Förlust mot Linköping, men välkommen tillbaka Ljunggren!

Matchen i extrem korthet

Reprisen från semi-finalerna utspelade sig i Umeå energi arena och slutade med vinst för bortalaget Linköping med 3-4. Matchen slutade nervpirrande och spännande efter att Dalen gjort två reduceringar i tredje perioden och febrilt jagade kvitteringen som aldrig kom. Matchens bästa spelare? Robin Laakso i Linköpings mål, utan tvekan. I andra perioden drog Linköping ifrån till 1-4 och anledningen att siffrorna skiljde sig så mellan lagen var till stor del på grund av att Laakso storspelade.

Utropstecken i Dalen

Mattias Ljunggren är tillbaka!

Dalens fysiskt tuffa och spelskickliga back hade fram tills ikväll inte spelat en enda match denna säsong på grund av en olycklig skada under försäsongen. Han började i tredje backpar tillsammans med Ludwig Svensson och visade direkt att han inte räds närkamper, eller kommer hålla tillbaka. Visst såg han en aning trött ut där emellanåt under första och andra perioden, men spelet vacklade dock aldrig.

Sedan kom tredje perioden, underläge tre mål. Vi utropade glatt på läktaren att Ljunggren spelade i första backparet – jakten på mål hade börjat! Det blev visserligen inga mål från Ljunggrens blad, men jag räknade minst tre skott som kunde ha slunkit in, lett till en farlig retur eller styrning. Framför allt var han en gigant på planen i närkamperna och i spelet, vann viktiga bollar och bidrog stort till den press som skapades från första kedjan på planen.

Att Ljunggren skulle spela så pass bra i första matchen efter skadan hade vi knappast anat och det bådar förstås gott för vad som komma skall. Noterade även att han inte var blygsam med att bidra med direktioner till kedjekamraterna under matchen vid behov, härligt!

Välkommen tillbaka Mattias Ljunggren!

Nico Scalvinoni har växlat upp!

Den schweiziska landslagsspelaren har uppenbarligen kommit igång efter att ha spelat i European floorball tour med landslaget. Idag noterades han i poängprotokollet för en assist, men han hade även chans på att noteras för mål. Stod för en fin prestation där han både placerade sig väl och fungerade bra med kedjekamraterna och bidrog till att det skapades lägen.

Frågetecken i Dalen

Vad händer egentligen på hemmaplan? Dagens match var visserligen inte en katastrof på något sätt, men spelet känns fortsatt ojämnt.

Något jag själv funderade över var dock matchandet av kedjorna. Inledningsvis såg vi en klassisk matchning där första kedjan i Dalen mötte första kedjan i Linköping, andra mötte andra, och så vidare. Där var min känsla att tredje femmorna i de båda lagen var ganska jämna, dock med en minimal fördel till Dalens tredje kedjan i början av matchen.

I andra perioden ändrades dock detta och Dalen lyckades matcha första femman mot Linköpings tredje femma i samband med ett frislag som dröjde på grund av sargstrul innan spelet sattes igång. Intressant, nu kanske det kan hända något, tänkte jag. Det ledde dock inte till något för Dalens del och innebar sedan att Dalens tredje kedja ställdes mot Linköpings andra kedja, vid flera tillfällen under perioden. Det var väl också ungefär här jag upplevde att Dalens tredje femma slutade skapa chanser. Jag kommenterade detta till Maria under matchen eftersom det kändes en aning märkligt.

Fanns det en medveten tanke att inte försöka matcha tredje mot tredje? Rullar de bara femmorna, oavsett vilka de ställs mot, eller missar jag geniala taktiska drag på grund av min okunskap? Var det möjligen Johan Astbrant i Linköping som överlistade Dalen-coacherna?

Det är en fundering jag har haft emellanåt, det här med hur man matchar femmor och spelare mot varandra, eftersom vissa spelare gör sig klart bättre mot vissa motstånd än mot andra. Ta till exempel Albin Andersson som har en högintensiv spelstil i anfallsspelet. Han visar inte alltid så mycket respekt för motståndarna utan kännetecknas lite av att han bara kör på (upplever jag). Det är kanske inte så överraskande att det fungerar väldigt bra mot vissa slags motstånd där det uppenbarligen stressar motståndarna och skapar press. De får helt enkelt kämpa för att hänga med. Då känns det också helt rätt att Andersson är inne och kör på för fullt!

Sedan finns det andra motståndare som det inte fungerar alls mot. De blir inte stressade, eller har svårt att hänga med. Snarare stör de hans spel till en sådan nivå att det skapas väldigt lite alls. Plockar bort honom i egen zon på ett sätt som ser ganska enkelt ut. Då fungerar det inte alls och leder vanligen till att Andersson inte matchas när det rullas två femmor i slutet av matchen.

Det kan vara liknande problematik när vissa spelare har svårt att hantera hårdare fysiskt spel. Ska en forward som lätt blir skakad och tappar fokus av att möta fysiskt tuffa backar spela viktiga stunder mot exempelvis Linköpings Anton Karlsson? Nu valde jag inte Karlsson utifrån denna match, utan just för att han symboliserar en stor, tuff och jobbig back i mina ögon.

Min tanke är att det borde gå att utnyttja sådan medvetenhet till egen fördel, men det krävs förstås lyhördhet och fingertoppskänsla. Jag skulle knappast klara av det – och kanske har jag för höga förväntningar på vad en tränare ska klara av. Ändå kan jag inte låta bli att kommentera det emellanåt. ”Varför sätter de in X mot Y? Det fungerar ju bevisligen inte!”

Ja, varför? Medvetna val, eller ren och skär slump?