Publikrekord och två heta SM-finaler

Vi var på plats i Tele 2 arena och såg tillsammans med 18164 andra människor hur Pixbo vann SM-guld mot Kais Mora, samt hur Storvreta knep guldet över Linköping.

Det var mäktigt, det var dådigt och det var fantastiskt roligt! Intressant nog var det ingen av matcherna som gick till förlängning, trots att det var två jämna finaler.

I Kais Mora kan jag inte annat än imponeras, gång på gång, över spelsinnet Anna Wijk besitter. Vilket lag skulle inte vilja ha en sådan spelare? Mora kändes vassa och trubbiga på samma gång, överraskade positivt och negativt under matchen, medan Pixbo kändes stabilare som lag över 60 minuter. Det svängde fram och tillbaka mycket, rent målmässigt, och vi fick som publik se en väldigt underhållande match.

Jag kan inte låta bli att framföra min åsikt kring att det i media har framkommit att kritik riktats mot Pixbo för att de spelar ”tråkig” innebandy och att de inte förtjänar guldet. Tramsigt. Den sortens resonemang har förts även mot Dalens spel i år. Förutom att det är subjektiva bedömningar, vad som är rolig respektive tråkig innebandy, så känns det dessutom som något som sägs i bitterhetens stund. Att ta sig hela vägen till guldet handlar i grund och botten om att spela bäst innebandy – inte roligast innebandy. ”Show-innebandy” kan visserligen vara underhållande, men gång på gång slås jag av hur lag som självutnämnt spelar sådan innebandy även ofta tar naiva beslut i spelet och det brukar kunna straffa sig. Jag ser gärna att bollförande lag som skjuter i täck gång, på gång, på gång, även får kontringar mot sig. Det är inte underhållande innebandy att rulla bollen, det är underhållande innebandy att utmanövrera motståndarna genom att använda respektive lags styrkor och svagheter på rätt sätt. Vad är annars vitsen med att spela bäst av fem/sju? Det ger båda lagen möjligheten att anpassa sina spel på bästa möjliga sätt för att försöka slå ut sina motståndare.

Matchen mellan Storvreta och Linköping var en rysare. Jag trodde att Linköping skulle dra det längre strået, men jag fick bevisligen fel. Anledningen att jag trodde på Linköping beror på att det laget har underskattats – och Storvreta har överhypats. Det ska inte tolkas som så att jag inte tycker att Storvreta förtjänade guldet – jag tycker absolut att de förtjänade att vinna och de har gjort en fantastisk säsong! Däremot vill jag återknyta till något jag skrivit om förut – och som diskuterats en del på Innebandymålvakt (blogg skriven av Stefan Flöjt, finns på innebandymagazinet och är värd att läsas, http://blogg.innebandymagazinet.se/innebandymalvakt/), nämligen att semifinalerna mellan Falun och Storvreta har hypats upp på bekostnad av Linköping och Dalen. Det retar mig att semifinalen mellan Falun och Storvreta har kallats för den moraliska finalen, och att den på något sätt skulle vara viktigare än den riktiga finalen.

Jag förstår absolut tanken, det är två giganter som ställdes mot varandra, det finns heta känslor inblandade, etc. Det borde ha varit lagen som ställdes i finalen menade många. Faktum är att Falun varit bleka i år, har varit otursförföljda med skador och annat, de tog sig med nöd och näppe vidare till semifinal efter att ha mött ett smart och hårt arbetande Mullsjö. Knappast samma oövervinneliga lag vi sett föregående år. Jag är tveksam till om de alls hade kunnat slå Dalen eller Linköping i bäst av sju i år. Faktiskt. Ingenting av det jag såg under slutspelet gav mig känslan av att de skulle ha stått mot Storvreta i finalen om slutspelssystemet med val av lag hade sett annorlunda ut. Det faktum att Falun många gånger var totalt beroende av Emil Johansson och Alexander Galante-Carlström för att vinna, där man tidigare haft en hel uppsjö av spelare som klev fram när det behövdes, sade mig att laget inte alls hade samma bredd längre. Jag tror att vi får se ett bättre Falun nästa år – men årets upplaga var inte på något sätt givna SM-finalister.

Jag imponerades mer av Linköping som med smart spel, tålamod och skickliga spelare banade väg genom både Pixbo och Dalen för att ta sig till final. Storvreta hade på förhand pratat om att de skulle vara det bollförande laget, man räknade med att Linköping skulle gå på kontringar. Jag kände inte alls att matchbilden såg ut på det beskrivna sättet – och Linköping var väldigt nära på att ta hem guldet. Storvreta fick slita stenhårt, precis som Linköping. En värdig finalmatch mellan två jämbördiga lag, och en värdig vinnare. Martin Karlsson var omänskligt bra. Han utstrålar inte bara viljestyrka och känslor i intervjuerna (under säsongen som varit), han gjorde det ordentligt på planen i finalen också. Mattias Samuelsson var omänskligt bra, han förtjänade att få avgöra. Vilken karaktär han uppvisat den här säsongen!

 

Nu blir det inte så mycket bloggande om matcher och dylikt, eftersom säsongen är över. Däremot skiftar fokus över till silly season – perioden mellan säsongerna, där spelare och tränare byter klubbar, ryktena florerar och spekulationerna far åt alla håll och kanter! Olidligt spännande förstås. Räkna med en del inlägg framöver – fokus huvudsakligen på Dalen, men det blir nog även en del annan innebandy som slinker med som vanligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>