Scandic Cup dag 2: Järnviljan, norsk underhållning och hur mål ska firas

Läge att summera dag två av Scandic Cup, nå, dag två utifrån vad jag hann med. I ärlighetens namn önskar jag att det hunnits med mer och jag ser verkligen fram emot helgen, att helt utvilad kunna njuta av innebandy mer eller mindre hela dagarna utan att behöva tänka på den tidiga morgondagen och den obarmhärtiga väckarklockan som väntar.

Det fanns mycket trevligt att välja på, men det självklara valet landade förstås på matchen mellan IBK Dalen och IKSU. Därefter letade jag och min älskade, men ack så trötte, vapendragare och fru oss till matchen mellan Team Thorengruppen och Mlada Boleslav där vi i alla fall hann med en period innan Maria höll på att somna på stället. Jag vill dock förtydliga att det inte berodde på innebandyn, där bjöds det på underhållning, men hon jobbar väldigt hårt, min fru och dagen hade tagit ut sin rätt!

Nåväl, i sedvanlig ordning tänkte jag bjuda på reflektioner och tankar nedan och jag vill även passa på att hylla alla de eldsjälar och hårt slitande fina människor som hjälper till på ett eller annat sätt med att styra upp allt som krävs för att genomföra ett stort evenemang som Scandic Cup är. Ni är fantastiska och gör det riktigt bra!

IBK Dalen – IKSU (3-9)

Vi visste förstås på förhand att det skulle bli en tuff batalj för Dalen att ta sig an vad jag bara delvis skämtsamt kallade svenska landslaget för ett tag sedan, det svenska mästarlaget IKSU. Hur många landslagsspelare har de nu? Fyra formationer?! Och vilka spelare, ja jisses, de bjuder verkligen på fin innebandy och enorm skicklighet!

Cornelia Fjellstedt och Iza Rydfjäll, Amanda Delgado Johansson… eller varför inte en av mina personliga favoriter, Emelie Wibron? Jag kan fortsätta rabbla namn och ni fortsätter bara nicka instämmande när ni läser detta, men så är det. IKSU är ett fantastiskt innebandylag och de visade särskilt i matchens andraperiod att de kan skapa enormt tryck och öppna upp ytor i försvaret fort genom snabbhet, individuell skicklighet och fint samspel. De nyper verkligen direkt när motståndarna gör misstag. Där hade Dalen svårt att hänga med många gånger.

Däremot tyckte jag att Dalen gjorde en fin tredje period, visade prov på ett fungerande kontringsspel och riktig kämpaglöd där spelare som Caroline Stattin och Clara Forssén var både starka och snabba.

Det är något visst med att se spelare som Stattin som tog chansen direkt när hon fick den och med resolut blick och tydlig järnvilja krigade sig om och förbi motståndarna med bollen… Vilken härlig utstrålning och attityd!

Jag noterade även Sandra Törnqvist som jag tyckte imponerade i numerärt underläge och även blixtrade till stundtals i matchen, samt Anna Skyltbäck för hennes offensiv, vilket jag nämnde även under gårdagen.

Jag och Maria diskuterade även Maria Häggström som vaktade målet under kvällens match, vilket kan tyckas vara en otacksam uppgift. IKSU gör det knappast lätt att vara målvakt, men Häggström visade både fina reflexer och ett giftigt utkast som jag tror att spelare som Frida Eriksson och Victoria Ström kommer kunna nyttja på ett bra sätt framöver.

Team Thorengruppen – Technology floorball Mlada Boleslav (6-3)

Det kan tyckas lite blekt att försöka göra några slags summerande reflektioner utifrån blott en period, visst, så är det förstås, men jag kör på ändå med någon kortare tanke eller så.

Milan Tomasik spelade inte, jag vet inte varför, men tråkigt förstås och förhoppningen är självklart att vi ska få se finliraren visa vad han går för under helgen. I övrigt noterade jag ett litet plustecken för nummer 77, Radek Krajcigr, som visade styrka i sarghörnen och framför målet när han gjorde MB:s första mål i matchen.

I Team Thorengruppen var fokus förstås lite extra inställt på Marius Pedersen som verkar få fortsatt förtroende i första formationen. Det är en intressant spelare, delvis på grund av allt surr och den hype som byggts upp kring den unge spelaren, men även för att han bjuder på spännande innebandy. Pedersen rörde sig med både fart och skicklighet och bidrog absolut i Thorengruppens offensiv i den första perioden. Det blir spännande att se hur det kommer gå för den unge norrmannen.

Tyckande om hur mål firas

Jag tänkte förresten på en sak jag hört diskuteras lite till och från bland annat föregående säsong. Det är det här med hur lag firar på ett ”seriöst och proffsigt sätt”. Alltså, ärligt, jag vete fasen om jag tycker att det är så snyggt det här med att hela laget står på rad och håller ut händerna vid bänken och laget kör någon slags ”klappledsfirande” med linan som gjorde målet…

Jag har förstått att det finns de som menar att världen ser ner på innebandyn, att det menas vara amatörmässigt att spelare rusar in på planen i tid och otid för att fira mål, och så vidare.

Jag är visserligen knappast rätt person att uttala mig så svepande och världsomfattande, men ärligt talat, really..? Ser världen verkligen ner på en sport för att utövarna visar känslor? Låter som en ganska trist värld.. 🙂

Om något känns det stelt med på förhand bestämda sätt att fira mål – klappledet, med ointresserade/stela blickar får mig osökt att tänka på ett lag som inte deltar i Scandic Cup och som jag inte tänker nämna uttryckligen här, men som jag faktiskt inte hoppas blir normen för målfirande i innebandy. Visst, det är ett vanligt sätt att fira mål på, klappledet, många lag gör det och det anses nog gängse vara professionellt och snyggt, ett sätt att städa av firandet, lite så, men jag hoppas slippa få se alla lag stöpta i samma form och följa samma mall. Bedrövligt om ni frågar mig! 🙂

Ett trevligare, men ändå organiserat sätt att fira på, upplevde jag ändå Dalens firande ikväll med en samlad ring på planen. Det ger ändå en känsla av att laget firar ihop på något sätt…

Jag hoppas dock verkligen inte att direktiven till spelarna inom innebandy är att hålla tillbaka glädje, vad fasen, släpp loss lite och gör som Ludwig Svensson. Visa glädje när det är befogat!