Viktig poäng, tuffa förutsättningar och styrkebesked

Av , , Bli först att kommentera 0

En viktig poäng hem till Umeå

I skrivande stund ligger Dalen på en teoretisk slutspelsplats i tabellen, men eftersom tabellen är haltande och både AIK och Storvreta har spelat färre matcher innebär det att Dalen i praktiken fortfarande kan ligga utanför slutspel. Nåväl, det känns bra ändå. Något annat som känns bra denna helg är det faktum att Dalen tog med sig en poäng hem från bortamatchen mot Höllviken under gårdagen.

 

Förutsättningarna

En poäng, tänker kanske någon, är det bra mot Höllviken som är högst indragen i tabellens bottenfajt om överlevnad? Ja, för det första är serien jämnare än någonsin och Höllviken är ingen enkel motståndare att bara hämta hem poäng från. De har visat att de är med och kan slå vilket lag som helst, inte minst har exempelvis Dalen aldrig vunnit mot Höllviken under ordinarie tid trots fyra försök. Vad jag sett av Höllviken har de en skicklig målvakt i Robin Johansson och ett flertal duktiga offensiva spelare som vet hur de hittar nätet. Jag tänker bland annat på Pontus Karlsson, Johannes Wilhelmsson och Christoffer Andersson, den sistnämnda är dock borta på grund av skada.

För det andra var förutsättningarna för matchen knappast ideala. Vad sägs om denna frånvarolista (utan inbördes ordning)?

Jonas Svahn, Jim Johansson, Alexander Bodén, Johan Eriksson, Albin Andersson och Lukas Harnesk saknades samtliga under matchen. Jag ber om ursäkt om jag missat någon.

Det var med andra ord i princip två hela ordinarie formationer som inte följde med till Höllviken. När detta uppdagades innan matchstart var vi minst sagt nervösa här hemma.

Dalen spelade med två formationer, ingendera fullständig ordinarie sådan, med endast tre spelare möjliga för avlastning. Tungt!

 

Höllviken – Dalen (3-2 efter förlängning)

Matchen började inte heller optimalt för Dalens del. De tio första minuterna av matchen ägdes helt klart av hemmalaget och ställningen stod 2-0 till Höllviken. Dalen hade svårt att hänga med, men lyckades höja nivån något i slutet av första perioden.

Därefter började upphämtningen och Dalen kämpade ikapp till reducering genom ett distinkt avslut av Anton Åkerlund, assisterad av Ketil Kronberg, och sedan till kvittering av Fredrik Edholm.

Måns Parsjö-Tegnér såg tillsammans med bland annat Patrik Suchanek till att det aldrig blev några fler mål bakåt under ordinarie tid. Svettiga räddningar och viktiga skottäck gav Dalen den trygghet som krävdes för att det skulle kunna bli poäng i slutändan. Höllvikens målvakt Robin Johansson var inte sämre och gjorde det väldigt svårt för Dalens anfall att nå måltavlan.

Noteras bör dock att Fredrik Edholm prickade av målburen vid ett flertal tillfällen med hans farliga skott. Bland annat var ett av dessa misstänkt nära mål när bollen studsade stolpe, ribba, stolpe ut (?). Svårt att säga från den ganska dåliga kameravinkeln, men det kändes helt rätt att Edholm kort därefter fick göra det viktiga 2-2 målet för Dalen. Revansch för det skott han själv ansåg borde ha bedömts som mål en stund dessförinnan.

I förlängningen gick båda lagen för extrapoängen och jag upplevde att Dalen hade viss fördel i antal lägen som skapades. Höllviken gjorde dock det mycket lyckade draget att ta ut målvakten och i spel 6-5 skapade de direkt enorm press och gjorde målet som gav hemmalaget extrapoängen. Vackert av Höllviken och synd för Dalen.

 

Styrkebeskedet

Det var ett styrkebesked av Dalen att spela så jämnt och ta en poäng borta mot Höllviken med de förutsättningarna. Ett styrkebesked var också prestationen av flera av spelarna som fick möjligheten och ansvaret att kliva fram mot Höllviken.

Veteranerna Mattias Wallgren och Ketil Kronberg visade vägen och spelare som Anton Åkerlund, Nico Scalvinoni och Viktor Nystedt klev fram och visade att de förtjänade förtroendet att fylla de luckor som uppstått med alla saknade spelare. Scalvinoni som exempelvis inte varit med de senaste två matcherna före denna och tillsammans med Åkerlund suttit mycket på bänken denna säsong. Nystedt får visserligen en del speltid, men ses främst i tredje backparet under ordinarie omständigheter. Har fått betydligt mer speltid nu när Harnesk är skadad.

De gjorde alla tre en riktigt bra match och gav ytterligare skäl att prata om bredd när det pratas om Dalens trupp, oberoende av Dalens svajiga form för tillfället. Om Dalen tar sig hela vägen till slutspelet är det helt klart en styrka att ha dessa spelare i laget!

Bli först att kommentera

Viktiga poäng, vilja och taktisk innebandy

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag tänkte skriva några rader efter kvällens vinst mot Karlstad där Dalen alltså vann matchen med 4-2.

Först vill jag dock uppmärksamma att kvällens match spelades för Hjältarnas hus i Umeå, ett mycket fint ändamål och ett trevligt arrangemang från Dalens sida. En annan nämnvärd händelse under kvällen var att Mattias Wallgren spelade sin 400:e match i svenska superligan, vilket är riktigt imponerande! Snacka om att hålla hög nivå under en lång tid!

 

Dalen – Karlstad (4-2)

Känslorna inför matchen var annars tveklöst blandade. Två lag i desperat behov efter poäng. Dalen som haft ett hemmaspöke denna säsong och inte riktigt fått till spelet på en längre tid. Oron att Dalen kan missa slutspelet. Maria noterade direkt vi satte oss för att titta på uppvärmningen att Lukas Harnesk inte var ombytt. Spel utan Harnesk är visserligen inte optimalt, men samtidigt har Dalen flera skickliga backar och det känns inte heller otryggt att se exempelvis Viktor Nystedt få mer utrymme på backsidan.

På tal om Nystedt förresten. Den fartfyllda, virriga, ganska unika spelstil han kör har verkligen gjort avtramp inte minst i numerära underlägen den här säsongen. När han sätter fart går det farligt fort innan han är förbi både en, två och ibland tre motståndare och skapar till synes omöjliga möjligheter av ingenting. Han är dessutom väldigt duktig på att få tiden att gå!

En annan spelare som det är svårt att undgå på planen är Patrik Rokka. Han förtjänade ett mål i matchen mot Warberg senast och ta mig tusan om han inte förtjänade ett mål idag också. Det är inte bara för att jag vill se vad han ska hitta på härnäst vad gäller påhittiga målgester, han spelar bra och slitsamt och förtjänar lön för mödan. I Jonas Svahns formation roteras Jim Johansson och Fredrik Edholm, två spelare med enorma toppar, men även ganska djupa dalar. Det känns dock helt rätt att ge Rokka en mer eller mindre fast plats tycker jag. Vänta bara, det hårda arbetet kommer att ge oss fler målgester inom en snart framtid, hoppas jag!

 

Viljan

I kvällens match såg vi förresten en riktig klassisk situation där Alexander Bodén märkbart bestämde sig för att det skulle bli mål, resolut slet sig fram med bollen och borgade för både straffslag (miss) och numerärt överläge (mål) efter att Karlstads spelare Jesper Karlsson låste hans klubba i ren desperation.

Där har vi förresten en viktig anledning att Dalen vann matchen. Effektiviteten i numerära över- och underlägen. Karlstad åkte på två utvisningar, medan Dalen åkte på tre utvisningar. Dalen gjorde mål på båda sina numerära överlägen och släppte in noll mål i numerärt underläge.

Efter att Fredrik Edholm gjorde det ack så viktiga 2-1 målet i sista sekunden av det numerära överläget brakade det sedan loss. Dalen exploderade av glädje och energi och gjorde ytterligare två mål under en minut. Firandet vid Svahns 3-1 mål (assisterad av Rokka) var en riktig fröjd att se, Måns Parsjö-Tegnér studsade fram lite som en glad bumbibjörn och den där sprudlande lagmentaliteten kändes riktigt upplyftande för hela arenan. 4-1 målet var ett rent viljemål från ingen annan än Ketil Kronberg.

Kronberg som gjorde matchens första mål, gjorde även Dalens sista mål för matchen och var helt klart matchens gigant. Det är kul att se vad Kronberg och Bodén kan åstadkomma när de är på spelhumör. Ikväll såg vi inte lika mycket av Johan Eriksson, men de tre är oerhört samspelta och vi lär få se mer av denna formation innan säsongen är över.

 

Taktisk innebandy?

Annars var kvällens match kanske lite vad man skulle kunna kalla en slags taktisk innebandymatch. Ganska mycket fokus på att inte göra misstag och matchen öppnade egentligen aldrig riktigt upp sig, bortsett från Dalens målexplosion där i tredje perioden.

En del av mig gillar det ändå, även om jag föredrar sådana matcher mot lag som exempelvis Växjö eller Storvreta, där det dessutom skapar en slags spänd nervositet. Det påminner mig om slutspel där båda lagen gör allt för att vinna minsta fördel. Att tålamod i regel slår övermod. Samtidigt förnekar jag inte att jag gillar fartfylld innebandy med mycket mål. Det känns dock också märkligt ibland när en match hyllas där båda lagens försvar är i princip obefintliga, det är svajigt spel och kontring på kontring på kontring och målen öser in. Underhållande innebandy menas det, fantastiskt! Så borde alla matcher spelas! Men var tusan är kontrollen? Taktiken? Försvaret? Disciplinen?

Jag vet inte, det går inte att stirra sig blind på antalet mål. Jag blickar hellre på exempelvis Falun som jag upplever har gjort fina framsteg i försvarsspelet denna säsong, vad jag sett, och fortsatt trappa upp offensiven. Ett enormt hot i anfallsspelet och ett bra försvarsspel. Ja, alltså, det är en svår kombination att slå tänker jag och det är en mycket underhållande innebandy utan en känsla av vårdslöshet (för det mesta).

 

Avslutande ord

Jag känner att jag tappade tråden lite där.. jag skyller på att det är sent :)

Avslutningsvis vill jag dock beskriva hur skönt det känns att få se Dalen ta tre poäng på hemmaplan igen. Ingen känsla av att det måste ”showas” för publiken, eller nervositet över ”hemmaspöken”. Det var lagmaskinen Dalen. Visst finns det mer att ta av, men det är en viktig start på upphämtningen från formsvackan. Nu handlar det bara om att fortsätta sätta spelet, minimera misstagen och trumma på med lagmaskinen Dalen.

Lagmaskinen Dalen som kan få motståndare att på nytt känna oro över att resa till Umeå och göra upp på Gammlia. Låt ursäkterna om långa resor hagla, men sanningen ska förstås vara att lagmaskinen Dalen är hemmastarka och att inga poäng är lätta poäng att hämta här.

Jag hoppas…

Bli först att kommentera

Formsvacka, den forna trion och vänder det nu?

Av , , Bli först att kommentera 0

Formsvackan

Det har inte blivit något bloggande på slutet, jobb och sjukdom har ställt till det lite för min del. Tankarna har dock förstås inte uteblivit för det, så något summerade kommer här lite tankar jag samlat på mig under Dalens ”formsvacka” på sistone. Jag skriver formsvacka delvis på grund av att det blivit en poäng de senaste fyra matcherna, förlust mot Falun, Växjö, Sirius och kryss mot Warberg, men framför allt därför att spelet varit ojämnt, svajigt, ineffektivt. Det är inte helt lätt att summera vad som saknas och vilka åtgärder som behöver vidtas för att vända på detta, men jag tänker på några saker.

Matchbilderna har sett ut på liknande sätt i samtliga matcher. Underläge efter två perioder, en frenetisk jakt efter reduceringar i tredje perioderna. Trots att Dalen släppt in få mål i tredje perioderna har de efterlängtade kvitteringarna uteblivit (bortsett från kvällens match mot Warberg). Det har skapats viss press, men inte sådan press som förmår motståndarna att göra misstag, att desperat göra boxen så liten att det plötsligt bara smäller till så kommer öppningen. Känslan har varit att förhoppningarna till uteslutande stor del varit att spelare som

Fredrik Edholm, Jim Johansson eller Mattias Ljunggren ska bomba in några mål. För att det ska vara möjligt måste de dock få förutsättningarna för det. Och spelet måste varieras mer. Om exempelvis Edholm uppmanas att skjuta så fort läge ges är det samtidigt inte oväntat att motståndarna kommer att göra vad de kan för att förhindra det. Alla i innebandyvärlden vet att han kan skjuta. Men det har gått alldeles för långsamt och variationen har inte funnits.

Mot Växjö fanns känslan av att det kunde ha gått vägen, det var en ganska svajig tredje period och Växjö fick en del kontringslägen men hade motstuds, men effektiviteten fanns inte hos Dalen. Mot Sirius var det dock idel frustration att vara Dalensupporter. Med en kritisk blick främst riktad mot coachningen under matchen, kan jag inte förstå att det rullades på tre formationer under hela matchen.

Jag förstår inte heller att exempelvis Ketil Kronberg som var den klart hårdast arbetande spelaren på planen, inte varvades in oftare i hela tredje perioden. Jag twittrade också om att Dalen hade ett ess i rockärmen, att sätta ihop den forna trion med Johan Eriksson, Alexander Bodén och Ketil Kronberg, men så skedde aldrig. Obegripligt tänkte jag då. Faktum är att sedan Alexander Bodén kommit tillbaka har Johan Eriksson blivit flera snäpp bättre än han varit under hela säsongen. Att byta in Kronberg som var Dalens bästa spelare i matchen kändes som det uppenbara. Det hände som sagt inte, och precis som mot Falun infann sig en känsla av att Dalen givit upp. Inte lika märkbart som i matchen nere i Dalarna, men den där ”irriterande myggan som vägrar ge sig” som Jonas Gustavsson beskrivit Dalen, den surrade inte nere i Uppsala, tyvärr.

Formsvackan måste ta slut nu. Förstå allvaret, men släpp blicken från tabellen. Tro på all den kvalitet och skicklighet som finns i laget och framför allt, den där viljan som tog Dalen till semifinal föregående säsong och som är så starkt bidragande till att Dalen är jobbiga att möta. Det är dags att plocka fram lagmaskinen Dalen.

Om effektiviteten i anfallsspelet uteblivit i form av mål är jag ändå imponerad av att Dalen lyckats relativt bra i spel 6 mot 5. Dalen har kontrollerat bollen, släppt få mål i öppen kasse och har skapat press. Mot Warberg var det Johan Erikssons mål i 6 mot 5 som ledde till att Dalen fick med sig en poäng hem till Umeå.

I tredje perioden mot Sirius luftades Albin Andersson, som suttit bänkad i de två första perioderna. Ett potentiellt bra drag, med tanke på att Andersson har en slags ångvältsstil som kan vara precis det som behövs för att forcera anfallsspelet när det inte längre finns mycket att förlora. Det gav inte önskad effekt i matchen mot Sirius, men där upplever jag att han ändå fick chansen vid rätt tillfälle.

 

Den forna trion

Uppenbarligen hade i vart fall tränarna i Dalen tänkt i liknande banor inför dagens match mot Warberg. Redan från början spelades det på två formationer. I kvällens match mot Warberg var den forna trion på plats. Vi tjoade här hemma, något begränsat på grund av ömma halsar, när vi läste inför matchen att Kronberg skulle spela med Eriksson och Bodén. Och visst gav det resultat, samtliga fyra mål gjordes av denna formation. De skapar press, äger sarghörnen och finns ofta med boll bakom motståndarmålet, lägger in knepiga passar och styr på volley, m.m. Det varieras hejvilt och det märktes där i slutet av tredje perioden att det skapades en sådan press som kan leda till kvittering. Och visst satt den där, till slut. Johan Eriksson, två mål och en assist, gjorde det ack så viktiga målet efter pass från Patrik Rokka.

Och Rokka förresten, hur många stolpar prickade han av idag? Kommentatorn sa det vid ett tillfälle att han nästan tyckte att Rokka förtjänade ett mål. Ja, alltså, jag kan bara instämma. Han var så när på att göra mål i numerärt underläge i första perioden med, men som så ofta i innebandy är det kort efter sådana chanser som motståndarna gör mål i stället. Vilket också skedde i denna match. Inga mål (eller målgester) från Rokka ikväll, men ingen tvekan om att Rokka är en av spelarna som kommer sticka ut när lagmaskinen Dalen tagit sig ur den formsvacka de befinner sig i.

 

Vänder det nu?

För nu måste det väl ändå vända? Det är oklart okaraktäristiskt av Dalen att inleda en säsong så pass starkt, för att sedan bli svagare ju längre säsongen går. Det brukar vara omvänt, och skriverierna om hur Dalen ska behöva slåss för sin överlevnad i svenska superligan byts efterhand ut mot snack om slutspelslaget Dalen. Det brukar också vara på hemmaplan laget är som starkast, medan det i år varit klart tvärtom. Hittills.

Vad är det egentligen som hänt? Har fokus på ett offensivare Dalen lett till en tillfälligt förlorad identitet?

Det är alldeles för tidigt att känna panik, men viss oro har trots allt ändå börjat leta sig in. Men nu vänder det!

Bli först att kommentera

Fritt inträde till en ”grinig” toppmatch?

Av , , Bli först att kommentera 0

Inför Dalen – Växjö

Dalen tar idag emot topplaget Växjö klockan 16 och det är fritt inträde till Umeå Energi Arena. Det bådar därmed gott för oss som gillar innebandy!

Lagen har mötts ett antal gånger och även om resultaten i de senaste fem matcherna varit i Dalens favör, är det inte några enkla matcher. Snarare brukar det vara jämnt, tajt och knappa vinster på mållinjen.

Växjö är bra, har storspelande Eero Kosonen i mål och har fått tillbaka skicklige André Andersson som varit långtidsskadad. De värvade även tillbaka Jesper Sankell denna säsong och han har gjort det riktigt bra hittills. Det är även svårt att missa lurige Filip Kjellsson (vilka passar!) och lagets poängbäste: Valdemar Ahlroth. Mitt intryck av Växjö är att de är ett gäng relativt unga spelare med riktiga vinnarskallar och de hatar uppenbarligen att förlora. Någon lätt match bjuds det sällan på när Växjö är på besök och som publik lär vi i sedvanlig ordning få sitta på helspänn samtliga minuter och sekunder av matchen.

 

Hur var matchen mot Falun?

Dalen mötte förresten Falun nere i Dalarna tidigare i veckan, vilket slutade med klar seger för hemmalaget Falun. Det var aldrig tal om att Dalen skulle återhämta sig när målen började rulla in. Dalen gjorde inte sin bästa match, var aldrig riktigt med, medan Falun rullade boll, spelade offensivt och kändes effektiva.

Det saknades rätta inställningen i Dalen, vilket jag framför allt tycker märktes där i andra perioden när Fredrik Edholm sköt både Dalens andra och tredje mål i matchen. Snyggt, men, det kändes lite som om hela laget där och då hängde med huvudena en aning. Halvhjärtade firanden. Det var långt ifrån den högljudda, stöttande och peppande Dalenbänken som behövs i tuffa motgångar och som lett till många upphämtningar förut.

Falun är visserligen rejält bra, förmodligen den starkaste kandidaten att ta guld i år, men jag trodde och hoppades på en jämnare match. Nåväl. Det fanns ändå positiva saker att ta med från matchen, trots att det inte var så mycket som gick Dalens väg.

Jag tänker huvudsakligen på två situationer:

1. Henrik Sjöströms första mål i svenska superligan! Det small bara till när Patrik Rokka, bakom Faluns mål, lade fram passen till Sjöström som placerat sig framför Johan Rehn och sköt in den i målet. Ingen tvekan där inte! Sjöström såg luckan, klev fram och kunde i samspel med Rokka borga för att Dalen tog ledningen i matchen.

2. Patrik Suchanek gjorde en offensiv anstormning när en lucka uppstod och gick med hög fart upp högt i banan och skapade rotation i formationen, han agerade forward och samtidigt tvekade inte Jonas Svahn (har jag ett starkt minne av att det var) att ta Suchaneks position som back. Väldigt intressant och något som Dalen kanske kan bygga vidare på, att utnyttja de offensivt skickliga backarna laget har i exempelvis Suchanek, Viktor Nystedt och Mattias Ljunggren. Det kräver en hel del samspel, men kan skapa viktig variation i matcher där det behövs något mer, något nytt. Det är något som Faluns fruktade förstakedja är enormt skickliga på. Thomas Holmgren (spelade dock inte denna match) och Emil Johansson agerar knappast heltidsbackar, bidrar med att skapa offensiv glöd och rotationerna gör att det är svårare att veta var vissa spelare kommer att vara när avsluten väl kommer.

 

Comebacken

Det kan nog inte ha gått er förbi att Dalen gjort en kanonvärvning inför dagens match. Det är fråga om en spelare som gör comeback. En spelare jag nämnt vid något tillfälle under säsongen och som jag upplever har saknats märkbart denna säsong. Har de senaste säsongerna framför allt utmärkt sig tillsammans med kedjekamraterna Ketil Kronberg och Johan Eriksson. Jag talar förstås om Alexander Bodén!

Där kan vi snacka om comeback – och vilken viktig tidpunkt att hoppa in och förstärka laget när nu varje poäng blir allt viktigare för att avgöra om det blir slutspel, eller inte. Frågorna är också många – får vi se en återkomst av den klassiska formationen? Kan envise och spelskicklige Bodén väcka liv i måltjuven Eriksson? Kommer vi att få se ett Dalen som lägger beslag på sarghörnen igen?

En sak är säker – det är många av oss i publiken som hoppas på att få se nummer 29 på planen idag!

 

 

 

Bli först att kommentera

Målgester, femsekundersmålet och zorro

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag skriver förstås om matchen mellan Dalen och Helsingborg som utspelade sig i Dalens gamla hemmaborg, numera kallad Umeå Energi arena vatten. Publiksiffran räknades till 1489 personer och det fanns ett antal Skånesupporters på plats, vilket bidrog till stämning inledningsvis inför matchen.

Nerverna var ärligt talat på helspänn inför matchen. Helsingborg har ett lag som känns vassare än på länge och har presterat över mina förväntningar. Skulle jag få tippa på nytt skulle jag säga att de är ett givet slutspelslag denna säsong. Det skadar heller inte att de har en av världens bästa målvakter och ett antal sylvassa anfallsspelare däribland i Daniel Johnsson och Linus Nordgren.

Den största anledningen till nervositeten var dock Dalens hemmafacit den här säsongen. Det har inte alls gått särskilt bra, jag läste någonstans att snittet varit lägre än en poäng per match på hemmaplan och det är ju självklart inte godkänt för Dalen. På bortaplan har det däremot varit väldigt svårt att slå Dalen, vilket resulterat i att vårt kära Umeålag ändå hållit sig så pass högt i tabellen som de gjort. Jag har även läst lite spekulationer kring detta, i stil med att Dalen är bekvämare på bortaplan där de inte behöver föra spelet.

Jag är inte den bästa analytikern av innebandy och jag är partisk till Dalens favör, men jag känner att jag vill tillägga något om den ovannämnda analysen. Dalen är ett erkänt duktigt försvarsspelande, skottäckande kontringslag. Denna säsong har laget behållit en del av detta, i mån av ett bra försvarsspel, men jag tycker att kontringarna är slöare än tidigare och Dalen försöker föra spelet och varierar sig mer än tidigare. Resultatet har varit ett Dalen som har mer boll och gör mer mål på det egna anfallsspelet, men som också slarvar bort en hel del bollar i olika varianter som prövas fram under säsongens gång. Jag hade hoppats att det skulle sitta tidigare, men har förståelse för att det tar tid att justera spelstil, med mera.

Skillnaden mellan bortaplan och hemmaplan vågar jag påstå kan tillskrivas nerver. Det har varit nästintill utskrivet i pannan på stora delar av laget att det legat enorm press på att prestera på hemmaplan. Att bjuda på underhållning, ”riktig innebandy”, kalla det vad vi vill. Det har passats rakt i famnen på motståndarna, eller skjutits i täck, tagits en pass för mycket – spelats för komplicerat. På bortaplan har det inte funnits en hemmapublik att visa vad de går för på samma sätt. Jag vägrar hålla med om eventuella antydningar om att Dalens vinster på bortaplan berott på en parkerad buss och kontringsspel, eftersom det inte varit så matchbilderna sett ut. Nu inte sagt att någon påstått detta, men det är en ganska klassisk ”Dalenanalys”.

Dalen är inte Falun, eller Pixbo. De behöver inte äga motståndarnas planhalva större delen av matcherna. Däremot är det inte samma Dalen vi såg förra säsongen, där styrkan väldigt tydligt satt i det täta och låga försvarsspelet. All offensiv framgång grundades i huvudsak i försvarsspelet. Jag upplever att det är ett bredare Dalen vi ser i år, där dock kontringsspelet blivit lidande. Det är så klart bara hur jag upplever det, men jag blir ärligt talat lite trött på att Dalen sorteras in efter tidigare meriter, match efter match. Dalen har fortfarande ett enormt bra försvarsspel med en bra målvakt, men har även vässat på anfallsspelet. Det är inte perfekt balanserat, men det borde vara uppenbart att laget gjort framsteg sett till de senaste två säsongerna och fortsätter försöka ta kliv i rätt riktning.

Nå, nog om detta och åter till matchen.

 

Domarnivån

Jag vill ogärna prata illa om domare, men skriver däremot gärna positiva saker. Domarna Ola Hamberg och Daniel Skoog såg ut att ha roligt på planen och höll en jämn nivå, fångade det mesta och lät det varken bli alltför mycket laglöst land, eller spelförstörande blåsningar. Härligt!

 

Dalen – Helsingborg (9-4)

Matchen inleddes efter någon minut med ett kvickt zorromål från, vem annars, Daniel Johnsson. Vilken slug och lurig målgörare han är. Johnsson gjorde även mål för Helsingborg i tredje perioden. Det har diskuterats om han inte borde ha spelat i det svenska landslaget i VM. Ja, alltså, han bör ju i vart fall ha varit en högst potentiell kandidat?

Kort efter att Johnsson gjorde första målet i matchen kvitterade dock Dalens Patrik Rokka, assisterad av Fredrik Edholm och de stod dessutom för en underhållande målgest i form av en selfie tillsammans med en tredje person från publiken. Och på tal om dessa två, Edholm assisterade vidare Rokka till ytterligare ett mål i samma period. Har de hittat varandra? Det känns absolut så! Och just det ja, ytterligare en målgest från Rokka! På väg att bli en riktig publikfavorit vågar jag påstå! Jag misstänker att TV4sport har lagt upp dessa för beskådan för den som missade det live. Väl värt att kika på!

Jag ber förresten om ursäkt att denna del inletts som någon form av matchreferat, det är inte min tanke att skriva matchreferat. Andra är mycket bättre på att skriva referat än vad jag är, håll förslagsvis utkik efter Dalens matchreferat på lagets hemsida (www.ibkdalen.se) skrivna av Ulrika Nordin. Detaljerade och ger en fin överskådlig bild av matcherna!

Matchen var i övrigt en ganska jämn tillställning, spelmässigt, där dock Dalen lyckades ta ledningen och hålla den i princip hela matchen. Något som kännetecknar Dalens prestation var det faktum att hemmalaget rullade tre femmor, hela matchen. Det rullades även tre backpar där Viktor Nystedt spelade med Henrik Sjöström som äntligen är tillbaka. Alla bidrog och slet för att ta hem tre poäng. Alla var dessutom bra. Vissa var rentav riktigt riktigt bra och nämns därför lite extra här.

Måns Parsjö-Tegnér, starkt bidragande till vinsten, stod för flera svettiga monsterräddningar och bjöd helt klart upp till en värdig duell i målvaktskampen mellan honom och VM-målvakten Jonathan Paulsson.

Lukas Harnesk var slingrandes, vridandes och vändandes den halaste försvararen som spelade i matchen och såg till att ovannämnda Parsjö-Tegnér slapp göra ytterligare monsterräddningar för att säkra lagets viktiga hemmavinst. Ovärderlig på sin backplats idag och täckte givetvis mer än sin beskärda del av skott i numerärt underläge.

Jim Johansson stod för två fina mål mot Helsingborg och de gick båda otroligt fort. Ett av målen skedde fem sekunder in i tredje perioden, assisterad av Jonas Svahn, och det andra målet en sekund (?) efter frislag på pet från Lukas Harnesk. Det där frislagsmålet måste ha väckt lite obehagliga deja vu-känslor för Helsingborg. Minns någon Jim Johanssons hattrick mot just Helsingborg borta föregående säsong? Det gör i vart fall jag. Daniel Johnsson verkar ha lätt för att göra mål mot Dalen och Jim Johansson verkar ha detsamma mot Helsingborg.

Anton Åkerlund fick kliva in efter att Albin Andersson skadade sig, oklart hur allvarligt, men Andersson sågs i alla fall halta runt på ett ben med ett leende efter andra perioden, förhoppningsvis är det därmed inte en allvarlig skada. Åkerlund har inte haft en lätt säsong. Efter att ha varit riktigt bra föregående säsong har han haft det desto svårare denna säsong. Blivit undanknuffad och inte riktigt fått till det där trygga spelet vi såg honom spela tillsammans med lagkapten Ketil Kronberg tidigare. Idag fick han dock som sagt chansen att kliva in och gjorde det riktigt bra. Kändes trygg med bollen och var det välförtjänta valet att spela tillsammans med Kronberg och Svahn i viktiga slutminuter av matchen, för att säkra vinsten. Och att han dessutom fick göra ett mål i öppen kasse 18:26 in i tredje perioden var inte bara välförtjänt utan även riktigt värmande att se. En förvånad glad Åkerlund som tog emot de färgglada bollarna att kasta ut till publiken och förhoppningsvis är det nu det släpper för Åkerlund. Det är en allt för talangfull kille för att sitta på bänken en längre tid kan jag känna, även om formen förstås är avgörande för vem som spelar. Nåväl, håller tummarna för Åkerlund!

 

 

Bli först att kommentera