IBF Dalen till allsvenskan, bekantingar, IKSU-killen, pannbandslirare och speakern

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter kvällens vinst i kvalet hemma mot Örnsköldsvik står det klart att IBF Dalen har tagit steget upp i allsvenskan norra! Riktigt imponerande av Dalen och ett stort grattis till IBF Dalen!

Jag och Maria såg matchen från läktaren och jag tänkte bara kort nämna några reflektioner här…

 

Gamla och nya bekantingar

Jag ska erkänna att vi inte har nämnvärt bra koll på spelarna i IBF Dalen eller Örnsköldsvik, men några bekantingar fanns det givetvis. Simon Sedin i Ö-vik imponerade med fina dragskott och det var även roligt att åter få se Andreas Berglund ta lite monsterlöpningar.

Att se unge Ludwig Svensson spela är ju en fröjd, riktigt skön stil när han går in rappt och tveklöst i närkamperna och vinner bollar.

 

”IKSU-killen”

En annan vagt bekant lirare, som jag och Maria sedermera internt gett smeknamnet ”iksu-killen”, är Magnus Enström som gjorde en bra match och även fick göra ett mål. Bakgrunden till smeknamnet kommer sig av att jag och Maria fått tokstryk när vi spelat mixinnebandy på IKSU vid några tillfällen samtidigt som Enström var där och han hade lekstuga – sprang bokstavligen 500 varv runt oss. Skicklig och ödmjuk kille är det intryck jag fått, var en rolig överraskning att få se han lira med andra i hans klass.

 

Pannbandsliraren och den sköna avslutaren

Vi skojade även om att Gustaf Rönnholm, pannbandslirare i matchen, gav lite av ett Patrik Rokka-intryck. Jag sa det mest för pannbandet, men Maria hakade snabbt på och gav honom smeknamnet miniRokka. Alla vet att pannbandslirare gör grejer och jag hoppas att både Rönnholm och Rokka tar det som en komplimang, för det är menat som något positivt!

En annan lirare jag inte sett tidigare var Rasmus Karlstén. Han visade prov på fina avslut och stod väl för två mål och en assist om jag inte missminner. Skön lirare med fina skills!

 

Cred till speakern

Vid mer än ett tillfälle konstaterade vi att speakern i matchen var riktigt bra. På ett lite halvavslappnat välmenande vis fick han oss att dra på smilbanden och skapade trevlig stämning i arenan. Cred till dig, vem du nu är! 🙂

 

Innebandyns huvudstad

Jag sticker inte direkt ut hakan när jag skriver det alla tänker, men fan vad det sprudlar innebandy om Umeå på både dam- och herrsidan! Grymt!

Det känns dessutom extra roligt att kunna gå och kika på kommande sköna derbymatcher mellan IBF Dalen och Umeå City! Nästa säsong lovar underhållning och det är i Umeå det händer!

Tack IBK Dalen för säsongen 2016/17!

Av , , Bli först att kommentera 0

Kvartsfinalserien är nu spelad och Dalen gick tyvärr inte vidare till semifinal. Det är bara att konstatera att Storvreta var snäppet vassare sett över de fem matcher som spelades och vann i slutändan tack vare ett imponerande tålamod och hårt arbete i defensiven.

För Dalens del innebär det att säsongen 2016/17 är över och nu finns det tid att börja reflektera över det som varit och börja planera inför det som ska komma.

Jag har läst någon rubrik i stil med att det inte finns mycket positivt att säga om Dalens säsong, men det är förstås bara dumheter – fokus enbart på den sportsliga prestationen utifrån det slutliga resultatet.

Visst, förväntningarna och förhoppningarna var skyhöga inför säsongen. Jag tippade liksom andra med hjärtat och tänkte att potentiellt skulle få se Dalen i SM-finalen i år. Med facit i hand kanske lite naivt, men ärligt talat, sett till spelarmaterialet inte helt orealistiskt ändå.

Nu blev det inte så, men jag kan inte se att det finns skäl att ta fram motorsågen eller börja rabbla domedagsprofetior. Dalen tog sig till slutspel, trots att det ett tag såg kämpigt ut. Säsongen har inte varit ett fiasko och det finns en hel del positiva saker att säga om säsongen som varit och framför allt om spelarna och deras prestationer!

 

Förebilderna

Som jag ser det har Dalen två starka förebilder, lagkaptener eller ”påeldare”, kalla det vad ni vill. Spelare som går in och kör stenhårt varje byte och som inte håller tillbaka kampviljan när de eldar på lagkamraterna med uppmuntrande rop och direktioner. När Dalen möter motgångar är det inte dessa båda som hänger med huvudena, jag syftar förstås på:

Ketil Kronberg – lagkapten, äldst i laget, men med en fysik och järnvilja som knappast utstrålar att han är redo att lägga av med innebandyn. Föregående säsong fick han kritik från vissa håll för att han gjorde för få poäng. Precis som andra stora spelare som rankats bland världens bästa har förväntningarna varit skyhöga på Kronberg – och oj vad han levererat denna säsong. Går in i bräschen, leder sitt lag, ger aldrig upp och är otroligt spelskicklig.

Kronberg har själv sagt att han gärna spelar en säsong till i Dalen och jag kan inte se någon som helst anledning varför han inte skulle få göra det. Ketil Kronberg, det är en ära för Dalen att få ha dig minst en säsong till!

Den andra spelaren jag tänker på i sammanhanget är Mattias Ljunggren. Jag har nämnt Ljunggren tidigare i bloggen på grund av hans sköna ”jävlar anamma”-inställning och för att han så uppenbart brinner för lagkamraterna och Dalen. Jag fick på allvar upp ögonen för Ljunggrens sköna ledarkvaliteter i samband med bortamatchen mot Granlo föregående säsong.

Där i Sundsvall var han en riktigt inspirerande person både på och av planen. Jag vill minnas att Ljunggren är/varit assisterande lagkapten i protokollen under säsongen, med rätta förstås. Om han nu bara får vara skadefri tror jag att Ljunggren har stora chanser att kunna ikläda sig den blågula dressen på nytt!

 

Comebacken

Jag ska vara ärlig, jag trodde inte riktigt på att få se en comeback från Alexander Bodén inför säsongen. Bodén hade valt att varva ner i en lägre division till följd av att kroppen började bli sliten. Bodén klev dock in i Dalen lagom när motgångarna började.

Bodén utstrålar framför allt tre saker upplever jag: vinnarskalle, spelskicklighet och lurighet. Någonstans förvånar det mig inte alls att Bodén blev förbundskapten för Kanada i landslagssammanhang. Han bidrar med taktiskt kunnande och lurighet vilket fungerat så väl i kombination med radarpartnern Ketil Kronberg. Jag upplevde också att det var i samband med Bodéns comeback vi äntligen fick se vad Johan Eriksson faktiskt går för. Jag kommer att återkomma till Eriksson något, men fan vad den killen kan mycket mer än vad han fått visa under säsongen.

Nåväl, Bodén gjorde comeback och var en nödvändig injektion till Dalen i ett läge där det behövdes. Det blev kanske inte en skräll-effekt, men jag vågar påstå att Dalen är klart bättre med Bodén i laget. Får vi se honom en säsong till med Dalen? Det känns helt ovisst faktiskt, men visst vore det härligt att se vad Bodén kan göra om han är med från start?

 

Veteranerna

Här har jag valt att kategorisera Mattias Wallgren, vilket knappast behöver motiveras närmare, samt Jonas Svahn. Trots hans ringa ålder råder ingen tvekan om att Svahn är en veteran med de meriter han har och det innebandykunnande han besitter.

Mattias Wallgren inledde säsongen något knackigt, hade lite oflyt med bollen och var till synes försiktig i närkamperna. Det visade sig långt senare att han tidigt under säsongen hölls tillbaka av en skada. Wallgren växte allt mer in i den nygamla miljön i Dalen och var en gigant i det fysiska spelet senare under säsongen. Det är intressant att se hur lätt det ser ut för Wallgren att bara fösa undan en motspelare när det behövs. Trygghet och jobbig att möta, det symboliserar veteranbacken Wallgren.

Jonas Svahn är utan tvekan en av de absolut vassaste spetsarna i Dalen. Jag sticker inte direkt ut hakan när jag skriver det, men jag motiverar det ändå med det faktum att Dalen under de två senaste säsongerna varit märkbart mycket svagare varje gång Svahn saknats, undantagslöst. Jag har namngivit honom ”världens bästa boxplaylirare”, men det ger faktiskt inte en tillräckligt god beskrivning över hur duktig han faktiskt är.

Jag placerade inte Svahn under rubriken förebilderna, men visst platsar även han där. Mer diskret på banan än Kronberg och Ljunggren, helt klart, men han dirigerar och styr kedjekamraterna ständigt på planen.

 

De unga spelarna

En av de positiva sakerna från säsongen som varit är förstås alla de unga spelarna i Dalen som fått visa vad de går för. Ni får ursäkta, jag upplever att Dalen har ett relativt ungt lag sett överlag och även andra spelare skulle kunna klämmas in under denna rubrik, men jag har valt att särskilt lyfta fram följande unga spelare här:

Henrik Sjöström, backen som tidigare gjort sig känd för att vara en boxplay-specialist och skottäckare av rang, har vuxit in allt mer i spelet och har känts trygg på planen hela säsongen. Jag är riktigt imponerad av Sjöström! Han tvekar inte att gå in i duellerna, kämpar och sliter och i slutet av säsongen har han dessutom gjort vågade offensiva instick och visat att han dessutom har ett vasst avslut! Att han dessutom ofta setts gå runt och genuint klappat lagkamraterna på axlarna och peppat de som spelar, trots att han själv fått sitta mycket på avbytarbänken, det är prov på riktigt god attityd!

Ludwig Svensson är en annan ung spelare som imponerat under säsongen. En back som kämpar och sliter, går in tufft i duellerna om bollen och verkligen ger allt när han väl fått chansen på planen. I slutspelet fick han förtroendet att kliva in och vinna bollar i viktiga spelsekvenser, välförtjänt visade det sig. En spelare vars utveckling det helt klart ska bli intressant att följa framöver!

Anton Åkerlund, inledde säsongen knackigt och fick sitta mycket på bänken. Det fanns säkert skäl till det, men jag har ärligt talat ställt mig frågande till det många gånger. Åkerlund var en av Dalens absoluta uppstickare under föregående säsong, besitter ett fint spelsinne och lugn och är så pass ung att jag inte ser några anledningar att inte ge honom de möjligheter han behöver för att fortsätta utveckla både det och hans självförtroende på planen. Jag lyfte tidigare i bloggen fram Åkerlunds positiva attityd och kan nu konstatera att det även lönade sig. I slutet av säsongen fick Åkerlund allt mer förtroende och speltid, fick bland annat axla rollen som center och han visade att han förtjänade det förtroende han givits genom konsekvent bra spel.

 

Energiknippet

Vem annars? Albin Andersson förstås! En spelare som växlat från första, andra, tredje formation till att ibland sitta på bänken. Kanske är det just jämnheten som spökat för Andersson som blandat och gett under säsongen. Här har tränarna en viss utmaning, delvis att försöka bygga upp Anderssons självförtroende och att använda honom på rätt sätt i spelet.

Jag brukar beskriva hans spelstil lite som en bulldozer och när det klickar, ja, då skiner han verkligen på planen! Jag kan förstås vara helt fel ute, men jag upplever att det måste vågas släppa lite på tyglarna med Andersson emellanåt för att han ska få skina. Albin har en hög högsta nivå och jag hoppas verkligen att han får möjligheten att visa upp den många gånger under nästa säsong!

 

Utvecklingen

När jag följt Dalen de senaste säsongerna har jag haft äran att se spelare som Marcus Berglund och Viktor Nystedt blomma ut från två spelare som utstrålade oerfarenhet och osäkerhet till raka motsatsen. Nu tror jag att fler fått upp ögonen för Viktor Nystedt efter hans fantastiska räder i boxplayspelet mot Storvreta i kvartsfinalerna. Han har ett spelsätt som fångar uppmärksamhet, förvirrar motståndare och kan skapa chanser från ingenstans. Och vi ska inte glömma att det är riktigt riktigt underhållande att titta på Nystedt spela innebandy!

Marcus Berglund nämns kanske sällan i innebandymedia vad jag märkt, men jag tror att det bara är en tidsfråga. Som jag sagt tidigare, han vinner dueller och skapar konsekvent chanserna, men har inte riktigt fått till det där sista som krävs för att de även ska sitta. När det väl sker kommer Berglund att noteras i både poängprotokoll och media misstänker jag.

 

Målvakt av världsklass

Dalen har framför allt varit bortskämda i två säsonger nu med en av världens absolut bästa målvakter, Måns Parsjö-Tegnér. Under den långa säsongen där 32 matcher spelades, stod Parsjö-Tegnér i 31 av dem och var nästintill konsekvent bra i samtliga.

Parsjö-Tegnér har inte enbart en riktigt hög högsta nivå, han har dessutom en väldigt hög lägsta nivå vilket sammantaget medför både trygghet och styrka till Dalen. Det skadar inte heller att han är en riktig känslospelare som utstrålar både glädje och frustration vid behov – något som kan elda på lagkamraterna på både det ena och det andra sättet. Jag hörde bland annat innebandyexperter prata om att en av förutsättningarna för att alls kunna vinna guld är att ha en världsklassig målvakt – det besitter Dalen!

En liten positiv notering från säsongen var även veteranen Fredrik Hörnkvist som klev in i matchen mot Falun och visade att reflexerna och kunnandet sitter ännu. Mycket roligt!

 

Den breda backsidan

Jag minns att det inför förra säsongen tvivlades på vissa håll kring huruvida Lukas Harnesk som värvades in från allsvenska Täby och tjeckiske landslagsmannen Patrik Suchanek skulle hålla måttet. Det snackades om en tunn backsida i Dalen. Den sortens kommentarer var dock som bortblåsta inför denna säsong, med rätta. Här har vi ett backpar som blandar starkt defensivt arbete med spelskicklighet och viss offensiv spets.

Lukas Harnesk är uppenbarligen den defensivare av de båda, med en nästan omänsklig rörelseförmåga och följsamhet som gör att han vinner närkamper och täcker skott på ett sätt få mäktar med. Det ska dock tilläggas att Harnesk i slutet av säsongen drog iväg några riktigt fina slagskott som borde ha resulterat i mål. Fan vad jag unnar killen att göra mål nästa säsong alltså… Nåväl, Harnesk rankar högt bland mina favoritbackar i SSL och jag hoppas att vi får se Lukas vinna bollar minst en till säsong i Dalen.

Patrik Suchanek, en uppskattad och skicklig back i Dalen som levererar en bra defensiv när han trots ringa längd står upp väl i det fysiska spelet mot stora motståndare, samt en bra offensiv genom imponerande spelsinne kryddat med välplacerade skott .Jag har hyllat att Suchanek kliver fram och roterar plats med forwards emellanåt och helt plötsligt ligger bakom mål och styr anfallet. Jag hoppas verkligen att Dalen får fortsätta bygga på just den biten i anfallsspelet, det ger en intressant krydda och variation som kan behövas. Jag har inte koll på kontraktsläget, men det har varit väldigt tyst kring Suchanek. Det vore onekligen en stor förlust för Dalen om Suchanek lämnar…

 

Offensiven som kommer att göra det

Jajajajaja, mycket tjat i media om att Dalen är målsnåla hit och dit. Visst, Dalen har haft märkligt svårt att sätta dit bollarna emellanåt under säsongen, men det beror knappast på att kompetensen saknas i laget. Jag kommer att gå in lite närmare på vad jag tror varit det främsta problemet under säsongen längre ned, men här vill jag dock ta tillfället i akt att hylla några riktigt härliga spelare som besitter offensiv spets:

Jim Johansson har blivit något av en personlig favorit, kan göra långa fina dragningar, är effektiv i forecheckingen och har ett riktigt fint och välplacerat dragskott. Jag skrev tidigare om att han besitter en riktigt hög högsta nivå, men att han haft svårigheter att hitta jämnheten i spelet. På slutet tycker jag att jämnheten blivit bättre, men det syns att han kan mer än vad han fått utlopp för under säsongen.

Efter att besvikelsen över förlusten mot Storvreta släppt kan dock Johansson ändå blicka tillbaka på säsongen med stolthet över den utveckling han gjort i många delar av spelet. Föregående säsong blev han känd för sitt dragskott, nu har han även kompletterat det med att vara rent utsagt jobbig att möta för motståndarna i kampen om bollen och har blivit klart starkare även i spelet bakåt.

Fredrik Edholm, den ökände skytten i Dalen. Har nog oroat mer än ett uppställt försvar när han laddar ”bössan” och det går knappast att blunda för att Edholm gjort ett flertal poängviktiga mål under säsongen. Vem gör mål i sex mot fem med endast sekunder kvar av matchen i ett ödesdigert läge? Fredrik Edholm förstås! Det slutade på 23 mål under den ordinarie säsongen, vilket får ses som klart godkänt, även om jag tror att Edholm själv säkert känner att han kan göra fler än så.

Det är jag säker på att han kommer göra. I slutspelet har Edholm imponerat även med viljestyrkan han uppvisat, har slitit hårt i närkamperna och i både forechecking och hemjobb, på ett sätt vi inte riktigt fått se under säsongen. Jag vågar påstå att om Edholm tar med sig den där vinnarskallen han visat prov på under slutspelet till nästa säsong, då gör han fler än 23 mål!

Är Patrik Rokka en av Dalens mest underhållande spelare? Utan tvekan är det så. Jag vet inte om självförtroendet sviktat något för Rokka under delar av säsongen, känslan har varit så, men sett utifrån som åskådare är Patrik Rokka en av de spelare som imponerat mest på mig. Duktig på att anpassa sig till olika miljöer (formationer), med fina offensiva kvaliteter, ett rappt avslut och ett imponerande spelsinne är han på många sätt en stark och kompetent spelare.

Patrik Rokka spelade sin första säsong i Dalen och har redan bjudit på poäng (delad första plats med Ketil Kronberg, wow!) och målgester. Under säsongen har jag och Maria skämtsamt noterat att det Rokkas på i Umeålaget och vi kan bara innerligt hoppas att Dalen får äran att fortsätta Rokka på!

 

Vad gick fel under säsongen?

Vad var det då som gick fel under säsongen? Som jag ser det har det största problemet som gäckat Dalen varit svårigheten att hitta balans och harmonin i laget – både vad gäller formationerna, vilka spelar med vilka, samt hela lagets identitet. Vad är lagets spelidé egentligen?

I media har fokus bara hamnat på hur defensiva Dalen är och hur svårt det varit med målproduktionen framåt (så kallat ”målsnåla”).

Det har även pratats om defensiva kontringsstarka Dalen, men i praktiken har kontringarna nästan helt uteblivit under stora delar av säsongen och spelet mot uppställda försvar har haltat något. Dalen har uppenbarligen försökt, men kanske inte varit så påhittiga de behövt.

Till nästa säsong hoppas jag på att Dalen delvis har en tydligare spelidé laget tror på och att de även hittar tillbaka till den där lurigheten som Dalen emellanåt varit kända för. Var är exempelvis frislagsvarianterna? Förutom något enstaka fint slaget frislag har det mestadels varit totalt blankt vid frislagen. Pet + skott eller spela tillbaka till backarna. Jag efterlyser en tydligare identitet och frislagsvarianter!

 

Inför silly season

Som ni märker har jag ingen koll alls vad gäller kontraktslägena i Dalen. Jag kostar på mig att öppet oroa mig över vad som kommer hända med vissa spelare och om vi får fortsätta se dem i Dalenfärgerna. Oavsett ska det bli väldigt spännande att följa Dalen under silly season.

Vad kommer förresten att hända med Johan Eriksson och Nico Svalvinoni?

Varken Johan eller Nico är nog helt nöjda med säsongen som varit. Under VM var Nico Scalvinoni riktigt bra, men i Dalen har han endast kortare sekvenser fått visa vad han går för. Det förvånar mig inte om han lämnar Dalen efter den säsong som varit, vilket vore både förståeligt och tråkigt med tanke på de förväntningar han haft på sig utifrån och säkert även haft på sig själv.

Johan Eriksson däremot är lite av en gåta i nuläget. Har inte riktigt kommit igång och fått visa prov på den spelskicklighet och lurighet han besitter, men visst fasen finns den fortfarande där. Eriksson har stundvis varit glödhet, men också stundvis varit nästan osynlig. Den slutsats jag dragit kring Eriksson är att han fallit offer för det som varit Dalens problem hela säsongen – avsaknaden av balans och harmoni.

Eriksson har kastats runt i formationerna och inte spelat i rätt miljö. Han har därutöver fått sitta en hel del på bänken. Jag tror inte att något av detta hjälpt Johan att hitta jämnheten i spelet – och frågan är nu om han är rejält revanschsugen och vill visa hur jäkla bra han är nästa säsong, eller om han i stället känner att det räcker nu och väljer att varva ner.

 

Stort tack Dalen!

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till Dalen – till spelarna likväl som till ledning och hela föreningen för all fantastisk underhållning det bjudits på under hela säsongen! Jag kan knappt vänta till försäsongen som på riktigt börjar med Scandic cup!

Det känns som en evighet, men jag ska försöka skynda på tiden genom att hitta saker att blogga om under tiden. Ni kan räkna med att jag och Maria sitter på läktaren även nästa säsong!

Anmälningssituationen Nilsberth, Juridiska nämnden och Knudsen

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag hade tänkt skriva ett sedvanligt inlägg om matcherna som varit, men fastnade ärligt talat i min nyfikenhet att titta lite närmare på Juridiska Nämndens beslut och vilka regler de har att förhålla sig till. Jag hoppas att ni håller till godo, jag ägnar detta inlägg åt anmälningssituationen som inträffade nere i Uppsala senast.

 

Anmälningssituationen

Jag har läst en del resonemang fram och tillbaka om det som inträffade mellan Johan Eriksson och Robin Nilsberth. Framför allt hårda ord mot Storvretas Nilsberth i förhållande till Juridiska Nämndens (JN) beslut att fria honom för det inträffade.

Min tanke här är att försöka reda ut lite vad JN bör titta på vid bedömningen utifrån vad Riksidrottsförbundets stadgar (RFS) föreskriver och tidigare praxis (föregående beslut från JN). Ni får dock ta detta med en nypa salt, det är en hobbyanalys blandat med lite tyckande.

 

Den aktuella bestämmelsens lydelse

Först och främst är det viktigt att titta närmare på förutsättningarna enligt stadgarna för att stänga av spelaren. Av 14:2 p. 8 RFS framgår följande:

den som i anslutning till idrottsverksamhet gjort sig skyldig till skadegörelse, utövat våld eller försökt utöva våld mot en annan person eller som hotat någon,”

… kan ådömas bestraffning (exempelvis avstängning).

Okej, så vad innebär detta nu då? Jo, det innebär att vi har en slags utgångspunkt, det vill säga, vissa begrepp som behöver närmare definieras för att vi ska veta VAD som krävs för att stänga av en spelare. Som jag även kommer att komma till ställer de även vissa krav på HUR spelaren agerat, inte enbart vad som inträffat.

 

Utöva våld

I fallet Nilsberth är det främst en fråga om det uppfyller kraven för att anses vara utövande av våld. Vad innebär det att ”utöva våld”? Det framgår inte närmare begreppsdefinitioner i RFS, men vi får förutsätta att det innefattar någon form av våldsam handling mot exempelvis en annan spelare. På samma sätt är försökt utöva våld en handling där det tydligt framgår att spelaren försökt utöva en våldsam handling mot exempelvis en annan spelare.

Härnäst bör vi även fundera över frågan om det krävs uppsåt för att utöva våld. Vid ett försök till våld är det enligt min bedömning en självklar förutsättning, men det är inte lika uppenbart vid bedömningen av rekvisitet att utöva våld.

Som jag nämnde framgår det ingen närmare definition i stadgarna, men det framgår dock även av stadgarna att Riksidrottsförbundet enligt 2:7 RFS får utfärda föreskrifter, anvisningar och vägledningar avseende tillämpningen av stadgarna.

Med anledning av det sistnämnda har jag lämnat meddelande till Riksidrottsförbundet för att fråga upp om sådana finns kring definitionerna av begreppen i 14:2 p. 8 RFS, men har dessvärre inte fått ett svar ännu.

 

Tidigare beslut

I brist på annat får svaret därför i stället letas i tidigare beslut från JN. Det är även en viktig källa till svar, även om en vägledning eller dylikt finns.

Av både Johan Erikssons och Robin Nilsberths beslut från JN framgår det enligt mig tydligt att JN bedömt att det förutsätts uppsåt för att en spelare ska ha begått en sådan gärning som kan bestraffas enligt 14:2 p. 8 RFS.

Alltså, med andra ord, om den anmälde inte haft för avsikt att utöva våld mot motspelaren kan denne inte stängas av.

Jag har läst ett antal tidigare beslut från JN. I de flesta fall har jag läst JN:s skäl (motiveringar) direkt i besluten, men eftersom vissa länkar inte fungerar längre har jag gällande vissa bedömningar blivit tvungen att läsa citerade stycken vilket medför en viss risk att de är lösryckta ur ett sammanhang. Som sagt, håll nypan med salt nära till hands.

I alla beslut jag läst, vare sig de avser frianden, eller fällanden, har frågan om uppsåt tagits upp. Även om definitionen i RFS därmed inte är solklar kring frågan om uppsåt förutsätts, har JN i vart fall till synes varit konsekventa vid bedömningen av huruvida det förutsätts uppsåt för att vara fråga om att utöva våld (mot bakgrund av de beslut jag läst, jag har förstås inte läst alla.. :)).

 

Oaktsamhet? Vårdslöshet?

Det innebär sålunda att en spelare i regel inte kan fällas om denne av oaktsamhet eller vårdslöshet orsakat skada på en annan spelare (genom oaktsamt våld), men saknat uppsåt för att utöva våldet mot motspelaren. Denne har alltså inte gjort handlingen medvetet för att göra illa motspelaren.

Jag ska inte föra några teoretiska djupare resonemang kring uppsåt och eventuell vårdslöshet. Jag håller det förenklat.

Det förs dock resonemang i tidigare beslut kring huruvida den anmälde gör rörelser för att minska effekten av det som är på väg att inträffa, eller ej. Jag tolkar det så att om den anmälde i situationen anses ha kunnat förhindra eller i vart fall minska effekterna av det som sedan inträffade, men valde att inte göra det, kan det tala för att personen haft visst uppsåt att utöva våld mot motspelaren, men att gärningen inte anses överlagd (planerad).

Varför är det viktigt? Jo, därför att det kan påverka graden av det straff som tillmäts den anmälde om denne i slutändan anses bedöms skyldig till förseelsen.

 

Min bedömning

Jag är knappast bäst lämpad att bedöma situationen, ärligt talat, men jag kan i vart fall nämna mina tankar här.

När jag såg situationen såg det väldigt illa ut. Nilsberth kommer in i situationen på ett sätt som gör att Bodén får hans överkropp i eller mot ansiktet och Bodén golvades hårt. Nilsberth är stor och Bodén ganska kortväxt och Nilsberth kommer in med viss fart.

Jag tror dock inte att Nilsberth på något sätt gjorde detta avsiktligt, det är i vart fall inte tydligt av situationen att så är fallet och på så vis är det ytterst tveksamt om uppsåt verkligen förelegat. Precis som JN konstaterade är det i vart fall svårt att styrka uppsåt och i brist på uppsåt ska därmed Nilsberth frias.

Jag upplever dock att det är märkligt att JN utifrån videosekvenserna samtidigt kan dra slutsatsen att Nilsberth huvudsakligen riktar träffen mot Bodéns bröstparti, inte huvudet. Jag själv upplever att bilderna är otydliga, men kanske har de haft tillgång till bättre videomaterial än de repriser jag sett..? Annars är det märkligt att de över huvud taget nämner detta som ett slags förmildrande omständigheter. JN bör inte spekulera.

I UNT (Uppsala Nya Tidning) beskrevs bland annat en intervju med Alexander Bodén efter matchen där han berättade att han träffades rakt i skallen och att han inte hann uppfatta situationen före han låg i golvet.

I samma artikel beskrev Nilsberth att han försökte gå in med bröstet när han träffade Bodén. Hans uppfattning är att han gick in på ett schysst sätt.

Jag antar att Nilsberth var sanningsenlig, jag tror som sagt inte att han uppsåtligen gick in för att göra illa Bodén, även om handlingen såg oaktsam ut, men det är dock ett märkligt tillägg som görs i intervjun. Han säger nämligen enligt artikeln att han känner Bodén privat, men att det i slutspel inte finns några vänner.

Jag tror dock inte att det sistnämnda ska tolkas på så sätt att han avsiktligen siktade mot Bodéns huvud, utan att han syftade på att känslorna lätt svämmar över i efterhand.

 

Knudens kritik mot JN hit och dit

Slutligen vill jag tillägga kort något om det här med att Kim Knudsen (Storvretas sportchef) går ut i media och sågar JN till höger och vänster, men endast när det är fråga om att föreningens egna spelare blir avstängd. Däremot när den egna spelaren frias får JN motta hyllningar och höra hur de fattat ett helt korrekt beslut.

Ärligt talat, håll dina tankar för dig själv och låt JN göra sitt jobb. Du är partisk på ett sätt som skuggar ditt omdöme.

Det är förståeligt lätt att bli partisk, jag är offer för detta som alla andra emellanåt, men det ser bara oprofessionellt ut att som sportchef göra den här typen av uttalanden. Så JN gör bara sitt jobb när de friar Storvretas spelare? Dumheter..

Valpfest, ooh-ahh Åkerlund, storspelande backar och Månstret

Av , , Bli först att kommentera 0

Så har jag äntligen en stund över till att skriva ned mina reflektioner efter två spelade omgångar av den i mina ögon viktigaste kvartsfinalserien. Den mellan Dalen och Storvreta förstås.

Efter två spelade omgångar, båda vunna av Storvreta, kan jag konstatera ett par saker:

  • Det är två slutspelslag som ställs mot varandra. Små marginaler avgör, det handlar om att minimera misstagen och straffa motståndarna så fort de tabbar sig.
  • Storvreta har hittills visat enorm fokus, inte bjudit på någonting, tagit hemjobben och inte underskattat motståndet. De har varit bättre i två matcher och därför också vunnit båda, även om siffrorna är något missvisande. Det kan de tacka Viktor Klintsten för…

 

I den första matchen var Storvreta klart bättre och förutom en tajt första period var känslan att Storvreta var snäppet vassare i de flesta moment.

I den andra matchen, som spelades under gårdagkvällen, var det däremot enormt jämnt och efter två spelade perioder kunde det ärligt talat ha gått hur som helst. Klintsten spikade dock igen och Storvreta fick möjligheten att lägga in några bollar i öppen kasse, vilket kryddade på deras siffror.

Precis som när Dalen nollade Team Thorengruppen tidigare under säsongen kan det ge samma missvisande känsla av att ett lag var överlägset – men så var inte fallet i någon av matcherna. Nåväl, till det positiva i stället från gårdagens match…

 

Valpfest

Vi bjöds på den livligaste och energirikaste publiken under gårdagen tack vare gästande klacken Valparna från Gamla Stan IBK (samarbetsklubb till Dalen) som eldade på ordentligt med härliga ramsor, trumma och glimten i ögat.

Om detta är det stöd Gamla Stan IBK har på alla sina matcher är de lyckligt lottade och tanken börjar gro att jag och Maria kanske borde ta oss norröver för att kika på ett derby mellan Gamla Stan och Skellefteå, det lär ju bjuda på en hel del underhållning!

Jag hoppas att vi får se mer av Valparna på Dalens matcher – erbjud dem gratis inträde och fika varje match de väljer att komma och stötta Dalen!

 

Ooh-ahh Åkerlund…

Valparnas klämkäcka ramsa ”ooh-ahh Åkerlund, ooh-ahh Åkerlund” satte sig direkt och nynnandet fortsatte även efter matchen. Anton Åkerlund var uppskattad av klacken från Skellefteå, men uppskattas även av övriga på läktaren som håller på Dalen.

Åkerlund har gjort en knackig säsong, men växlat upp ordentligt på slutet och gjorde ännu en bra match i går, lade fina avvägda passar utan att tveka och stod upp väl mot Storvreta upplevde jag.

Vi noterade att Åkerlund inte spelade när Dalen gick ner på folk, men som Maria påpekade hade det nog framför allt att göra med att det inte fanns utrymme för en tredje center. Det är svårt att konkurrera med fysiskt tuffe Marcus Berglund och spelskicklige och snabbe Jonas Svahn helt enkelt (Ketil Kronberg gick som forward).

 

Storspelande backar

Två av Dalens backar utmärkte sig extra mycket i kampen om bollen mot Storvreta under gårdagen – Mattias Wallgren och Lukas Harnesk. Jag tappade räkningen på hur många gånger de vann närkamper, avväpnade motståndare, slog undan bollar i viktiga sekvenser eller bara var rent jobbiga i sarghörnen mot Storvretas offensiv. Helt klart värda en hyllning!

Observera även att Harnesk var ytterst nära på att sätta en boll, men Klintsten var som sagt rejält på hugget och motade bort den bollen. Synd där, Harnesk förtjänade att få sätta dit den bollen.

 

Månstret

Jag såg att Måns Parsjö-Tegnér, also known as Månstret, fick ganska hård betygsättning efter första matchen av magazinet, kanske inte helt rättvist heller sett till de mål han faktiskt släppte in (2 mot 1, skymd, backar som missar att markera, och så vidare). Så kan det dock vara när förväntningarna är enormt höga på en spelare. Alla vet att Månstret kan stänga ner matcher när han är riktigt på hugget.

Parsjö-Tegnér fick dock revansch i omgång två, stod för ett flertal fina räddningar och kunde lika gärna ha blivit matchhjälte om Dalen bara lyckats spräcka nollan på Storvretas motsvarande.

Om Parsjö-Tegnér fortsätter som han gjorde igår kan det mycket väl vända för Dalen, men det kommer förstås att krävas lite mer än fint målvaktsspel för att göra det möjligt.

 

Vad behövs till tredje omgången?

Storvreta har varit bra och som sagt inte bjudit på något och varit duktiga i hemjobben vilket resulterat i att Dalen ställts mot uppställda försvar i princip i 60 minuter speltid per match.

Dalen har på sistone återgått till den identitet de mer eller mindre är kända för, att spela tajt försvar och kontra. Tittade man närmare på Dalens kontringar under matchen igår var det dock tydligt att det fanns ett uns av tvekan, den där känslan av att ”vi får inte bjuda på något nu” som gjorde att kontringarna dröjde aningen för länge – Storvreta hann hem och Dalen ställdes mot ett uppställt försvar, gång efter annan.

Det kommer att krävas distinktare kontringar, alla måste vara på hugget och de måste tas utan att tveka. Ta en spelare som Albin Andersson som exempel här. Han ska inte fundera – han ska köra över! Jag efterlyser självförtroende och att våga i tredje omgången, för ställs Dalen mot uppställt försvar i ännu en 60-minuters match kan det mycket väl sluta med ännu en förlust.

Storvreta har nämligen tagit efter Dalen, spelar ett fint försvarsspel och täcker mycket skott. Slarvar inte och showar inte. Då är det inte längre tillräckligt att lägga över bollen på skarpskyttarna Jim Johansson eller Fredrik Edholm och låta dem skjuta. Det måste till något mer!

Och på tal om skarpskyttar – känner någon annan att Patrik Rokka glidit lite under radarn nu på sistone? Av Dalens skyttar är han kanske den som täcks bort minst och som avlossar snabbast – Edholm, Johansson och kanske även Mattias Ljunggren har för vana att ladda upp innan de avlossar sina enorma bössor, men Rokka tenderar att vara lite mer direkt och svårberäknelig.

Inget ont mot någon av de övriga spelarna här, de har alla gjort underverk under säsongen och bland annat Jim Johansson var en av få ljusglimtar i den första matchen mot Storvreta, men det är tydligt att Rokka glömts bort lite när det ska in och avgöras. Vilket är synd, för han är så grymt bra och förtjänar något större förtroende!

Som jag sade tidigare i något inlägg – när det ska hämtas upp ett mål, sätt in Patrik och Patrik (Suchanek). Det är två spelare som kan lägga välplacerade bollar utan att de är så pass ökända skyttar att motståndarna är som ryggsäckar på dem i offensiv zon.

Och på tal om Suchanek. Ännu en gång fick vi se hur han kliver upp i banan och agerar forward för ett byte, medan en forward eller center roterar ner och agerar back. Det är fina rokader, och jag hoppas att det är något Dalen vågar bygga vidare på även den kommande säsongen, om vi får det glädjande beskedet att Suchanek spelar i Dalen även nästa säsong förstås.

För visst känns Silly season (tiden mellan säsongerna) obehagligt nära just nu? Det står visserligen bara 0-2 i matcher, men bortamatchen på måndag blir en riktig nervkittlare. Dessvärre missar jag med all sannolikhet dessutom första perioden på måndag, så när jag väl intar soffläge för att bevaka den tuffa drabbningen hoppas jag såklart på att få se en vacker Dalenledning!

Det är dags nu, precis som Valparna ropade, Dalen kommer tillbaka!

Tre målvakter, urladdning, när släpper det?, bredd på backsidan och fina gester

Av , , Bli först att kommentera 0

I samband med att sista matchen spelades i serien hände många saker samtidigt, framför allt rafflande spänning i botten av tabellen där Höllviken dramatiskt lyckats gripa halmstrået och tog den viktiga poängen mot Växjö och därmed höll sig kvar i svenska superligan (SSL) medan anrika Warberg och upphypade Karlstad åkte ur.

Jag ska inte ägna detta inlägg åt de lag som åkte ut dock, utan i stället skifta fokus till det som samtidigt hände. Först lite kort om Dalens match mot Falun och sedan några rader om de dramatiska kvartsfinalserierna som väntar runt hörnet.

Framöver ska jag även bjuda på en kort återblick av hur jag och Maria tippade inför säsongen. Vem fick flest rätt i slutändan? Och hur tippar vi kvartsfinalerna?

 

Dalen – Falun (7-3)

Det ska sägas direkt här att ingendera lag egentligen hade någonting utåt sett att spela för, annat än den goda känslan inför slutspelet. Efter matchen pratades det dock i Umeå energi arena att Falun troligen hade sett Dalen som ett lovligare byte i valet av kvartsfinalmotstånd OM Falun hade tagit ytterligare en enkel vinst mot Umeålaget. Så skedde dock inte.

Båda lagen ställde upp formationer och målvakter som vanligen får sitta mycket på bänkarna. Fredrik Hörnkvist, målvaktsveteranen i Dalen, ställdes mot Faluns Emil Lilja i målburen.

Falun valde efter en period att låta deras rutinerade spelare såsom Emil Johansson, Alexander Galante-Carlström och Rasmus Enström ta på sig overallerna, och lät i stället bröderna Hajo tillsammans med den forne Dalenspelare Martin Tokos, samt Johannes Larsson, Casper Backby, med flera spela klart matchen.

I Dalen fick spelare som Johan Eriksson, Nico Scalvinoni, Markus Lindström och Henrik Sjöström mycket speltid. Tillsammans med Albin Andersson, Jim Johansson (som dessvärre haltade av ännu en gång för att få foten lindad..) och Marcus Berglund gjorde de en riktigt bra match.

Visserligen ska inte Ketil Kronbergs insats på något sätt förminskas, lagkaptenen gjorde bland annat två mycket fina mål i numerärt överläge, båda målen assisterade av radarpartnern Alexander Bodén, men i matchen mot Falun förtjänar framför allt de spelare som kanske inte annars får så mycket fokus att nämnas.

 

The man behind the mask

Ja, alltså, Hörnkvist var enormt bra när han var som bäst, men det kändes på förhand lite svårt att avgöra om han skulle hinna med i Faluns höga tempo, eller ej.

Visserligen var Falun inte på topp, medan Dalen kändes desto mer taggade, men Hörnkvist var fantastiskt bra i matchen, stod för ett flertal fina räddningar och visade prov på vassa reflexer och fint spelsinne. Han var högst bidragande till att Faluns siffror hölls nere!

 

Tre målvakter på planen

Och på tal om att hålla siffrorna nere… Lukas Harnesk och Patrik Suchanek, vilka tuffa backar de är! Efter matchen slängde jag ur mig att Suchanek måste ha täckt bort 300 skott, visst, en uppenbar överdrift, men ändå inte långt ifrån.

Trots Suchaneks ringa storlek är han riktigt svårt att möta för motståndarna och jag lånar och förvanskar ett uttryck från en av tränarna i Team Thorengruppen (sorry, jag minns inte vem av er som sa det i VK, men klockrent var det i vart fall!) för att beskriva detta backpar i Dalen – det är inte lätt att göra mål på Dalen när de har tre målvakter på planen!

Falun spräckte förresten dessvärre Lukas Harnesks poängsvit… på läktaren hoppades vi på att få se Harnesks tredje raka match med poäng, men det ville sig dock inte, även om han såg hungrig ut.

 

Urladdningen

Det finns anledning att återkomma till några av de spelare jag nämnde ovan. Det har väl knappast undgått någon att Nico Scalvinoni haft en poängfattig säsong och att han har haft det riktigt svårt att hitta nätet när lägena väl funnits.

Motgångarna har dessutom slagit hårt mot Scalvinoni som sedermera fått finna sig i att spendera mycket tid på bänken. Och så är det förstås inom elitidrott, de som presterar bäst får speltid, medan de som lyckas mindre bra riskerar att se sina chanser förlorade.

Scalvinoni har det dock bevisligen i sig, något vi inte minst fick se under VM, och i matchen mot Falun dröjde det inte länge för Scalvinoni att ta chansen han fått att bevisa att han kan prestera.

Det blev både ett mål och sedan två för schweizaren, med chans på ett tredje mål också, men bollen satt dessvärre inte bakom Lilja i Falunmålet. Glädjen var dock stor för Scalvinoni som äntligen fick sätta några av hans chanser.

Och det tål att nämnas den enormt fina assisten från Johan Eriksson vid första målet – när Scalvinoni ångade fram i full fart gjorde Eriksson en riktig precisionsavvägning innan han lade över bollen precis rätt för Nico att slå in den.

När jag ändå är inne på urladdning vill jag även passa på att återigen nämna hårdjobbaren Albin Andersson. Två mål blev det för Andersson, genom distinkta avslut. Snacka om att han hittat formen på sistone och det kunde inte komma mer lägligt.

Fortsätter Albin Andersson på detta sätt i får Storvreta se upp i kvartsfinalerna som kommer!

 

När ska det släppa…

för Marcus Berglund? Som jag skrivit tidigare, han är SÅ bra! Och han får SÅ sällan lön för mödan. Det är obegripligt, men någon gång måste det väl släppa?

Nåväl, poäng eller inte poäng, det går knappast att missa vilken gedigen och konsekvent spelare Berglund är, för de av oss som kikar regelbundet på Dalens matcher.

 

Bredden på backsidan

De flesta vet att Dalen har skickliga backar. Det är ett faktum, säsong, efter säsong, efter säsong. På sistone har Viktor Nystedt fått allt mer förtroende och han axlar rollen välförtjänt.

Bakom de ordinarie backarna finns dock ytterligare backar som förtjänar att nämnas, jag tänker främst på: Ludwig Svensson, Henrik Sjöström och Markus Lindström.

Tre unga backar, vilka inte synts allt för ofta i spel under säsongen, men de klev samtliga in i matchen mot Falun och gjorde det bra. Av de tre har jag sett minst av Lindström, men tyckte att han löste situationerna bra i matchen och inte lät sig stressas allt för mycket när erkänt svåra forecheckare som Martin Tokos och Ciya Hajo stressade på.

Det är också lätt att uppskatta Svenssons härligt fysiska backspel och Sjöströms trygghet i spelet kombinerat med att han täcker skott som om han lika gärna kunde ta plats i målburen.

Det känns faktiskt riktigt bra vad gäller bredden på backsidan i Dalen.

 

Fina gesterna från Rokka

Och då menar jag inte målgesterna. Både jag och Maria kommenterade på läktaren att Patrik Rokka som vilade i matchen mot Falun var en av de största påhejarna på bänken, mötte de unga spelarna på planen när de gjort mål, klappade på axlarna och firade med dem.

Det är en fin gest det där, att dela och uppmuntra glädjen hos lagkamraterna som kanske inte får allt för många chanser under säsongen att visa vad de går för. Härligt Rokka!

 

Kvartsfinalerna

Efter matchen stannade ganska många kvar i arenan och inväntade kvartsfinalvalen. Spelare i både Dalen och Falun småpratade och stretchade tillsammans. Stämningen var både avslappnad och lite spänd, i alla fall hos oss Umeåbor. Vilka skulle välja Dalen?

Alla fruktade vi nog att Falun skulle välja Dalen. Eller såsom jag hörde sägas: ”Vilka som helst utom Falun”.

Ett annat alternativ som inte heller lockade nämnvärt många var även Växjö. Jag höll kanske inte heller Växjö som det lag jag helst ville se Dalen möta, men det hade onekligen blivit spännande matcher mot ett revanschsuget Växjö efter den tunga kvartsfinalserien föregående säsong där Dalen lyckades vinna med 4-0 i matcher trots att varje match var enormt jämna.

Under slutskedet av matchen mot Falun syntes deras förstafemma prata ihop sig med tränare Thomas Brottman. Detta spädde nog på misstankarna om att Falun övervägt att välja Dalen, men att det de fick se under matchen vägde över till att Falun i stället slutligen valde Helsingborg.

Måhända spekulationer, men så kanske det var. Vi lär nog aldrig få veta. I stället blev det Storvreta som fyra i tabellen som fick Dalen som slutspelsmotstånd.

Dalen som ännu en gång inte valdes av de lag som rankade 1-3. I sedvanlig ordning lär det hänvisas i sammanhanget till geografi och kostnadsfrågor, vilket förvisso lär spela in i valet, men jag tänker samtidigt att om något av lagen sett Dalen som ett lovligt byte rent spelmässigt hade nog inget lag tvekat att välja Dalen.

 

Fyra enormt jämna kvartsfinaler väntar med andra ord mellan följande lag:

Falun – Helsingborg

Växjö – Pixbo

Mullsjö – Linköping

Storvreta – Dalen

 

Kvartsfinaler mot Storvreta

I Umeå var känslan god efter beskedet. Detta beror inte på att Storvreta anses vara ett lätt motstånd, eller att kvartsfinalen på något sätt skulle vara given. Sett till spelarmaterialet är Storvreta bland de tuffaste motstånden att få.

Däremot finns det historia mellan Storvreta och Dalen i slutspelssammanhang och känslan är väl lite sådan att i bäst av sju kan det gå lite hur som helst, men att Storvreta är ett lag som vi i Umeå gärna ser att Dalen möter.

Det kommer bli spännande hela vägen – innebandy när den är som bäst!

Publikgenomsnitten SSL(herr) – hemma och borta

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag skrev tidigare ett inlägg om hur läget såg ut gällande publikgenomsnitten i herrarnas svenska superliga runt omgång 27, se http://blogg.vk.se/kampadalen/2017/02/11/publiksnitt-bortamatcher-i-ssl-herr/ där jag även för lite resonemang om olika förklaringar till faktorer som jag tänker kan påverka snitten. Jag tänker inte raljera så mycket om de faktorerna här, men jag upprepar att det självklart påverkar om ett lag spelar extra bortamatcher mot t.ex. Falun, Storvreta eller Dalen som ligger i toppen av publikgenomsnitten för hemmamatcherna.

Som ni märker nedan har det hänt en del sedan föregående ”mätning”. När nu alla lag spelat sina 16 omgångar borta har vissa lag ökat sina publiksnitt borta, medan andra sjunkit.

Här kommer först publiksnitten för hemmalagen (hämtad från innebandy.se):

Plac. Lag Publiksnitt
1 Falun 1555
2 Dalen 1301
3 Storvreta 1296
4 Mullsjö 1153
5 Helsingborg 1020
6 Växjö 980
7 Warberg 893
8 Sirius 737
9 Thorengruppen 703
10 AIK 697
11 Karlstad 688
12 Linköping 669
13 Höllviken 628
14 Pixbo 510

 

Det händer dock något intressant när vi jämför detta med publikgenomsnitten för bortamatcherna. Samtliga lag har spelat 16 bortamatcher vardera, dock mot något varierade motstånd på grund av spelschema och derbygrupper. Det allra mest noterbara upplever jag är Pixbo, vilka har ett relativt välkänt svagt publikgenomsnitt på hemmaplan.

Även här har jag hämtat de inrapporterade publiksiffrorna från innebandy.se och jag ber om ursäkt om någon siffra misstämmer, jag har försökt kontrollera siffrorna så gott jag kunnat och mäktat med. Håll till godo.

Publikgenomsnitt bortamatcher (avrundat nedåt):

Plac. Lag Publiksnitt
1 Storvreta 1094
2 Pixbo 1019
3 Falun 993
4 Sirius 972
5 Helsingborg 926
6 Växjö 909
7 Höllviken 901
8 Thorengruppen 899
9 AIK 873
10 Dalen 865
11 Warberg 861
12 Linköping 853
13 Mullsjö 846
14 Karlstad 820

 

Dra vilka slutsatser ni vill av detta. Jag tycker själv att det är intressant att se vilka lag som typiskt sett lockar hemmapubliken till arenorna. Pixbo är kanske inte en publikmagnet hemma, men borta tycks det vara många som vill se spelare som Martin Östholm och Jon Hedlund spela.

Intressant? 🙂

Sista matchen, bleka Dalen? och en hjärteranking av bottenkampen

Av , , Bli först att kommentera 0

Sista matchen för säsongen i svenska superligan på herrsidan vankas, damerna har fortfarande några matcher kvar. Det innebär slutet på en lång och spännande säsong där flera lag överraskat, positivt som negativt och där slutet varit nervkittlande, särskilt vad gäller bottenstriden.

Kampen om slutspelsplatserna ebbade av efter några viktiga matcher där både Dalen och Helsingborg ryckte ifrån och knep platserna och därmed lämnade jagande AIK och Sirius efter sig.

Dalen tar emot svåra Falun, ett lag som brukar passa Dalen ganska bra, men som denna säsong tagit sex ganska enkla poäng. I båda matcherna som varit har Dalen varit förvånansvärt bleka och inte riktigt symboliserat den där kämpaglöden som brukar vara som hetast mot tuffa motståndare som Falun, Storvreta och Växjö.

Jag fick ju förresten sviiiidande kritik från min kära fru Maria efter mitt föregående inlägg i bloggen. Det var efter matchen mot Storvreta där jag var alldeles för dålig på att beskriva känslan av att Dalen knep slutspelsplatsen och jag hyllade inte publiken som tagit sig till Umeå energi arena (trots att Björklöven samtidigt spelade sin viktigaste match för säsongen).

Förlåt älskling, och förlåt kära läsare och Umeåpublik. Några kompletterande reflektioner får ni här:

 

Bleka Dalen?

Senaste matchen mot Storvreta fick vi se ett annat Dalen – det var knappast det bleka Dalen som ställdes mot svenska mästarna för att säkra slutspelsplatsen – Dalen var i ärlighetens namn snäppet bättre hela matchen igenom. Storvreta var som allra bäst och skapade darr på slutet när de visade upp ett fantastiskt sex mot fem-spel, men Jonas Svahn punkterade till slut Uppsalalagets momentum genom att lägga in bollen i öppen kasse.

987 personer hade letat sig till arenan för att se världsklassig innebandy, trots att Björklöven samtidigt kämpade för att behålla platsen i hockeyallsvenskan i hemmamatchen mot Västerås. Det slutade med vinst för Björklöven som sålunda slipper spela kval för överlevnad.

Jag har inte läst några kommentarer om ”tråkiga Dalen” efter den matchen, men jag läste å andra sidan inte några kommentarer om underhållande Dalen heller. Kanske såg inte så många matchen, men jag kan tycka att Dalen förtjänade lite mer uppmärksamhet än vad laget fick efter insatsen – å andra sidan har det nog förklarliga skäl. Dalens slutspelsplats kändes nog ganska säkrad av många, medan blickarna i stället hålls fullkomligt riktade på det som händer i botten av tabellen. För visst är det enormt spännande i kampen mellan Karlstad, Warberg och Höllviken?

Kulminationen av en lång tuff säsong innebär ju inte endast äran att få spela slutspel för vissa lag, utan även för två andra lag att spel i svenska superligan är över (för denna gång?).

 

Bottenkampen

Karlstad, Höllviken eller Warberg – vilka blir det som stannar kvar?

Jag vågar inte tippa för en gångs skull, jag är bevisligen inte en skicklig tippare, men visst har jag favoriter!

Både jag och Maria är obotliga Dalenfans, och håller Dalen över alla lag på både dam- och herrsidan. Men, visst händer det att vi även håller lite extra på vissa lag och mindre på andra lag i övrigt.

Om det undgått någon tenderar jag till viss del att hålla på spelare mer än själva lagen, medan Maria snarare kan vara något åt det motsatta hållet – håller kanske en ”grudge” mer mot lag än vad jag gör.

Ja, jag har kängats lite här hemma för att jag skrivit positivt om AIK, men kängats med glimten i ögat förstås! 🙂 Jag kan avslöja här att Maria också fastnat för spelare som Andreas Stefansson i AIK, även om hon kanske inte ville se AIK i slutspelet till skillnad från mig.

På så vis är kanske Maria lite lojalare mot ett specifikt lag än vad jag emellanåt är, medan jag gillar, eller ”icke-gillar” ett lag mer baserat på vilka som spelar där, hur laget/föreningen agerat över säsongen och så vidare. Nå, ni förstår, jag ska inte dra ut mer på resonemanget.

Jag tippar som sagt inte denna gång, men baserat på mina favoriter i bottenstriden har jag dock rankat lagen såhär, en slags ”hjärteranking”:

  1. Höllviken
  2. Warberg
  3. Karlstad

 

Motiveringen?

Höllvikens spetsspelare såsom Pontus Karlsson, Johannes Wilhelmsson, Daniel Persson och Christoffer Andersson kombinerat med en duktig målvakt i Robin Johansson har imponerat på mig. Svenska superligan är dessutom inte redo för att gå miste om sköna citat från profilen Pontus Karlsson.

Att Höllviken visat mod exempelvis genom att inte tveka över att ta ut målvakten i övertid för att jaga den viktiga extrapoängen, det skadar inte. Svenska superligan mår absolut inte sämre av att Höllviken spelar där, ett minus är dock att deras hall ser bedrövlig ut på sändningarna. Spelar de i en gymnastiksal?

 

Warberg, jag är ärligt talat kluven. Jag har aldrig hållit Warberg varmt om hjärtat i innebandysammanhang. Att Oscar Lundin dessutom sparkades med en till synes tam ursäkt vid en tidpunkt då Warberg faktiskt låg bra till i tabellen, sett till förutsättningarna, ja alltså, det gjorde inte direkt att Warberg växte i mina ögon.

Det som däremot har imponerat på mig är den hängivna publiken Warberg har. Jag har kikat på deras matcher på slutet och slagits av att de, borta som hemma, haft ett rejält stöd i form av högljudda hängivna supportrar som skriker och eldar på laget. Snacka om att vara den viktiga sjätte spelaren på planen!

Sedan har Warberg Daniel Karlander. Vilken fin lirare! Och den där glädjen han utstrålat på slutet när han gjort viktiga mål, helt underbart! Tillsammans med publiken lyckas Warberg ändå knuffa ner Karlstad i min ”hjärteranking”.

 

Karlstad… Ja, alltså, visst hade jag höga förväntningar på Karlstad inför säsongen. Jag upplevde att de visade fint tålamod i matcherna jag såg dem spela föregående säsong. De kryddade laget med ett antal duktiga spelare, bland annat Kevin Björkström från AIK och Patrik Hallberg från Strängnäs, men fick inte till det.

Fine, det är okej, jag gillar inte ett lag mindre bara för att de har det kämpigt en säsong. När jag har kikat på Karlstads matcher, och jag kan tillägga att jag inte sett alltför många, har det dock blivit märkbart tydligt att spelare börjat hänga med huvudena när de i stället behövt rycka upp sig och knyta näven för att vända matchen. Det har stundtals känts ganska grinigt…

Det har inte heller varit en sådan där grinighet vi kan se hos exempelvis Växjö. Deras grinighet gör att de blir enormt jobbiga att möta och det är kanske också en av deras stora styrkor.

Karlstad däremot har känts ofokuserade när det gått dem emot. Visst, en märkbar förbättring har skett sedan tränare Bugarski tog över, men det där tålamodet från föregående säsong har inte setts till alls.

Det måste ha suttit i huvudena hos spelarna eller i lagdynamiken, för spets finns det i laget. I slutändan har Karlstad i alla fall dessvärre inte vunnit över mig och därför hamnar de längst ned av de tre lagen i mina ögon. Jag hoppades så mycket mer på Karlstad inför säsongen…

 

Silly-rykten före säsongen är över

En kort reflektion också om det faktum att silly-rykten florerar före säsongen är över. Jag är inte särskilt förtjust i negativa silly-nyheter före säsongen är över. Med negativa nyheter menar jag att spelare valt att lämna ett lag och går ut med det före de spelat färdigt för säsongen. Det är professionellt och skickar märkliga signaler.

Att exempelvis innebandymagazinet publicerar artikel efter artikel i stil med att ”lag X borde locka till sig spelare Y som har utgående kontrakt (plus)” känns rentav osmakligt, men det kanske bara är jag som känner så… Vänta till dess att Warberg och Helsingborg spelat säsongen färdigt innan ni börjar sprida rykten om Rikard Eriksson eller Daniel Johnsson, okej?

Positiva silly-nyheter är däremot helt okej – och med det menar jag att spelare exempelvis väljer att öppet gå ut med att de förlängt med laget de spelar i.

Västerbottens-kuriren gick bland annat ut med att Ketil Kronberg gärna spelar för Dalen även nästa säsong. Fantastiska nyheter för Dalen och Umeå!

Jag läste också att Linus Nordgren valt att stanna i Helsingborg, viktigt viktigt för Helsingborg som redan nu börjat rusta starkt för nästa säsong!

 

Dalen – Falun klockan 17.00!

Ni missar väl förresten inte Dalens sista match före slutspelet klockan 17.00 idag? Gästerna är inga mindre än världsklassiga Falun och matchen avnjuts givetvis på bästa sätt genom att vara på plats! Snacka om dunderuppladdning inför slutspelet!

Slutspel, AIK eller FCH, världens bästa boxplayspelare och bulldozern

Av , , Bli först att kommentera 1

Slutspel – och några rader om slutspelskampen

En fantastisk bubblande känsla hänger fortfarande kvar efter kvällens match mot Storvreta, vilken slutade med vinst 7-4 för Dalen.

Jag lägger till ett svenska mästarna – Storvreta. Med åtta raka vinster klev de in som favoriter mot Dalen, även om Uppsalalaget var ödmjuka inför uppgiften vad jag kunnat följa i sociala medier.

Förståeligt så, Dalen är svåra att möta och har kommit igång på slutet. Tre raka vinster, först mot Karlstad, sedan mot AIK i förlängning, samt slutligen nu mot Storvreta, visar att Dalen är på gång och kan bli ett tufft motstånd i slutspelet.

För ja, dagens vinst innebär faktiskt att Dalen med 100 % säkerhet är i slutspel!

Det finns dock några andra lag jag kort ska beröra innan jag fortsätter med kvällens inlägg. Kampen om den sista slutspelsplatsen blir oerhört intressant och kan nu tack och lov betraktas på tryggt avstånd när nu Dalen inte är indragen i den.

 

Slutspelskampen – AIK, Helsingborg eller Sirius?

Nu återstår bara att se om Sirius, Helsingborg eller AIK kniper den sista platsen. Sirius har klart brantast uppförsbacke att bestiga, måste vinna båda matcherna och dessutom måste både Helsingborg och AIK förlora båda sina sista matcher för att det ska vara möjligt. Jag har visserligen i princip räknat bort Sirius, men omöjligt är det inte!

Själv tror och hoppas jag på att AIK tar 8:e platsen, även om jag inte kan säga säkert att Maria håller med mig. Vi är nämligen inte helt överens om vad vi tycker om AIK här hemma.

Jag har nog aldrig hållit på AIK i något sammanhang tidigare, men det är svårt att inte tycka om det så kallade ”AIK 2.0” som vi fått se i denna upplaga av svenska superligan.

Med full respekt för tränare Magnus Jäderlund har jag även med viss förtjusning fastnat för sköna lirare som Joakim Olsson (vilken energispelare), Andreas Stefansson (målgaranti) och Simon Götz (hal klasslirare). Kombinerat med AIK:s härligt fartfyllda, dock något slarviga, spelstil kan varken Helsingborg eller Sirius mäta sig med AIK i mina ögon när det gäller vilka jag hoppas lite extra på ska knipa den sista slutspelsplatsen.

Det är dock på intet sätt avgjort och Helsingborg känns på gång. Där handlar det framför allt om en spelare enligt mig. Många skulle nog tänka aha, Linus Nordgren förstås, men jag syftar snarare på Daniel Johnsson. Kanske förstod de flesta att jag tänkte på honom, men om det är någon läsare som inte vet vem Johnsson är så är det killen som zorrar. Nu vet alla vem jag menar.

Johnsson är det största skälet att heja på Helsingborg, kombinerat med skicklige Linus Nordgren och Jonathan Paulsson (världsklassig målvakt). Men jag vet inte, Helsingborgs blandande och givande har inte vunnit över mig.

Jag har ärligt talat urusel koll på Sirius. Lillebror till Storvreta i Uppsala, spelar dock inte alls som Storvreta utan har snarare känts som en ”Dalen-light” när jag sett dem. Spelar fint försvarsspel och har gjort en riktigt bra säsong.

Silly season var tung för Sirius, upplevde jag, vilka tappade riktiga klasspelare, men samtidigt har de uppenbarligen värvat bra och fått ihop laget på ett sätt som inneburit att de aldrig riktigt fastnade i bottenstriden som jag hade föreställt mig skulle bli aktuellt.

Imponerande, men jag tror inte att de tar platsen i slutspelet. Jag tror att både AIK och Helsingborg är för taggade för att förlora alla matcher som återstår.

 

Världens bästa boxplayspelare

…har nummer 70 på ryggen och heter Jonas Svahn. Ikväll var han helt otrolig mot Storvreta – spelade han verkligen varenda sekund av Dalens dubbelutvisning? – och fortsätter briljera efter ”otursveckan” jag skrivit om tidigare.

Det brukar talas om boxplayspecialister, men jag tycker inte att det beskriver Svahns kompetens tillräckligt rättvisande.

Världens bästa boxplayspelare heter Jonas Svahn – sådärja!

 

Bulldozern (och icke-bulldozern?)

Med hans klassiska bulldozerattityd ångade Albin Andersson på och gjorde två mål, nästan tre, och tvingade fram ett straffslag när han helt orädd bara trampade in mot Viktor Klinsten och tvingade fram ett slag i blotta förskräckelsen från Storvreta.

Och just det där har vi sett så många gånger förut, att Andersson kan skapa fina möjligheter för laget med den där fina krigarinställningen han har.

Straffen lades av Fredrik Edholm som hur kyligt som helst klev fram och lade in den bakom Klintsten. Jag förundras över Edholm. Killen har enorm teknik, kan skjuta och passa riktigt bra, men saknar emellanåt den där krigarinställningen Andersson så tydligt besitter. Hänger lite med huvudet emellanåt.

Andersson å andra sidan saknar något av den enorma teknik Edholm har, spelar mindre på finess, men mer på fart och kämpaglöd. Tvingar liksom fram chanserna ändå.

De liknar inte alls varandra som spelartyper, men bidrar med intressant bredd i Dalen och i rätt miljö är de båda viktiga offensiva spelare som kan avgöra matcher på sina sätt.

Framför allt ska det bli oerhört kul att följa deras utveckling som spelare!

 

”Urban Karlsson-effekten” fortsätter

Dalen fortsätter vinna med Urban Karlsson i båset, men något som också fortsatt märkas på sistone har varit självförtroendet hos flera av spelarna i Dalen.

Jim Johansson jagar numera på i 60 minuter, hänger inte med huvudet trots tillfälliga motgångar, vinner tillbaka bollar, skapar chanser och fortsätter vara ett offensivt hot på planen. Blir han en av de mest omtalade forwardsen i årets slutspel också?

Anton Åkerlund, talangen, agerar center åt veteraner av världsklass, Ketil Kronberg och Alexander Bodén, och gör det som om det vore hur självklart som helst. Åkerlund fortsätter briljera!

Försvarsspelet känns tryggt och har dessutom börjat få en allt större roll i Dalens offensiva spel. Detta har varit lite trevande under säsongen, men både Mattias Wallgren och Mattias Ljunggren får det äntligen att stämma både i det tuffa fysiska försvarsspelet och i det offensiva uppspelet.

Dalens andra backpar gör det inte sämre, Lukas Harnesk, den slingrande skottäckaren (såg ni hur uppoffrande han täckte skotten mot Storvreta idag? Helt galen!) och Patrik Suchanek, med fina offensiva kvaliteter och ett pricksäkert skott, känns konsekvent starka i försvaret och ger Dalen, tillsammans med Måns Parsjö-Tegnér i målet, den där tryggheten som Dalen måste ha där bak för att våga skapa framåt.

Det är just den kombinationen som kan ta Dalen hela vägen, seriens bästa försvar kryddat med ett sylvasst anfallsspel.