Just ja. Viktor blev ju befordrad till assisterande chef för några veckor sedan. Assistant manager som de säger på Game Stop. Ass. Man. som det står på kontraktet.

Haha. Viktor är en Ass. Man. 

Jag är en ganska pissig flickvän ändå. Ibland kan jag kolla på Viktor och tycka synd om honom som bor med mig. En skrikig, grinig och gnällig flickvän som jag. 

Jag har dessutom väldigt svårt att tilltala Viktor som min pojkvän och mörkar med att jag faktiskt är väldigt kär i honom. När vi är bland andra kan jag, istället för att pussa honom, dunka honom i ryggen och peta honom i öronen. Sådär nervöst och barnsligt som bara tolvåriga pojkar gör mot sina offer. 

Men ibland försöker jag kompensera. Ge honom saker som han tycker om. Låta honom prata om politik och världskrig i alla fall en gång i månaden. Och igår gav jag honom kattbajs. (Haha kattbajs). Det är tydligen världens dyraste kaffe. Gjort på kattbajs. (Hahaha kattbajs). 

Då blev han glad. Det riktigt lös om honom. Han kramade mig. Kollade på kaffet. Sprang runt i lägenheten. Ringde Karl. Ringde hans mamma. Medan jag satt och skrattade åt att han snart skulle dricka kattbajs. (Haha kattbajs).

Viktor älskar kaffe. Nej, han avgudar det. Hans favoritbutik är kaffeaffären Kahls. Dit går han och köper varsamt sitt kaffe som han sedan smuttar på i all oändlighet. Jag stör mig inte alls på detta utan tänker bara "så'n ä han". 

Men på senaste tiden har Viktor envisats med att jag ska börja dricka kaffe. Han liksom tvingar på mig det. "Drick då", "Bara en klunk", "Smaka lite" och "Ska vi ta en kopp du och jag?" .

Jag vill inte det. Jag tackar alltid nej och får sedan skåda hans stora besvikelse.

Över lunch med mamma och mig berättade Viktor om hans största fantasi. Den handlade om att jag och Viktor skulle sitta i soffan, kolla samtyckande på varandra, slå ihop händerna i en lätt applåd och utbrista "Ska vi koka en kopp kaffe". Sedan ska Viktor servera kaffet i våra Stig Lindberg-koppar. 

"Jaha", sa  mamma frågande. Jag var inte frågande. Jag förstod. Hade anat det så länge. Men mamma fortsatte. "Räcker det inte om Julia dricker te och du kaffe och ni gör det tillsammans?". "Nej", sa Viktor bestämt. "Vi båda ska dricka kaffe". "Men om Julia dricker vatten ur en kaffekopp då", försökte mamma. "Nej", sa Viktor och tyckte väl att ämnet var slutdiskuterat. 

Och nu gör han det igen. Sitter där med sin intensiva kaffeblick och frågar om vi inte ska ta en kopp tillsammans framför arkiv x. Den där blicken gör mig nervös. Jag vill ju inte dricka kaffe. "Om jag dricker yoghurt då", frågar jag försiktigt. "Nej", svarar Viktor. "Det funkar inte så". 

 Jag fick en fråga varför jag inte handlar på Ica när jag jobbar på Ica. Och det svaret är mycket enkelt. Mitt Ica är 20 minuter med tunnelbana samt saltsjöbanan bort och Coop ligger gångavstånd härifrån.

Jag testade att handla på Ica en gång och frakta det hit. Jag storhandlade. Ensam. Det blev fyra kassar. "Oj ska du bära hem allt det där", sa min kollega. "Äh, det kan ju inte vara värst", sa jag. Så jag styrde glatt ut och lämnade vagnen. Men jag kom inte långt. Det var fruktansvärt tungt. Jag fick ta två kassar i taget. Bära två kassar tio meter. Hämta de andra kassarna och bära dem tio meter och så höll det på. I intervaller. Jag grät och kom ingen vart. Det hela slutade med att Viktor fick smita från jobbet för att komma och hjälpa mig bära. Mycket olyckligt och jag gör aldrig om det.

Som ni kanske förstår är det Viktor som gör allt bärande här. Han är ovanligt stark för att vara så spä. Jag brukar i sin höjd högst bära toalettrullar eller en stock snus, 

 Igår bestämde jag mig för att ligga still i sängen hela dagen och böla. Men efter sex timmar kändes det so six hours ago så då började jag dona. 

Jag gjorde en tvätthög.

Och eftersom vi inte har någon dammsugare fick jag lägga mig på alla fyra och sopa. Det gjorde ont i knäna. Så till och från ställde jag mig upp och slängde sopen ifrån mig och muttrade att "det där får fan Viktor göra" och satte mig med armarna i kors i soffan. Men eftersom Viktor inte var hemma slutade det med att jag fortsatte sopa som en jävla husfru på 40talet.

Jag diskade trots att jag blivit bannad från diskandet. Men det såg i alla fall tjusigt ut. 

Tillslut klampade Viktor in genom dörren och började genast berätta knäppa historier från hans jobb. "Vad ska vi äta?", sa han tillslut. "Vad du vill", sa jag och blinkade förföriskt med ögonen.

"Menar du allvar?", sa Viktor.

"Vad som helst behagar dig", svarade jag.

"HÄMTA STEKPANNAN", skrek Viktor.

"Sen då?", sa jag och kliade mig bredvid näsan.

"köttbullar" sa Viktor. "Vi ska äta köttbullar med lingonsylt, potäter och brunsås"

Sådär gör Viktor jämt. Han borstar tänderna. Spolar med kranen onaturligt och omiljövänligt mycket under hela tandborstningsakten. Sedan stänger han kranen. Spottar och går. Helt fel ordning!

Jätteäckligt. Jag ryser varje gång och tänker "banne dig Viktor Forsmark". Sedan hytter jag med näven mot spottet. 

När han senare kommer hem från jobbet brukar jag smyga fram att det är lite äckligt att gnugga bort hans ingrodda spott varje morgon. Samt att jag kan se vad han ätit till frukost. Men det går in genom ena örat och ut genom andra. Så nu har jag två alternativ. Antingen ringer jag hans mamma Kerstin och ber henne komma till Stockholm och nypa honom i örat eller så börjar jag göra samma sak så kan vi tillsammans bygga en spotthög där i handfatet. Vad ger bäst effekt tro?