Säsongens första förlust

Falun

Gårdagens match mot Falun slutade dessvärre med förlust för Dalens del. Matchen hade på förhand ”hypats” upp ganska mycket som en match mellan giganter – den bästa defensiven mot den bästa offensiven. Förväntningarna var extremt höga även för vår del, det brukar alltid bli bra och tuffa matcher när Dalen möter Falun.

Matchen blev dock inte som väntat en jämn tillställning. Falun var riktigt bra både i det offensiva och det defensiva spelet. Det märks klara skillnader i hur de arbetar med försvarsspelet numera och det jag sett av Falun hittills denna säsong har varit väldigt imponerande. Det råder inga tvivel hos mig om att Falun är laget att slå. Varenda gång jag ser Falun spela slås jag av att Emil Johansson är fruktansvärt skicklig och gårdagens match var inte något undantag.

Glädjande för Faluns del är även att Johannes Larsson är tillbaka. Han var ju borta föregående säsong till följd av en skada han ådrog sig när han spelade fotboll, om jag minns rätt. Även om han kanske inte var den som utmärkte sig mest i Falun igår, besitter han fina kvaliteter och utmärkte sig i matchen mot Linköping tidigare.

Matchen inleddes för övrigt med mål av Martin Tokos, tjecken som spelade i Dalen så sent som föregående säsong. Han stod även för en hel del fint arbete i forecheckingen… Allt det där Umeåpubliken lärt sig att uppskatta när han spelade för Umeålaget. Nåväl, kul för Falun som fått spetsa till tredjefemman lite extra.

Dalen

Men, Dalen då? Ja, alltså, för alla som följt lagets framfart under säsongen hittills var det nog lite förvånande att se hur svårt Dalen hade att få något att fungera. Det var huvudsakligen de sista fem minuterna av matchen då kämpaglöden och lagslitet verkligen syntes och gav någon effekt. Alldeles för sent för att vända matchen dock.

Känslan var inte att det saknades vilja, men det klickade verkligen inte för Dalen igår. Varenda avslut missade målet, gick i täck, eller rullade sakta fram längs golvet till en väntande Johan Rehn. Passar gick inte fram, bollar slarvades bort och när försvaret kämpade febrilt med att täcka som bäst slank ett snöpligt självmål in bakom Måns Parsjö-Tegnér…

Det självmålet kändes lite symboliskt för matchen också. Hårt arbete, men ingen lön för mödan på något vis.

Bäst i matchen på Dalens sida? Samtliga backar, Ketil Kronberg och Jonas Svahn. Johan Eriksson blixtrade stundvis till, stod för två mål, vann bollen på forecheckingen på ett rent makalöst vis och var så när på att göra fler mål, men var samtidigt osynlig långa stunder. När Johan Eriksson är på spelhumör och Ketil Kronberg knyter näven på planen brukar det leda till att hemmapubliken får färgade bollar och brista ut i salvor av applåder. Det blev inte riktigt så igår, det var en sån där match där ingenting ville gå Dalens väg.

Det kommer dock fler matcher. En plump i registret mot ett Falun som spelade fokuserat och var så där jäkla bra som de kan vara – ja, det är inte något att gräma sig länge över. Nya tag mot Helsingborg efter Champions cup. Då sitter förhoppningsvis spelet som det ska igen!

Det tråkigaste laget

Slutligen, spelarenkäten som Jonas Gustavsson skickade ut pekade föga förvånande ut Dalen som det tråkigaste laget att möta. Jonatan Brolin uttalade något i stil med att han till viss del ser det som en komplimang. Eftersom detta är framröstat utifrån spelarnas perspektiv, får man anta att det är som motståndare. Det bör helt klart ses som en komplimang tänker jag.

Baserat på en del twitter-diskussioner som florerat kring det här med innebandy som publiksport, att spela för att underhålla publiken m.m. bland annat under föregående slutspel, vill jag dock skriva en kort kommentar.

Vissa uttrycker att innebandy inte får de publiksiffror sporten förtjänar på grund av att lagen nu för tiden inte spelar underhållande innebandy. Detta resonemang kopplades bland annat till Dalen och Linköping föregående slutspel. Det är förstås högst subjektivt vad som är underhållande innebandy. Jag vill se de bästa göra upp om poängen – det är underhållande. Jämna, tajta matcher.

För mig är det mindre underhållande när två lag spelar tokigt offensivt spel, utan minsta tanke på försvarsspel. Det kontras, på kontring, på kontring, på kontring. Jag har upplevt att den sortens spel är vanliga i exempelvis allsvenskan. Medan vissa föredrar detta, ser jag hellre en annan slags spel. Det är okej, vi får alla tycka vad vi vill. Jag tycker dock att det blir lite fånigt när det hävdas emellanåt att Dalens spel är så tråkigt för publiken.

?Tråkigt spel = dåliga publiksiffror?

Så länge jag har följt Dalen har de varit i toppen av publikligan i svenska superligan. Det innebär att de håller jämna steg med lag som Storvreta och Falun. Detta kan å andra sidan jämföras med lag som exempelvis Pixbo, ett lag som spelar både underhållande och spelskicklig innebandy, men som dessvärre inte direkt kan stoltsera med sina fina publiksiffror.

Det här med att det skulle handla om vilken slags innebandy de spelar är ett tomt argument kan jag tycka. Om det vore så att defensivt orienterade lag skrämmer bort publiken borde konsekvenserna synas även på läktarna. Fokusera i stället på hur innebandyn marknadsförs, hur den upplevs och hur tillgänglig den är. Dåliga publiksiffror kan inte enbart ursäktas med att staden har andra sportlag att konkurrera med.

Det pratas även en del om jämställdhet i förhållande till innebandy och jag håller med om att det är något innebandyn verkligen kan ta tillvara på. Att som sport satsa på att vara ledande inom jämställdhet – visa vägen. Börja med att styra upp SSL-Play och mediabevakningen även för damerna…

Varför har exempelvis innebandymagazinet betygsättning för alla herrmatcherna, men inte för dammatcherna?