Silly season…

Av , , Bli först att kommentera 0

…är igång, men det har inte hänt jättemycket ännu så länge. Jag har tänkt ett tag att jag ska skriva något lite längre inlägg om vad som är klart i nuläget och lite om några rykten som florerar på innebandysajter och Twitter. Det kommer dock att dröja ett tag till.

 

Några anmärkningar måste jag ge dock:

Martin Tokos har lämnat Dalen och kommer att spela i Falun nästa säsong. (-)

Johan Eriksson har skrivit på för en fortsättning i Dalen. (+)

Simon Flühman ansluter från Grünenmatt i Schweiz. (+)

Alexander Bodén slutar. (-)

Martin Stolt slutar och spelar i stället i Visby nästa säsong. (-)

 

Kommenterar inte alla rykten, men har några jag tycker känns särskilt intressanta:

Det har spridits en del rykten om att Jim Johansson ska lämna Dalen. Vad jag förstått har han dock viftat bort sådana rykten i en VK-artikel. Jag tror personligen att Dalen håller hårt om Johansson, och han har verkat trivas bra i laget. Förhoppningsvis är det bara rykten.

Ett annat rykte som är Umeå-relaterat på herrsidan är det om Emil Johansson, backen i Falun som ”jagas” av Team Thorengruppen (TTG). Utan tvekan en av de bästa backarna i världen. En spelare som jag blivit allt mer imponerad över de senaste två säsongerna. Lyckas nykomlingen TTG locka till sig Emil Johansson blir jag otroligt imponerad, och förvånad.

 

Jag trodde ett tag att Dalen eventuellt skulle försöka locka till sig backen Anton Eriksson från Granlo också. Inte för att jag hört några rykten om detta, men det är en duktig back och Dalen kan behöva en back eller två till i uppsättningen. Anton Eriksson har dock skrivit på för Pixbo tillsammans med Max Wahlgren och Adam Persson.

 

Även på damsidan verkar Dalen jobba på att spetsa till laget. Målvakten Erika Johansson från Huddinge har skrivit på för Dalen och det går lite rykten om att laget har lite överraskningar på gång. Spännande! Och visst kan det behövas något extra om laget ska ta sig till slutspel nästkommande säsong.

Publikrekord och två heta SM-finaler

Av , , Bli först att kommentera 1

Vi var på plats i Tele 2 arena och såg tillsammans med 18164 andra människor hur Pixbo vann SM-guld mot Kais Mora, samt hur Storvreta knep guldet över Linköping.

Det var mäktigt, det var dådigt och det var fantastiskt roligt! Intressant nog var det ingen av matcherna som gick till förlängning, trots att det var två jämna finaler.

I Kais Mora kan jag inte annat än imponeras, gång på gång, över spelsinnet Anna Wijk besitter. Vilket lag skulle inte vilja ha en sådan spelare? Mora kändes vassa och trubbiga på samma gång, överraskade positivt och negativt under matchen, medan Pixbo kändes stabilare som lag över 60 minuter. Det svängde fram och tillbaka mycket, rent målmässigt, och vi fick som publik se en väldigt underhållande match.

Jag kan inte låta bli att framföra min åsikt kring att det i media har framkommit att kritik riktats mot Pixbo för att de spelar ”tråkig” innebandy och att de inte förtjänar guldet. Tramsigt. Den sortens resonemang har förts även mot Dalens spel i år. Förutom att det är subjektiva bedömningar, vad som är rolig respektive tråkig innebandy, så känns det dessutom som något som sägs i bitterhetens stund. Att ta sig hela vägen till guldet handlar i grund och botten om att spela bäst innebandy – inte roligast innebandy. ”Show-innebandy” kan visserligen vara underhållande, men gång på gång slås jag av hur lag som självutnämnt spelar sådan innebandy även ofta tar naiva beslut i spelet och det brukar kunna straffa sig. Jag ser gärna att bollförande lag som skjuter i täck gång, på gång, på gång, även får kontringar mot sig. Det är inte underhållande innebandy att rulla bollen, det är underhållande innebandy att utmanövrera motståndarna genom att använda respektive lags styrkor och svagheter på rätt sätt. Vad är annars vitsen med att spela bäst av fem/sju? Det ger båda lagen möjligheten att anpassa sina spel på bästa möjliga sätt för att försöka slå ut sina motståndare.

Matchen mellan Storvreta och Linköping var en rysare. Jag trodde att Linköping skulle dra det längre strået, men jag fick bevisligen fel. Anledningen att jag trodde på Linköping beror på att det laget har underskattats – och Storvreta har överhypats. Det ska inte tolkas som så att jag inte tycker att Storvreta förtjänade guldet – jag tycker absolut att de förtjänade att vinna och de har gjort en fantastisk säsong! Däremot vill jag återknyta till något jag skrivit om förut – och som diskuterats en del på Innebandymålvakt (blogg skriven av Stefan Flöjt, finns på innebandymagazinet och är värd att läsas, http://blogg.innebandymagazinet.se/innebandymalvakt/), nämligen att semifinalerna mellan Falun och Storvreta har hypats upp på bekostnad av Linköping och Dalen. Det retar mig att semifinalen mellan Falun och Storvreta har kallats för den moraliska finalen, och att den på något sätt skulle vara viktigare än den riktiga finalen.

Jag förstår absolut tanken, det är två giganter som ställdes mot varandra, det finns heta känslor inblandade, etc. Det borde ha varit lagen som ställdes i finalen menade många. Faktum är att Falun varit bleka i år, har varit otursförföljda med skador och annat, de tog sig med nöd och näppe vidare till semifinal efter att ha mött ett smart och hårt arbetande Mullsjö. Knappast samma oövervinneliga lag vi sett föregående år. Jag är tveksam till om de alls hade kunnat slå Dalen eller Linköping i bäst av sju i år. Faktiskt. Ingenting av det jag såg under slutspelet gav mig känslan av att de skulle ha stått mot Storvreta i finalen om slutspelssystemet med val av lag hade sett annorlunda ut. Det faktum att Falun många gånger var totalt beroende av Emil Johansson och Alexander Galante-Carlström för att vinna, där man tidigare haft en hel uppsjö av spelare som klev fram när det behövdes, sade mig att laget inte alls hade samma bredd längre. Jag tror att vi får se ett bättre Falun nästa år – men årets upplaga var inte på något sätt givna SM-finalister.

Jag imponerades mer av Linköping som med smart spel, tålamod och skickliga spelare banade väg genom både Pixbo och Dalen för att ta sig till final. Storvreta hade på förhand pratat om att de skulle vara det bollförande laget, man räknade med att Linköping skulle gå på kontringar. Jag kände inte alls att matchbilden såg ut på det beskrivna sättet – och Linköping var väldigt nära på att ta hem guldet. Storvreta fick slita stenhårt, precis som Linköping. En värdig finalmatch mellan två jämbördiga lag, och en värdig vinnare. Martin Karlsson var omänskligt bra. Han utstrålar inte bara viljestyrka och känslor i intervjuerna (under säsongen som varit), han gjorde det ordentligt på planen i finalen också. Mattias Samuelsson var omänskligt bra, han förtjänade att få avgöra. Vilken karaktär han uppvisat den här säsongen!

 

Nu blir det inte så mycket bloggande om matcher och dylikt, eftersom säsongen är över. Däremot skiftar fokus över till silly season – perioden mellan säsongerna, där spelare och tränare byter klubbar, ryktena florerar och spekulationerna far åt alla håll och kanter! Olidligt spännande förstås. Räkna med en del inlägg framöver – fokus huvudsakligen på Dalen, men det blir nog även en del annan innebandy som slinker med som vanligt.

Laget som gick från botten till toppen

Av , , Bli först att kommentera 0

Risk för ett lite längre inlägg idag. Jag tänker inte hålla mig värst länge vid förlusten mot Linköping utan bara kort och gott önska Linköping lycka till i SM-finalen, med ett litet tillägg:

Se till att visa innebandy-världen att ni förtjänat er plats i finalen, att slå ut Pixbo och Dalen i slutspelet är ingen liten bedrift – gå för guldet nu!

 

Dalen gick alltså inte hela vägen till finalen, men fick ett värdigt brons efter en välspelad säsong där laget slutade som femma i tabellen och sedan slog ut fyran Växjö med 4-0 i matcher. För oss som flitigt följt Dalen under hela silly season efter föregående säsong och som tittat på deras prestationer under försäsongen och Scandic Cup kom det inte som någon överraskning att Dalen skulle vara med på riktigt i jakten på guldet – men för många andra experter och diverse tippare och tyckare inom innebandy har det däremot varit allt annat än givet. Inför säsongen var Dalen tippat allt mellan 8 till 12 placeringar, jag minns särskilt att Jonas Gustavsson (författare till den mycket läsvärda innebandybloggen på Aftonbladet – rekommenderas!) i början av säsongen uttryckte att det inte vore någon vågad gissning att anta att Dalen tillsammans med Karlstad och Granlo skulle göra upp i botten denna säsong. Jag är glad att Dalen fick motbevisa sådana gissningar.

Annars har det ju varit lätt att förstå varför många tvivlat på vårt kära Umeå-lag. Före denna säsong hade laget haft två rejält tunga säsonger. Först så när på att åka ut ur SSL för att sedan missa slutspelet på målskillnad mot Warberg. Dalen såg dessutom väldigt bleka ut de två säsongerna – laget var i princip helt beroende av trion Ketil Kronberg, Alexander Bodén och Johan Eriksson. När sedan rutinerade backar som Adam Berglund och Kim Lundström försvann, ja då fanns det kanske skäl att börja oroa sig. Martin Rudeström var dessutom så härjad av skador att han inte kunde fortsätta spela i SSL-laget. Rudeström var en målvakt som imponerade stort med fina reflexer när han fick spela utan smärta, men det var så smärtsamt tydligt hur han hölls tillbaka av sina skadebekymmer. Att dessutom förlora en så skicklig straffspecialist var kännbart.

Under silly season hände det dock saker. Dalen var ett av de aktivaste lagen och jag följde hängivet varenda rykte, spekulation och nyhet som jag kunde komma åt. När det ryktades att Jonas Svahn var på väg in från Falun, något jag och min fru fick reda på när vi var på ett pendeltåg i Stockholm, så brast vi ut i high-fives och glädjetjut. Ryktena kring Svahn sade att han eventuellt inte skulle få fortsatt förtroende i Falun efter att ha gjort en sämre säsong än väntat. Sedan gick han ut i slutspelet och imponerade stort och Falun gick då ut med beskedet att de visst ville behålla den skicklige centern. Det kändes nästan för bra för att vara sant, något vi knappt vågade hoppas på, tänk om Svahn faktiskt skulle komma till Dalen? Och visst blev det så. Jonas Svahn gick tillbaka till Dalen där han spelat tidigare och har gjort en fantastisk säsong och verkligen fått visa hur grym han är. Han nämns ofta i sammanhang där man hyllar hans snabbhet på planen, men jag tycker att han har ett flertal kvaliteter som imponerar, där spelsinne, lagkänsla och envishet bara är några av dem. Svahn får sina medspelare att bli bättre – en riktig ledare och center!

Från Falun kom även målvakten Måns Parsjö-Tegnér. Det kan inte ha undgått någon som läst denna blogg att ”Månstret” Parsjö-Tegnér varit en framgångshistoria långt över allas förväntan. Att han skulle göra bra ifrån sig var aldrig någon tvekan – men han har varit en av de absoluta nyckelspelarna i Dalen denna säsong. Jag och min fru gladdes åt nyheten att han skulle spela för Dalen när vi fick höra det. Parsjö-Tegnér fick vakta målet några matcher för Falun under säsongen före och då tyckte vi båda två att han var väldigt imponerande. Tänk att ha en sådan stjärna som andramålvakt. Falun har varit ordentligt bortskämda! På sistone har det pratats en hel del om att han kan och kommer att bli en landslagsmålvakt – en ny Patrik Åman eller Viktor Klintsten. Vi får se, men jag skulle inte bli förvånad om vi får se Månstret i blågult inom en snar framtid.

In från Team Thorengruppen kom även Fredrik Edholm, en målgörare. Edholm skadades tyvärr under försäsongen och har sedan haft en svajig säsong där han blandat och gett. Han har dock en hel del fina kvaliteter och kommer förmodligen att synas mer nästa säsong. Förutom att han har ett hårt och pricksäkert skott är han duktig i det fysiska spelet och imponerar med sina tekningar. Känslan är att Edholm bara behöver lite mer tid för att vänja sig vid tempot i SSL för att bli riktigt bra. Det blir intressant att följa honom nästa säsong helt klart.

Lukas Harnesk, backen från allsvenska Täby, kom in i Dalen lite som en joker. Jag visste ingenting om honom, annat än vad Dalen beskrivit i sin motivering. Klart nyfiken fick vi se vad han gick för redan under försäsongen i Scandic Cup. Wow, här stod det klart direkt att Dalen hade värvat en riktig topp-back med känsla för försvarsspel och skott-täckning. Kännetecknande för Harnesk är att han vinner bollar, räds inga närkamper och flyger över sargen mer än någon annan spelare i Dalen. Hur mycket stryk ska en och samma person behöva ta under en säsong? Han har dessutom en väldigt följsam skott-täckningsstil, eller som min fru beskrev det, ”han slingrar sig som en orm” – vilket passar otroligt bra in i Dalens sätt att spela och måste vara ett skönt stöd för målvakten. Många har ju fått upp ögonen för Harnesk den här säsongen, framför allt för det fina spelet, men kanske en liten del berott på den så kallade ”nakenchocken” när han bjöd på en nakenbild i samband med att han gjorde sitt första mål i SSL. En kille som bjuder på sig själv, både på och av planen alltså.

Henrik Sjöström anslöt till Dalen från Umeå City, om jag inte missminner mig, och har varit en viktig spelare i Dalens box play. Håller huvudet kallt, täcker skott utan att tveka en sekund och har gjort en bra säsong utifrån den speltid han har fått. Jag tycker att kombinationen av att inte låta sig stressas så lätt trots att man är ny i SSL, och känslan för att täcka skott och backa upp målvakten är fina kvaliteter hos en back. Även här en spelare som det kommer bli intressant att följa hans utveckling framöver!

In kom även den unge Anton Åkerlund, spelaren från Gamla Stan i Skellefteå. Jag tror att han bara var 17 år gammal när han började i Dalen, men jag kan ha fel. Här har vi en framtidsspelare. Som jag skrev för några inlägg sedan, har Åkerlund spelat i Dalens första eller andra kedja gång efter annan och gjort det på ett sätt som gör att det känns självklart att han hör hemma där. Håller huvudet kallt, läser spelet, skickar iväg avvägda passningar, kan trilla boll i hörnen med Ketil Kronberg och Johan Eriksson, eller fylla ut för Marcus Berglund och anpassa sig efter Jonas Svahns fartfyllda spel. Har visat prov på en imponerande kylighet när han fått frilägen och har gjort flera mål under säsongen, trots att han inte haft möjlighet att spela hela säsongen med Dalen. Känslan är att han kan bli hur bra som helst, och Dalen har uppenbarligen gett honom ett stort förtroende. Jag hoppas att vi får se Åkerlund i Dalen hela nästa säsong, det kommer att bli riktigt bra!

Sedan har vi finske Ville Turula, för mig en helt okänd spelare före säsongen, som Dalen tydligen hade haft ögonen på ett tag. Har spelat som center i tredje kedjan och blandat och gett en del. Framför allt varit bra i det offensiva spelet, men behövt lite mer stöd och coachning i det defensiva. Det är dock något med honom som gör att jag och min fru hållit tummarna extra mycket för hans skull. Turula har visat prov på nerver när han tagit avslut utan att tveka, lyckas med en del omöjliga passningar, såsom bland annat till Bodén i ena matchen mot Linköping, och räds inte stora fysiska motståndare. När Turula gjort en bra match, då har han varit riktigt bra! Lite likt Edholm kan han behöva lite mer tid för att vänja sig vid SSL – kändes i början av säsongen som att han inte riktigt hängde med i det höga tempot. Gjort en tydlig utveckling under säsongen och jag hoppas att Dalen ger honom chansen att fortsätta i laget. Det ska bli intressant att se Turula efter en hel försäsong med Dalen.

Jag går inte in på spelare som inte haft möjligheten att spela, eller som spelat väldigt lite. Däremot har ju Dalen haft en hel del spelare som inte varit nyförvärv den här säsongen, men som gjort en fantastisk resa i alla fall! Jag börjar här med backarna.

Mattias Ljunggren, efter den här säsongen känd som mannen med slagskottet – jämförd med Nicklas Lidström från NHL (för sitt fina slagskott). Ljunggren har blivit uttagen till landslaget, helt klart välförtjänt, och det är lätt att imponeras av hans skott som gjort att han satt bollen i målet många gånger under både säsongen och slutspelet. Ljunggren besitter dock många fler kvaliteter som förtjänar att lyftas – spelsinnet och speluppfattningen, coachningen och peppningen av sina medspelare kombinerat med det fina försvarsspelet och det hårda slagskottet. Han har verkligen blivit den där backen Dalen har behövt sedan Robin Nilsberth lämnade laget. Om inte Ketil Kronberg bar lagkaptensbindeln skulle jag utan tvekan kunna se Mattias Ljunggren bära den och göra det väl. En riktig nyckelspelare för Dalen.

Patrik Suchanek, ber om ursäkt att de tjeckiska namnen saknar korrekta tecken, stannade kvar i Dalen även efter att lagkamraten och vännen Milan Tomasik lämnade Dalen för spel i Visby. Känslan inför säsongen var att Dalen skulle ha gått under om Suchanek också lämnat. Här har vi en back som gör otroligt fina avvägningar och fyller en viktig roll i Dalen. Suchanek gör ett enormt jobb i försvarsarbetet och jag imponeras gång på gång av att han vid rätta tillfällena går på motståndare med bollen precis tillräckligt för att ge bort ett frislag (utan att utvisas), för att köpa tid och andrum för Dalen att samla sig. Duktig på att vända bort motståndare emellanåt och lägga fina passningar utifrån lägen han själv skapar. Han har även en del fina offensiva kvaliteter som gör sig bra i en power play-uppställning, även om han sällan fått chansen. Jag ser det som en stor vinst för Dalens del om Patrik Suchanek väljer att stanna en säsong till i laget.

Stefan Dellsand-Lindberg, en back som tagit flera kliv framåt i sitt spel sedan föregående säsong. Jag var envist säker på att han skulle kliva fram och imponera den här säsongen. Han har en bit kvar, har blandat och gett en del under säsongen som varit, men något som jag imponeras av gång på gång är hans offensiva spel. Det påminner lite om Thomas Holmgren (och Johan Eriksson), den där förmågan att befinna sig på rätt ställe för att få ett fint läge. Dellsand-Lindberg har visat en större trygghet i sitt spel och känslan är att om han fortsätter sin utveckling även under nästa säsong, kommer det bli riktigt bra.

Viktor Nystedt, backen som jag hört kallas ”yrvädret” på läktaren, förmodligen för att han är både snabb och aldrig tvekar att snurra en, två eller rentav tre gånger för att skaka av sig sina jagande motståndare. En back som likt Dellsand-Lindberg har tagit flera kliv framåt sedan föregående säsong och han spelar ett underhållande spel. Kommentatorer brukar nämna det i sändningar att de gillar att se Nystedt på planen. Jag kan bara instämma. Den här säsongen har han kombinerat sitt snurriga spel med en säkerhet med bollen som gång på gång öppnat upp möjligheter när han plötsligt sticker iväg som skjuten ur en kanon efter att ha snurrat runt motståndare på egen planhalva. Dalen är duktiga på att ta fram skickliga backar och Nystedt är inget undantag.

När så backarna är avklarade fortsätter jag nedan med övriga spelare.

Albin Andersson har spelat mindre denna säsong än vad han gjorde föregående säsong. Det har varit lite blandade prestationer där han ibland imponerat stort och ibland varit nästan osynlig. Andersson är duktig i anfallsspelet, bidrar med fart och fläkt och framför allt en oräddhet att kliva in som ibland skapar farliga kontringslägen för motståndarna, men som oftare skapar total oreda och kaos i motståndarnas försvar och som leder till att de drar på sig utvisningar och ibland även straffar. Jag kan inte komma på en annan spelare i Dalen som lyckas vinna så många utvisningar åt laget som Albin Andersson. Den där oräddheten som både Andersson och Harnesk uppvisar i sina spel är imponerande, men jag hoppas bara att det inte leder till att de skadar sig – de har båda åkt på ett antal otrevliga flygturer, särskilt Andersson som dessutom slog i huvudet olyckligt vid ett tillfälle.

En spelare som kännetecknas av en hög lägstanivå är Marcus Berglund. Gör han någonsin en dålig match? Känslan är att han ska fokusera på att utveckla en högre högsta nivå, men det är en trygghet att ha spelare som Berglund i laget. Spelare som alltid kan kliva in och gör jämna och bra prestationer. Påminner mig om forne Dalen-spelaren Kim Lundström i det avseendet. Brukar kunna flyttas runt lite och ändå göra bra ifrån sig. Undrar om han likt Lundström även klarar av att vikariera som back? Berglund är även han en spelare som blivit märkbart bättre och bättre för varje säsong. Det gör det extra roligt att se vad han kommer med nästa säsong.

Så vidare till Jim Johansson, ”mannen som vrider och vänder på det mesta” eller som ”vänder på en femkrona”, ja, alltså hans smeknamn är i alla fall grundade på att han tar bollen, lägger den i ”hooken” och vrider runt och drar iväg ett dragskott som är både välplacerat och som letar sig mellan både täckande försvarare och målvakt. Johansson var i det närmaste osynlig när han tillslöt förra säsongen efter att ha spelat en kort period i Norge, men har vuxit till en riktig gigant i Dalen i år där han stått för många av Dalens mål. Visar fina kvaliteter såsom ett fint spelsinne (vilket blir så tydligt när han och Svahn gör sina varianter tillsammans), ett sinne och skott för att göra mål, är duktig på att bryta in och ta bollen av motståndare och har blivit allt bättre i sin forechecking. Ryktena säger att Jim Johansson är en av flera kandidater som övervägs att få chansen att spela i landslaget – väldigt roligt och välförtjänt förstås om det visar sig stämma.

Tjecken Martin Tokos är en spelare med många sidor. Med sin snabbhet och sin bollskicklighet kombinerat med att hålla en jämn nivå i avsluten när han får chansen, är han ett farligt offensivt vapen som Dalen ibland inte tagit tillräckligt tillvara på kan jag tycka. Däremot har Dalen satt honom på uppgiften att jaga boll och där är han en gigant. Ingen i Dalen och få i SSL är så duktiga i forecheckingen som Martin Tokos. Han står dessutom ofta för ett väldigt bra hemjobb när spelet böljar fram och tillbaka. Han är även en makalöst skicklig box play spelare och kan där ersätta endera Jonas Svahn eller Ketil Kronberg utan att det känns som ett nedbyte på något sätt. Nu har jag sett så sent som idag att det ryktas att Tokos är på väg bort från Dalen. Jag kan bara hoppas att ryktena har fel. Tokos är en nyckelspelare i Dalen och någon som förtjänar en fast plats i lagets första eller andra kedja om han fortsätter spela som han gjort denna säsong.

Johan Eriksson, målskytten som kanske inte fått göra så många mål som förväntats, eller som han brukar. Eriksson har dock ett spelsinne som klart överstiger många i SSL. Han är en spelare som är där han behöver vara och som skapar farliga lägen utav ingenting. Det gör han så bra tillsammans med sina kedjekamrater Ketil Kronberg och Alexander Bodén. Att han dessutom är vass i forecheckingen, trots att han, förlåt Eriksson, inte är den snabbaste spelaren och inte sällan blir omsprungen av motståndare, beror just på detta. Ett skarpt spelsinne där han är duktig på att läsa av motståndare och vad som kommer att hända. Får vi se ännu en säsong av Eriksson i Dalen-tröjan? Jag kan bara hoppas!

Även Ketil Kronberg har haft svårt att göra poäng i år, jämfört med föregående säsonger. Men vad han inte bistår med i mål eller assists ger han ju såklart laget genom den energi, den järnvilja och det jävlar anamma han utstrålar. Precis som Jonas Svahn är Kronberg en spelare som får sina medspelare att skina. Det är en sån spelare alla lag skulle vilja ha, utstrålar ledarskap och laganda. Besitter en otrolig kyla när det gäller som mest, något han bevisat gång på gång genom åren, men inte minst när han satte alla tre straffarna mot Robin Laakso i Linköping under semifinalerna. Samtliga var med kniven mot strupen så att säga. Otroligt imponerande! Ketil Kronberg symboliserar Dalen och pratar vi om nyckelspelare är han nog den allra största.

Alexander Bodén, som gjort sin sista match i SSL (vad vi vet) och som därmed lämnar ett enormt hål i Dalen att fylla. En spelare som likt sina kända kedjekamrater kännetecknas av lurighet, enormt sinne för spelet, skicklighet med bollen och fina avslut. Bodén har is i magen på planen, kan hålla i bollen trots att motståndare trycker på och jagar, gör fina avvägningar och luriga passar med enorm precision. Har visat prov på att vara en duktig taktiker och får använda detta i sitt arbete som tränare för det kanadensiska landslaget i innebandy. Det blir intressant att se om han får sin tröja hissad bredvid hans bror Peders tröja. Jag tycker att han är förtjänt av det. En Dalen-gigant har valt att kliva ned och förtjänar att hyllas för sin tid och sina prestationer!

 

Vidare bör ledarstaben med tränarna Urban Karlsson, Jonatan Brolin och Christian Hjort tillsammans med lagledare Eva Lindgren hyllas för allt jobb de lagt ned och vad de lyckats förmå laget att prestera under säsongen. Dalens framgångar kan beskrivas som att man tagit tillvara på alla lagets styrkor och svagheter och verkligen lyckats krama ur så mycket man bara kunnat av detta. Fantastiskt av både spelare, ledare och förening!

Slutligen måste även publiken få en stor hyllning! Dalens publiksiffror visar verkligen hur stort intresset för innebandy är i Umeå! Trea i publikligan under säsongen och i slutspelet har man klart imponerat stort med siffror över 2000 varje match!

Tack för den här säsongen Dalen! Ni har sannerligen varit laget som gick från botten – till toppen!

På återseende nästa säsong, och kanske finns det då även experter, bloggare och tyckare som vågar tro lite mer på er!

Förlust efter straffar – samt lite synpunkter om dåligt uppträdande på twitter

Av , , Bli först att kommentera 0

Något försenat inlägg efter gårdagens match mellan Linköping och Dalen. Matchen slutade med vinst för Linköping, 8-7 efter straffar.

I övertidsperioden satte Dalen en stark tro till sin kapacitet och styrka i straffläggning – en satsning som dock inte gick vägen. Dalen rullade mest av tiden och Linköping stod stilla och tittade på. Publiken buade. Linköping gjorde en riktigt bra straffläggning samtidigt som Måns Parsjö-Tegnér gjorde sin första match på länge där han inte kändes omänskligt bra. Rättvis vinst Linköping alltså. Även om det satt helt galet långt inne. Ketil Kronberg kvitterade till 7-7 med 4 sekunder kvar av matchen – alltså kl 19.56 i period 3!

Ketil Kronberg var i makalös form och gjorde en strålande match. Förutom att han gjorde flera mål så var han även rejält kylig och satte båda sina straffar i matchen. Det var aldrig någon tvekan, de skulle bara sitta. Kronberg har verkligen varvat upp i slutspelet. En annan gammal veteran som storligen bidrog, trots begränsade möjligheter att spela på grund av hans fotleder, var Alexander Bodén som gjorde både mål och assist. Något som jag tycker kännetecknar både Alexander och Peder Bodén är deras sinne för spelet och förmåga att göra vassa passningar. Det är som om de har ett sjätte sinne för att passa bollen. Riktigt roligt att se förstås!

Några andra spelare jag tycker stack ut lite extra var Ville Turula som inte bara stod för en riktigt fin assist till Alexander Bodén när Dalen gjorde sitt första mål, utan som även stod upp bra mot Linköping och kan vara nöjd med sin insats i matchen. Det vore märkligt att inte nämna Jim Johansson här, som återigen fick visa upp sitt fina skott och som gjorde två mål i matchen. Jag tyckte också att den minen han gjorde efter att han satte 4-5-målet till Dalen var målande – han såg ut att ha fått nog och bestämt sig för att sätta punkt för Linköpings kaskad av mål (det rasade in mål för Linköping tidigt i tredje perioden). Jag ska slutligen även nämna Jonas Svahn, som intressant nog fick 2 av 5 i betyg på den största innebandysajtens betygsättning, trots att han gjorde 3 assist i matchen och även var så när på att göra mål också. Visst är det subjektivt vad som imponerar hos en spelare och vad denne presterar – men en 2:a? Förväntningarna måste vara skyhöga på stackars Svahn – jag tyckte i alla fall att han stod upp bra.

 

Slutligen måste jag bara kommentera något kort också kring uppträdandet runt innebandyn. Det har säkert undgått de flesta, men i samband med att Dalen rullade bollen i övertidsperioden för att gå över till straffar, så tweetades och re-tweetades en del syrliga och rentav nedlåtande kommentarer på Linköpings officiella twitterkonto. Såhär i efterhand har de tagits bort, men det är ändå ganska illa att tweeta kommentarer i stil med att Dalen spelar tragisk innebandy och re-tweeta att det är synd om Dalens supporters och att det inte kan begripas hur de säljer något säsongskort. Nivån på dessa inlägg är rejält låg, men så kan det vara när folks känslor blandas in. Däremot är det inte lämpligt att det är en klubbs officiella konto som skriver och sprider det. Skärpning!

Det kan ju även tilläggas att Linköping i första matchen mot Dalen, uppe i Umeå, i likhet med Dalen stod stilla och rullade mycket boll för att låta tiden gå. Det är inget konstigt med det, ett medvetet taktiskt drag som laget vidtar för att de upplever att de tjänar på det i matchbilden. Jag har tillskrivit detta till Linköping som att det är bevis på tålamod och att spela medvetet, men det är synd att Dalen ska hånas när de gör i princip samma sak. Ett taktiskt drag att rulla boll och döda tid.

Wibax eller Thorengruppen – Vilka får vi se i SSL nästa säsong?

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag spelades den andra kvalmatchen till svenska superligan (SSL) mellan de nämnda lagen. Wibax Patriots (från Piteå) ledde med 1-0 i matcher efter att ha vunnit första omgången med 7-3 uppe i Piteå. Dagens match vanns dock av hemmalaget Team Thorengruppen (TTG) med siffrorna 6-4. Nu står det alltså 1-1 i matcher och det hela avgörs under morgondagen här i Umeå.

Några reflektioner av dagens match är att det kändes jämnt mellan lagen, morgondagens match kan nog bli en rysare – särskilt när spel i SSL står på spel.

Matchen tog ordentlig skruv först i tredje perioden och TTG fick rejäl fart i fötterna och drog ifrån till 6-2. Då kändes Wibax lite vemodiga och hade svårt under någon minut att få igång spelet igen. Plötsligt gjorde Erik Nilsson 6-3 och Wibax började ta fart igen, men fick en utvisning mot sig för hårt spel. Backen Jonas Strandelin såg lika förvirrad ut som jag kände mig. Det är dock mycket möjligt att jag missade något eftersom min fokus trots allt var på bollen. Däremot var det klart motigt för Wibax att få en utvisning mot sig där och då i matchen.

Frågan var om Wibax skulle ha vad som krävdes för att ta ikapp detta. Stora delar av matchen spelade de försvar, forecheckade inte nämnvärt högt och verkade nöjda med att låta TTG föra spelet. Med underläge tre mål så behövdes det plötsligt ske en förändring. Vilket jag också tycker att Wibax gjorde. De skruvade upp temperaturen i matchen flera grader och även om det bara slutade 6-4, så var känslan att det kunde ha rullat in en boll åt endera håll när som helst. Wibax kan pressa på om det behövs, vilket kan vara mentalt viktigt att ha med sig i morgondagens avgörande match.

Så.. morgondagens match då?

Fördel TTG som har hemmaplan och som dessutom är mer bollförande och ”favoriter” i detta kval. De måste dock vara väldigt vaksamma och inte slappna av under de avgörande 60 minuterna för att inte förlora detta mot Wibax. Får Wibax en bra start på matchen och tar ledningen med två eller tre mål, ja då tror jag att det kan bli riktigt tungt för TTG – då får Wibax möjligheten att spela en sorts spel de, vad jag sett, är riktigt duktiga på. Wibax känner nog även att de kan njuta lite mer av spelet som underdogs – TTG däremot har mycket press på sig. De har varit nära ett avancemang till SSL ett tag nu och har ju verkligen haft fina förutsättningar denna säsong.

Avgörande för lagen kan även bli den målvakt som är mest på hugget – blir det Erik Ställ i TTG eller John Stiglund i Wibax som vinner målvaktsduellen och hjälper sitt lag till SSL? Ställ som är följsam och gör sig stor i målburen och som har ett bra utkast han inte räds för att använda, och Stiglund som har en något mer aktiv spelstil och känns väldigt kvick med fina reflexer, vad jag skådat.

 

En sista reflektion också:

Piteås tillresta fans måste ju självklart nämnas. Det var kanske, lite grovt uppskattat, en fjärdedel av publiken på läktarna som hejade på Wibax Patriots – och de överröstade Umeåpubliken i alla avseenden. Det måste kännas roligt att få med sig sådant stöd här i kvalet och det kan nog ge viktig energi för de rödklädda spelarna. Alltid roligt med folk som stöttar sina lag på matcherna!

Vinner Wibax publikduellen i morgon också?

Skön hemmavinst för Dalen

Av , , Bli först att kommentera 1

Även om kvällens match inte var den mest underhållande match som skådats inom innebandy så hade den sina höjdpunkter. Resultatet blev 4-1 till hemmalaget Dalen och den enda målskytten för Linköpings del var den forne Dalen-spelaren Milan Tomasik som gjorde ett fint mål i början av andra perioden.

För övrigt tycker jag att de tjeckiska landslagsspelarna glänste på planen! Eller, i vart fall tre av dem. Matej Jendrisak var oväntat osynlig i spelet. Både Patrik Suchanek och Martin Tokos gjorde däremot en strålande match. Jag tycker även att Milan Tomasik bidrog med en hel del, förutom med ett mål, även med sitt spelsinne och hjälpte Linköping att skapa en del svettiga lägen mot hemmalaget. Något blandade känslor när han gjorde mål mot Dalen ska jag erkänna.

Milan Tomasik förresten. Visst känner ni till att han gick till Visby denna säsong och spelade allsvensk innebandy? Vad jag hört så gick det lite sisådär. Jag tror att förväntningarna var skyhöga på vad han kunde tillföra. Det var glädjande för innebandy-Sverige, känner jag, att han fick möjligheten att komma till Linköping i stället. Och vad jag sett har han gjort det bra ännu så länge!

Lite kul off-topic också för den som inte följt det tjeckiska landslaget – en kedja som presterade riktigt bra senast i VM var en ihopsatt kedja med just Martin Tokos, Milan Tomasik och Patrik Suchanek tillsammans.

Nåväl, åter till kvällens match.

Suchanek, den kortväxte backen som står upp så bra mot Linköpings jättespelare. Han har en imponerande kombination av sinne för försvar och anfall och håller huvudet kallt i stressade lägen. Jag har ju nämnt det tidigare att han har ett bra sikte på sina skott också. Vi får inte se dem alltför ofta, men jag väntar bara på det där målet när han drar ett av sina luriga skott.

Martin Tokos, oj oj oj, stod för både assist och mål i kvällens match. Han började i tredje kedjan och fick sedan mer plats när Dalen gick ner på två kedjor. Det är ett mönster vi sett många gånger den här säsongen. Han har kvicka fötter och hinner också med att fånga upp bollar (ibland jonglerandes) och läsa spelet på samma gång. Det finns lite Jonas Svahn över hans kvaliteter – en stark spelare både offensivt och defensivt. Enormt duktig i box play. Sätter ofta sina lägen. Och något han gör bättre än någon annan spelare i Dalen är forecheckingen. Jim Johansson har snäppat upp det mer och mer, men ingen kan jaga boll och stressa motståndare längst fram som Tokos.

Och så vidare till lite annat än de tjeckiska spelarna.

Det måste konstateras att båda lagen hade ganska omärkvärdiga power play – Dalens två försök resulterade faktiskt inte i någonting – och Linköping fick mest smaka på kvicka kontringar av Dalens box i sitt enda power play för matchen. Faktum var att Dalen fick fler lägen i 2 minuter box play än på fyra minuter power play.

Det snackas ju en hel del om ”special teams” – exempelvis i power play / box play, och här kan båda lagen verkligen snäppa upp sina power play. Eller har de helt enkelt bara så bra box play, båda lagen?

Frågan var ju också lite efter förra matchen om Johan Eriksson hade fått igång målproduktionen. Alltså, killen lyckas ju läsa spelet och placerar sig där han ska och får fina lägen, men ikväll så ville det varken första, andra, tredje eller fjärde gången. Frustrerande! Vad händer tänkte vi på läktaren? Eriksson är ju notorisk måltjuv, brukar få in bollen i lägen där det inte ska vara möjligt. Så plötsligt satt den! Johan Eriksson fick bollen av en slarvande Linköping-spelare nere i Linköpings ena hörn och gjorde mål på egen hand.

I en så tajt och mållös match var det ett otroligt viktigt mål. Och viktigt att Eriksson fick visa vad han faktiskt kan så bra – att göra mål!

Även Jonas Svahn gjorde mål idag. Två gånger. Men som så ofta är det inte bara målen han gör utan det spel och det slit han gör på planen som gör att han förtjänar att nämnas.

Slutligen, målvaktskampen. Både Måns Parsjö-Tegnér och Robin Laakso var bra idag. Inte helt oväntat. Det är två av Sveriges bästa målvakter. Om det var en kamp mellan målvakterna så tog Parsjö-Tegnér hem den här matchen – men jag tycker att Laakso gjorde en bra match och inte ska lastas alls för att Linköping förlorade ikväll.

Nu väntar ännu en match i denna matchserie på måndag. Får se om jag smiter in ett till inlägg under helgen, det känns som att jag har en del jag vill få ur mig, men såhär på kvällen efter en hel arbetsvecka är det svårt bara att samla tankarna.

På återseende hoppas jag!