Tyckande om The World Games, målvaktsmatchningen och oproportionerlig hysteri

Nå, som utlovat tänkte jag dela med mig av lite tankar och tyckande från The World Games som gick av stapeln förra helgen. Jag tänkte börja med det positiva och sedan ta tillfället i akt att gnälla av mig lite också, jag hoppas att ni har överseende.

 

The World Games – mycket underhållande!

Låt mig inledningsvis säga att det ändå blev riktigt lyckat med innebandyn i The World Games – ingen förminskad spelplan *puh* och det bjöds upp till underhållning trots bantade spelartrupper och kortare speltid.

Av helt själviska skäl ratar jag fortfarande det här med förkortad speltid – jag känner mig rånad på 15 minuter per match! 🙂 – men, det blev ändå väldigt intressant att få se både Tjeckien och Schweiz möta Sverige och Finland när samtliga lag har färre spelare att förlita sig på.

Det blev lite jämnare villkor sett till det faktum att både Schweiz och Tjeckien har riktigt imponerande spetsspelare i toppen, två av ett flertal tänkbara exempel är Matej Jendrisak (Tjeckien) och Manuel Engel (Schweiz) vilka stod ut på ett mycket bra sätt. Vanligtvis är det svårt för nämnda nationer att matcha tre fullor kedjor mot Finland och Sverige vilka har större bredd även i det absoluta toppskiktet – något både Schweiz och Tjeckien till viss del saknar.

 

The World Games – och en liten ”rant” om oproportionerlig hysteri

Målvaktsmatchningen

Jag har egentligen bara två minustecken med mig från The World Games som lämnade en lite besviken eftersmak. Den första gäller matchningen på målvaktssidan, närmare bestämt gällande Måns Parsjö-Tegnér.

Alltså, rejält subjektivt och partiskt utifrån hur jag såg det, vill jag påpeka att Parsjö-Tegnér är redo för landslaget och det gladde mig väldigt mycket att han fick chansen tidigare i EFT och nu även fick chansen igen i The World Games, men, och detta är ett stort men, varför i hela friden fick han stå en enda match under turneringen – och det var mot USA.

Om Parsjö-Tegnér saknar något är det väl möjligen rutinen från spel i landslaget. Att han då varken fick stå i gruppspelsmatchen mot Schweiz, eller i semin mot Tjeckien, eller slutligen i finalen mot Schweiz är för mig ett mysterium. Det är en bortkastad möjlighet och chans för Sverige att bredda målvaktssidan i landslaget. En del av mig hoppas förstås att det fanns en bra ursäkt, t.ex. att Måns var förkyld eller hade känningar i en vad(?), för det får bara inte bero på att Sverige till varje pris skulle vinna varje match och därför inte vågade annat än att ställa erfarne Viktor Klintsten i målet.

Absolut inget ont mot Klintsten, det är en målvakt som det knappast behöver motiveras varför han är landslagsmålvakt och han har erkänd vana av att växla upp och bli rejält bra i viktiga matcher. Han var dessutom äckligt bra mot Dalen i kvartsfinalserien senast.

Det är inte där problemet är i mina ögon – jag vill se att om Sverige bara får plocka med sig två målvakter till The World Games och en lovande ung målvakt får följa med bredvid en erfaren erkänd toppmålvakt, se då till att den unge målvakten faktiskt får spela också.

Som sagt, om Måns Parsjö-Tegnér var där och var redo för spel, men ändå fick nöta bänk i tre av fyra matcher till förmån för att Klinsten ansågs bättre lämpad att vakta målburen, då är det för dåligt och jag är oerhört besviken.

 

Den trötta prestationen

En något mindre känslosam, men ändå besviken känsla infann sig även vad gällde Finlands trötta prestation i turneringen. Det sprakade inte riktigt om Finland och Schweiz tog sig välförtjänta till final efter att ha slagit ut Finland i semifinalen. Den efterlängtade chansen till revansch för Sverige uteblev alltså. Men, och inte ett så litet men, Schweiz var dock riktigt fina och bjöd på underhållning och skrällvarning!

Vad gäller Finland har jag tack och lov inte sett några överbekymrade orosartiklar eller uttalanden om hur katastrofalt detta är för innebandyn i Finland – att de håller på att glida ifrån, bla bla bla. Jag syftar förstås på domedagshysterin angående svensk innebandy efter senaste VM-finalen på herrsidan vilken slutade med förlust på straffar.

Vem vet förresten hur reaktionerna hade varit om Sverige förlorat mot Schweiz nu i TWG? Kanske inte alltför stora sett till att det inte var VM, men å andra sidan tenderar saker att blåsas upp ibland. ”Först VM, sedan TWG?! Var ska denna mardröm sluta?!”

Alltså, det finns säkerligen de som kan och har fört ett välunderbyggt resonemang om hur/varför Sveriges prestation i VM visar på att innebandyn i Sverige behöver ett lyft – men, jag kan egentligen bara dristas att jag läste några kommentarer vilka jag upplevde blåste synen på svensk innebandy helt utom proportioner.

Jag tycker till exempel att det är ytterst tveksamt att utifrån den jämna finalmatchen i VM senast som slutade med förlust för Sverige uttala sig närmare om huruvida innebandyn i Sverige är på väg att halka efter internationellt och huruvida det beror på strukturella fel när det finns så stor ungdomsverksamhet i Sverige etc.

Jag vet inte, men som jag ser det kvarstår det faktum att Sverige är dominanta på damsidan (det utvecklas alltså fortfarande toppspelare i Sverige) – och på herrsidan tenderar att vinna mot alla motstånd utom Finland där det är jämna matcher hela vägen till övertid och/eller straffar i princip varenda gång lagen möts.

Som jag ser det har Sverige även mer eller mindre tagit ut samma spelare i blågult de senaste åren och spelat en snarlik innebandy under tiden. Och här menar jag inte på något sätt att kritisera spelarna som tagits ut till landslaget, de är alla i det absoluta toppskiktet och förtjänar att spela där, men min poäng är att det ändå måste vara svårt att bedöma innebandyn som helhet i en nation baserat på att i princip samma begränsade antal spelare spelar ett antal VM och EFT-turneringar på ett snarlikt sätt, mot samma nationer och att resultaten i de i regel så jämna finalerna/matcherna mot Finland varierar – med en blandning av vinster och förluster.

Kan det vara så enkelt att Finland hittat vinnande vägar till framgång mot Sverige? Måste Sverige tänka om lite – våga prova lite nya kort, både vad gäller spelare och spelsätt?

Var det inte dessutom så att Finland under senaste VM plockade in ett antal unga hungriga spelare – kastade om lite, provade något nytt – och det visade sig ge effekt? Sedan ska det förstås inte glömmas bort att Finland råkar vara riktigt, riktigt duktiga på innebandy. Det är inte helt orimligt att föreställa sig att de trots färre aktiva utövare än Sverige kan plocka fram tre formationer spetsspelare som kan mäta sig med den nuvarande generationen i det svenska landslaget. På samma sätt som exempelvis både Schweiz och Tjeckien kan välja ut 12 utespelare som till stor del kan mäta sig med både Sverige och Finland.

 

Martin Tokos

Slutligen tänkte jag bara kort notera något jag hade tänkt nämna för en tid sedan, men det har hamnat lite mellan stolarna så att säga. Jag och Maria befann oss på en kortare roadtrip när hon glatt utbrast att det fanns en nyhetsartikel om Martin Tokos, en gammal favorit här i Umeå och Dalen.

Maria citerade bland annat för mig att det nämndes att Dalen varit i kontakt med Tokos om huruvida han skulle vilja återvända till Dalen, men slutligen valde han spel i Schweiz.

Inför föregående säsong valde Dalen att inte förlänga med Martin Tokos, trots att han önskade spela kvar. Anledningen till att jag tar upp detta med att Dalen varit i kontakt med Tokos nu är av den anledningen att jag tycker att det ändå är fint på något sätt. Jag vill inte blåsa upp det större än vad det är, men jag tolkar det så att föreningen inte är för stolta för att ändå våga erkänna att det visade sig vara ett misstag att släppa Tokos och att han är välkommen tillbaka om han så vill.

Jag gillar det. Tyvärr valde Martin Tokos bort Dalen denna gång, men hoppet om en återkomst i framtiden lever ju förstås kvar ändå. För att spela underhållande innebandy, det kan han, Martin Tokos.