Matchen i Helsingborg – Hat-trick, ett slutspel som närmar sig och en nervkittlande bottenstrid

Jag har varit på resande fot och började skriva ihop ett inlägg på en pappersbit när jag satt på O’learys i en stad i södra Sverige där jag tänkte summera lite tankar inför matchen mot Helsingborg. Dessvärre renskrev jag det aldrig och därför har det inte heller hunnits med att publiceras. Nåväl, kort och gott handlade mina tankar om att Dalen måste få igång anfallsspelet – särskilt med tanke på att Helsingborg har en riktigt skicklig målvakt i Jonathan Paulsson – samt akta sig för eventuella spelvändningar, vilket Helsingborg visat sig vara duktiga på vad jag sett av dem.

Matchen då?

Matchen slutade med vinst för Dalen, sju mål mot fem. En relativt målrik match alltså. Det lossnade en del för Dalens offensiv och laget kan nu äntligen sälla sig till skaran lag som gjort över 100 mål denna säsong (kvarstår under 100-strecket gör i skrivande stund endast tre av lagen i botten-fyra).

Avgörandet i matchen skedde främst i andra perioden där Dalen drog ifrån till 2-5 och sedan kunde öka på ytterligare till 2-7 under första halvan av tredje perioden. Helsingborg jagade dock ikapp och Daniel Johnsson gjorde tre mål i sista perioden – ingen slump att den killen ligger tvåa i poängligan för gjorda mål.

Väntade mig finurliga frislagsvarianter av Helsingborg, men det fick vi inte se jättemycket av. När de möttes uppe i Umeå förut denna säsong så lurade de ju bort Dalens försvar totalt med sina varianter. Däremot var Helsingborgs power play supereffektivt! Tre mål på tre power play… riktigt bra!

Så Dalen då. Vad hände egentligen? Ja, alltså, Jim Johansson med skottet hände. Det kändes ju inte som om Helsingborg hade riktigt koll på honom där. Johansson gjorde tre mål i matchen och kändes riktigt vass. Klev fram och tog chanserna när de uppstod. I en intervju till aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/sportbladet/innebandy/article22260111.ab) menade Johansson att han har duktiga kedjekamrater som gör grisjobbet och möjliggör lägena för honom. Han menade förstås huvudsakligen Jonas Svahn, Martin Tokos och Marcus Berglund. Förvisso har han duktiga kedjekamrater och deras spelskicklighet och kvickhet bör ju kunna vaska fram lägen åt honom, men något som blir allt tydligare ju längre säsongen går är att Jim Johansson gjort sig välförtjänt av förtroendet att få spela i första kedjan tillsammans med de hårt arbetande spelarna och det ska bli intressant att fortsätta följa hans utveckling.

Andra spelare var också bra. Johan Eriksson stod för två mål och var uppenbarligen på sitt härliga retsamma humör och kombinerade det med att pricksäkert ta chanserna när de uppstod. Patrik Suchanek stod för några kyliga passningar och belönades med två assist (tänker huvudsakligen på 2-6 målet när han lade över bollen till Ketil Kronberg som gjorde målet). Jonas Svahn och Martin Tokos förtjänar också att nämnas, vilka slitvargar. Eller varför inte Albin Andersson? Han har varit lite osynligare denna säsong jämfört med föregående säsong, men han känns vassare och vassare på sistone. Fredrik Edholm spelade inte så mycket, men gjorde viktiga insatser genom att vinna tekningar vid taktiska tidpunkter.

Jag efterlyser fortfarande att Mattias Ljunggren involveras en aning mer i det offensiva spelet. Jag upplever att han rörde sig på ett sätt som möjliggjorde att han skulle kunna få chanser att skjuta, men att spelet fortgick utan att chanserna riktigt togs tillvara på av kedjan i helhet. Det bör självklart inte bli så att bollen till varje pris ska över till Ljunggren för skott – men glöm för den sakens skull inte bort att använda den resursen emellanåt. Dalen har ju dessutom ett antal spelare som är riktigt vassa på att hugga eventuella returer, jag tänker bland annat på Svahn i första kedjan och Eriksson i andra kedjan.

Nåväl vi får se.

Tiden framöver lär bli riktigt spännande.

Vilka lag får vi se i toppen? Och vilka åker ur SSL i år?

Börjar med botten…

I skrivande stund noterar jag att botten inte rört sig ur fläcken alls i och med att både Granlo och Warberg förlorade sina matcher. Sirius däremot har ju ett gyllene läge att ta sig uppåt lite nu – om de kan slå Falun denna omgång. Tuff nöt att knäcka förstås. Sirius har ju inte någon vidare ”track-record” mot just Falun, jag är lite osäker på om de vunnit någon match ännu mot de svenska mästarna faktiskt, men någon gång ska ju vara den första? Incitamentet måste ju finnas här såklart. Och Sirius har kommit igång lite på slutet vad det verkat.

Diskuterade med frun utifrån de matcher som återstår för Warberg, Sirius och Granlo. Vi konstaterade att utifrån rent teoretiska förutsättningar är känslan att Granlo har den största uppförsbacken att bestiga av de tre lagen. Inget är dock avgjort på förhand. En riktig joker skulle kunna vara om Gävle överraskar och slår något av lagen i någon av matcherna som återstår. Det skulle kunna skaka om ordentligt i bottenstriden.

I toppen handlar det mycket om vilka lag som kommer vara med i slutspelet, såklart, men det är också ett stort frågetecken kring vilka lag som i slutändan blir topp-fyra.

De fyra lagen i toppen får ju fördel i mån av en match mer på hemmaplan, och dessutom får de lag som kommer etta, tvåa eller trea välja sina motståndare (av lagen placerade femma till åtta) i nämnda ordning.

Jag har en känsla av att lagen som är ovanför slutspelsstrecket i skrivande stund också är de lag som kommer att ta sig till slutspelet denna säsong även om ordningen dock kan komma att se lite annorlunda ut. Det finns dock fortfarande möjligheter till förändring.

AIK ligger exempelvis på en nionde placering med endast en poäng ifrån Helsingborg som ligger åtta, samt endast fyra poäng före Karlstad som ligger tia. Samtidigt ligger Växjö på en sjätte placering, endast tre poäng före AIK. Det skiljer inte många poäng mellan lagen alltså.

Spänningen ökar ju nämnvärt såhär i samband med att slutspelet närmar sig. Och tankarna går ju mycket kring vilka lag som löper högst risk att väljas av de tre topplagen i slutändan.