Söndagens innebandytankar

Av , , Bli först att kommentera 0

Dagen inleddes med att titta på matchen mellan Team Thorengruppen (TTG) och Balrog i norra allsvenskan, vilken slutade med siffrorna 11-3 till TTG.

TTG står för en fartfylld och underhållande innebandy och som en bonus har de ett par välbekanta före detta Dalen-spelare. Nu var ju redan TTG klara för att kvala till svenska superligan (SSL) och var dessutom klara segrare i serien, men de tänkte inte spela halvdant för det. Erik Ställ spelade bra i målet och har ett vasst utkast motståndarna får se upp med. Peter Reinholdt gjorde ett äkta hat-trick och stack även han ut lite extra. I Balrog tycker jag att backen och lagkaptenen Robin Blank var den som stack ut mest. Han verkar ha en fin spelförmåga och gjorde några intressanta drag.

Efter matchen hängde vi såklart kvar för att se dagens höjdpunkt – Dalen mot Växjö. En match jag hade höga förväntningar om. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att det finns dagar jag mer gärna skriver om mina tankar, och dagar jag helst bara skulle låta bli.

Dagens match lämnade en något nedstämd känsla efter sig. Varken Dalen eller Växjö stod för någon jätteunderhållning. Det slarvades med kontringsspelet åt båda hållen, slarviga passar och svängigt spel. Jag missunnar inte Växjö deras tre poäng. Jag önskar bara att matchen hade varit mer innebandygodis. Men det som orsakade den nedstämda känslan var huvudsakligen händelsen med Mattias Ljunggren som fick hjälpas av planen och låg med upphöjt ben nedanför läktaren en bra stund. Måtte det ha sett värre ut än vad det var och att han mår bra, för det kan vara en av Dalens viktigaste spelare och en skada nu vore riktigt illa.

I övrigt var Jonas Svahn sjuk i magsjuka fick vi veta. Och vilket tomrum han lämnar, Svahn. Samtidigt är ju centern Ville Turula skadad. Så vem fick vikariera för en av SSL:s bästa centrar om inte unge Anton Åkerlund. Han gjorde det bra, varvade vartannat byte som center med Ketil Kronberg, men egentligen är det en alldeles för stor uppgift. Det säger dock något om hans skicklighet att han alls kunde gå in och göra det så pass bra.

Jag fokuserar ju främst på det positiva så jag tänker inte säga så mycket mer om vad som inte stämde, utan i stället lyfta fram Alexander Bodén som jag tycker kämpade på bra, Måns Parsjö-Tegnér som stod för en rad viktiga och fina räddningar och slutligen Patrik Suchanek som stod för några luriga och farliga skott. Om Ljunggren är skadad är det ju bra om någon vågar gå fram ibland och kan överraska med ett bra skott. Suchanek har inte den kanon som Ljunggren kan avlossa, men den duktige tjecken brukar kunna lägga välplacerade skott emellanåt. Jag kanske blir lite tjatig när jag pratar om backar som kan backa upp offensivt, men jag tycker ändå att det finns en poäng i det. Tar vi dagens match som exempel syntes det ju tydligt att Jim Johansson var uppvaktad varenda gång han försökte göra sin uppladdning för att skjuta sitt farliga skott. Det krävdes en hel del förarbete för att Johansson skulle få in ett enda sådant skott idag. När så mycket fokus landar på forwardsen bör det ge mer utrymme för backarna att kliva fram och överraska någon gång ibland.

 

Sedan en kort kommentar om musik kring matcherna. Min fru kommenterade att TTG hade så bra musikval i matchen jämfört med vad vi fått se på Dalens matcher på sistone. Musik som peppar igång publiken och höjer pulsen och tempot lite i arenan. Förlåt Dalen, men jag ska jämföra med de märkliga låtval som florerat på sistone under hemmamatcherna.

Jag måste bland annat ställa mig lite frågande till att spela raggarrock eller typiska 90-talslåtar gjorda av Rednex till innebandy år 2016. Ännu värre är det med power metal som helt saknar en regelbunden takt, eller gammal rock av Status Quo. Märkliga låtval enligt mig. Musiken bör ju användas för att få med publiken i matchen – därför bör ju låtar med en tydlig takt eller tempo vara att föredra.

Vem kan egentligen klappa takten till Living in victory av Hammerfall? Den låten har varit med på musiklistan i flera säsonger – och jag tänker samma sak varje gång jag hör den.

Tänk även på att stora delar av publiken är ungdomar också. Det finns så mycket modern musik som lämpar sig väl till såna här sammanhang, en beat eller ett tempo som gör att publiken rycks med i att klappa takten per automatik (och får barnen att studsa upp och ner i sina säten). Så tänker jag i alla fall.

 

Warberg slog slutligen Granlo i kampen om att förnya kontrakten i SSL. Roligt för Warberg förstås, men oerhört trist för Granlo och norrländsk innebandy. Nu kommer en hel del frågetecken till Silly Season.

Bli först att kommentera

Kort om Växjö – Mullsjö och lite tankar inför söndagen

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag hade inte själv möjlighet att se matchen mellan Växjö och Mullsjö, även om det på förhand kändes som en riktig underhållningsmatch. Lagen lär ju ha en hel del känslor uppbyggda gentemot varandra efter förra årets slutspel där Mullsjö slutligen besegrade Växjö. Men det var jämna matcher i en jämn kvartsfinalserie.

Min fru såg däremot matchen och har skrivit några rader som jag tänkte lägga upp här nedan:

 

Derbyt mellan Växjö – Mullsjö

Förutsättningarna var sådana att Växjö vid en vinst på ordinarie tid i praktiken skulle vara klara för slutspel tack vare deras stora fördel i målskillnad gentemot AIK.

Matchen spelades i Växjös Fortnox Arena som var nästan fullsatt. Den inleddes med många kontringar, främst för Växjö, vilka verkligen fick matchen dit de ville med två snabba mål. Mullsjö startade skakigt, men hade även lite otur med att bollen inte studsade deras väg. Mullsjö jagade på och försökte öka tempot i matchen, men drabbades av ytterligare ett mål bakåt när Växjö gjorde 3-0 i slutet av första perioden.

Växjös målvakt, Eero Kosonen, storspelade och gjorde enormt bra räddningar. Tio minuter in i andra perioden sköt Petter Van Keppel äntligen in Mullsjös första mål (4-1 till Växjö). Mullsjö trummade på med sitt spel och försökte komma ikapp medan Växjö spelade tajt försvar och gick på kontringar, vilket också gav utdelning för Växjö som drog iväg till 5-1 genom Oliver Uhrberg.

Matchen slutade med en välförtjänt vinst för Växjö, 6-3, och var en underhållande match att titta på. Växjö släppte aldrig sin ledning till Mullsjö som desperat försökte ta ikapp utan några resultat.

/Maria

 

Tack för den sammanfattningen älskling!

 

Söndagen bjuder på ett flertal intressanta matcher, men de jag kommer att hålla extra koll på är främst:

  • Dalen – Växjö
  • Warberg – Granlo
  • Mullsjö – Falun

 

Matchen mellan Dalen och Växjö kommer jag att följa från läktaren. Här är det otroligt viktiga poäng för båda lagen som kommer göra allt i sin makt för att knipa den åtråvärda fjärdeplaceringen i tabellen. Båda lagen är kända för sina kontringsspel och båda lagen har skickliga målvakter. Det kommer garanterat att bjudas på underhållning med andra ord!

Warberg och Granlo möts alltså i den näst sista omgången. Båda lagen vill desperat hålla sig kvar i svenska superligan (SSL). Warberg har klar fördel, de ligger fyra poäng ovanför Granlo och kan faktiskt förlora matchen mot Granlo utan att förlora sitt kontrakt i högsta ligan. För Granlo är det däremot en måste-match. Förlust innebär att laget åker ur SSL. Spänning när den är som bäst!

Mullsjö och Falun, viktig match för Dalen, främst därför att en vinst för Falun hjälper till att hålla undan Mullsjö från fjärdeplaceringen i tabellen. Heja Falun alltså.

Bli först att kommentera

Dalen – Falun (5-5)

Av , , Bli först att kommentera 1

Matchen nere i Falun slutade med ett kryss. Lika resultat, en poäng åt vardera lag alltså. Det var absolut ingen tråkig övertid utan lägen heller, båda lagen gick hårt för att försöka vinna den extra poängen. En viktig förklaring till att det ändå slutade med att ingendera lag fick med sig en extra poäng stavas dock: förstklassiga målvakter!

En viktig kugge i dagens match var ju som sagt att få igång Dalens Måns Parsjö-Tegnér – och visst var han igång… Han spelade mer än bra – han gjorde det riktigt bra! Och Faluns Johan Rehn var inte sämre. Båda målvakterna stod för en hel rad med viktiga räddningar och bidrog klart till att båda lagen fick med sig poäng.

Jag måste dock ta upp det igen, Parsjö-Tegnérs kroppsspråk. Undgår det någon som tittar hur exalterad han blir när han gör den där viktiga räddningen? Riktigt härligt att se!

Annars var ju matchbilden ganska typisk för just Falun. Första kedjan rullade bollen och lade press, spelade långa byten och gjorde det nervöst för oss som tittade.

I Falun tycker jag att Rasmus Enström, Emil Johansson och Alexander Galante-Carlström spelade riktigt bra. Enström och Johansson satte ganska mycket käppar i hjulet för Dalens numerära överlägen, minst sagt. Dalens numerära överlägen lyckades ju inte alls ikväll. Och Enström… alla lag skulle nog vilja ha en sån spelare på sin sida i numerära underlägen. Kan han tappa bollen någon gång?! (tänker jag något frustrerat som Dalen-supporter) – killen är helt makalös.

 

I Dalen tycker jag att några spelare stack ut lite extra. Alexander Bodén spelade bra. Albin Andersson gjorde nog matchens viktigaste mål när han kvitterade till 5-5 något oväntat med ett skott utifrån. Viktor Nystedt känns allt mer konsekvent i sitt spel, positivt menat. Han gör allt färre misstag, men fortsätter utveckla spelsinnet. Jonas Svahn och Ketil Kronberg var oerhört viktiga i dagens match, kämpade och slet, och Martin Tokos stod för många viktiga insatser, gjorde både mål och assist, men var även så när på att göra ytterligare mål.

 

Slutligen kan jag inte låta bli att kommentera något som sades i försnacket under sändningen. Det pratades (något skämtsamt) om huruvida Dalen är ett problematiskt lag för Falun att möta, ett ”spöke”. Det nämndes då bland annat att resan till Umeå är lång och att Dalen har ganska dåliga publiksiffror och dåligt tryck från publiken. Jag förstår att det sades med glimten i ögat och möjligen också syftade på föregående säsonger, men lite intressant tycker jag ändå. Sist jag kollade såg jag att Dalen låg 3:a i publikligan, medan Falun låg 2:a. Så bara för skojs skull jämförde jag publiksiffrorna för båda matcherna denna säsong, lagen emellan.

Dalens hemmamatch: 1443 personer.

Faluns hemmamatch: 1561 personer.

Det skiljer alltså inte så mycket kan jag tycka. Men visst, Falun har bra publiktryck med både trummor och hejaklack. Dalen skulle kunna få igång publiken mer, men denna säsong har det ändå varit bra och Dalen som förening har jobbat märkbart hårt i år för att få igång hela känslan kring matcherna mer (som jag skrivit lite om tidigare). Det känns inte riktigt rättvist att inte uppmärksamma detta känner jag.

Nå, nog om detta.

Nej förresten, ett litet tillägg. Resan må vara lång till Umeå, men visst fasen är det lika långt för Dalen att åka söderut?? :)

Bli först att kommentera

Spännande innebandyvecka

Av , , Bli först att kommentera 0

I morgon gäller det att skynda hem efter jobbet för att se på Dalens bortamatch mot Falun. Viktiga poäng för Dalen i jakten om en topp-fyra placering… men framför allt lär det bjudas på mycket underhållande innebandy!

I matcherna mot Falun brukar vi få se den där envisa vinnarmentaliteten som kan återspeglas hos spelarna i viktiga matcher. Falun är topplaget (i världen) – det där laget som alla vill slå. Och Dalen brukar vara som bäst när de möter tufft motstånd. Någon lätt match blir det däremot inte, även om vi får se ett fokuserat Dalen. Falun har en hel uppsjö av skickliga spelare att hålla koll på. Jonas Gustavsson (journalist) skrev häromdagen ut på Twitter att Alexander Galante-Carlström gjort imponerande 41 poäng de senaste tio matcherna. Som om det inte redan vore självklart att den killen måste hållas under hård bevakning? Rasmus Enström är ju också en sån där spelare som känns omänskligt skicklig och som måste vara svår att möta. Och när jag ändå kortfattat behandlar Falun så måste jag ju nämna backen Thomas Holmgren.

Holmgren har en skön och stabil spelstil och hörde till mina favoriter när han spelade i Dalen för några år sedan. Min fru överraskade mig med att ha vunnit hans tröja på auktion i samband med att det blev officiellt att han gick över till Falun efter att Dalen förlorade i SM-finalen. Trist och dubbeltrist! Eller kanske rentav trippeltrist? Nåväl. Skicklig spelare ändå, och fortfarande rolig att följa, om än jobbig att möta kan jag tro.

Vad jag hoppas få se:

ett Dalen som bestämt sig för att inte ge Falun en millimeter gratis, en Måns Parsjö-Tegnér som storspelar mot sitt gamla lag i mål och en Jonas Svahn som spelar ut sitt motstånd totalt med hjälp av sin kvickhet. Ja, och en Mattias Ljunggren som fortsätter skjuta förstås!

 

Sedan väntar hemmamatch mot Växjö i helgen för Dalens del. Alltså… jag har ingen bra känsla kring Växjö vad gäller innebandy och Dalen. Känslan är att de brukar vara ett svårt motstånd för Dalen. Sist de möttes på bortaplan blev det en tung förlust, även om det här bör tilläggas att Dalen hade en tunn trupp med sig ner. Det är förstås min förhoppning att vi får se en betydligt jämnare match här i Umeå, en match där Dalen får visa vad de går för när de kan spela med full trupp! Nåväl, vi får förmodligen se ett ganska tufft och målrikt spel. Det är min uppfattning att Växjö inte är rädda för att gå in i närkamperna om bollen och de brukar gilla fart. Underhållning för oss på läktaren med andra ord!

 

Och så klart några rader om vad som händer i botten av tabellen. Observera följande:

Granlo ligger på 19 poäng och jagar huvudsakligen Warberg som ligger ovanför med 24 poäng. Tufft läge för Granlo, helt klart.

Det återstår endast tre matcher av säsongen. Här blir det dock spännande, de motstånd som återstår för respektive lag är:

Granlo – Gävle (b), Warberg (b), Mullsjö (h)

Warberg – Pixbo (b), Granlo (h), Falun (b)

 

Warberg och Granlo möter alltså varandra. Lek också med tanken att Granlo vinner mot Gävle medan Warberg förlorar mot Pixbo. Den kommande matchen mellan Warberg och Granlo har potential att vara helt avgörande för vilket lag som stannar kvar i SSL och vilket lag som åker ut! Snacka om spänning!

Bli först att kommentera

Dalen – AIK (7-6 efter förlängning)

Av , , Bli först att kommentera 0

Dalen mot AIK… snabb och fysisk innebandy. Och visst blev det en match fylld med känslor, både för spelarna och för oss på läktaren. Ingenting var givet någon gång under matchen. Båda lagen fick känna på hur det kändes att vara i ledning för att sedan tappa den.

Som vanligt tänkte jag dock summera lite av mina tankar som de gick under matchen. Märk väl att avsikten inte är att återge ett referat här, men det kanske blir en lite suddig linje emellanåt. Vänligen ha lite tålamod med mig :)

Redan några minuter in i matchen kunde hemmapubliken glädjas åt att Johan Eriksson gjorde 1-0 i numerärt överläge (power play). AIK tog dock över första perioden målmässigt, även om det rent spelmässigt kändes jämt, och gick till periodvila med ledning två mål mot ett samtidigt som Kevin Lieback Asp drog på sig en utvisning. Blandade känslor i publiken, men mestadels goda sådana. Dalens power play kändes bra i första perioden. Dalen gick sålunda in i andra perioden och gjorde mål på power play igen genom Mattias Ljunggren som avlossade sitt fina skott.

Jag nämnde ju förresten något om känslor och fysisk innebandy… AIK drog på sig tre utvisningar redan i första perioden. Lite anmärkningsvärt ändå. De lugnade dock ner sig efter det och fick bara en till utvisning som kom i andra perioden. Dalen å andra sidan fick sig en rejält jobbig situation när Ketil Kronberg utvisades för fasthållning följt kort därefter av en utvisning för slag som drabbade Lukas Harnesk. Spel tre mot fem alltså.

Här lyckades dock Dalen reda ut inte bara ett numerärt underläge (box play), utan båda! Inga mål i power play för AIK alltså! Dalen däremot gjorde mål i två av sina fyra power play, men här kan det tilläggas att Jonas Svahn var ynkliga sekunder från att målet skulle ha räknats som power play-mål när han gjorde Dalens fjärde mål i matchen.

Varför nämner jag då detta? Jo, delvis för att jag vill poängtera att det faktiskt blev avgörande för matchen att det ena laget hade starkare spel både i power play och box play, samtidigt som jag upplever det oerhört positivt att Dalen blir konsekvent starkare i sitt power play-spel som har varit vacklande, men som alltmer tagit form i säsongens slutskede.

 

Jag har även klottrat ner några namn under matchens gång, namn på spelare som förtjänar att nämnas enligt mig. Viktor Nystedt, Anton Åkerlund, Albin Andersson och sist men inte minst, Mattias Ljunggren.

Matchens allra tyngsta bakslag för Dalens del, kom när AIK gjorde sitt 4-6 mål med tio minuter kvar av matchen att spela.

Det märktes att det tog energi från Dalen i ett väldigt viktigt skede av matchen. Då klev dock, något oväntat, backen Nystedt fram, slet åt sig bollen och rusade genom hela planen och la in bollen helt på egen hand bakom Patrik Åman i mål. Wow! Det såg ut som om han bara bestämde sig för att det skulle bli mål – och det blev det! Nystedt gjorde för övrigt en riktigt bra match och utsågs till matchens lirare.

Anton Åkerlund klev in i tredje perioden och gjorde det galant. Killen är yngst i laget, går fortfarande i gymnasiet om jag inte missminner mig, men hoppar in emellanåt och spelar i Dalen och gör det så bra. Han blev en slags energi-injektion och spelar dessutom så förvånansvärt bollsäkert.

Albin Andersson, fortsätter på den inslagna banan. Jag har nämnt tidigare att han hittat sitt spel mer och mer, men något jag inte tror att jag nämnt, men som jag reflekterat över, är hur duktig han är på att jaga till sig utvisningar. Alltså, han stressar upp motståndare så att de gör något ojuste för att stoppa honom. Power play för Dalen. Det är en fin egenskap som kan göra skillnad, särskilt nu när Dalens power play blivit så effektiva.

Mattias Ljunggren, tre mål. Dessutom gjorde han både 6-6-målet och 7-6-målet, assisterad av Martin Tokos båda gångerna. Vilken lirare – så grymt bra! Jag tänker fortsätta efterlysa det – utnyttja den här killens offensiva kapacitet medvetet mer i spelet. I power play gör han mål därför att bollen medvetet spelas till honom. Annars är det ofta lite av en slump att bollen spelas till Ljunggren, som skjuter och många gånger gör det bra. Så blev det ju lite vid 6-6-målet idag. Jag ser framför mig hur första kedjan kan hota med sylvassa skott inte bara från Jim Johansson, utan även Ljunggren. Nu hittar ju Ljunggren bevisligen målet i alla fall, och kanske är det bara jag som är totalt blind för hur Dalens taktik är tänkt att utnyttja hans kvaliteter som skytt, men ibland går det faktiskt matcher utan att han skjutit ett skott. Beror det på att han används som ett hemligt vapen, eller är det för att han ibland glöms bort? Jag har inte svaret.

 

I övrigt kan jag glatt tillägga att Dalens damlag slog Huddinge. Jag såg tredje perioden där Huddinge fick en hel radda power play serverat, men Dalens damer redde ut det på ett så bra sätt att det aldrig kändes nervöst.

TeamThorengruppen är seriesegrare av allsvenskan norra, trots att det återstår två matcher att spela. Vilken häftig bedrift! Och roligt för Umeå:s innebandy såklart!

Jag hade tänkt skriva något om bottenstriden också. Dessvärre ser det allt mörkare ut för Granlo som får en allt brantare uppförsbacke att bestiga i kampen om att förnya SSL-kontraktet. Och tankarna som kommer av detta är ju självklart – kan Granlo lyckas? Vad händer om de inte gör det?

 

Bli först att kommentera

Match mot AIK på hemmaplan – lite allmänna tankar

Av , , Bli först att kommentera 0

I morgon stundar hemmamatch för Dalens del mot AIK. Stockholmslaget ligger på en nionde placering i tabellen och kommer förmodligen att vara rejält sugna på att åka från Umeå med poäng. AIK förlorade sin senaste match mot Storvreta medan Dalen vann sin senaste match mot Helsingborg. Det säger egentligen ingenting om hur matchen kommer att se ut i morgon.

Vad jag väntar mig att få se är den typiska matchen mellan Dalen och AIK: ett hårt grinigt spel mellan två lag som vill mycket och som vägrar ge sig. Det brukar bli underhållning, så förväntningarna är stora! Och på tal om griniga vinnarskallar… Kommer grymt duktige Patrik Åman kunna behålla lugnet i målburen? Och får vi se Johan Eriksson gå över gränsen i sitt retfulla sätt och spel? Det är två spelare som jag tycker har personligheter som sticker ut i den här typen av matcher, men vi får se.

Annars har jag inte så bra koll på AIK denna säsong. De har ett antal duktiga spelare, men verkar ha haft en lite svajig säsong. De inledde den bra vad jag kan minnas, men sedan har det väl varit sådär. Jag gillar dock spelare som Joel Kanebjörk som jag får en känsla av att de tillför en riktig moral-boost för laget. Den uppfattningen har jag visserligen bildat efter VM förra året, men visst känns det som en kille man gärna har i sitt lag? Ingen såg ju så glad ut när Sverige gjorde mål som Kanebjörk, trots att han satt på bänken.

I Dalen tycker jag att Mattias Ljunggren har tagit på sig en sådan roll – lyssna bara under uppvärmningen… Det blir även tydligt på planen. En av säsongens starkaste minnen var bortamatchen i Sundsvall när Dalen förlorade mot Granlo. Det var där och då vändpunkten ändå kom för Dalens del. De började äntligen få ihop laget efter den misslyckade ”9-poängs veckan”. Ljunggren spände sig och klappade stolt sitt klubbemblem på tröjan som en motgest mot någon kommentar eller dylikt från någon motståndare (tror jag).

Jag tror att det är viktigt för klubbarna att ha sina ikoner. Spelare som Ketil Kronberg som går in med ett, ursäkta språket, jävlar anamma och eldar på sina lagkamrater. För vissa klubbar är det spelare, medan för andra kan det vara tränare som axlar den rollen. Och på tal om sköna tränare…

Christian Hjort skrev på för ytterligare två år för Dalens del och det var riktigt glädjande för Dalen. Jag känner inte Hjort, men han verkar helskön. Han vill hjälpa Dalen till sitt första SM-guld. Han bär sin passion i både sätt och kroppsspråk, för att inte tala om i hur han uttrycker sig verbalt. Riktigt kul!

Bli först att kommentera

Matchen i Helsingborg – Hat-trick, ett slutspel som närmar sig och en nervkittlande bottenstrid

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har varit på resande fot och började skriva ihop ett inlägg på en pappersbit när jag satt på O’learys i en stad i södra Sverige där jag tänkte summera lite tankar inför matchen mot Helsingborg. Dessvärre renskrev jag det aldrig och därför har det inte heller hunnits med att publiceras. Nåväl, kort och gott handlade mina tankar om att Dalen måste få igång anfallsspelet – särskilt med tanke på att Helsingborg har en riktigt skicklig målvakt i Jonathan Paulsson – samt akta sig för eventuella spelvändningar, vilket Helsingborg visat sig vara duktiga på vad jag sett av dem.

 

Matchen då?

Matchen slutade med vinst för Dalen, sju mål mot fem. En relativt målrik match alltså. Det lossnade en del för Dalens offensiv och laget kan nu äntligen sälla sig till skaran lag som gjort över 100 mål denna säsong (kvarstår under 100-strecket gör i skrivande stund endast tre av lagen i botten-fyra).

Avgörandet i matchen skedde främst i andra perioden där Dalen drog ifrån till 2-5 och sedan kunde öka på ytterligare till 2-7 under första halvan av tredje perioden. Helsingborg jagade dock ikapp och Daniel Johnsson gjorde tre mål i sista perioden – ingen slump att den killen ligger tvåa i poängligan för gjorda mål.

Väntade mig finurliga frislagsvarianter av Helsingborg, men det fick vi inte se jättemycket av. När de möttes uppe i Umeå förut denna säsong så lurade de ju bort Dalens försvar totalt med sina varianter. Däremot var Helsingborgs power play supereffektivt! Tre mål på tre power play… riktigt bra!

Så Dalen då. Vad hände egentligen? Ja, alltså, Jim Johansson med skottet hände. Det kändes ju inte som om Helsingborg hade riktigt koll på honom där. Johansson gjorde tre mål i matchen och kändes riktigt vass. Klev fram och tog chanserna när de uppstod. I en intervju till aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/sportbladet/innebandy/article22260111.ab) menade Johansson att han har duktiga kedjekamrater som gör grisjobbet och möjliggör lägena för honom. Han menade förstås huvudsakligen Jonas Svahn, Martin Tokos och Marcus Berglund. Förvisso har han duktiga kedjekamrater och deras spelskicklighet och kvickhet bör ju kunna vaska fram lägen åt honom, men något som blir allt tydligare ju längre säsongen går är att Jim Johansson gjort sig välförtjänt av förtroendet att få spela i första kedjan tillsammans med de hårt arbetande spelarna och det ska bli intressant att fortsätta följa hans utveckling.

Andra spelare var också bra. Johan Eriksson stod för två mål och var uppenbarligen på sitt härliga retsamma humör och kombinerade det med att pricksäkert ta chanserna när de uppstod. Patrik Suchanek stod för några kyliga passningar och belönades med två assist (tänker huvudsakligen på 2-6 målet när han lade över bollen till Ketil Kronberg som gjorde målet). Jonas Svahn och Martin Tokos förtjänar också att nämnas, vilka slitvargar. Eller varför inte Albin Andersson? Han har varit lite osynligare denna säsong jämfört med föregående säsong, men han känns vassare och vassare på sistone. Fredrik Edholm spelade inte så mycket, men gjorde viktiga insatser genom att vinna tekningar vid taktiska tidpunkter.

Jag efterlyser fortfarande att Mattias Ljunggren involveras en aning mer i det offensiva spelet. Jag upplever att han rörde sig på ett sätt som möjliggjorde att han skulle kunna få chanser att skjuta, men att spelet fortgick utan att chanserna riktigt togs tillvara på av kedjan i helhet. Det bör självklart inte bli så att bollen till varje pris ska över till Ljunggren för skott – men glöm för den sakens skull inte bort att använda den resursen emellanåt. Dalen har ju dessutom ett antal spelare som är riktigt vassa på att hugga eventuella returer, jag tänker bland annat på Svahn i första kedjan och Eriksson i andra kedjan.

Nåväl vi får se.

 

Tiden framöver lär bli riktigt spännande.

Vilka lag får vi se i toppen? Och vilka åker ur SSL i år?

Börjar med botten…

I skrivande stund noterar jag att botten inte rört sig ur fläcken alls i och med att både Granlo och Warberg förlorade sina matcher. Sirius däremot har ju ett gyllene läge att ta sig uppåt lite nu – om de kan slå Falun denna omgång. Tuff nöt att knäcka förstås. Sirius har ju inte någon vidare ”track-record” mot just Falun, jag är lite osäker på om de vunnit någon match ännu mot de svenska mästarna faktiskt, men någon gång ska ju vara den första? Incitamentet måste ju finnas här såklart. Och Sirius har kommit igång lite på slutet vad det verkat.

Diskuterade med frun utifrån de matcher som återstår för Warberg, Sirius och Granlo. Vi konstaterade att utifrån rent teoretiska förutsättningar är känslan att Granlo har den största uppförsbacken att bestiga av de tre lagen. Inget är dock avgjort på förhand. En riktig joker skulle kunna vara om Gävle överraskar och slår något av lagen i någon av matcherna som återstår. Det skulle kunna skaka om ordentligt i bottenstriden.

 

I toppen handlar det mycket om vilka lag som kommer vara med i slutspelet, såklart, men det är också ett stort frågetecken kring vilka lag som i slutändan blir topp-fyra.

De fyra lagen i toppen får ju fördel i mån av en match mer på hemmaplan, och dessutom får de lag som kommer etta, tvåa eller trea välja sina motståndare (av lagen placerade femma till åtta) i nämnda ordning.

Jag har en känsla av att lagen som är ovanför slutspelsstrecket i skrivande stund också är de lag som kommer att ta sig till slutspelet denna säsong även om ordningen dock kan komma att se lite annorlunda ut. Det finns dock fortfarande möjligheter till förändring.

AIK ligger exempelvis på en nionde placering med endast en poäng ifrån Helsingborg som ligger åtta, samt endast fyra poäng före Karlstad som ligger tia. Samtidigt ligger Växjö på en sjätte placering, endast tre poäng före AIK. Det skiljer inte många poäng mellan lagen alltså.

Spänningen ökar ju nämnvärt såhär i samband med att slutspelet närmar sig. Och tankarna går ju mycket kring vilka lag som löper högst risk att väljas av de tre topplagen i slutändan.

Bli först att kommentera