster om mig låg en kille och spydde galla. Till höger låg en tjej och skrek "jag kommer döö, nu dööör jag". Själv låg jag och grymtade efter vatten men allt jag fick var en skumgummiboll att dutta runt munnen. Och när det var som värst kom en 30årig man fram och sa att han mådde prima och skulle hem nu. Han var naken och lika hög som sjukhuset. Sjuksköterskorna fnissade sig rödrosiga.

Igår flög mamma hit för att ta hand om mig. Och idag har vi sörplat soppa, sett sex and the city och legat i sängen hela dagen. 

Ja, det var allt. Nu ska jag vila.

Okej.

Nu bär det av.

Önska mig lycka till.

Okej. Vi måste gå igenom några möjliga biverkningar av min operation som sker i morgon. För 10% går något snett med nerverna i pannan så att allt lossnar och man ser ut såhär.

Då måste man göra ett pannlyft. Alltså en plastikoperation som annars bara ångestladdade medelålderspersoner gör.

Det är viktigt att ni minns detta så att ni inte hamnar i chock om jag råkar bli en av de där 10 procenten.

Viktor är fullt medveten om detta och har lovat att minnas hur jag ser ut nu och inte hur jag kan komma att se ut.

Nu ska vi äta den sista måltiden innan jag måste börja min fasta klockan 21 i kväll. 

 Det ringer på dörren. "Är Viktor redan hemma", tänker jag och öppnar dörren i bara underkläder. "Hej jag undrar om jag kan få visa några texter ur Bibeln?", säger tjejen på andra sidan dörren. "Det är bra tack", svarar jag. "Jag har biblar och har konfirmerat mig och sådant där så jag vet vad Bibeln har att säga och det lockar inte mig", svarar jag. "Om du bara har en minut över så kan jag få lyssna på dina frågor och tankar kring Gud". Jag står halvnaken och förvirrad. Tänker att mina frågor kring Gud inte bara kommer ta en minut. Ursäktar mig och säger att jag måste klä på mig och inte riktigt har tid. "Om jag får ge dig den här bara", säger tjejen och ger mig ett häfte. 

Nu läser jag häftet. Det står om en Bibelkurs. "VAD LÄR BIBELN", lyder namnet. Om jag går denna kurs kommer jag att få några av livets största frågor besvarade. "Vad händer när man dör? Vad är meningen med livet? Finns det en Gud som bryr sig om oss?". 

Jag kanske var dum som schasade iväg den kristna flickan. Det kanske var meningen. Tänk om något går snett under operationen också har jag just skrattat Gud rakt i ansiktet. Jäkla skit.

 Viktor kom hem tillslut. Jag gjorde som planerat. Ställde mig på soffan och var dramatisk. Viktor stod på alla fyra i köket och letade efter kräket. Men han hittade inget. "Är du säker", sa jag. "Ja", sa han. "Vad var det då?", sa jag. "Kylskåpet kanske". 

Det är Viktors svar på allt. Varje gång det låter i lägenheten säger han "Det var kylskåpet." Och kylskåpet brukar prutta ut ljud också. Då vänder jag mig alltid snabbt om mot Viktor och fnissar fram "fes du just??". "Nej, det var kylskåpet", svarar han.

Det är lite töntigt det där. Att inte kunna stå för sina egna gaser och skylla allt på ett stackars kylskåp.

 Okej. Viktor är inte hemma än. Han slutade 21. Ska jag vara mest orolig över att han inte är här ännu. Eller för djuret i köket? 

Jag kan ju inte ringa. Jag menar. Du hör ju djuret att jag är här.

 Å hjälp! Jag tror att det är ett djur i köket. Kanske en katt? En råtta?! Balkongdörren har stått på glänt idag. Å herrejävlar. Djuret slickade sig just runt munnen. Det hörde jag. Det prasslar där inne. Ät allt du vill bara du sticker sen.

Jag sitter i mörkret och tänker inte tända lampan. Så fort Viktor kommer hem ska jag ställa mig och skrika på soffan. Men tills dess råder absolut tystnad. Bara djuret får prata och låta. Inte jag. 

Jag tror att jag just kammade några killar på väg hem från tunnelbanan. De frågade mig om vägen till en fotbollsplan som skulle ligga i närheten. Jag sa att jag inte är att lita på då mitt lokalsinne inte är det bästa. De sa att det inte gjorde något. Att jag var söt i min mössa. Jag sa att den var ny. De sa att jag hade söt dialekt. Jag sa att jag var från Umeå. De hade båda pluggat i Umeå ett år. Sedan fnissade vi. Snicke snackade lite. 

Det var roligt. Det kändes kul det där. Att få lite uppskattning innan jag rakar av håret och slicear upp käken. Blir punkare och börjar knarka. 

Ja, det var fint.

Jag är inte rolig längre. Inte det minsta. Förut kunde jag vara rolig. Fnissa lite rått åt mina egna skämt. Jag är inte rolig längre. Jag är nervös. Tänker inte på något annat än den där jäkla operationen. Och på att jag ska bli punkare. Det blir ju kul. Byta stil sådär. Eller är det synthare som är snaggade? Nu ska jag pallra mig i väg och införskaffa den där rånarluvan som kan dölja mitt ansikte på tisdag. Hejdå

blogg.vk.se/julia lyder min bloggadress.

jag bytte från julia-wiberg.

man måste kanske berätta sådant?

Jag vet inte. 

 Jag berättade för min chef att jag skulle operera mig och att jag behövde sjukskriva mig. "Åh men gud", sa hon förtvivlat. "Självklart, absolut, inga problem". Sedan sa hon "Om vi inte ses mer så får jag önska dig lycka till". Och så tackade jag för mig och traskade iväg. 

Men som vi sågs. Vi krockade i varje hörn. Vi gick förbi varandra. Vi åt vid samma bord. Vi gjorde allt tillsammans. Och stämningen var... tryckt. Vi hade ju redan sagt hejdå och lycka till och allt det där. Nu då? Vad skulle vi säga nu?

Jag avskyr sådana situationer. Som när man träffar en kompis på stan. Säger "Åååå du får ha det såååå braaaaa i greeeeeekland. hejdå och kram och hejdå och bli brun nu". Sedan träffar man kompisen igen. På skoaffären. På matbutiken. På kvällen. På flygplatsen. Och man har redan sagt, hejdå. 

Nej. Fy, Ett hejdå är ett hejdå. Det funkar bra en gång. Inte fem. 

Jag fick en mixer i studentpresent av Viktors föräldrar. Den använder jag varje morgon. Jag slänger i goda saker som gör mig smart. Som blåbär. Det gör en smart. Det läste jag i en hälsotidning på jobbet. 

Det är som bra. Jag övar mig inför att äta flytande föda i några veckor framöver.

Ta en titt på mitt hår hörrni. För snart finns det inte längre. De ska raka av skiten. Okej, inte allt då. Där överdrev jag. Men höger sida. Okej, inte hela höger sida då. Jag vet ärligt inte hur mycket. Fick bara ett papper hem där det stod att jag ska bli punkare för att de ska raka av håret innan operationen. Så ta en titt på mitt hår hörrni. För snart finns det inte längre. 

Jag har gjort något man kan kalla "utmanat ödet". Igår köpte jag fyra paket tuggummi och två paket av sega godisar. Jag tuggade och tuggade och slutade inte förrän min käke åkte ur led. Då skratt/grät jag maniskt. "muhehebuuuuhhuumuhahahabuuuhuhuhu".  

Så fort min käke blivit hel ska jag öppna lådan full av tuggummi och tugga tills nästa operation behövs. Jag ska äta segt kött. Jag ska äta mörkt bröd. Jag ska äta pingvinstänger. Och jag ska aldrig gå ut utan ett tuggummi i munnen.

Jag ska äta allt jag inte kan äta nu. Allt. Hör ni det? Allt. 

Jag är jättenervös inför måndag. Viktor säger att allt kommer att bli bra och bla bla bla och att han finns där hela tiden och bla bla bla. Men... jag är så nervös att jag inte kan kissa, äta eller se på tv. Det är ju snart. På måndag! Utan mamma eller pappa. 

Och nu googlar jag möjliga biverkningar efter en sådan operation. Det är ju inte bra. Inte alls. Imorgon ska jag köpa en mössa att gömma mig i de två-tre veckorna jag är sjukskriven.

Hej jag har gjort det där alla ni andra gör. Jobbat. Och hata't.

Jag hatar allt. Hatar kunder som kommer och säger "Jag har bara ett litet klagomål". Men det är aldrig bara "ett litet klagomål". De går lös på att de inte vet vad tomaterna kostar. Och de bitchar över att toletterna är låsta och andra skitsaker. "Gå och prata med en högre uppsatt", säger jag då lungt. "MEN DU KAN VÄL HÄLSA DEM VAD JAG SAGT"; skriker de sura fredagskunderna och jag hatar. hatar. hatar. hatar.

Och sedan hade kunden mage att säga "Jag förstår inte vad du säger, var kommer du ifrån egentligen???". Då morrade jag. Diskriminering. Fnys.

Därför gick jag, så fort jag slutat, till Matbutiken VI och muttrade fram "Jättedåliga avokados ni hade idag. Inte alls bra" och sedan traskade jag iväg med näsan i vädret.

Det förstod säkert ändå inte vad jag sa. Eftersom jag har en så exotisk dialekt. Jag kan säga vad jag vill.

Igår var jag pank. Endast en 10a låg i fickan och blängde på mig. Mitt kort var i stort sett tomt. 12 kr och 43 öre. Jag hade en stämpel kvar på SL-kortet. Med den hade jag tänkt åka till sjukhuset och tillbaka hem på övergång. Men det tog längre tid än väntat med blodprover, tester, signaturer, papper och information. 

Så när jag väl skulle hem började paniken flöda. "Satan satan satan", mumlade jag. Jag tog sats och sprang in i första bästa buss. "Hej, Oj, Vänta", sa jag och fumlade med alla papper. "Gå in, det är lugnt", sa busschauffören och jag kände för att kyssa honom. 

Men bussen gick inte dit jag skulle. Inte alls. "Satan satan satan", mumlade jag och frågade busschauffören vars jag egentligen var på väg. "Du är nu i Luma. På väg mot Sickla Udde". "NEJ. DÅ MÅSTE JAG AV! JAG SKA TILL TELEFONPLAN". "Oj", sa busschauffören. "Då är du helt fel. Är du student? Det måste du vara. Det hör jag. Ååå Jag minns de två första veckorna här..."  

"Hejdå", sa jag och sprang av bussen och hoppade på en slags tvärbana. Och när kontrollanten kom harklade jag mig, trollade fram västerbottniskan och pratade snabbt, brett och helt osammanhängande om att jag inte alls förstod systemet här i Stockholm och nej jag har inga kontanter och mitt kort är tomt och herregud. "ahaaa, okejdå", sa han och muttrade "jäkla studenter". 

"Nästa Liljeholmen", sa datarösten. "Yes", tänkte jag och visste exakt hur jag skulle ta mig hem då. Bara ännu en kontrollant jag behövde ta mig förbi. 

Så jag struttade fram. Sa "Hej", och "OJ", och "Shit", "FRUÄNGEN 1 MINUT JAG MÅSTE SPRINGA". "STAAANNNA", skrek kontrollanten när jag sprang igenom spärrarna som den rebell jag är. 

Jag kutade för mitt liv och hann just in i tåget innan dörrarna slogs igen. 

Tillslut var jag hemma. Gratis. Och då la jag svansen mellan benen och frågade mamma om pengar. Det fick jag. Så nu kan jag ta mig fram och tillbaka till jobbet. Utan svettattacker och muttrande kontrollanter.

 Å herregud. 

Jag åkte till doktor Sten för ännu en undersökning av min käke. Jag satt nervös och väntade på att få en till kortisonspruta. Men ingen spruta kom. Istället fick jag en rätt akut operationstid. På måndag. Nu. På måndag. Jag som inte ens vet vad det är för dag idag. Tänk om det är måndag i morgon. 

Jag ringde Sanna och pappa omedelbums. Jag sa slutade aldrig säga herregud men båda sa att allt skulle bli bra. Det måste väl bli bra? Det är kanske meningen att de ska ske på måndag.

Men... hur ska jag göra med mina jobb? Får man pengar för att vara sjukskriven? Och hur ska jag ta mig hem från sjukhuset? De sa att jag måste ha någon som skjutsar hem mig. Men vi har ingen bil. 

Å herregud.

Jag som inte ens klarade av att ta blodprovet idag utan att bete mig som en bebis. 

Å herregud.

Och varför svarar varken mamma eller Viktor när jag ringer?

Å herregud. 

Vad gör jag nu?

 Jag fick en fråga varför jag inte handlar på Ica när jag jobbar på Ica. Och det svaret är mycket enkelt. Mitt Ica är 20 minuter med tunnelbana samt saltsjöbanan bort och Coop ligger gångavstånd härifrån.

Jag testade att handla på Ica en gång och frakta det hit. Jag storhandlade. Ensam. Det blev fyra kassar. "Oj ska du bära hem allt det där", sa min kollega. "Äh, det kan ju inte vara värst", sa jag. Så jag styrde glatt ut och lämnade vagnen. Men jag kom inte långt. Det var fruktansvärt tungt. Jag fick ta två kassar i taget. Bära två kassar tio meter. Hämta de andra kassarna och bära dem tio meter och så höll det på. I intervaller. Jag grät och kom ingen vart. Det hela slutade med att Viktor fick smita från jobbet för att komma och hjälpa mig bära. Mycket olyckligt och jag gör aldrig om det.

Som ni kanske förstår är det Viktor som gör allt bärande här. Han är ovanligt stark för att vara så spä. Jag brukar i sin höjd högst bära toalettrullar eller en stock snus, 

Jag måste se väldigt pratsugen ut när jag åker tunnelbana. Trots att jag sitter nedsjunken i en Metro och har igenpluggade öron av i-poden. Trots det kommer det alltid någon tomte som sätter sig bredvid mig och tvingar mig att stänga av musiken och slå igen tidningen. De pratar om dittan och dattan. Ibland är det vädret som är i fokus. En annan dag och en annan person kan det handla om skor. 

Idag var det en tant. Sisådär 55 år kanske. Får man säga tant då? Nej. Förmodligen inte. Okej. Kvinna. Idag var det en kvinna. Nej. Äldre kvinna. Hon satte sig bredvid mig och sa att "sådana där converseskor hade alla minsann när jag var ung". "Det vare värsta", sa jag och fortsatte bläddra i Metro. "Nu förstår jag ingenting", sa kvinnan och tittade frustrerat på sin mobil. "Vad gör jag nu?? Jag vill skicka ett sådant där meddelande". "Ehhm, du gör såhär", sa jag och tog försiktigt över hennes mobil för att visa menyn. 

"Neeeeeej", sa hon. "Jag vill skicka ett sådant där meddelande till en som ringde mig igår men jag har inte hennes nummer. Anita. Anita heter hon".

Jag guidade henne till samtalsloggen och försökte hitta numret. "Det slutar på 13, det minns jag", sa hon och nickade stolt.

Hon slutade aldrig med mobilfrågorna. Hon ville veta allt möjligt. Vad den gröna knappen betydde. Och den röda. Och om hur man stänger av. Och om hur man slår på mobilen. Jag var inte beredd på att få vara en mobillärare. Men vi satt där länge. Jag och den äldre kvinnan. Och när jag gick av skrek hon "nu tror jag att jag förstår litegranna i alla fall". 

"Bra", sa jag och klev av.

Jag kissade på min ICAsjal idag. Höll i den när jag urinerade ner toaletten och den råkade dingla mellan benen just då. Mycket olyckligt. Jag som inte trodde att den kunde bli fulare och äckligare.

 Igår bestämde jag mig för att ligga still i sängen hela dagen och böla. Men efter sex timmar kändes det so six hours ago så då började jag dona. 

Jag gjorde en tvätthög.

Och eftersom vi inte har någon dammsugare fick jag lägga mig på alla fyra och sopa. Det gjorde ont i knäna. Så till och från ställde jag mig upp och slängde sopen ifrån mig och muttrade att "det där får fan Viktor göra" och satte mig med armarna i kors i soffan. Men eftersom Viktor inte var hemma slutade det med att jag fortsatte sopa som en jävla husfru på 40talet.

Jag diskade trots att jag blivit bannad från diskandet. Men det såg i alla fall tjusigt ut. 

Tillslut klampade Viktor in genom dörren och började genast berätta knäppa historier från hans jobb. "Vad ska vi äta?", sa han tillslut. "Vad du vill", sa jag och blinkade förföriskt med ögonen.

"Menar du allvar?", sa Viktor.

"Vad som helst behagar dig", svarade jag.

"HÄMTA STEKPANNAN", skrek Viktor.

"Sen då?", sa jag och kliade mig bredvid näsan.

"köttbullar" sa Viktor. "Vi ska äta köttbullar med lingonsylt, potäter och brunsås"

Nu hänger jag och Viktor inte med. Världsrekord? Vem? Vad? Hur?

Det händer att jag googlar mig själv. Det kommer inte upp mycket. Min blogg. Saker jag skrivit. Facebook. Och en annan Julia Wiberg som verkar vara en duktig simmerska. 

Jag minns första gången jag googlade mig själv. Då kom det upp en annan blogg där en kille skrivit om mig. Han analyserade en krönika jag skrivit. Jag skrev om könsroller. Om hur kassa de var. Han blev väl upprörd. Var arg. Tyckte att jag var en yngling som skulle hålla mina åsikter för mig själv. Det var fantastiskt att läsa. Jag blev varm inombords och ville bara ha mer. Därför har det hänt då och då att jag googlar mig själv för att se om någon annan är arg på mig för något. 

Nu googlade jag mig själv. Hittade ingen ilsken grabb denna gång utan en text där jag står som vinnare för en tävling. Ni kanske minns att jag tävlade en hel del när jag var sjuk i njurinfektion? Och jag vann ju också. Jag vann ju en goodiebag och biobiljetterna. Men biobiljetterna visste jag aldrig var de kom ifrån. Förrän nu. Någon löjlig tävling på Sofis Mode. 

Ni förstår kanske inte hur skönt det här är för mig. Det har legat som en bomb i min lunga sedan jag biobiljetterna åkte ner i brevlådan. "VAR VAR VARIFRÅN?", har jag tänkt. Nu vet jag. Och jäklar vilken lättnad.

Mamma ringde idag och jag bölade. Det brast och jag hulkade. Hulk hulk hulk. Fick inte fram något vettigt. Fick inte fram ett ord. Jag lät som jag gjorde när jag var 6 år och min storebror snörde en Frosties-leksak i mitt öga.

Det var fruktansvärt. Jag ville bara hem. Hem till Umeå där alla kompisar är. Hem där min familj är. Hem till goda middagar framför ett riktigt bord.  

Jag pratade med bebisen också. Försökte frustrerat hålla borta lipandet då och prata som en normal storasyster. Det gick inte. Jag frågade om han ville ha glass när han kommer i september. Det ville han. Han ville ha en lila och rosa glass. "Jag vet inte vad det är för glaasssss", bölade jag. Mamma tog över luren och sa att hon skulle försöka klura ut det. 

Sedan la vi på. 

Och då la jag mig under kudden och grät ännu mer. Förbannade min ensamhet. Sedan kurade jag ihop mig i sängen och såg fem avsnitt av Sex And The City. Fnissade ibland. Grät mest. 

När mamma kommer och besöker oss ska jag baka en kaka och bjuda på mat. Och försöka att inte grina. 

Viktor försov sig till sitt jobb idag. Yrvaken och stressad sprang han runt i lägenheten. Jag gjorde allt i min makt för att hjälpa honom. Hämtade hans snusdosa. Knöt upp hans skor. Gav honom nycklarna. Och just när han är på väg ut vänder han på sig och säger "Vi måste börja lägga oss tidigare om kvällarna. Det håller inte om bara du får sova ut". Sedan går han. 

Jahapp, tänker jag. Det var ord och inga visor. Så ikväll blir det väl att dela på en loka, se nyheterna och bums i säng senast 8. För, det funkar ju inte om bara jag är utsövd. 

Jag är livrädd för att gå hem från jobbet ikväll. Tänk om de kommer igen. Samma plats. Samma tid. Vad gör jag då? De har redan skadat mitt knä. Mitt knä som redan är så ärrat. Hela natten har jag drömt om det som hände. Inte alls trevligt. Inte det minsta. 

Jag som alltid varit rädd för våldtäktsmän. Inte småbarn på cyklar.

Idag gjorde jag något utöver det vanliga. Jag prövade på att vara glad bakom kassan. Och det var fantastiskt. Jag och kunder hade i stort sett köttsligt umgänge. Det var en stor kärleksorgie där vi bara öste lovord på varandra. Jag log, skrattade och var sådär obehagligt vitsig om allt. "Vilken bra seeervice", sa dem. "Vilka bra kunder", sa jag. 

Såhär i efterhand kan det ju låta lite smörigt och onödigt. Men det var annorlunda, på ett bra sätt. Tiden gick fort och alla var lyckliga. 

Sedan händer det. Jag springer glad som en dreglande hund mot bussen då ett BMXgäng cyklar mot mig. Jag fortsätter springa och ignorerar 10åringarna på de allt för stora cyklarna. Men från ingenstans tvärnitar ungen och kör in i mig. 

"Vad fan gör du??", säger jag stressat och försöker förstå vad som just hände.

"Jävla hora", säger han då.

"Jaaa, jääävla hora", fortsätter de andra.

Jag är omringad. Av människor utan pubishår och som inte ens behöver roll ona armarna. Och jag känner mig som en hjälplös femåring. Men det där horaordet klarade inte jag av så jag svarade "JÄVLA KUKFITTUNGAR". 

"Oooooo är horan arg?", sa dem.

"ANUUUUUUUUUUUS", skriker jag och springer iväg.

Ja, det var väl inte så moget sagt av mig. Nu känner jag ju att det hade varit bättre om jag lugnt och sansat tagit dem i örat och frågat varför de använder så förfärligt fula ord.

Men det kändes bra för stunden att skrika könsord på personerna med små snoppar. Och framförallt. Det var ju dem som började.

Jag har läst att man ska röra sig aktivt 30 minuter varje dag. Så det försöker jag göra genom promenader. Och eftersom vi bor i ett nytt område är det ganska lätt att dra ut på de där 30 minuterna. Jag går i blindo i fem minuter sedan försöker jag förtvivlat hitta hem under de 25 resterande minuterna. Jag gick just en sådan promenad och kom hem 32 minuter senare. 

Men när jag traskar runt där, och letar efter ett hav jag hört ska finnas i närheten, möter en gammal gubbe mig med två fulla matkassar. När vi är ungefär fem meter från varandra stannar han och kollar på mig. Jag saktar in och stannar tillslut jag också. Han kanske vill fråga vad klockan är, tänker jag och pluggar ur i-poden. Men han säger inget. Står där tyst och granskar mig.

En meter ifrån varandra, högst. Jag kan höra hans andetag. Jag fingrar nervöst på öronsnäckan och tänker att nu får han banne mig en stroke eller dylikt. Men jag har sett tre säsonger av House. Jag om någon borde veta hur man sköter ett sådant fall. 

Just när jag är på väg att öppna munnen och säga något meningslöst harklar han sig och börjar gå igen. Jag står kvar. Fundersam. Vet inte riktigt vad som hände men fortsätter gå jag med.

Lyssnar på Mange Schmidt på P3. Han är usel. Gör konstiga meningsuppbyggnader och mumlar farligt mycket. Jag minns när jag intervjuade honom hösten 2007 och Frida Bäckström fotade. Han inledde intervjun med "Vänta, måste hämta en öl". När han kommer tillbaka tar han en klunk, rynkar på pannan och säger "Den här ölen var jääävligt avslagen, vänta". Och så gick han och hämtade en ny. Så höll det på och vi fick väl inget vettigt ur han. Eller jo. Han skrev en lapp till "alla kids i Umeå stad".

Jag försökte sälja den på min bilddagbok men ingen nappade.

Tror jag det. Han mumlar ju.

Viktor är nöjd. Han har gått från t-shirt till pikértröja på sitt jobb. Nu kanske ni tror att han har jobbat upp sig till en ny nivå men riktigt så är det inte. Han hittade den på lagret och tänkte "Aaa, Respektingivande".  Efter det anser Viktor att kunderna går till honom varje gång de behöver hjälp. Att de väljer honom före t-shirt-töntarna. Det kanske är så. Vad vet jag. Nu går han ingenstans utan sin piké. Rädd för att gå tillbaka till t-shirten igen. 

Själv hade jag dödat för en t-shirt på mitt jobb. Jag vill inte att kunderna ska komma till mig och spotta ut konstiga frågor som om vi har öronproppar. "Gå till apoteket istället", vill jag skrika. "Det här är en mataffär ingen jäkla öronproppsaffär!!!!!!". 

Nu blev jag uppivarv igen. Jag blir så laddad varje gång jag tänker på mitt jobb. Fortsätter jag såhär kommer jag snart stå på balkongen och slänga ägg på bilar. 

Andas.

Andas.

Folk undrar dagligen vad vi gör här i storstan. Om vi ser några sevärdigheter. Lallar runt i fina parker. Tar ett glad vin på en båt. Går ut och skakar sönder rumpmusklerna på F12. 

Nej. Vi gör inte så mycket. Vi har sett Lost s1-4. House s1-3. Och ett antal dåliga filmer. Men vi hade ju besök just faktiskt. Det var stort. Så stort att vi sörjde hennes hemresa med en flaska whisky. 

När Johanna var här luktade Viktor på skinkor. Inte Johannas skinkor då. Nej. Smörgåsskinka. Han gör alltid så. Han är paranoid och rädd för att bli matförgiftad. 

Sedan visade vi Johanna runt i kungliga huvudstaden och Viktor bländade de fina 08orna med sin likblekhet.

Sedan skrattade jag åt något tokigt. 

Eller så är jag väldigt bra på att fejkskratta varje gång någon tar fram en kamera. You never know. You never know.

Johanna drack av mina drinkar. Ni som smakat mina drinkar (Sanna, Nicole, Jacob, Maja och Filip) vet att jag har en tendens att framhäva spritsmaken väldigt mycket. Det gjorde jag även denna gång. Johanna fick gå ner till Tempo och köpa Fanta och Hallon.

Några timmar och mycket alkohol senare vaknade vi.

"Ska du gå?", sa Johanna till Viktor.

"Jag måste jobba", sa Viktor.

"Haha", sa jag

Så då låg vi kvar och sov. Köpte pizza. Såg tv. Tills Johanna fick för sig att hennes flyg gick och hon behövde fara. "Nonsens", sa jag. "Det är sant", sa hon.

Jag har kommit att bli en jäkligt sur bittervagina. Jag förskjuter all min Icailska på andra stackars kassörskor på andra stackars matbutiker. Idag på Coop envisades jag med att säga att nudlarna kostade 6.25 istället för 9.90 som hon slog in. Det var lång kö. Underbemannad personal. Och en bittersnippa - Jag.

Det handlade om ynka tre kronor. Jag brydde mig inte egentligen. Men jag gjorde det andra kunder gör mot mig. Drygade. Så hon fick ringa på personal. Sedan springa längst bort i butiken. Och efter fem minuter säga "Okej". Jag kände redan från början att det jag gjorde var fel. Men jag bet ihop. Tuggade frenetiskt på tungan. Flackade med blicken mot Viktor som stod och gömde sig bakom kassarna.

Tre kronor och några ören. Det var det jag vann på de där fem minutrarna. Det och arga blickar från kön bakom mig. Det och Viktors blossande kinder.

Och igår gav jag fingret åt en bil som inte stannade vid övergångsstället.

Något är fel med mig. Måste bara klura ut vad.

Jag har pudrat näsan. Viktor har deodorantat sina armhålor. Jag har kammat håret. Viktor har rakat bort moppemuschen. Och nu ska vi gå till Coop Forum och storhandla. Vi vet inte exakt var Coop Forum ligger men jag såg en älder dam bära på två kassar därifrån så det måste ju vara i närheten. Kan hon kan vi.

Jäklar vilken respekt jag har när jag ringer till Telia. Det är bara att säga "hej det är Julia... Wiberg". De ba "Aaaa Jackes syrra vad kan jag hjälpa dig med?". 

Jag ringde just om telefonen. Vi måste köpa en ny. Men fortfarande. Respekt från Telia.

Nu är jag allvarlig. Vem är det som håller på att ringa? Bara mamma och pappa har numret med de är båda informerade om vårt telefontillstånd. Det har ringt 3 gånger idag. JAG BLIR GALEN.

Förresten är jag fortfarande lite butter på kassörskan på VI igår. På mitt Ica är det minsann kunderna som är prio ett. Jag är i stort sett lärd att ta ett pistolskott för mina kunder. Och är de kissnödiga ska jag bära dem till toaletterna. Så det så. 

Jag övervägde nästan att urinera på tunnebanan hem men kom i sista stund på att jag kunde springa in på Matbutiken VI istället och uträtta mina behov. Så det gör jag. Jag skulle ju ändå handla. Ställer mig som en gosig nallebjörn och fladdrar med ögonfransarna och ber snällt om att få låna toaletten. "Går inte", fräser kassörskan. "Vadå går inte", svarar jag. "Den är bara till för personal". "Men jag kan inte handla om jag inte är tillfredsställd i urinröret", mumlar jag. "Går inte", säger hon. Satan vad i helvetes arg jag blev. Jag kände för att kissa framför henne där jag stod och skvätta lite på henne undertiden. Nu är jag arg. Satan i helvetets arg. Vad var det för hyfs?

Igår var två umebor in på Ica. Sådana här tegare som jag alltid varit för töntig för att bli vän med. Ena gick jag specialidrott med på dragonskolan. Vi pratade aldrig. Sparkade högst en boll mot varandra då och då. De stod och kollade på mig och jag såg hur de försökte placera mig. Jag gick snabbt förbi med sänkt huvud och de sa "Är det hon, neej det kan det inte vara". 

"Kom fram till att det inte är jag, snälla snälla snälla", tänkte jag och gömde mig på toaletten tills kusten var klar. 

Jag vill inte att de ska veta att jag flyttat till Stockholm för att sitta bakom en kassa med stel skjorta. Jag skäms.

 Vi har en hemtelefon och vuxenpoängen bara flödar in. Dock... fungerar den inte. Ingen hör oss. Varför vet vi inte. Mikrofonen är väl död. Men vi hör personen på andra sidan som gormar "svara dååå, hallåååå". Och jag blir så nyfiken varje gång någon ringer.

"V E M Ä R D E T", bokstaverar jag. "Men det fungerar ju bara om båda pratar", säger personen i andra luren. Så logiskt. Klart det gör. Jag vill ju prata. Det bara, går inte. 

I morse samma sak. Någon ringer. Jag svarar " V E M Ä R D E T", som att det skulle göra någon skillnad hur högt och tydligt jag pratar. Det gör det inte. "Halåååå, Halåååååå", sedan "Klick".

"BANNE DIG TELEFONEN", muttrar jag och hytter med näven. Så nu vill jag veta. Vem och vilka är det som håller på och ringer? Jag bryter snart ihop. 

 I natt har det legat en snarkande liten tös som då och då pratade i sömnen i vår soffa. "Nej men nu hänger jag inte riktigt med", sa Johanna där hon låg och sov och jag och Viktor log och fnissade. Sedan snarkade hon och vi log och fnissade. Idag ska vi visa Johanna storstan och vi har klippt lugg på Johanna och lånat kläder av varandra. Viktor har också lånat kläder av en tjej. Han tog fel skinnjacka när vi var på party hos okända i lördags. Jätteroligt. 

Tillbaka från blottarincidenten som en ny människa. Som ni alla borde minnas så kommer Johanna och hälsar på. Därför går jag och Viktor runt och städar som två nollor utan kompisar. Det är så rent och städat att det ser onormalt och omänskligt ut. Jag fick lov att slänga fram ett kuvert bara för att det ska se "lite rörigt ut". 

Nu väntar vi. 

Stötte på några grannar när jag gick ut med soporna. Vi skakade hand. presenterade oss för varandra och pratade om vädret. Rätt som det är blåser min kjol upp över mitt huvud och nu har hela hyreshuset sett mina rosa trosor och dallriga stjärt. 

Nu har jag grävt ner mig i sängen av skam och tänker stanna här. 

Vet ni vad det där är? Det är Agneta Sjödins kvitto. Och eftersom hon inte ville ha det tog jag hem det och hängde upp på kylskåpet. Lite obehagligt kanske man kan tycka. Jag är inte säker på att man får göra sådär. Vi får se vad effekterna blir. Antingen får jag sparken eller så ringer Se och Hör och vill veta allt om Agnetas köp. Hur hon var. Vad hon sa. Hur hon såg ut. Var hon ensam? Osv. Allt sådant kan jag svara på. Ingen kändis kommer smärtfritt förbi min kassa. 

Jag möttes av en lasagne som Viktor lagat när jag kom hem från jobbet. Sedan drack vi drinkar. Nu är jag sådär kalas igen. Viktor luktar gott och nu ska vi ut. Hejdå

Det var en ny kassörska på mitt jobb igår. Hon satt i kassan framför mig och blev inlärd. Hon älskade alla kunder och sa till och med "Ha en trevlig dag" till alla. Alla. Och hon småpratade. Småpratade. Varför gör man det?

Hon log sådär stort man bara kan göra under sin första dag på jobbet. Det var synd om mina kunder. De sneglade över mot hennes kassa och var avundsjuka på hennes kunder för att de fick handla av en så trevlig kassörska. Jag däremot satt där nedsjunken i stolen och hatade att hon var så trevlig.  "Vänta du bara", mumlade jag. "Vänta bara, snart kommer kunderna och gormar och du kommer inte le sådär muppigt längre". "Vänta du bara". 

 Viktor var trött när vi åkte hem från vår utflykt i torsdags. Och när Viktor är trött blir han apatisk och vad man än säger, hur man än säger det så bryr han sig inte det minsta. Vi stannade till för att handla potatis till vår lax. Jag lämnar Viktor vid kyldiskarna och bestämmer mig för att plocka upp honom sedan när jag tagit allt vi behöver. När jag kommer tillbaka står han där med en tom blick, en full korg och i armarna håller han i ytterligare saker. I korgen ligger en Glocken Gold, en 1.5 liters Fanta, ett paket smultrondryck, Bob blandsaft och hans armar är fyllda av festisar. 

"Är du törstig", frågar jag.

"Jag vet inte", svarar Viktor.

Väl hemma, efter att han druckit upp alla festisar, lägger han sig på sängen.

"Snygg bränna", konstaterar jag.

"Tyst", säger Viktor.

Sedan somnar han. Men det kan han ju inte göra tänker jag och petar på honom.

Men då blir han sur och hans rynka mellan ögonen kommer fram. "Det är aldrig ett bra tecken", tänker jag. "Snart kommer en predikan om hur elak jag är och att han aldrig gör så mot mig. Att jag ALLTID får sova ostört". Och så sant som tänkt. Han malde på.

Då visar jag honom hans solbränna. "Ojdå", säger Viktor. Sedan somnar han. Obrydd och Nonchalant. 

Jag lyckades snurra igång Viktor genom att säga "Gör något stå inte bara och titta på mig". Nu gör han saker. Han fixar vår hemtelefon. Han städar. Han snyggar till. Han häftar ihop saker. Pratar om hur mycket han älskar gummiband. Och själv ligger jag i soffan. Betraktar. Städar min navel. 

 Märklig dag. Vi hoppade på ett slags pendeltåg och hoppade av där vi såg vatten. Sedan gick vi ut på vår jakt efter en klippa. Men vi var liksom väldigt oense och slängde vetoröster på varandra. 

"Där då?", säger Jag.

"Nej, usch. Jag vill inte vara bland svettiga tanter och skrikiga ungar. Där lägger jag min Veto. Vad tycker du om det där stället?", säger Viktor och pekar på en sten omringad av änder.

"Knäpp du är. Jag tänker inte lägga mig mitt i ankornas toalett. Där slänger jag min veto"

Och så höll det på i över en timme tills vetorösterna tog slut och vi hamnade på en brygga någonstans mitt ute i ingenstans. 

Viktor på bryggan när han fortfarande var social och rätt rolig.

Viktor på bryggan när han surade över att jag skvätte vatten på honom.

Vattnet jag skvätte på Viktor.

Fötterna som skvätte vattnet på Viktor

Tillslut sa Viktor "SLUTA. NU GÅR VI"

Så då gick vi.

"Bääääär mig", sa jag.

Nej sa Viktor sedan sprang han upp för att visa hur enkelt det var. Att det inte alls var jobbigt att gå, eller varför inte springa, upp för 500 trappsteg.

Sedan köpte vi en hel lax och nu "ska vi festa" som min farmor alltid säger. 

Jag och Viktor har tagit på oss ett smått jobbigt projekt. Att göra något av vår lediga dag tillsammans. I vår fantasi ligger vi på ett par klippor med havet framför oss samtidigt som vi glufsar i oss en god matkorg. Men allt talar emot oss. Min käke har låst sig. Bussen mot vår klippor går först så att vi kommer fram 15.00. Och hur ska vi hitta dit?

Kanske slutar det med att vi ligger kvar i sängen och ser Lost. Vem vet. Det här med sommarprojekt är inte vår grej.

Kände mig som en så puttenuttigt fjantigt fin flickvän innan jag åkte iväg till jobbet idag att jag satte mig ner och skrev en puttenuttigt fjantig lapp till Viktor där jag kärleksförklarade honom. När jag sedan kom hem, tidigare än honom. Satte jag mig ner och vad är det där? En lapp? Till mig? På en onsdag? Ååå. Så gulligt skrivet.

Men när slutklämmen kom märkte jag att det var ju jag som skrivit den lappen. Till Viktor.

Jag vet inte vad jag ska blir mest orolig över. Att jag så sällan skriver för hand att jag inte känner igen min egna handstil eller att jag blir kär i min egen kärleksförklaring. 

HerreJesus. Prisa Gud den allsmäktige. Johanna kommer på söndag och stannar alternativt till tisdag. Tror hon ja. Jag ska låsa in på vinden och ta fram henne när jag vill leka. Muhehe. 

Johanna var Simba på min Disneyfest om ni minns den.

Det har jag ju glömt att nämna.

Hasse Aro handlade av mig för över 3000 kronor och han ville inte ha kvitto.

Jag gick runt på någon gata här i Stockholm. En bil brummar förbi och bakom rullar en tjej på rullskridskor. Hon släpper taget om bilen och tjuter "wiiiiiie". Sedan rullar hon fram till sin assistent. Det är Blondinbella. Jag blir helt till mig och skriker "BLONDINBELLA FÅR JAG TA ETT KORT MED DIG?" Hon suckar. Säger att hon också måste få semester någon gång. Jag säger att jag förstår och ber om ursäkt. Sedan vaknar jag upp med en stark besvikelse i kroppen. 

Nu ska jag sluta läsa henne blogg. Jag börjar ju bli läskig här. 

 Vi står utanför tvättstugan. Viktor trycker in nyckeln och försöker desperat vrida om utan lyckat resultat. Efter ett tag märker jag att han har fel nyckel, husnyckeln, så jag frågar varför han inte tog tvättnyckeln där uppe. 

"Det ska gå med den här, jag lovar"

Jag säger att det uppenbarligen inte gör det och att det skapades en tvättnyckel av en anledning.

Viktor lyssnar inte utan fortsätter. Jag förstår ingenting och får honom tillslut att gå upp och hämta tvättnyckeln. Efter ett tag kommer han tillbaka och börjar meka med dörren igen. Fortfarande ingen lycka.

"Men. Tog du ner inte tvättnyckeln??", frågar jag.

"Nej, det ska gå med den här. Jag lovar"

Det gick inte med den där. Det accepterade Viktor efter sisådär en kvart. 

Idag fick jag post. Ett lång välskrivet brev från farmor. Hon skrev om ditten och datten och det var så fint att jag fällde några tårar. Hon hade även skickat med 10 frimärken så att vi kan brevväxla. Sedan frågade hon vad jag önskar mig till födelsedagen. Min födelsedag är den 24 november så det är ett tag dit men fortfarande så fint. Vackert. Omtänksamt. 

Nu har jag så mycket hemlängtan att jag inte kommer kunna prata i telefon med mamma eller pappa eller syskon på flera dagar. Då kommer jag bryta ihop och ta första bästa färdmedlet hem. Ja, jag hade till och med kunnat åka buss.

Här sitter jag på balkongen och leker cool samtidigt som jag diskret luktar under min arm. Den luktar som en armhåla gör efter en timme i svettig sol utan fläkt. Ica väckte mig och 09.30. Han frågade om han väckte mig. Jag sa ja. Annars brukar jag inte säga ja utan ljuga. Men jag blev sur. Så jag sa ja. Men då fick jag istället säga "det är lugnt" och "ingen fara" 17 gånger innan vi la på.

Snart ska jag sitta bakom kassan och häcka. Men tro inte att jag kommer deodoranta mina armar för det. Kunderna gormar och skriker ju ändå på mig bäst de vill. De kan behöva lite sursvett.

Allt ska gå så snabbt för mig. Hej och hå liksom. Inget tålamod. Ska jag göra något ska jag göra det nu och det ska gå undan. Jag hatar att boka in saker. Som tvättider, frisörbesök och arbetspass. Jag vill vakna upp och känna "ja, idag kanske jag borde klippa mig" och då ska det ske. Inga men. Bara göra. Nu. Inte vänta två timmar. Nu.

Som min tatuering. Vi bara traskade förbi en tatueringsstudio dagen efter vi flyttat från Umeå och jag säger "jag ska tatuera mig". Och så tatuerade jag mig. Bara sådär. Drop in. På studs. 

Anledningen varför jag började gräva i detta är för att jag tänkte utnyttja det faktum att vi har en ugn och röra ihop en kaka. Så jag gick och handlade. Det skulle bli en cheesecake med lime och hallon som jag skulle bjuda Viktor på när han kom hem från jobbet. Så jag börjar krossa Digestivekex. Som jag krossar. Och vilken tid det tar. När jag äntligen blir klar traskar jag mot datorn för att se vad nästa steg är. Och då ser jag det. "Frys och låt stå över natten". Rackarns. Jag vill ju inte ha cheesecake imorgon. Jag vill ha det nu! NU NU NU! 

Därför står det nu en bunke full av krossade digestivekex på diskbänken. Viktor får göra klar den. En annan dag. Jag tappade lusten. Jäkla skit. 

Hade jag varit troende och burit ett kors runt min hals dagarna i ända hade jag absolut tackat Gud nu. Som sänt från ovan ringer min mobil mitt i min bisarra frustation av vad jag ska gör av denna dag. Det är Olsson. Hon mellanlandar i Stockholmsland i 4 timmar innan hon fortsätter mot Gotland. Jag tjuter av glädje och traskar med snabba steg mot tunnelbanan. 10 minuter senare och där står hon. Vacker och fräknig som en sommaräng. Jag blir så glad att jag inte vet vad jag ska gör av min glädje. Kramar Olsson hårt och börjar genast prata om tamponger. Varför vet jag inte men det var det kvinnligaste jag kunde komma på för stunden. "Jag brukar köpa hundrapack för 100 kr på Apoteket", säger Olsson. "Ahaa, 1 kr styck", svarar jag. "Tamponger är annars dyrt", fortsätter Olsson. "Aaa", svarar jag. 

Sedan flöt tiden förbi så snabbt. Jag bad henne att flytta hit. Hon sa att vi får se. Jag kramade henne hårt flera gånger. Sedan försvann hon. Mot Gotland. Och nu sitter jag här på balkongen och njuter över min dag. En bra dag. 

Igår åkte jag och en arbetskamrat hem samtidigt med samma färdmedel. Det var sådär tryckt och stelt som det bara kan vara med en person man "vet vem den är så pass mycket att man måste prata". Jag var så nervös att jag knappt vågade andas. Ville inte flåsa som en jättebebis. Sedan stammade jag, jättemycket. Jag har aldrig stammat i hela mitt liv med igår med henne stammade jag. Hon måste tro att jag stammar på riktigt. Vilket betyder att jag måste fortsätta stamma varje gång jag ser henne nu annars kommer hon förstå att jag var nervös. Eller är jag paranoid? 

Jag kommer aldrig klara av att få en ny vän. Nu har det gått för lång tid utan umgänge att jag inte vet hur man tacklar sådana situationer. Jag kommer att bli en ensam föråldrad tant på en balkong som hytter med näven åt alla bilar som kör förbi för snabbt. 

Som idag. Idag är jag ledig. Och ensam. Viktor kommer hem 22. Vad ska jag göra tills dess? Det är sol ute och jag blir nervös. Jag vill bara få en kompis. Kanske en kvinnlig influens på min närvaro. Kanske någon jag kan gå och handla tamponger med och fnissa. Kanske någon som kan måla mina naglar. Någon jag kan låna trosor av.

Snälla. Jag håller på att ge upp här.  

Igår när jag och Viktor satt och gluggade på Lost hasar något ner för vårt brevinkast. Vi pausar. Blir knäppt tysta. Jag flyttar mig närmare Viktor. Han kniper hårt i min hand. Sedan tassar vi fram mot dörren. Jag slänger mig mot kikhålet för att se vem som droppat ner brevbomben men det är ingen där. Vi smyger tillbaka mot soffan och börjar läsa. Det är ett informationsblad och vi är bjudna på kräftskiva. Vi kollar på varandra.

"Ska man gå på sånt här?", säger jag.

"Neeee, eller kanske, jag vet inte", säger VIktor.

Ett dilemma alltså. Antingen är de surgamla rävar som suger ut vartenda ögonsaft ur kräftan. Eller så är de unga, roliga och blivande vänner. Vi fortsätter läsa. "Du tar med vad du vill dricka och ett glatt humör såklart".

Herregud. Ett glatt humör? Då är det fastställt. Surgamla rävar. Det finns inte en yngling som skulle skriva så. 

Viktor väckte mig med en brakfrukost på balkongen. Förvirrad och nyvaken fumlade jag mig upp och hamnade framför grapefrukt, juice, skinka, ost, ägg, kaviar och färskt bröd. Den parveln hade inte missat ett dugg.

Nu stack han iväg mot jobb och jag kände som på dagis. När mamma och pappa skulle lämna mig och jag skrek och skrek och ångestattackade och förstod inte alls varför de skulle lämna mig ensam där. Så kände jag nu. Jag ville inte alls att min Viktor skulle fara och lämna mig ensam, här.

Här bor vi. Vi har packat, stohejjat och varvat med alkohol och Lost i två dagar nu. Men nu är vi klar, snart, Så där bakom kylskåpet står jag med mina krokben och mina trogna tofflor och snokar efter mat. Och visst har vi det fint?