En spelare på uppgång och det hackande anfallsspelet

Tabelläget

Tufft läge i tabellen nu… Dalen hade chansen att skapa lite utrymme ner till Helsingborg, AIK och Sirius, men lyckades dessvärre inte hela vägen i kvällens match mot Sirius vilken slutade med förlust i övertid. Lägg därtill förlusten borta mot Linköping senast vilket innebär att Dalen för närvarande ligger på en 7:e plats i tabellen på 40 poäng med både Helsingborg och AIK på 37 poäng vardera. Tajt med andra ord! Och det kommer vara tufft att nå slutspel, ingen tvekan om det!

 

En spelare på uppgång

Det finns en spelare i Dalen som jag upplever får relativt lite uppmärksamhet, men som är riktigt riktigt bra och om han bara börjar sätta de lägen han skapar kommer nog fler att få upp ögonen för honom. Många gånger är det är det just poängen som räknas och gör att en spelare noteras. Med 9 poäng på 26 matcher är han inte en poängspelare, men jag tror att vi på sikt kommer få se fler poäng från hans klubba, vare sig det är genom mål eller assists.

Har ni lyckats lista ut vem syftar på? Han är center och kliver inte sällan in i andra formationen som center när Ketil Kronberg paras ihop med Jonas Svahn i första formationen i en offensiv satsning. Jag skriver förstås om Marcus Berglund.

Hårt arbetande och skicklig, stark i närkamperna utan att gå över gränsen, vinner bollar och känns som tryggheten själv med bollen. Den transformation han gjort i Dalen sett över några säsonger är riktigt imponerande, måtte han nu bara lyckas ta nästa kliv och börja producera också kan det betyda oerhört mycket för Dalen.

För Dalen har det inte allt för lätt för tillfället, trots många skickliga spelare går det uppenbart hackigt i anfallsspelet…

 

Det hackande anfallsspelet

Ketil Kronberg uttryckte i något sammanhang att Dalen får kämpa som fan för målen, medan Johan Eriksson uttalat att Dalen skapar lägena och så länge de fortsätter med det kommer det till slut bli stolpe in i stället för stolpe ut som det varit så ofta denna säsong.

Samtidigt kan jag inte låta bli att oroas över att det skapas relativt få chanser framåt emellanåt. Och chanserna slutar många gånger i reflektioner kring skickliga motståndarmålvakter, svettiga räddningar, eller dylikt. Det är inte helt lätt att sätta fingret på varför det är så heller. Jag har dock några reflektioner…

Dalen har sedan en ganska lång tid sällan haft en match där alla kedjor producerat framåt. Framgångarna har nästan alltid varit knutna till en het kedja för matchen, medan den eller de andra kedjorna haft svårt att få samklang.

Kedjan med Jonas Svahn, oavsett om den spelas med Jim Johansson eller Fredrik Edholm tillsammans med Patrik Rokka, har enorm potential, men har fortfarande inte kommit nära att uppnå den. Uppspelsfasen saknar emellanåt påhittighet och variation under väldigt långa stunder. Bollen passerar mellan tre spelare som i princip befinner sig på Dalens halvplan. Inte sällan får vi se Jonas Svahn eller någon forward jogga hemåt, agera deltagare i triangeln med de båda backarna som ganska lugnt passar bollen emellan varann och slutligen lägger en långboll efter sargen när motståndarna släpper fram den. Och de vet ju att bollen kommer där och stänger snabbt igen, Dalen har spelat stora delar av säsongen på detta vis. Avsaknaden av öppna ytor gör att Dalen försiktigt spelar tillbaka bollen och vi är tillbaka på ruta ett. I ärlighetens namn är det alldeles för lättläst och jag hade förväntat mig en större utveckling i anfallsspelet så här pass långt in i säsongen.

De gånger detta uppspel lyckas kan i princip tillskrivas Jonas Svahn som gör någon makalös räd framgångsrikt. Jag hoppas på att få se lite nya tag framöver. Visst, det har gjorts en del mål under säsongen, men det finns så mycket mer att hämta hos dessa spelare tillsammans än vad de lyckats få ut på planen hittills och nu om någonsin är det i ärlighetens namn dags att hitta rätt.

 

Vissa positiva tendenser

Positivare är känslorna kring kedjan med Ketil Kronberg, Johan Eriksson och Alexander Bodén där jag tycker att framför allt Eriksson vaknat till ordentligt sedan Bodén gjorde comeback. Det finns påhittighet och variation i formationens sätt att spela, även om det finns mer att ta av.

Och jag har inte heller missat att sköna backar som Viktor Nystedt fått friare tyglar, eller att vi sett Mattias Wallgren gör luriga löpningar i periferin exempelvis i samband med frislag vilket skapat mer än ett läge till synes från ingenstans. Eller att Patrik Suchanek, och kanske ännu mer överraskande, Lukas Harnesk plötsligt roterat med någon forward och plötsligt ligger högt uppe och pressar i offensiv zon. Jag gillar det!

Men om ni läser detta, glöm för tusan inte bort att påminna Mattias Ljunggren om att våga kliva fram och skjuta ibland. Det var så tydligt i en sekvens i kvällens match mot Sirius att han taggade igång och var redo att gå på fullt offensivt, men höll tillbaka för att minimera riskerna och det slutade med att Dalen gick på byte… Jag tror ärligt talat att många motståndare har så mycket fokus på exempelvis Edholm och Jim Johansson att de emellanåt glömmer att Ljunggren har ett minst lika fruktat skott. Med vassa måltjuvar såsom Johan Eriksson på eventuella returer kan det kanske bli en liten joker att plocka fram ibland.

Och visst, jag uppskattar att Dalen spelar disciplinerat och minimerar risker, men någonstans kanske det är detta som hämmat laget offensivt också. Kan det vara så att ett ständigt försiktighetstänk skapar mentala hinder för att släppa lös offensiven när det behövs?

Vad händer om Dalen släpper på och går fullt ös framåt en match – offensiv framgång eller platt fall? Vad tror ni?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>