Dalen – AIK (7-6 efter förlängning)

Dalen mot AIK… snabb och fysisk innebandy. Och visst blev det en match fylld med känslor, både för spelarna och för oss på läktaren. Ingenting var givet någon gång under matchen. Båda lagen fick känna på hur det kändes att vara i ledning för att sedan tappa den.

Som vanligt tänkte jag dock summera lite av mina tankar som de gick under matchen. Märk väl att avsikten inte är att återge ett referat här, men det kanske blir en lite suddig linje emellanåt. Vänligen ha lite tålamod med mig 🙂

Redan några minuter in i matchen kunde hemmapubliken glädjas åt att Johan Eriksson gjorde 1-0 i numerärt överläge (power play). AIK tog dock över första perioden målmässigt, även om det rent spelmässigt kändes jämt, och gick till periodvila med ledning två mål mot ett samtidigt som Kevin Lieback Asp drog på sig en utvisning. Blandade känslor i publiken, men mestadels goda sådana. Dalens power play kändes bra i första perioden. Dalen gick sålunda in i andra perioden och gjorde mål på power play igen genom Mattias Ljunggren som avlossade sitt fina skott.

Jag nämnde ju förresten något om känslor och fysisk innebandy… AIK drog på sig tre utvisningar redan i första perioden. Lite anmärkningsvärt ändå. De lugnade dock ner sig efter det och fick bara en till utvisning som kom i andra perioden. Dalen å andra sidan fick sig en rejält jobbig situation när Ketil Kronberg utvisades för fasthållning följt kort därefter av en utvisning för slag som drabbade Lukas Harnesk. Spel tre mot fem alltså.

Här lyckades dock Dalen reda ut inte bara ett numerärt underläge (box play), utan båda! Inga mål i power play för AIK alltså! Dalen däremot gjorde mål i två av sina fyra power play, men här kan det tilläggas att Jonas Svahn var ynkliga sekunder från att målet skulle ha räknats som power play-mål när han gjorde Dalens fjärde mål i matchen.

Varför nämner jag då detta? Jo, delvis för att jag vill poängtera att det faktiskt blev avgörande för matchen att det ena laget hade starkare spel både i power play och box play, samtidigt som jag upplever det oerhört positivt att Dalen blir konsekvent starkare i sitt power play-spel som har varit vacklande, men som alltmer tagit form i säsongens slutskede.

Jag har även klottrat ner några namn under matchens gång, namn på spelare som förtjänar att nämnas enligt mig. Viktor Nystedt, Anton Åkerlund, Albin Andersson och sist men inte minst, Mattias Ljunggren.

Matchens allra tyngsta bakslag för Dalens del, kom när AIK gjorde sitt 4-6 mål med tio minuter kvar av matchen att spela.

Det märktes att det tog energi från Dalen i ett väldigt viktigt skede av matchen. Då klev dock, något oväntat, backen Nystedt fram, slet åt sig bollen och rusade genom hela planen och la in bollen helt på egen hand bakom Patrik Åman i mål. Wow! Det såg ut som om han bara bestämde sig för att det skulle bli mål – och det blev det! Nystedt gjorde för övrigt en riktigt bra match och utsågs till matchens lirare.

Anton Åkerlund klev in i tredje perioden och gjorde det galant. Killen är yngst i laget, går fortfarande i gymnasiet om jag inte missminner mig, men hoppar in emellanåt och spelar i Dalen och gör det så bra. Han blev en slags energi-injektion och spelar dessutom så förvånansvärt bollsäkert.

Albin Andersson, fortsätter på den inslagna banan. Jag har nämnt tidigare att han hittat sitt spel mer och mer, men något jag inte tror att jag nämnt, men som jag reflekterat över, är hur duktig han är på att jaga till sig utvisningar. Alltså, han stressar upp motståndare så att de gör något ojuste för att stoppa honom. Power play för Dalen. Det är en fin egenskap som kan göra skillnad, särskilt nu när Dalens power play blivit så effektiva.

Mattias Ljunggren, tre mål. Dessutom gjorde han både 6-6-målet och 7-6-målet, assisterad av Martin Tokos båda gångerna. Vilken lirare – så grymt bra! Jag tänker fortsätta efterlysa det – utnyttja den här killens offensiva kapacitet medvetet mer i spelet. I power play gör han mål därför att bollen medvetet spelas till honom. Annars är det ofta lite av en slump att bollen spelas till Ljunggren, som skjuter och många gånger gör det bra. Så blev det ju lite vid 6-6-målet idag. Jag ser framför mig hur första kedjan kan hota med sylvassa skott inte bara från Jim Johansson, utan även Ljunggren. Nu hittar ju Ljunggren bevisligen målet i alla fall, och kanske är det bara jag som är totalt blind för hur Dalens taktik är tänkt att utnyttja hans kvaliteter som skytt, men ibland går det faktiskt matcher utan att han skjutit ett skott. Beror det på att han används som ett hemligt vapen, eller är det för att han ibland glöms bort? Jag har inte svaret.

I övrigt kan jag glatt tillägga att Dalens damlag slog Huddinge. Jag såg tredje perioden där Huddinge fick en hel radda power play serverat, men Dalens damer redde ut det på ett så bra sätt att det aldrig kändes nervöst.

TeamThorengruppen är seriesegrare av allsvenskan norra, trots att det återstår två matcher att spela. Vilken häftig bedrift! Och roligt för Umeå:s innebandy såklart!

Jag hade tänkt skriva något om bottenstriden också. Dessvärre ser det allt mörkare ut för Granlo som får en allt brantare uppförsbacke att bestiga i kampen om att förnya SSL-kontraktet. Och tankarna som kommer av detta är ju självklart – kan Granlo lyckas? Vad händer om de inte gör det?